Hagaliden är en åttamansorkester från Göteborg som skapar ambitiös pop med en livsbejakande kraft. Vi intervjuade dem i och med släppet av Dansa Blodet Epn (den 16 Mars via Luxury) och fick bl. a. veta den romantiska historien bakom bandets namnval.
Vilka är era huvudsakliga influenser?
Det finns nog inga enskilda aktörer att tala om som influenser. Det rör sig kanske snarare om estetiska och musikaliska epoker i stort som inspirerar. Vi är produkter av en viss generation liksom. All musik som görs är ju på många sätt en inkarnation av all musik som gjorts tidigare. Historien har fött fram Hagaliden. För vår del pratar vi mer om de stora dragen som att om trummorna låter 70-tal, sången 60-tal och känslan 1600-tal så hamnar man på en ganska spännande plats.
Vi fick med en ’baksida med texter’ i presskitet. Hur viktigt är textförfattandet för er?
Texter är viktiga så länge de bidrar med något. Men det är musiken som ska bära orden, inte tvärt om. Man kan inte ordbajsa sig ur en kass låt, det är ett väldigt vanligt problem hos många vissångare till exempel. På samma sätt blir en bra låt sämre av en dålig text. Men orden är absolut viktiga för oss och det är en konst i sin egen rätt att skriva bra poptexter.
Finns det någon bakgrund till valet av bandnamn?
Från början var Hagaliden tänkt att bli en film. Vi gav oss ut till ett övergivet hus i de västgötska utmarkerna där vi skulle göra några scener, väl inne i huset hittade vi en packe bortglömda kuvert i en träkista. En 60 år gammal kärlekshistoria uppdagades i breven, som var adresserade till ”Hagaliden”. Det var en drabbande upptäckt. Filmen blev inte riktigt som vi tänkt oss, men ur filmmusiken vi komponerat föddes ett band vars namn var givet. För oss bär därför vårt bandnamn på en svunnen öm längtan som säkerligen förts över på musiken.
Folk som hört er musik har nämnt Den Svenska Björnstammen. Vad tycker ni om den jämförelsen?
Vi kände bara till dem vid namn innan nån liknade oss vid dem. Men efter att ha lyssnat på dem måste vi säga att jämförelsen är något märklig. Vi gör inte alls samma grej som dem. Vi gör båda pop på svenska med en förkärlek för körarrangemang, men annars är det svårt att se likheter. Jag tror det där kommer av att det inte finns så mycket, eller kanske för mycket, att jämföra oss med. Sådana liknelser kommer att revideras bara folk tar till sig vår musik för vad den är och det ser vi fram emot!
Hur ser ni på popmusikens nuvarande tillstånd i Sverige, finns det något särskillt aktivt band ni gillar? Eller möjligtvis något totalt okänt? (Vi gillar garderobsmusiker)
Skitsvår fråga. Det finns tusen grejer att nämna och att utelämna. Likriktningen är väl ett problem. Allt ska låta som Robyn nu, eller så var det för ett halvår sedan det var så. Jag vet faktiskt inte. Vår vän Mattias Malm har ett band som heter Everyday Mistakes, vi ser med spänning fram emot hans debutalbum, det kommer med största sannolikhet att bli fantastiskt. Håll utkik!
Text: Bojan Buntic
