Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Möte med Folkert Koopmans, mannen som köpte Hultsfredsfestivalen

by

Han äger fem internationella festivaler, elva festivaler i Tyskland varav en är den enorma festivalen Hurricane som rymmer 70.000 besökare. Och nu driver har tre festivaler i Sverige, Folkert Koopmans, VD för FKP Scorpio.
Ledningen för Hultsfredsfestivalen och Get Away Rock, som båda drivs av FKP Scorpio, bjöd in press och musikbloggare på mingel i Stockholm i maj och Kulturbloggen passade på att prata med mannen som gett nytt liv och hopp åt Hultsfredsfestivalen.

Folkert Koopmans och hans företag tog över Hultsfredsfestivalen förra året, 2011. Trots bra artister var det ganska glest med publik, vilket berodde på att det blev klart så sent att de tog över – och när de gick ut med sina första bokningar hade många redan bokat sig för någon annan festival. Dessutom var många misstänksamma, året dessförinnan lade ju Hultsfredsfestivalen ned och alla fick inte igen vad de lagt ut på biljetter.

– Det tar tid och vända nedgången och få tillbaka folks förtroende, säger Folkert Koopmans, som har tålamod. Det behövs tre år för att bygga upp förtroendet igen.

Hultsfredsfestivalen har varit den stora festivalen i Sverige – men nu ändrar den sakta men säkert skepnad.

– Vad jag förstått har den varit den festival som för många varit den första festivalen de åker på. Nu siktar vi på att göra den mer bekväm: vi bygger upp små tälthus, podpads, som festivalbesökare som inte vill ta med sig tält och sätta upp själva kan hyra, vi har paket med tåget där boende i en kupé på tåget ingår, berättar han.

På så sätt hoppas de nå en något äldre festivalpublik. Troligen kommer det i år, liksom förra året, var tillåtet att dricka öl över hela festivalområdet.

Musiken ska också vara mer åt indie och dancehållet. I år har Hultsfredsfestivalen utan tvekan ett av de mest spännande programmen med artister som The Cure, Stone Roses, Kasabian, Slash och Mumford & Sons.

De sistnämnda, Mumford & Sons, är ett av de band Folkets Koopmans själv ska se. Ett annat av årets band han vill se är Garbage.

– Jag är ju på festivalen i jobbet så jag hinner inte lyssna på allt, men dem ska jag i alla fall se, säger han.

Kasabian är en exklusiv bokning, bandet har aldrig spelat i Sverige tidigare.

Målet är inte att Hultsfredsfestivalen ska bli den stora svenska festivalen, som mest ska den ta emot 20.000 besökare. Däremot ska den tredje av FKP Scorpios svenska festivaler bli en stor festival, det är rockfestivalen som ska dra igång nästa år i Norrköping. Den ska ha både pop- och rockband och en hel del stora band. Eftersom den arrangeras i en stad finns det många möjligheter för besökarna att ordna med boende.

Hur kom han in på det här med att arrangera festivaler? Givetvis finns ett grundmurat musikintresse i botten.
– Jag var skivsamlare när jag var ung, berättar han.
När han fortfarande gick i skolan arrangerade han 1981 sitt första konsert.
– Det var ett band från grannstaden som jag bokade, berättar han. Jag gjorde allt: affisch och fixade med lokal, biljetter och så vidare.

Det gav mersmak och han fortsatte arrangera spelningar och att syssla med musikbranschen. Nio år senare, 1990, startade han sitt företag och 1997 arrangerade han festivalen Hurricane för första gången – och det blev succé direkt med 20.000 besökare.

– Jag hade tur, vi bokade Rammstein och efter att vi hade bokat dem slog de igenom, så alla ville komma och se dem på festivalen.

Vilken är då hans drömbokning?

– Det är väl Rage Against the Machine, säger han.
– Men det är inte för musiken utan mer för att jag inte bokat dem tidigare.

Tja, vem vet, kanske lyckas han och det blir ett av banden på den stora rockfestivalen i Norrköping 2013?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen möter Keane

by

Keane har spelat in sin nya skiva Strangeland tillsammans med The Vaccines producent Dan Grech-Marguerat. På en hotellbar i Köpenhamn mötte Kulturbloggen upp bandets låtskrivare Tim Rice-Oxley och basist Jesse Quin.

– Det är svårare än man tror att hitta en bra producent. I vår mening stod The Vaccines för förra årets bästa skiva, både hur den var skriven och hur den var producerad. Det var som att det fanns en energi som gick genom hela skivan från början till slut. Så vi skickade över några demos och frågade Dan om han skulle vara intresserad av att producera vår skiva. Det visade sig att han var ett massivt Keane-fan så han såg det som ett uppdrag att få ut det bästa av oss, säger Tim Rice-Oxley.

Vad skiljer Strangeland från exempelvis förra skivan Perfect Symmetry?

Tim: Den är känslosam, eterisk vid vissa tillfällen. Den känslomässiga riktningen kompletteras med mer intensiva atmosfärer.

Jesse: Jag tycker att Strangeland är den av våra skivor sedan Hopes and Fears som är mest som en enhet. Den känns som en riktig resa och jämfört med Perfect Symmetry, som var mer experimentell, är Strangeland mer personlig.

Vilka var era ambitioner med skivan?

Jesse: Vi ville ta tid på oss att göra någonting vi var helt nöjda med. Det kan ta för evigt, det tog Brian Wilson tjugo år att göra Smile. Vårt mål var att göra ett album som var helt skottsäkert.

Vad inspirerade er till att skriva låtarna?

Tim: Vi har inspirerats av var vi är i våra liv. Tyvärr är vi ju inte längre lika fräscha som när vi var artonåringar. Vi försöker förstå vad det är vi har åstadkommit med våra liv. När du börjar närma dig trettioårsåldern är det bara naturligt att fundera över vad du gjort med ditt liv eftersom allting inte längre ligger framför dig.

Jesse: Det handlar även om livets resa. Att försöka överleva. Att vara bestämd och klara sig igenom svåra tider. Att hålla fast vid hopp. Vi har tagit livets resa och gjort det till små berättelser som passar ihop.

Finns det några återkommande koncept på skivan?

Tim: Titeln är ett försök att fånga upp tanken att alla människor i sökandet efter sina drömmar ger sig in på okänt territorium. Du kan gå vilse och bli desorienterad men förhoppningsvis trillar du även över några stora saker under livets gång. Varje låt är ett nytt sätt att se på livet och sökandet efter drömmar.

Har ni kommit över några nya musikaliska influenser?

Jesse: När vi spelade in den här skivan lyssnade vi på betydligt mer musik än vad vi någonsin har gjort tidigare. Vi brukade åka bil till studion och båda våra bilar var bokstavligen talat helt fyllda med CD-skivor. Av någon outgrundlig anledning har vi blivit mer passionerade i vår kärlek till musiken. Kanske beror det på att vi har slutat bry oss om ”guilty pleasures”.

Tim: Strangeland är ett väldigt brittiskt album, men influenserna kommer inte från Storbritannien. De gamla influenserna The Beatles och The Smiths har ersatts av Neil Young och Bruce Springsteen. Det är väldigt mycket Tom Petty över skivan.

Till sist, kan ni lista era fem favoritlåtar?

1. Simon & Garfunkel – The Only Living Boy in New York
2. The Smiths – William, It Was Really Nothing
3. The Beatles – Across the Universe
4. ABBA – One of Us
5. U2 – Where the Streets Have No Name

Kulturbloggen möter Sons of Midnight

by

Debutalbumet 921 är delvis inspelat i Stockholm. I sommar spelar de på Rix FM Festival. Kulturbloggen mötte upp den australienska popkvintetten Sons of Midnight vars singel The Fire blivit något av en radiohit här i Sverige.

– Tidigare spelade jag och Conrad i ett jazzband, men efter att ha sett Arctic Monkeys på Splendour in the Grass-festivalen hemma i Australien bestämde vi oss för att starta Sons of Midnight. Vi behövde fler medlemmar så vi rekryterade våra vänner från gymnasiet, berättar bandets gitarrist Matt Coplay.

– Själva brukar vi beskriva vår musik som melodisk. Förutom popakter såsom Sting och Michael Jackson är vi influerade av stora rockband i stil med U2 och Foo Fighters, säger Conrad Sewell som är bandets sångare.

– Vi lyssnar även på en hel del hip hop. Även om det inte hörs i vår musik så är Lil Wayne och Drake stora influenser, menar bandets trumslagare Maui Manu.

Bandet är döpt efter den legendariske låtskrivaren Charlie Midnight som bland annat skrivit låtar till Joni Mitchell.

– När vi påbörjade arbetet med skivan bodde vi på ett hotellrum i Los Angeles. Där lärde vi känna Charlie Midnight. Han känner Bruce Springsteen och var med redan när band som New York Dolls härjade. Tillsammans skrev vi låtar i sex månader, så han har varit en stor influens. När det så småningom blev dags att komma på ett bandnamn bestämde vi oss för att hylla honom och därav namnet Sons of Midnight, berättar Conrad.

Tillsammans med Martin Hansen som tidigare arbetat med bland annat Kent och Ryan Adams spelades stora delar av debutskivan in i en källarstudio på Odenplan i Stockholm. I vintras spenderade bandet tre månader här i Sotckholm och Conrad menar att den kalla miljön var perfekt eftersom det resulterade i att de aldrig lämnade studion.

Så vad tycker ni om Stockholm?

– Allting är väldigt vackert. Landskapen, arkitekturen och befolkningen. Det enda vi kan klaga på är tillgången till alkohol. I matbutikerna säljs bara 3,5-procentig öl, om man vill ha något annat måste man gå till Systembolaget. Kung Gustaf måste verkligen reformera alkoholpolitiken, tycker Matt som jämrar sig över att han inte kunde dricka alkohol till frukost då svenska restauranger inte har tillåtelse att servera alkohol innan kl. 11.

Här kan ni se Sons of Midnight framföra sin radiohit The Fire för Kulturbloggen:

Kulturbloggen möter Estelle

by

Idel charm, professionalism och swag i en perfekt symbios. De tre orden sammanfattar sköna Estelle, som jag fick träffa under en frikostig halvtimma, där hon generöst bjöd på sig själv. Estelle Fanta Swaray är född och uppvuxen i västra London i en stor familj på nio barn, där Estelle var näst äldst i barnskaran och den äldsta av tre flickor. Hennes senegalesiska mamma höll sångerskan och hennes syskon i hårda religiösa tyglar.

Hur har den delen av din uppväxt format dig?
Estelle: Jag tror fortfarande starkt på Gud. Jag tror ingenting är en slump. Jag började gå i kyrkan vid 7-årsålder och vad gäller musik, vår mamma undanhöll all musik vars innehåll hon inte tyckte var okej, alla F-U-ord och sånt. Allt som var negativt och inte var till vår fördel. Och i den åldern är det bra. Mer föräldrar skulle kunna censurera sina barns musikvanor. Sen att sjunga gospel kräver disciplin och jag fick min första sångträning i kyrkan, genom flera olika gospelgrupper. Så sången kom först, till motsats vad många tror.


All sekulär musik, hur togs det emot där hemma?
Estelle: Nej, mamma accepterade det inte. Vulgärt språk och allt det. Sen kunde vår morbror komma förbi och spela hip hop-plattor, men då sa mamma: ”nej, nej, tillbaka till bibeln!”.

Hur integrerar du din gospel-bakgrund in i musiken?
Estelle: För mig är det budskapet. Om att utvecklas och att bli bättre, att aldrig ge upp om att bli bättre. Och när jag arrangerar sångpartier, körer och liknande, hämtar jag inspiration från åren jag sjöng i kyrkan, men även reggae, ska och 50-talsmusik.

Hip hop och rap upptäckte hon via sin morbror, men under tiden hon jobbade i en skivbutik, uppmuntrade en kollega henne att prova rappa, varpå hon provskrev en låt och ställde upp i en Open mike-session på en lokal bar. Sen dess har hon inte stannat upp.

Estelle: Första gången chockade jag en del. ”Va, ska Estelle rappa?” – but I killed it! Där insåg jag att jag hade talang för att berätta historier, lite åt Slick Rick-hållet. Texter om livserfarenheter.

Vilka artister influerade dig under den första hip hop/rap-perioden?
Estelle: Det här var i början av 90-talet, så det var artister som Tupac och Biggie till en början, men sen så har vi en del brittiska rappare, som blev min hjältar, som Blak Twang. Senare även Lauryn Hill och Roxanne Shanté. Men först och främst var det bra musik det handlade om.

Den amerikanske soulsångaren John Legend var den som signade henne till sitt bolag, HomeSchool och sedan även Atlantic, men när hon lärde känna John var han osignad, precis som Estelle och dom blev introducerade till varandra via Kanye West. Numera är dom goda vänner och John var även med och producerade hennes två första album, 18th Day och Shine.

Vad är ditt starkaste minne från perioden kring ditt första album, 18th Day?
Estelle: Det är när jag och min syster skrev låten 1980 på Sonys förlagskontor. Vi pratade och skrattade om att vi borde skriva om hur vår uppväxt var. ”Undrar om mamma kommer att banna mig, om jag skriver den här raden?” Vi såg inte så allvarligt på det, men producenterna blev tagna och chockade över att den här lilla tjejen i leg-ins som rappade. Dom trodde att jag var en ren r&b-sångerska eller någon slags B-variant av Missy Elliot. Chocka, det är mitt motto.

Jag berättar om när jag hörde American boy, hennes största hit hittills, för första gången. Jag befann mig i London, efter en separation och låten kom för mig att representera möjligheter och att livet blir lite vad du gör det till. Men vad betyder låten för henne?
Estelle: Exakt det. Jag kom också ur ett sprucket förhållande och jag hade fått mitt skivkontrakt i USA och flyttat dit, så jag ville ha roligt och dejtade ett par amerikanska killar, varpå John Legend skrattade åt detta och sa att du borde skriva en låt om det. Det handlade om att ha roligt och att blicka framåt istället för att hela tiden tänka på vad det jag var flyttade ifrån. Sen är Kanye som min farbror, kusin och homey i ett. Det är bara kärlek!

Nya albumet, All of Me, är en mer personlig platta för Estelle och den Akon-skrivna balladen Thank you har kommit att betyda mycket för henne, då den kom till henne precis under en slitsam separation.
Estelle: Jag beundrar och tackar Akon för hans telepatiska förmågor, som insåg någonstans att jag behövde den här låten. Jag har sjungit den i princip varje dag sen plattan kom ut och det är en välsignelse.

Albumet är delvis inramat av korta samtal som sticks in mellan låtarna, lite som en vuxen variant av samtalen på Lauryn Hills album The Miseducation Of Lauryn Hill. Det visar sig vara vänner till Estelle som fångats på band, när dom samtalat om livet, kärlek, relationer och drömmar.

Estelle: Det är berättelser om mig, mina vänner och en massa andra kvinnor och män i världen. Det handlar om att hitta sin röst. Jag kommer inte att göra vad du förväntar dig av mig, jag kommer inte att vara den personen. Jag lever inte på dina premisser, utan mina. Det var inte meningen att jag skulle stanna i förorten och föda barn i massor, som det förväntades av mig och som många i min familj har gjort. Men samtidigt är min familj är oerhört stolta över det jag åstadkommit och gör med mitt liv.

Med den här skivan ville jag öppna upp till konversation och till realisationen av att vi är mer lika än olika varandra. Den här plattan arbetades fram dag till dag, baserad på min dagsform och det var en lång process, men vi gav det tid och när jag tillåt känslor komma ut, det var då det började hända saker och det blev dessa 15 låtar som valdes av ursprungligen närmare 100 låtar.

Det handlade om att hitta tillbaka till mig, hitta mitt swag efter att jag dumpade mitt ex. För ens självförtroende kan få en knock, oavsett vem du är, hur stark du är och det är vad livet är. Jag tar små steg för att bli mer sårbar i musiken. För mig handlar det om att lägga mitt liv i musiken och desto mer jag spelar och träffar fans som tycker om det jag har säga, desto mer motiverar det mig att uttrycka mig genom musiken. Därför har jag kallat albumet All Of Me. Jag vill att folk ska förstå lite av vad jag har gjort och gått igenom.

Vi avslutar intervjun med att prata om vår favoritmusik och Estelle berättar att hon just nu lyssnar mest på Anthony Hamilton senaste Back To Love och SWVs första album på femton år, I Missed Us. Som sin ständiga, återkommande favorit nämner hon Marvin Gayes I Want You och vi hittar också en gemensam favoritplatta, Jill Scotts sensationella Who Is Jill Scott? Words And Sound, Vol 1. Och min avslutande fråga blir, vilken sång önskar hon att hon hade skrivit?
Estelle: Cole Porters So in love.

Kort och gott, det perfekta slutet på en generös halvtimma med Estelle, som senare samma kväll, visade publiken på Nalen att hon sannerligen hade återfunnit sin swag.

Text: Tommi Salmela
Foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen möter Simon Gärdenfors

by

Mannen bakom Missbruk beivras. Mannen bakom Far & Sons omtalade drogliberala framträdande på Musikhjälpen. Mannen bakom skandalboken ”Simons 120 dagar”. Simon Gärdenfors. Nu mer ärlig och självutlämnande än någonsin i nya serieromanen ”Död kompis” där han berättar om hur hans liv blev efter bästa kompisen Kalle dog. En oväntad sida av den annars tuffa rapparen blottas, och jag blev nyfiken på hur Simon Gärdenfors tänkte när han skrev denna själsutlämnande bok, och såklart vad som väger tyngst i hans liv. Musiken, serierna, eller kanske drogerna, så jag bestämde mig för att intervjua honom.

Tror du att många har ändrat uppfattning om dig efter de har läst ”Död kompis”?
– Jag vet inte riktigt, inte folk som känner mig i alla fall. Ändrade du uppfattning om mig efter du hade läst boken?

Ja, lite. Man får en viss bild av Simon Gärdenfors som människa om man lyssnar på Far & Son, Las Palmas och har läst ”Simons 120 dagar”, du inte alls är så som du framställer dig i dina låttexter i denna nya boken.

– Då tror jag nog att vissa ändrade uppfattning om mig, om du tycker det. Jag har inte tänkt sådär jättemycket på det. Alltså, det är ju många som har kommenterat att det är ganska stor skillnad i tonen, men samtidigt tror jag att alla är ganska medvetna om att alla har många olika sidor. Jag har ju en sida som kommer fram i Simons 120 dagar och Far & Son som är bättre att visa upp i partysammanhang eller i en humorbok. När jag gjorde soloskivan ”Att leva med skammen”, då tänkte jag att jag också skulle visa upp sårbara sidor.

Är allting du tecknar sant?
– I den här boken har jag försökt att hålla mig så nära sanningen som det går. Men ”Nybuskis” är ju inte självbiografisk.

Simon skrattar till lite precis som jag, eftersom Nybuskis präglas av bland annat incestskämt. Han fortsätter att allt han tecknar såklart inte är 100 % sant, att han inte har ett melonformat huvud som i hans serier, att han inte kan komma ihåg exakta repliker som sades för femton år sedan och att han har gjort minimala skarvningar av sanningen.

Är allt sant i ”Simons 120 dagar” då också?
– Det var ungefär samma där. Det är inte så att jag tänkte att nu ska jag hitta på det här. Jag hade en dagbok där jag skrev ner allting jag ville ha med, och jag kommer ju inte ihåg allt, för saker jag har glömt är ju inte med, haha. Men jag har ganska bra minne ändå.

Var du rädd någon gång när du tecknade att lämna ut för mycket av dig själv när du gjorde ”Död kompis”?
– Ja. Vissa grejer känns lite jobbiga att lämna ut. Jag vill ju ändå göra det men det tar emot lite att berätta om sina självmordstankar.

Jag flikar in att han i och för sig redan har gjort sina självmordstankar tillgängliga för andra att ta del av i Las Palmas låt ”Män på gränsen till nervsammanbrott” som handlar om Simon och Calle Thörns självmordstankar, dock kanske en aning överdrivna och påhittade i låten, vilket Simon påpekar. Att det kanske är lite svårare att veta vad som är påhittat och vad som är sant i en sådan låt.

– Jag tycker att det finns ganska mycket i Las Palmas-konceptet som uppenbarligen inte är sant. Men i mina självbiografiska serier är det mesta sanning.

Ser du dig själv som musiker eller serietecknare?
Både och kanske. Om någon frågar vad jag jobbar med så säger jag serietecknare. Musiker tycker jag låter ganska pretentiöst. Men många kanske säger att jag är serietecknare och rappare.

Vad tycker du det är som utmärker dina serier?
– Det är ju en viss estetik, typ rund, gullig och godisinspirerad. Sen har det varit ganska mycket självbiografier och skandaler. Och humor!

Du har ganska mycket fokus på formgivning i ”Död kompis”. Är det viktigt för dig?
– Ja. Jag har ganska svårt att hitta en seriesida jag gjort som jag inte är nöjd med grafiskt i denna boken. Och jag utvecklas ju hela tiden. När jag tittar på mina första serier så gör det nästan lite ont i mig att titta på dem. Jag tycker att det är fult tecknat. Jag kan bättre nu. Det är viktigt för mig att det ska vara snyggt. Min första bok, ”Turist”, har jag lite svårt att titta på. Det är så fult tecknat.

Tror du att det kan vara en sorts terapi att göra en bok om en tragisk händelse? Som du har gjort.
– Ja, det tror jag. Det kan både funka som en sorts terapi och som någon slags vikt liksom. I ”Simons 120 dagar” var det lite som en vikt. Att jag erkände mina synder, mina dåliga sidor och pinsamma handlingar. Då kändes det som att bli förlåten. Medans ”Död kompis” var lite mer som självterapi. Någon liten efterdistans får jag ju när jag kan läsa om mina minnen i serieform. Det är ganska skönt. Ibland när jag läser om vissa stycken eller om jag tittar på fotot av Kalle i slutet av boken så kan jag gråta lite. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna tänka på det utan att bli ledsen. Det vet jag inte om jag vill heller. Det är en sorglig grej och då måste jag tillåta mig själv att vara ledsen.

Om du fick välja mellan att bara serieteckna, eller bara göra musik för resten av livet. Vad hade du valt då?
– För resten av livet? Då hade jag nog valt att teckna serier. Det känns som att jag kan fortsätta med det länge. När jag är 60 år känns det som att det är skönare att sitta och teckna serier på något ålderdomshem än att rappa.

Tror du att du har fått många serieläsare på grund av din musik eller tvärtom?
– När vi började spela med Las Palmas så var det mest för andra serietecknare, för vi spelade på releasefester för serieteckare. Så det spred sig ganska mycket genom den kretsen. Så på det sättet fick jag nog lite fans för att jag tecknade serier redan. Men sen tror jag att det har tagit över nu. Att det är fler som har lyssnat på min musik och sedan genom musiken upptäckt mina serier. Man kan se musiken som ett sätt att marknadsföra mina serier på, haha.

Spelar du en roll när du rappar i Las Palmas och Far & Son?
Många Las Palmas låtar är inspelade för tio år sedan, och jag har förändrat min livssil lite grand sedan dess. Jag har nog blivit lugnare från att jag var 22 till 32 liksom. Nu är jag 34. Jag festar inte lika mycket längre. Men sen är ju vissa grejer jag har rappat om helt påhittade. Men vissa grejer, som party och knarkgrejer, det ligger ju en viss sanning i det. Men det är bara en sida av mig själv. Jag menar, om du läser ”Död kompis” och ”Simons 120 dagar” så ger det en bättre bild av mig som person än om du lyssnar på Far & Son och Las Palmas. Det jag skriver är mer sant än det jag rappar om. Men min musik speglar ju ändå lite hur jag är.

Vi pratar om Las Palmas och kommer in på ämnet droger. Ett ämne Simon oberört kan prata öppet om.

– För tillfället använder jag väldigt lite droger. Nästan inte alls. Jag röker på ungefär en gång i månaden och sen tar jag ecstacy kanske en gång om året. Men inte till vardags. Jag dricker lika mycket som mina kompisar, lite mindre till och med. Jag försöker ändå vara ganska koncentrerad på att teckna på dagarna så på veckodagarna tar jag väl någon öl ibland. Men jag har verkligen inget, och har aldrig haft, något beroende eller missbruksbeteende. Det är skönt att kunna vara hur ärlig man vill, jag har ju ingen arbetsgivare. Så du får gärna ha med detta i intervjun.

Text: Izabelle Zeijlon

Simon Gärdenfors hemsida

Läs även andra bloggares åsikter om , ,