Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

On the road i USA

by

Kansas slättland

I somras gjorde jag det som hittills kan sägas vara mitt livs resa. Fyra veckor i USA, varav tre veckor i en hyrbil. Jag reste sammanlagt genom 23 delstater. Jag har för många upplevelser för att kunna sammanfatta dem i en artikel, så det får bli ett antal artiklar om mina personliga perspektiv på USA.

USA är verkligen bilens förlovade land. Det är enkelt och inte speciellt dyrt att resa i bil. Jag flög till Boston och hyrde bilen där. Jag åkte själv, så jag hyrde en liten Toyota, som jag i efterhand insåg var lite för liten. Den hade tendenser att svaja på vägen när det blåste för mycket och den kändes inte speciellt säker i ösregn. Efter en natt i Montana hittade jag min Toyota parkerad mellan två gigantiska fordon och döpte sen mitt åkdon till Lillebil.

En GPS är ett måste, i synnerhet om man ska köra själv och speciellt runt de större städerna. Sex-filiga motorvägar med mördande trafik är inte att leka med. Skyltningen är i och för sig helt OK, men allt är skyltat utifrån vägnummer och väderstreck. Så länge jag vet att I84 South tar mig från Boston till Sleepy Hollow är allt gott och väl, men som turist har man ingen koll på sånt. När ni hyr bilen, kolla om uthyrningsstationen verkligen har GPS. Ett alternativ är att köpa en billig GPS på plats och kasta den efter avslutad resa.

Betalvägar förekommer i rätt hög utsträckning. Oftast, men inte alltid, går det betala kontant efter vägen, men det är praktiskt om biluthyraren kan aktivera någon form av transponder och sen kommer räkningen i efterhand. Att köra igenom en elektronisk biltull utan fungerande transponder kan kosta någon 1000-lapp per gång.

Farten på USA:s vägar är ungefär som i Sverige. Oftast ligger man på en dubbel motorväg och hastighetsbegränsningen ligger 65-75 Mph (105-120 km/h). En sak som skiljer är att det inte är ovanligt med korsningar på en väg som ser ut som en motorväg. Polisnärvaron på vägarna är stor och böterna är höga, det är säkrast att följa hastighetsbegränsningarna även om det innebär att man är långsammast på vägen.

Det finns gott om bra rastplatser med bensin, mat och rena välskötta toaletter. Vill man inte äta på de vanliga snabbmatshaken är det bara att köra in i någon av de mindre städerna utefter vägen och sätta sig på Joes Café.

Det finns gott om motell och det är inga problem att hitta ett bra boende för 500-700 kronor. Det är enklast att boka via någon av bokningssajterna, men kom ihåg att kolla upp boendet. Jag läste alltid recensionerna och valde ställen där ord som ”clean” & ”quiet” förekom ofta. Samtliga motell har gigantiska sängar, väl tilltagna TV-apparater med mer kanaler än någon kan hålla reda på och enorma ismaskiner. Vad de däremot inte har är vettig frukost. Det finns oftast bagels eller rostat bröd med sylt, men vill man ha en rejäl frukost är det bara att leta rätt på första bästa diner och sleva i sig pannkakor med bacon och lönnsirap.

I städernas utkanter ligger motellen i cluster. Jag bodde på ett motell i utkanten av Joplin Missouri, där det var en liten stad bestående av 20 motell, 10 mackar och 20 snabbmatsställen ute vid en gigantisk motorvägskorsning. En smått absurd miljö.

Jag kan också konstatera att Joe Pechi har fel. ”They fuck You at the drive thru” skrek han i Dödligt vapen”, men icke så.

Nästa artikel går under namnet ”Tre dagar i Kansas”

Krönika som improviserar kring Ystad Jazzfestival

by

Årets hedersgäst Al Di Meola

Foto Marcus Fägersten

1-6/8 2017

Konstnärlig ledare: Jan Lundgren

Ordförande: Thomas Lantz

På förfrågan berättade en författare jag känner att en krönika för honom brukar ta tre dagar.  Här är det tvärtom snabba puckar som gäller.  Utan förberedelser vill jag i stunden försöka fånga vad jag för första gången varit med om, varför ett med genren förknippat ord återfinns i rubriken. Var en ynnest att få bevaka vad som antagligen  numera är landets största jazzfestival sommartid.  Sjunde upplagan slog rekord med över tiotusen biljetter, något som innebar en beläggning på imponerande 90 %. Genom samarbetet med Ystad Arena kunde kapaciteten ökas. Om man bara får bukt med två akilleshälar –  för få sängplatser  och nedmonterad nattrafik – finns goda möjligheter till ytterligare expansion. Med en fortsatt skaplig budget tack vare bidrag och sponsorer, skulle fler stora namn kunna lockas. Ryktet arrangörerna har hos artister, publik och media är bästa tänkbara. Man är rättmätigt mycket omtyckt! För mig som ackrediterad novis var det en glädjechock att få tillgång till deras utomordentliga service.  De hundratjugo volontärer som avtackades innan avslutningskonserten såg till att en väl inarbetad organisation fungerade galant.

Scenerna var många och av högst varierande storlek, i några fall belägna utomhus.  Vansklig väderlek ställde till bekymmer några gånger.  Ett par gånger tvingades jag söka skydd  och minst två gånger gjorde regnet att nya lokaler ordnades i all hast. Konserter hölls till exempel på norra Europas äldsta innergård, en klosterkyrka från 1200-talet, Sveriges äldsta nyligen renoverade biograf, medan navet för festivalen var stadens anrika teater.  Ljudet var överlag tillfredställande oavsett spelplats, vilket gör att ansvariga för denna ofta förbisedda viktiga faktor ska berömmas.  I vanlig ordning var förstås jazzradion från P2 tillfälligt utlokaliserad till Ystad.. Har för mig jag läst att man gjorde inspelningar från ett femtontal konserter, något som kommer märkas i radion från hösten och framåt.  Festivalen invigdes genom parad i centrum med brassband och brandbil från frivilliga brandkåren (skedde under tiden jag satt på tåget). Och på kvällen framfördes av Yosuke Sato, fanfar i alla väderstreck från kyrktornet vid Stortorget. Effektfullt!

Mina åsikter om utbudet?  Spännande ihopsatt med för undertecknad åtskilliga nyheter, fanns mycket att upptäcka och utsätta sig för.  Förvisso ganska underligt att en av de forna gitarrgudarna i en klassisk spektakulär supertrio utsågs till hedersgäst. En del internationella stjärnor hade jag sett tidigare, varav några passerat zenit. Några medverkande underpresterade, många  överraskade och åtskilliga gjorde oss genuint lyckliga. Var en ynnest att få överkonsumera konserter under en kort period. Cyklade runt mellan lyxiga Ystad Saltsjöbad, gränderna i gamla stadskärnan, två kyrkor och allt som oftast till festivalcentret vid teatern.  Schemat var konstruerat så att jag vissa dagar kunde täcka i princip allt jag ville vara med om. Ibland skedde överlappningar, hastade då vidare. Pauser gjorde jag också  för att hinna med arrangörernas utsökta mat och läskande fika. Efter att ha rivstartat första heldagen med sju(!) konserter, valde jag under fredagen att vila öronen ett antal timmar. Gjorde då istället en givande utflykt till Tomelilla och Hasse & Tage museet.  I stora doser intogs således rikhaltig mångfasetterad livemusik, somligt uppskattades utan att fastna, medan ett antal akter troligen kommer skina som oförglömliga diamanter.

  Från invigningskonserten  foto Susanna Fägersten

Publikens sammansättning och reaktioner är värt några meningar. Genomgående fanns en mycket välvillig inställning. Entusiasm och öppenhet kunde ständigt skönjas. Laddade på exklusiva Saltsjöbad inför Tonbrukets framträdande.  Satt bredvid ett äldre par som verkade malplacerade. Mycket riktigt hade de, säkert  i likhet med många andra kulturella Österlenbor,  chansat för att känna sig delaktiga i en begivenhet som sätter regionen på kartan. Antagligen på grund av att flertalet attraktiva biljetter betingade ett högt pris, dominerade den nyfiket mogna publiken. Efterlyser kampanjer för att locka fler yngre. Var standard att extranummer applåderades fram, vid flera tillfällen inträffade stående ovationer. Att  få frossa i rikhaltiga mångfasetterade livehändelser, kan liknas vid att försätta sig i ett hedonistiskt tillstånd. Vilken lycka att från orkesterdiket skåda ansiktsuttrycken på såväl Al Di Meola som Brian Blade. Blev  en mängd upplyftande samtal med volontärer, musiker, publik och kollegor. Mitt enda påtagliga problem var usla Skånetrafiken och hur jag skulle lösa transporten nattetid till mitt boende på vischan. Tur i oturen  att pensionatets ägare tillhörde Österlens kulturintresserade befolkning. Skjutsen han erbjöd betalades med ett nummer av Orkesterjournalen.  Ett oändligt stort tack riktas till festivalens initiativtagare oraklet Jan Lundgren. Hur han orkade presentera nästan alla akter, fast han själv gav minst tre bejublade konserter, övergår mitt förstånd.

  Lundgren i samspråk med ansedd skribent från USA   foto Susanna Fägersten

OBS Håll utkik efter recensionssvep som kommer publiceras i omgångar, har ett fullt anteckningsblock som stöd för att bringa klarhet i osorterade intryck.

 

Alla dessa farliga gatubarn …

by

Rykten … jag har tänkt på det där med rykten. Medier är väl egentligen en organiserad form av ryktesspridning. Ja nu beror det förstås på hur var och en definierar ordet ”rykten”.

Egentligen borde ordet ”rykten” vara ett neutralt ord, varken negativt eller positivt. Rykten är något som sprids. Rykten kan vara sanna eller osanna, de kan vara delvis sanna, de kan vara totalt osanna, de kan vara rena rama lögner, de kan var överdrivna, underdrivna …

Journalister har som uppdrag att sprida information. Rykten kan vara information eller åtminstone ha en liten kärna av information. I alla fall tänker jag så. Information är för mig något som ska vara sant.

Ibland blandas väl dessa två begrepp inom nyhetsförmedlingen. Rykten blir nyheter. Ibland är det säkert nödvändigt, En del stora avslöjanden börjar med små, små rykten som någon undersöker närmare.

På senare tid har jag på olika håll hört rykten. Rykten som säger att hundratals farliga gatubarn håller till kring Centralstationen i Stockholm. Dessa farliga gatubarn rånar människor och begår olika våldsbrott.

Idag när jag var i hundrastgården med vår lilla vovve träffade jag några äldre damer som beklagade sig över dessa hemska tider och sade att de ”aldrig vågar åka in till city längre” – på grund av alla dessa farliga gatubarn. ”Ja jag tycker då att de ska skickas tillbaka, varenda en, därifrån de kommer”, sade en av damerna.

Häromdagen såg jag en tråd i Facebook. På Katerina Janouchs facebooksida fanns ett inlägg om att de farliga gatubarnen numer höll till på Södermalm. (Inlägget kommer ursprungligen från Katerina Janouchs hemsida/debattblogg Katerina Magasin:
Det kom ett mejl igår med anledning av de marockanska gatugängen. Avsändaren tänker flytta från Södermalm då situationen blivit allt mer ohållbar. Hon har bett mig uppmärksamma de boendes ökande otrygghet.

Ännu fler människor som berättar att de inte längre vågar gå ut på kvällen eller vara i centrala Stockholm, eller numera på Södermalm.

Jag kan givetvis inte säga att människor är rädda i onödan. Rädslor är starka känslor. Men ibland kan det, faktiskt, gå att skärskåda en rädsla och bearbeta den. Ibland är rädslan större och starkare än den behöver vara. Rädslor kan hindra oss från att leva som vi vill. En del rädslor är bra att vi har, andra rädslor förstör mer än de är till nytta.

Jag är ofta i centrala Stockholm under olika tider på dygnet – och sedan det började rapporteras om dessa farliga gatubarn har jag kikat efter dem. Jag skulle vilja intervjua några av dem. Men jag har inte lyckats hitta någon.

Jag känner en kvinna som jobbar som god man åt ensamkommande flyktingbarn. Hon har haft hand om ett sådant barn, som är ett av marockanska gatubarnen. Han har nyligen fyllt 18 år så hon är inte längre god man åt honom. Men vad hon berättat är att han längtar efter att bo någonstans, att få börja plugga något så han kan få ett jobb.

Nej, jag säger inte att det inte finns kriminella gäng. Jag säger inte att det skulle vara problemfritt med en mängd ensamkommande barn och ungdomare från bland annat Marocko. Jag säger inte att dessa gatubarn inte finns och jag säger inte att det inte förekommer kriminalitet bland dem. Det enda jag säger är att jag inte riktigt tror på att det är så farligt vare sig i centrala Stockholm eller på Södermalm som ryktena menar.

Vad jag vill och önskar:
att medier och alla som sprider vidare uppgifter, rykten, information, påståenden (sanna eller osanna) om farliga gatubarn tänker på att dessa rykten kan få människor att inte längre våga vara i centrala delarna av Stockholm. Deras liv begränsas, kanske helt utan anledning egentligen. Allt vi säger och skriver betyder något och får följder och konsekvenser.

Teju Coles ”Underliga ting” och Stephen Kings ”Att skriva – En hantverkares memoarer” förstärker varandra

by

Underliga ting
Författare: Teju Cole
Utgiven: 2017-06
Översättare: Erik Macqueen
ISBN: 9789127150713
Förlag: Natur Kultur

Att skriva – En hantverkares memoarer
Författare: Stephen King
Utgiven: 2017-05
Översättare: Ola Larsmo
ISBN: 9789100169947 Förlag:
Albert Bonniers Förlag

Stephen King är en av de författare som sålt flest böcker i hela världen. Hans råd till den som vill bli författare kan sammanfattas i två råd: läs mycket och skriv mycket. En författare som utan tvekan läst och läser mycket är Teju Cole. Jag har precis läst Tejus Coles essäsamling ”Underliga ting” som gavs ut i svensk översättning strax före sommaren i år, 2017. Jag har läst den omväxlande med nyutgivningen av Stephen Kings ”Att skriva – En hantverkares memoarer”.

Kanske Teju Cole inte skulle vilja bli omskriven i samma text som en text om Stephen King. Det är möjligt. Stephen King har fått en del kritik för att inte vara något finlitterär författare. Det kan var och en har en egen uppfattning om. Vad ingen kan ta ifrån honom är att Stephen King kan berätta en historia. Och han har blivit mångmiljonär på sitt skrivande. Hans handbok om konsten att skriva kom år 2000 men har nu blivit nyutgiven med Ola Larsmo som översättare. Skrivhandboken är rolig att läsa. I den första delen berättar Stephen King om sin uppväxt, som verkligen var under enkla omständigheter och hur han hela tiden ägnade sig åt att skriva och hur han utbildade sig till och tog jobb som lärare för att ha en säker inkomst.

Stephen King berättar också att det tog lång tid innan han skrev boken med råd till den som vill skriva. Han visste att han inte räknades till de mästerliga gigantiska författarna av finkultur. Jag tror att den nigerianska författaren Teju Cole förmodligen mer sorteras in under kategorin ”fin författare”.

Teju Cole, född 27 juni 1975 av nigerianska föräldrar i USA samt uppvuxen i Nigeria, är en nigeriansk-amerikansk författare, fotograf och konsthistoriker som för närvarande bor i Brooklyn, New York. Han har inte hunnit ge ut så många verk ännu:
2007 – Every Day is for the Thief, kortroman (på svenska Varje dag är tjuvens dag, översättning Ragnar Strömberg, Natur & Kultur 2015)
2011 – Open City, roman (på svenska Öppen stad, översättning Erik MacQueen, Natur & Kultur 2013)
2016 – Known and strange things, essä (på svenska Kända och underliga ting, översättning Erik MacQueen, Natur & Kultur 2017)

Jag fastnade för Teju Cole när jag läste hans roman ”Öppen stad”. När jag nu läser hans nya essäsamling ”Underliga ting” inser jag ännu mer vilken enastående författare han är – och vad han kommer att prestera och skapa i framtiden. Han är ändå rätt ung. Essäsamlingen är indelad i tre delar och den första tredjedelen handlar om sådant han läst, framför allt skriver han om författare som gjort intryck på honom. Den som vill vara kritisk kan peka på att det i stort sett bara är män som han inspirerats av.

I essän om Tomas Tranströmer berättar Teju Cole hur mycket han läst och läser Tranströmer och hur den poesin talar till honom:
Hans dikter har en skimrande enkelhet som växer tills den trycker ut egot ur boet, och så är man där, ensam med Sanningen.

Teju Cole sammanfattar sin hyllande essä med:
… Eller kanske, annorlunda uttryckt, ligger det magiska i deras förmåga att åskådliggöra aspekter av oss som sedan länge legat begravde under etikettsregler, kulturen och språket. Dikterna minns oss, och håller vi oss alldeles stilla ger de oss en chans att se oss själva.

Jag har inte läst någon poesi av Teju Cole, jag vet inte ens om han skriver någon poesi ens för byrålådans gömslen, men hans romaner och hans essäer vibrerar av poetisk kraft. Han är ett sådant exempel på att en författare som läser mycket blir en enastående författare.

Att läsa Stephen Kings memoarer och skrivråd omväxlande med Teju Coles essäsamling visade sig vara ett lyckat drag, de två böckerna kompletterar och fördjupar varandra.

Teju Cole har förresten en blogg också – och han är en aktiv twittrare. Många av sina texter publicerar han en första version av i sin blogg – och på så sätt testar han reaktioner på texten. Här är hans hemsida.

Vad Morden i Midsomer och The Handmaid´s Tale lär oss grogrunden för populismen

by

En liten avlägsen by var hårt drabbad av kriminalitet: av rån, inbrott, fyllekörningar med mera. Då bildades ett medborgargarde av en grupp bybor som inte ville fortsätta leva i en by hemsökt av brottslighet. Vad hände då efter ett tag? De ledarpersonligheter som styrde medborgargardet började utnyttja vaktstyrkan för egna syften och inte alltid för allas bästa.
Detta var den miljö där det senaste avsnittet av maratonserien Morden i Midsomer som sändes i svensk tv den 4 juli.

Jag drar paralleller till vår tid. I västvärlden idag växer den högerextrema populismen. Om vi seriöst vill motarbeta den är det kanske inte mest effektivt att slå på populismens frontfigurer. Eller i alla fall är det inte den enda metoden för att få bort populismen. Den populism som växer mest idag är den högerextrema och den islamistiska terrorn. Båda är antidemokratiska rörelser som på sikt vill montera ned vårt samhällssystem och de vill få bort yttrandefrihet, jämlikhet, jämställdhet och allas lika värde.

TV-serien The Handmaid´s Tale skildrar livet i ett samhälle där en religiös diktatur tagit över. Vad som kommer fram då och då i glimtar från människornas liv innan diktaturen tog över är att samhälle där majoriteten av kvinnorna blivit ofruktbara och där miljöförstörelsen är fruktansvärd. De som låg bakom att ta över makten drevs av en vrede över vart världen verkade vara på väg. De ville rädda världen.

Om vi inte förstår drivkrafterna bakom de farliga rörelserna kommer vi aldrig att långsiktigt kunna röja under dess växtkraft. I västvärlden idag finns stora klyftor mellan människor. Eller rättare sagt: det finns enorma klyftor mellan människors villkor i hela världen. Klyftorna mellan de fattigaste och de rikaste är gigantiska. Att några är väldigt rika är inte problemet – men att många är oerhört fattiga, det borde vara ovärdigt mänskligheten att acceptera.

Jag upplever att det alltför lite talas om de stora problemen som finns i världen idag. Om välfärden i västvärlden räckte åt alla dess medborgare – och om den räckte till att mota bort svälten i världen – då skulle grogrunden för populismen försvinna. Eller i varje fall inte vara lika kraftigt växande.

Därför gör det ont i mig när av och till populist-kortet tas fram så fort någon inte tycker som vi själva.

I Almedalen i Visby minglar människor som har väl betalda arbeten eller har arbetsgivare som betalar deras hotellvistelse där. Denna elit i samhället minglar där en gång om året. Många av dem upplever att de är en viktig vecka, att det är en vecka där de får delta i många viktiga samtal och diskussioner. Det är säkert så. Men ingen kan förneka att det inte är en vecka då politiker möter ”det vanliga folket”. Det är inte en vecka då politiker träffar människor som har svårt att få lönen att räcka hela månaden.

Jag tycker det är strålande att vår statsminister valde att träffa vanliga människor istället för att mingla med de människor som ändå ofta har tillgång till makten. Om det tycker då inte elitmänniskorna utan nu tar de fram populistkortet.

I Expressen skriver Brit Stakston:
Stefan Löfven nobbar Almedalsveckan för att i stället resa runt i landet och ”träffa folk”.
Det är ett typexempel på ett reaktivt agerande av S på SD:s arena, som varken bygger förtroende hos SD-sympatisörer eller de egna kärnväljarna.

Uppenbarligen skäms elitminglarna över att det blir så tydligt nu.

Men snälla: inse att det som gör att populismen växer beror inte på att vanligt folk får chansen att träffa statsministern. Tvärtom. Det kan få människor att vilja engagera sig, att vilja arbeta för ett bättre samhälle, en bättre värld, utan dessa ökande klyftor.