Årets hedersgäst Al Di Meola
Foto Marcus Fägersten
1-6/8 2017
Konstnärlig ledare: Jan Lundgren
Ordförande: Thomas Lantz
På förfrågan berättade en författare jag känner att en krönika för honom brukar ta tre dagar. Här är det tvärtom snabba puckar som gäller. Utan förberedelser vill jag i stunden försöka fånga vad jag för första gången varit med om, varför ett med genren förknippat ord återfinns i rubriken. Var en ynnest att få bevaka vad som antagligen numera är landets största jazzfestival sommartid. Sjunde upplagan slog rekord med över tiotusen biljetter, något som innebar en beläggning på imponerande 90 %. Genom samarbetet med Ystad Arena kunde kapaciteten ökas. Om man bara får bukt med två akilleshälar – för få sängplatser och nedmonterad nattrafik – finns goda möjligheter till ytterligare expansion. Med en fortsatt skaplig budget tack vare bidrag och sponsorer, skulle fler stora namn kunna lockas. Ryktet arrangörerna har hos artister, publik och media är bästa tänkbara. Man är rättmätigt mycket omtyckt! För mig som ackrediterad novis var det en glädjechock att få tillgång till deras utomordentliga service. De hundratjugo volontärer som avtackades innan avslutningskonserten såg till att en väl inarbetad organisation fungerade galant.
Scenerna var många och av högst varierande storlek, i några fall belägna utomhus. Vansklig väderlek ställde till bekymmer några gånger. Ett par gånger tvingades jag söka skydd och minst två gånger gjorde regnet att nya lokaler ordnades i all hast. Konserter hölls till exempel på norra Europas äldsta innergård, en klosterkyrka från 1200-talet, Sveriges äldsta nyligen renoverade biograf, medan navet för festivalen var stadens anrika teater. Ljudet var överlag tillfredställande oavsett spelplats, vilket gör att ansvariga för denna ofta förbisedda viktiga faktor ska berömmas. I vanlig ordning var förstås jazzradion från P2 tillfälligt utlokaliserad till Ystad.. Har för mig jag läst att man gjorde inspelningar från ett femtontal konserter, något som kommer märkas i radion från hösten och framåt. Festivalen invigdes genom parad i centrum med brassband och brandbil från frivilliga brandkåren (skedde under tiden jag satt på tåget). Och på kvällen framfördes av Yosuke Sato, fanfar i alla väderstreck från kyrktornet vid Stortorget. Effektfullt!
Mina åsikter om utbudet? Spännande ihopsatt med för undertecknad åtskilliga nyheter, fanns mycket att upptäcka och utsätta sig för. Förvisso ganska underligt att en av de forna gitarrgudarna i en klassisk spektakulär supertrio utsågs till hedersgäst. En del internationella stjärnor hade jag sett tidigare, varav några passerat zenit. Några medverkande underpresterade, många överraskade och åtskilliga gjorde oss genuint lyckliga. Var en ynnest att få överkonsumera konserter under en kort period. Cyklade runt mellan lyxiga Ystad Saltsjöbad, gränderna i gamla stadskärnan, två kyrkor och allt som oftast till festivalcentret vid teatern. Schemat var konstruerat så att jag vissa dagar kunde täcka i princip allt jag ville vara med om. Ibland skedde överlappningar, hastade då vidare. Pauser gjorde jag också för att hinna med arrangörernas utsökta mat och läskande fika. Efter att ha rivstartat första heldagen med sju(!) konserter, valde jag under fredagen att vila öronen ett antal timmar. Gjorde då istället en givande utflykt till Tomelilla och Hasse & Tage museet. I stora doser intogs således rikhaltig mångfasetterad livemusik, somligt uppskattades utan att fastna, medan ett antal akter troligen kommer skina som oförglömliga diamanter.
Från invigningskonserten foto Susanna Fägersten
Publikens sammansättning och reaktioner är värt några meningar. Genomgående fanns en mycket välvillig inställning. Entusiasm och öppenhet kunde ständigt skönjas. Laddade på exklusiva Saltsjöbad inför Tonbrukets framträdande. Satt bredvid ett äldre par som verkade malplacerade. Mycket riktigt hade de, säkert i likhet med många andra kulturella Österlenbor, chansat för att känna sig delaktiga i en begivenhet som sätter regionen på kartan. Antagligen på grund av att flertalet attraktiva biljetter betingade ett högt pris, dominerade den nyfiket mogna publiken. Efterlyser kampanjer för att locka fler yngre. Var standard att extranummer applåderades fram, vid flera tillfällen inträffade stående ovationer. Att få frossa i rikhaltiga mångfasetterade livehändelser, kan liknas vid att försätta sig i ett hedonistiskt tillstånd. Vilken lycka att från orkesterdiket skåda ansiktsuttrycken på såväl Al Di Meola som Brian Blade. Blev en mängd upplyftande samtal med volontärer, musiker, publik och kollegor. Mitt enda påtagliga problem var usla Skånetrafiken och hur jag skulle lösa transporten nattetid till mitt boende på vischan. Tur i oturen att pensionatets ägare tillhörde Österlens kulturintresserade befolkning. Skjutsen han erbjöd betalades med ett nummer av Orkesterjournalen. Ett oändligt stort tack riktas till festivalens initiativtagare oraklet Jan Lundgren. Hur han orkade presentera nästan alla akter, fast han själv gav minst tre bejublade konserter, övergår mitt förstånd.
Lundgren i samspråk med ansedd skribent från USA foto Susanna Fägersten
OBS Håll utkik efter recensionssvep som kommer publiceras i omgångar, har ett fullt anteckningsblock som stöd för att bringa klarhet i osorterade intryck.