Bokrecension

Bokrecension: Jag heter Shylock – nja en lam version av Köpmannen i Venedig

6 juli, 2016 by Rosemari Södergren

Jag heter Shylock
Författare Howard Jacobson
Förlag Wahlström Widstrand
Utgiven: 2016-04
Översättare: Manne Svensson
ISBN: 9789146229841
Serie: The Hogarth Shakespeare

Shylock är jude. Han går varje dag till kyrkogården för att konversera, samtala, med sin avlidna fru Leah. En dag möter han Simon Strulovitch på kyrkogården. Strulovitch är där för att besöka sin mors grav. Strulovitch är också jude – men de två har aldrig umgåtts, det är väldigt olika varandra. Tror de. Strulovitch får ett infall och bjuder hem Shylock.

Det visar sig att de har en hel del likheter ändå. Strulovitch fru är visserligen inte död, men hon är inte särskilt levande heller. Hon har en svår sjukdom som gör henne sängliggande och helt okontaktbar.

Shylock är en bitter man, hans fru är död och hans dotter har lämnat honom. Shylock har vaktat för hårt på sin dotter.

Strulovitch har problem med sin dotter. Trots att Strulovitch inte är troende jude, aldrig går till synagogan eller bryr sig om eller tror på gud kräver han att hans dotter ska gifta sig med en jude, när hon gifter sig.

Berättelsen är skriven av Howard Jacobson och bygger på Shakespeares pjäs Köpmannen i Venedig. I år är det Shakespeare-jubileum, det är 400 år sedan han förmodligen dog. Shakespeare-året märks inte särskilt väl i Sverige. Romanen ”Jag heter Shylock” är ett beställningsverk på grund av Shakespeare-året. Flera berömda författare har fått i uppdrag att skriva en roman som bygger på något av Shakespeares draman.

Jag tycker inte direkt om Howard Jacobsons version av Köpmannen i Venedig. För det första tycker jag hans version kräver att läsaren känner väl till Shakespeares version, Köpmannen i Venedig. Dessutom tycker jag att Howard Jacobson låser in Shakespeares berättelse och gör den mindre öppen, den för färre tolkningsmöjligheter. Shakespeares storhet förminskas helt enkelt.

Howard Jacobsons berättelse säger mig ingenting om livet eller samhället, den talar inte till mig. Den är alldeles för fokuserad på judar och handlar alldeles för mycket om vad judar är och inte är och hurdana de är och hur de bemöts. Vadå? Människor är människor och jag vägrar tro på att judar skulle vara särskilt mer giriga än andra grupper. Berättelsen är alldeles för fokuserat på att reda ut vad judar är.

Om syftet på något sätt skulle vara att dra paralleller till hur muslimer idag kan bli slagpåsar och utsatta för diskriminering så fungerar inte den parallellen alls.

Människorna som berättelsen handlar om är alla så otroligt välbärgade och rika att jag inte heller på grund av detta kan ta till mig något av berättelsen. Jag känner inte som kan leva så totalt obekymrad om pengar och vältra sig i sådant överflöd – det blir en totalt ointressant berättelse.

Shylock och Strulovitch är båda fäder till döttrar som de överbeskyddar. Jag är själv mor till söner – och kan inte därför heller direkt associera till dessa överbeskyddande fäders beteende.

I stort sett tror jag berättelsen bara ger något till den som kan Shakespeares Köpmannen i Venedig och därför tycker det är lite kul att se hur HJ tolkar pjäsens handling. Berättelsen står inte för sig själv och är inte särskilt intressant i sig själv.

Dagens Bok har också recenserat denna Shakespeare-inspirerade roman.

Bokrecension: Bambi av Mons Kallentoft och Markus Lutteman – lättläst och ytlig skildring

5 juli, 2016 by Rosemari Södergren

Bambi
Författare Mons Kallentoft, Markus Lutteman
Utgiven: 2016-06
ISBN: 9789188171528
Förlag: Bookmark Förlag

Bambi är tredje delen i Herkulesserien som hittills sålt över 200.000 exemplar. Bakom dessa hårdkokta deckare som utspelar sig i Stockholmsmiljöer ligger två författare: Mons Kallentoft och Markus Lutteman.

Huvudpersonen i Bambi är, precis som i de två tidigare berättelserna i serien, den knarkande kriminalinspektören Zack Herry. I Bambi är han inte fullt så drogberoende som i de två tidigare, Zack och Leon. Det går bra att läsa denna tredje del utan att ha läst de tidigare två. Fast att om du läser den tredje först får du reda på saker som hänt i de tidigare – så det blir lite av en spoiler ifall du tänkt läsa alla tre.

Jag tyckte inte om de två tidigare, jag orkade inte läsa klart någon av dem. Bambi har jag läst klart. Det betyder inte att den är så mycket bättre. Alla tre har stora likheter: de är skrivna på ett lättläst språk som flyter på, men många korta meningar som gör att handlingen blir snabb och actionbetonad. Olika Stockholms-miljöer dyker upp, hela tiden. Det känns som att de två författarna mer använder miljöerna för att det ska vara häftigt att läsa än att de använder miljöerna som ett sätt att berätta något på. Mons Kallentoft är annars oerhört skicklig på att göra såväl miljöer som naturen och vädret och klimatet som delar av berättelsen. Hans egna kriminalromaner har betydligt högre litterära kvaliteter.

Kriminalhandlingen i Bambi startar med att några överklassungdomar festar på midsommarafton ute i Stockholms skärgård, på en kobbe. En av de sex sjuttonåriga ungdomarna har fått låna sin stenrika pappas båt. En av dem har några rosa piller med sig. Pillren är ruggiga, de får ungdomarna till att begå fruktansvärda mord och självmord. När polisen kommer på plats vet dom inte om det är mord eller en självmordspakt, eller vad det är som ligger bakom.

Inte lång tid efteråt inträffar en liknande mardrömshändelse. Polismannen Zack bestämmer sig för att undersöka det på djupet när han på den ena brottsplatsen hittar ett av dessa rosa piller.

Berättelsen är som sagt oerhört lättläst. Jag satt en regnig dag i en stuga på landet och läste den på en dag. Bitvis spännande fast ändå inte. Det var för mycket som gick att förutsäga, det var för lite som överraskade mig. Och hela berättelsen är svår att tro på. Att den som låg bakom dödandet skulle göra det och av de skäl som återges, nja …

För min del är dessa böcker för ytliga och de säger mig ingenting om livet eller om människor. Jag har också svårt för dessa narkotikahyllningar som flera av dessa Stockholmsskildringar har. Även en del av Jens Lapidus deckare har detta fenomen. De skildrar missbruk av narkotika som om det är något som förekommer i stort sett överallt och i synnerhet bland unga rika personer. Flera gånger skildrar de detta bruk av narkotika som så vanligt att i stort sett varenda ungdom sysslar med det. Vad händer då när unga människor läser detta? Blir de avskräckta från allt det negativa som narkotika faktiskt för med sig? Knappast. Eftersom det beskrivs som något alla sysslar med.

Fakta är att när en människa börjar använda droger då sker biologiska och kemiska förändringar i kroppen. Ganska snart kan denna person inte känna lycka över annat än droger. Bara när hen fått drogen i sig kan hen känna sig lycklig. Visst jättemånga drogliberaler vill hävda att det inte är så, det är givet – men det är rent vetenskapligt, dessa förändringar sker i den människa som börjar med droger.

I Bambi är det tjusiga ungdomar som tar drogerna. Visserligen med dödlig utgång i detta fall. Men den som läser tänker förstås att det var för att de fick fel rosa piller. De piller som finns att få tag på i verkligheten är inte lika dödliga, tänker läsaren. De piller som finns på den svarta marknaden är förstås inte lika dödliga direkt. Men på sikt förstår de människors liv – och en del dör dessutom på grund av droger i verkligheten. Jag vet, jag har en son som dog på grund av det. Den första gången han introducerades till droger var självklart inte av någon som var förstörd av droger, det var någon som såg fräsch ut och kunde säga att droger inte är farliga. Precis som det är fräscha ungdomar som använder droger i Bambi och i liknande Stockholmsdeckare.

En annan sak som jag tycker är svår att tro på är en annan av Herkulerseriens grundförutsättningar: den svårt knarkberoende polismannen Zack Henry. Skulle det svenska polisväsendet verkligen låta en så drogberoende polisman ha en sådan ansvarsfylld tjänst som Zack har?

Bokrecension: Vänner och fiender – Människor runt Strindberg

21 juni, 2016 by Redaktionen

Bokrecension: Om konsten
att bli ovän med nästan alla

Vänner och fiender – Människor runt Strindberg
Författare: Stefan Bohman, Erik Höök och Camilla Larsson
Formgivare: Stina Kylhammar
ISBN: 978 91 7331 741 2
Förlag: Carlsson Bokförlag

Platsen är Blå Tornet, Strindbergsmuseet, Drottninggatan 85 i Stockholm. 104 år efter författarens död sitter jag på en stol i Strindbergs sista bostad. Här levde han från 1908 till sin död 1912. Jag har varit här många gånger tidigare, under hela min uppväxt bodde vår familj snett över gatan. Nu skall ännu en bok om ”nationalmonumentet” presenteras i verklig hemmiljö.

Tre författare har lyckats samarbeta och resultatet ger intryck av att vara gediget hantverk. Stefan Bohman, tidigare chef för Strindbergsmuseet, Erik Höök, förste intendent och Camilla Larsson, intendent vid Strindbergsmuseet har lyckats väva ihop en mängd fakta utan synliga skarvar. Möjligen kan jag tycka att redovisningen till vissa delar känns alltför snustorr och akademisk. Men däremellan lättar språket och får liv.

De 254 sidorna innehåller ett fascinerande persongalleri med 1800-talets tunga namn främst inom litteratur, konst och musik. Brevväxlingen mellan August Strindberg och bland andra Henrik Ibsen, Ellen Kay, Selma Lagerlöf, Carl Larsson, Albert Engström, Anders Zorn och Edvard Munch ger en unik inblick och stark närvaro. De många breven är ofta, kanske ofrivilligt, komiska till sitt innehåll. Även käftsmällar avfyras med glimten i ögat. För Strindberg var rolig och det smittade av sig.

Men att Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur, och inte han, det kunde Strindberg aldrig smälta. Så orättvist, ansåg Den Store Skalden, att det plågade hans hjärna ända in i döden.

I boken finns många anekdoter och föredömligt korta biografier.

Författarna skriver: ”Historia genom personers öden. Det är grunden för denna bok, med nationalmonumentet August Strindberg som mittpunkt. Strindbergs stora vän- och bekantskapskrets utgör ett imponerande galleri av konstnärer, politiker, författare, journalister, musiker och andra. En del blev ovänner till författaren, andra nära vänner.

Denna bok med dess samling av personer blir ett bidrag till kulturhistorien från decennierna kring förra sekelskiftet. Genom deras relationer till Strindberg ges ett bredare perspektiv på Strindberg själv och hans roll som svensk och europeisk intellektuell”. Stora ord.

Bokens olika kapitel är indelad i ämnen; litteratur, konst, samhälle och musik, vilket är överskådligt och bra. Ett stort litteraturregister avslutar. En märklig detalj är, att Strindbergs namn är felstavat på bokens omslag, en litografi utförd av Edvard Munch från 1896. ”Stindberg” står det. Stind betyder tjock eller uppblåst på norska. Om felstavningen gjordes medvetet är omdiskuterat.

Som referenslitteratur förtjänar denna utgåva sin plats i biblioteket hemma, men Olof Lagercrantz tjocka volym från 1979 står sig fortfarande gott i konkurrensen. Den är svårslagen i sin absoluta precision.

Kuriosa: Min egen släkts ”relation” till Strindberg är mångårig. Farmor gick i Franska skolan, några kvarter från författarens bostad på Drottninggatan i Stockholm. När hon vid ett tillfälle mötte Strindberg, blev hon så rädd för hans mörka blick, att hon tappade en kanna mjölk i gatan. Märkligt nog växte även jag upp i samma kvarter. I personregistret till Olof Lagercrantz bok om Strindberg nämns Johan August Wickberg. Han var lots på Sandhamn och en släkting till mig.

Jag har i olika sammanhang följt August Strindberg under hela mitt liv. Djupt nersjunken i en fotölj på museet läste jag ”Ockulta dagboken” redan som tonåring. Jag har medverkat i ”Ett Drömspel” under skoltiden och varit statist i ”Mäster Olof” och ”Strindberg, ett liv” i SVT Drama. Och när jag hade min första egna utställning, kom skådespelaren Johannes Brost in för att låna en spegel. Han skulle sminkas till – August Strindberg.

Till de som fortfarande tvivlar på att Strindberg hade humor, om än svart. Följ Drottninggatan nedför backen mot Kungsgatan. Du kommer att finna roliga citat hela vägen i mitten av gågatan.

Men nu vänder vi blad, för att citera vår nuvarande kung. Själv säger jag som August Strindberg: Stryk över och gå vidare.

Bokrecension: Näbbar och klor av en av Storbritanniens främsta kriminalförfattare

12 juni, 2016 by Redaktionen

Titel: Näbbar och klor
Författare: Ian Rankin
Förlag: Modernista
Utgiven: 2016
ISBN: 978-91-7645-745-0

Boken handlar om kommissarie John Rebus som skickas från sitt ordinarie arbete, mordroteln i Edinburgh för att hjälpa till med en utredning i London. Han har något felaktigt fått rykte om sig att vara expert på seriemördare. Han blir tidigit medveten om att hans nya Londonkollegor inte är särskilt imponerade av hans arbetsmetoder. Fallet som han ska hjälpa till med handlar om en seriemördare som kallas Vargmannen. Både för att mördaren tar en tugga av sina offer och för att det första mordoffret hittades på Wolf Street i East End, London. Tidigt i handlingen dyker en psykolog och expert, Lisa Frazer, upp. Hon erbjuder sig att göra en gärningsmannaprofil av Vargmannen och Rebus tackar, efter en viss tvekan, ja till erbjudandet. Delvis för att han finner henne mycket attraktiv. John Rebus är en intressant karaktär, redan i början av boken när han ska resa till London får man en glimt av det då han packar ner inte bara den obligatoriska whiskyflaskan, han packar också ner en bibel. Han är mycket känslig och emotionell och brottas ofta med tvivel på sin egen förmåga och är rädd att misslyckas.

Det är något visst med engelska kriminalhistorier, kanske är det delvis de engelska miljöerna, både i London och ute på landsbygden som lämpar sig särskilt väl för den här typen av böcker. Ian Rankin är den nya stora bästsäljande kriminalförfattaren i Storbritannien. Han har prisats för att han kombinerar en medryckande intrig med en nyanserad personskildring. Jag tycker precis som det han prisats mest för, sina nyanserade personskildringar gör att boken lyfter. För trots allt, en deckare blir ju mer intressant om personerna i boken väcker läsarens intresse och håller uppe intresset för att försöka lista ut vem som är mördaren.

Text: Ursula Aksberg

Bokrecension: Den jag var av Meg Rosoff

12 juni, 2016 by Rosemari Södergren

Den jag var
Författare: Meg Rosoff
Språk: Svenska
Utgiven: 2016-05
Översättare: Helena Ridelberg
Förlag: Lilla Piratförlaget
ISBN: 9789188279279

En disig morgon på 1960-talet, en strand någonstans utmed den engelska östkusten. En disciplinerad grupp internatskoleelever kommer springande på led. Det unga berättarjaget får nog och sätter sig ner, intill ett fallfärdigt skjul. Högt där ovanifrån hörs fåglars hesa skrin. Så skingras plötsligt hans tankar av en främmande röst: Vad gör du här? Mötet förändrar allt.

”Den jag var” av årets Astrid Lindgrens-pristagare Meg Rosoff är en vacker och fascinerande ungdomsbok, en av de fem av henne som hittills översatts till svenska.

Den unge 16-årige internatskolepojken Hilary har uselt självförtroende och möter Finn, en tystlåten och gåtfull Robinson Crusoe står utanför samhället. Finn verkar vara jämngammal med huvudpersonen, men Finn har lyckats hamna utanför samhällets kontroll, ingen anmälde Finn till myndigheterna och därför lever Finn helt ensam i en liten fiskebod.

Vår huvudkaraktär kommer från övre medelklassen och vantrivs med sitt liv. Han hatar livet på internatskolor och har lyckats bli utkastad från två skolor. Nu har han hamnat på den tredje, S:t Oswalds.

På ett sätt är miljön väldigt långt från det liv svenska ungdomar lever men samtidigt känner nog alla igen sig i vilsenheten inför att bli vuxen och att det finns en mängd underförstådda hierarkier i skolmiljön, även i svenska kommunala skolor, eller svenska friskolor för den delen.

I motiveringen till Astrid Lindgren-priset skriver juryn:
Meg Rosoffs ungdomsböcker talar till både känsla och intellekt. På en gnistrande prosa skriver hon om människans sökande efter mening och identitet i en besynnerlig och bisarr värld. Hon lämnar aldrig läsaren oberörd. Ingen bok är den andra lik i detta modiga och humoristiska författarskap.

Den beskrivningen stämmer in exakt på den här boken. Hon överskrider såväl genrer som normer – och hon gör det bra, mycket bra. Boken går inte att slita sig ifrån, inte heller jag som passerat mina ungdomsår för flera decennier sedan kunde slita mig från boken. Berättelsen kröp in under huden på mig och jag kände med både Hilary och Finn och jag förstår dem båda, så väl.

Meg Rosoff debuterade som författare vid 47 års ålder. Hon ses som en av de främsta att överskrida både genrer och ålderskategorier. ”Den jag var” vänder sig visserligen till ungdomar men passar för de flesta att läsa, oavsett ålder, utan de allra yngsta.

Bokrecension

Footer

Om oss