Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Kall, kall jord av Adrian McKinty

by

Kall, kall jord
Författare: Adrian McKinty
Bokförlag: Modernista
Utgiven på svenska: 2016-11
Översättare: Nils Larsson
ISBN: 9789177011415 Förlag:
Serie: Sean Duffy (del 1)

En tung kriminalroman som utspelar sig 1981 på Nordirland vid tiden för den stora hungerstrejken då fängslade medlemmar av IRA hungrade till döds och en stenhård Margareth Thatcher var brittisk premiärminister och bilbomber och kravaller var vardagsmat för invånarna på Nordirland.

Sean Duffy är en ung kriminalinspektör och katolik men bor i ett protestantiskt område på Nordirland. Året är 1981 och det är inte lätt att vara katolik i poliskåren vid den tiden och inte lätt att bo i ett protestantiskt område heller. Han jobbar i staden Carrickfergus och leder utredningen av morden av två homosexuella män, ett fall som inte intresserad medier särskilt eftersom homosexualitet är ett brott vid den tiden och medierna är främst intresserade av hungerstrejkerna och kravallerna plus det brittiska prinsbröllopet (prins Charles ska gifta sig med Diana).

Den här romanen gjorde starkt intryck på mig av flera skäl. Adrian McKinty har ett starkt och konkret språk och sätt att beskriva miljö, händelser och människor så det riktigt känns att jag är där även om han inte slösar med beskrivningar utan istället är väldigt träffsäker.

Flera av mina bästa vänner är från Nordirland och var unga under just den här tiden. Det kändes som att få veta mer om dem och deras uppväxt. Adrian McKinty beskriver miljöerna så klockrent och då menar jag inte bara hus och natur utan hur situationen var då, vid den tiden, med hatet mellan olika grupper och hur poliser måste som rutin kontrollera sina bilar varje gång de satte i dem för risken för bilbomber fanns där hela tiden.

McKinty får också på ett naturligt sätt in musiken för den tiden och kläder och människors sätt att tala och tänka. Det är rätt skrämmande också hur stort hatet mot bögar var i många grupper.

Adrian McKinty är född och uppvuxen i Carrickfergus och det märks tydligt att han kan området. Numer bor han i Australien. Kall, kall jord är den första boken i serien om Sean Duffy. Jag ser fram emot att läsa övriga. Alla originaltitlar i serien är förresten lånade från låtar av Tom Waits.

Här hittar du Adrian McKintys blogg

Becoming Somebody av Kuba Rose – ett måste för fotoälskare och teaterälskare

by

Becoming Somebody
Av Kuba Rose
Förord Leif Zeern
Utg.datum: 2016-11-30
Förlag: 2066 Publishing
ISBN: 9789163917905

Becoming Somebody är en fotobok av Kuba Rose – och den är mycket mer än så: det är en resa in i scenkonsten, in i teaterns värld. Kuba Rose har under fem års tid följt tolv av de skickliga yngre svenska skådespelarna, för att undersöka vad som händer när de går in i sina roller.

På förlagets hemsida berättas om boken:
I förtroende har han fått följa med dem i deras arbete; in i logerna och sminkrummen, när de övat rösten och stretchat eller druckit kaffe, när de varit glada och förtvivlade. Syftet har varit att dokumentera hur de genomgår den förvandling som krävs inför varje föreställning. ”Alla människor växlar väl mellan olika roller med mer eller mindre framgång men skådespelare är ju vårt samhälles experter på detta. Hur gör de? När blir det bra? Vad är det som gör en människa trovärdig? Detta är vad jag har forskat i”, säger Kuba.

Gemensamt för de avbildade skådespelarna är att deras karriärer är någorlunda nystartade och detta var viktigt för Kuba. ”Jag ville jobba med personer som inte var helt färdiga med hur de jobbar och där jag kunde följa dem i processen, in under ytan och förbi eventuella fåfängor och manér. Det tog mig några år och ett par tusen bilder men nu har jag 91 bilder som blir en sammanhållen berättelse om det jag ville studera”, säger han.

Boken är ett mästerverk. Kuba Rose tar oss många steg förbi det förväntade och han behärskar till fulländning konsten att med sin kamera hitta oväntade fotovinklar som berättar mer, han behärskar konsten att använda ljus och han använder skärpa och oskärpa i bilderna på ett sätt som gör att bilderna talar till mig på flera sätt. Det är suggestivt, det är levande och det är något som är på väg, något som håller på att ske men inte har skett: precis det scenkonst och teater är och gör.

Skådespelarna som Kuba Rose har samarbetat med är Emil Almén, Robert Fux, Sverrir Gudnason, Emelie Jonsson, Josefin Ljungman, Emma Mehonic, Liv Mjönes, Shima Niavarani, Jennie Silfverhjelm, Eric Stern, Jörgen Thorsson och Nina Zanjani.

Förordet som mer är en essä och är skriven av den store teaterkritikern Leif Zern, är ett mästerverk i sig, dessutom. Zern skriver: I Kuba Roses fotografier får jag syn på en teater som hela tiden befinner sig i rörelse, en teater där ingenting är och där allt blir. Detaljer i stället för färdiga porträtt, pauser och övergångszoner där man förväntar sig ett resultat. Där varje gest och varje sidoblick bär på löftet om en fortsättning.

Leif Zerns förords-essä har precis som fotona flera djup och det Zern skriver om är minst lika mycket scenkonsten i sig som fotoboken. Jag läser förordet flera gånger och hittar många uttryck som får mig att själv fundera vidare kring vad teater är och vad det är för roller en skådespelare går in i och vad det är för roller vi går in i under våra egna liv, vad är likheten och vad skillnaden. Leif Zern skriver också om hur han saknar den gamla tidens stjärnporträtt som kunde säga så mycket mer än den mängd foton på skådespelare som kablas ut i dagens värld i samband med filmpremiärer. Det är intressant: mängden kan inte alltid ersätta kvaliteten.

En bild säger mer än tusen ord – är ett gammalt uttryck och i Kuba Roses fotobok besannas detta i högsta grad. Fotona var för sig och tillsammans i sin helhet är en stark och stor berättelse och djupdykning i scenkonstens och skådespeleriets vara.

Bokrecension: Tom Clancy – Hot över Östersjön

by

hotoverostersjon

Hot över Östersjön
Författare: Tom Clancy, Mark Greaney
Förlag: Bookmark Förlag
Språk: Svenska
Utg.datum: 2016-10-18
Översättare: Svante Skoglund
Originaltitel: Commander in Chief
ISBN: 9789188345196

Tycker du om böcker som i thrillerform tar upp storpolitik och då framför allt med USA som hjälten? Tillhör du det som på allvar tror att Ryssland är ett stort hot mot Sverige och västvärlden? Då är Tom Clancys nya thriller Hot över Östersjön något för dig.

Handlingen:
Ett ryskt spionplan kör in i en Airbus på väg från Stockholm. Alla passagerare omkommer.
Klämd mellan giriga oligarker och en konkursfärdig statsekonomi har Rysslands president Valeri Volodin för avsikt att skapa internationellt kaos för att dölja sin egentliga plan.
Men president Jack Ryan ser ett mönster och tvekar inte att slå tillbaka. Problemet är bara att Volodin har fem tusen soldater som står redo att invadera ett Nato-land. Skurken är alltså den ryske presidenten Valerij Volodin, inte helt olik Putin, som planerar att återta svunna Sovjetstater. Kommer den amerikanske presidenten Jack Ryan att hinna stoppa Volodins hänsynslösa planer?

Tom Clancy skildrar i sina romaner övergången från kalla krigets konflikt mellan supermakterna till det mer splittrade politiska läget i det tidiga 2000-talet, där kampen mot terrorism och narkotika får en alltmer framträdande roll.

Hans mest välkända karaktär är Jack Ryan, en marinkårssoldat som första gången dyker upp i Clancys första roman Jakten på Röd Oktober och som sedan avancerar inom CIA och den amerikanska politiken tills han i boken Presidentens order blir USA:s president. Röd storm, SSN och Against All Enemies är de enda romaner av Clancy där Jack Ryan inte är med. Jack Ryan dyker upp åter i denna senaste roman och är som vanligt en äkta amerikansk hjälte.

Det är lite av falsk marknadsföring, egentligen, att marknadsföra boken med Tom Clancy som författare. Thomas Leo ”Tom” Clancy, Jr., som föddes 12 april 1947 i Baltimore, Maryland, dog 1 oktober 2013. Hans böcker är storsäljare och drar in många miljoner åt bokförlaget.Hans första bok var Jakten på Röd Oktober, som blev en överraskande bästsäljare, snabbt följd av flera. Vad har då bokförlaget gjort när mjölkkon gått ur tiden? Jo en annan författare, Mark Greaney, fortsätter att skriva i Tom Clancys anda. Hur blir det? Tja … Det är ofta lite krystat när en författare ska skriva i en annans namn och stil. Det blir lätt att klichéer överdrivs och det som bryter det förväntade (och ger kvaliteten) saknas. Nu är väl just Tom Clancys stil inte så svår att efterfölja, i alla fall inte för den om delar hans inställning. Clancys patriotiska, konservativa ståndpunkter har lett till att hans böcker åtnjuter stor popularitet inom den amerikanska militären. Så den som delar denna syn på världen får en rejäl tjock thriller att avnjuta.

Jag delar dock inte riktigt den synen på världen och samhället så för mig var det inte riktigt lika kul att plöja igenom denna tjocka bok, som dock är lättläst med ett språk som flyter på.

Eländet av Andrzej Tichÿ – rätt eländig ropar barnet när kungen kommer i sina osynliga kläder

by

elandet

Eländet
Författare Andrzej Tichÿ
Utg.datum: 2016-08-05
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100158231

Eländet av Andrzej Tichÿ är ännu en av årets Augustpris-nominerade romaner som är skriven utan indelning i kapitel. Författaren tar detta ett par steg längre än de övriga nominerade. Texten är skriven i långa, långa sjok utan nya utgångar. Texten blir därför väldigt kompakt och svårläst. Det finns ju mycket forskning kring hur vi uppfattar text och hur text blir smidigare att läsa. Att texter kan vara krävande för läsaren är acceptabelt och kan också vara bra, all kultur ska inte vara lättsmält och alltför lätt-tillgänglig, men när texten är upplagd som i Eländet är texten definitivt svårläst för många, många grupper, inte för innehållets skull utan för ytan, presentationen. För en dyslektikter torde texten vara omöjlig att ta till sig och likaså för den som har problem med synen.

Ja texten är experimentell på flera sätt, inte bara att den är till format svår att läsa – innehållet följer ingen tydlig handling. Den börjar med en musiker som är på väg till några kollegor. Bokförlaget beskriver handlingen i korthet så här:
En cellist väntar på sina musikerkollegor vid Slussen i Malmö. Hans liv präglas för tillfället av stillhet, men ett plötsligt möte med en ung hemlös man får något att brista. Röster, minnen och bortglömda språk tränger fram i hans medvetande, tar över och förändrar slutligen allt. Eländet är en roman i ständig rörelse, ett ostoppbart flöde där nuet är delat i två lika omöjliga som ofrånkomliga samtidigheter. Andrzej Tichÿ skriver skoningslöst och vackert om fattigdom och våld, missbruk och broderskap.

Det betyder att texten följer inte någon yttre handling, utan innehållet följer huvudkaraktärens tankar. Han tänker på en sak som ger upphov till ett annat minne och det ger i sin tur upphov till ett annat minne. Det är ett intressant förhållningssätt och jag tror att jag skulle uppskattat det mer om dels texten inte varit skriven i så långa, långa textsjuk utan utgångar: det är som att höra någon prata i ett utan att den som talar hämtar andan. Det är inte behagligt att lyssna och det går till slut inte att lyssna på.

En annan sak som är störande är att författaren så tydligt ska låta sin huvudkaraktär tänka på och tala på ett slags rinkebysvenska. Han och hans vänner som han möter i minnena kallar varandra för ”mannen” hela tiden. Ja det talar till varandra typ så här: ”Ok då gör vi så, mannen”. Visst, det är intressant att läsa en gång, två gånger och tre gånger men sedan blir det tjatigt, överdrivet, övertydligt, som om jag som läsare inte förstår deras bakgrund i Rinkeby-liknande områden annars.

Att en sådan här roman blir tryckt och hyllad är för mig ett exempel på när ingen vågar som barnet ropa att kejsaren är naken.

Bokrecension: Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna – den gör mig ledsen

by

depolyglottaalskarna

De polyglotta älskarna
Författare: Lina Wolff
Utgiven: 2016-07
ISBN: 9789100156626
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Denna roman av Lina Wolff kretsar kring en bokmanus som tre olika personer har någon form av förhållande till – och det är en roman som handlar mycket om människors längtan efter sexuella relationer. Romanen vann Augustpriset för bästa skönlitterära roman 2016. Visst, romanen är skickligt sammanvävd och både rolig, intressant, fascinerande och tankeväckande att läsa men att den fick priset säger nog, tyvärr, mer om den rätt låga kvaliteten på årets nominerade romaner. Liksom övriga nominerade är boken skriven utan indelning i kapitel. Däremot har den tre delar, berättelsen delas upp i tre olika personer som var och en berättar sin historia – och deras berättelser vävs skickligt samman.

En sak som ger romanen ett minus för mig är att författaren använder en hel del klyschor. En kvinna beskrivs som vacker. Vadå vacker? Finns det ett bestämt utseende på kvinnor som är vackert i allas ögon? Den kvinna, Mildred, som författaren Lina Wolff kallar vacker verkar av beskrivningarna vara väldigt kurvig exempelvis. Det är inte vad jag ser som vackert hos en kvinna. Vad jag menar är att vad var och en ser som vackert skiljer sig från individ till individ. Jag kan inte se ordet vacker som en fakta, inte på det sättet som ordet används i romanen. En annan kvinna, Lucrezia, för övrigt den person som den tredje och sista delen i romanen handlar om beskrivs som avgjort ful. Hon har kantiga drag. Va? I mina ögon är den typen av utseende mycket mer tilldragande än de superkvinnliga Mildred-kvinnorna.

Att den vackra kvinnan Mildred är blind och samtidigt medial och kan se framtiden är lite kul, förstås. Men det finns några klyschor i romanen som sänker den i mina ögon, samtidigt som den var fascinerande att läsa. Den har absolut flera nivåer och håller hygglig kvalitet, absolut. Den är en av de bättre av årets sex nominerade böcker.

På en av bokbutikernas hemsidor beskrivs boken så här:
Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.

Det är stort fokus på sex. Sex är vad alla karaktärer tycks söka och sex verkar också vara det som är definitionen på kärlek. Jag vet inte om det så de flesta människor ser på livet eller om det är vad författaren vill säga. Romanen får mig som läsare att fundera på hur människor fungerar och jag får rätt stor avsmak för män och deras beteenden. Jag vet inte om det är meningen. Jag blir ledsen av berättelsen. Det behöver inte vara negativt, jag lägger inte någon värdering i det. Bra kultur behöver inte göra mig glad. Men jag känner inte igen mig eller något i mitt liv i romanen och jag vet inte, det känns inte som att jag lär mig något för mig viktigt i min existens heller.

Dagens Nyheters kritiker var mer begeistrad än jag. Jonas Thente skrev:
Det finns mycket att upptäcka i ”De polyglotta älskarna”: en ovanligt bärkraftig roman, skriven såsom i en spegel.