Eländet
Författare Andrzej Tichÿ
Utg.datum: 2016-08-05
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100158231
Eländet av Andrzej Tichÿ är ännu en av årets Augustpris-nominerade romaner som är skriven utan indelning i kapitel. Författaren tar detta ett par steg längre än de övriga nominerade. Texten är skriven i långa, långa sjok utan nya utgångar. Texten blir därför väldigt kompakt och svårläst. Det finns ju mycket forskning kring hur vi uppfattar text och hur text blir smidigare att läsa. Att texter kan vara krävande för läsaren är acceptabelt och kan också vara bra, all kultur ska inte vara lättsmält och alltför lätt-tillgänglig, men när texten är upplagd som i Eländet är texten definitivt svårläst för många, många grupper, inte för innehållets skull utan för ytan, presentationen. För en dyslektikter torde texten vara omöjlig att ta till sig och likaså för den som har problem med synen.
Ja texten är experimentell på flera sätt, inte bara att den är till format svår att läsa – innehållet följer ingen tydlig handling. Den börjar med en musiker som är på väg till några kollegor. Bokförlaget beskriver handlingen i korthet så här:
En cellist väntar på sina musikerkollegor vid Slussen i Malmö. Hans liv präglas för tillfället av stillhet, men ett plötsligt möte med en ung hemlös man får något att brista. Röster, minnen och bortglömda språk tränger fram i hans medvetande, tar över och förändrar slutligen allt. Eländet är en roman i ständig rörelse, ett ostoppbart flöde där nuet är delat i två lika omöjliga som ofrånkomliga samtidigheter. Andrzej Tichÿ skriver skoningslöst och vackert om fattigdom och våld, missbruk och broderskap.
Det betyder att texten följer inte någon yttre handling, utan innehållet följer huvudkaraktärens tankar. Han tänker på en sak som ger upphov till ett annat minne och det ger i sin tur upphov till ett annat minne. Det är ett intressant förhållningssätt och jag tror att jag skulle uppskattat det mer om dels texten inte varit skriven i så långa, långa textsjuk utan utgångar: det är som att höra någon prata i ett utan att den som talar hämtar andan. Det är inte behagligt att lyssna och det går till slut inte att lyssna på.
En annan sak som är störande är att författaren så tydligt ska låta sin huvudkaraktär tänka på och tala på ett slags rinkebysvenska. Han och hans vänner som han möter i minnena kallar varandra för ”mannen” hela tiden. Ja det talar till varandra typ så här: ”Ok då gör vi så, mannen”. Visst, det är intressant att läsa en gång, två gånger och tre gånger men sedan blir det tjatigt, överdrivet, övertydligt, som om jag som läsare inte förstår deras bakgrund i Rinkeby-liknande områden annars.
Att en sådan här roman blir tryckt och hyllad är för mig ett exempel på när ingen vågar som barnet ropa att kejsaren är naken.