• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Istanbul av Orhan Pamuk

17 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Istanbul
Författare Orhan Pamuk
Utgiven: 2017-02
Översättare: Tomas Håkansson
ISBN: 9789113072838
Förlag: Norstedts

Istanbul är en vacker och tankeväckande biografi av Nobelpristagaren Orhan Pamuk där han väver in sin födelsestad Istanbuls historia med sitt eget liv på det där enastående bildmässiga och poetiska och tankfulla sätt som bara Orhan Pamuk kan.

Romanen/biografen Istanbul gavs ut 2003 på turkiska, ”Hatıralar ve Şehir”. Den svenska översättningen av Tomas Håkansson kom 2006. I år 2017 har den getts ut i ett behändigt pocketformat av Norstedts (tillsammans med romanen ”En främmande känsla” – ISBN9789113037332 – som också den skildrar Istanbul men i romanform).

I Istanbul väver Orhan Pamuk samman sitt eget liv med sin hemstads historia och den turkiska historien. Han växte upp i en välbärgad sekulariserad bank- och industrifamilj och han skildrar sig egen väg till litteraturen. Det är samtidigt en viktig bok för den som vill förstå vad som händer i Turkiet idag. Familjens gradvisa förfall blir en parallell till Istanbuls stolta fall från mittpunkt i det ottomanska väldet med sin flertusenåriga historia till den utkantsposition som staden och Turkiet förpassades till efter första världskriget. Det är starkt och skrämmande att inse att under det ottomanska väldet, före första världskriget, var Turkiet ett land, en nation, där mångfald gällde och där kristna och muslimer kunde leva sida vid sida, som grannar.

Som bokförlaget skriver om boken, stämmer i allra högsta grad:
Istanbul – minnen av en stad är en bok för de många Pamukläsarna och för den ökande skara som intresserar sig för Istanbul, både den gamla staden och den som åter söker sig in mot Europa.

Resultatet har blivit en stad och en kultur fylld av melankoli och Pamuk utreder utförligt den speciella form av melankoli, hüzün, som han och hans landsmän älskar att hänge sig åt. Han berättar också om alla de västerlänningar med Gustave Flaubert i spetsen, som med sina skildringar bidragit till att forma både vår och istanbullbornas bild av sin stad.

Orhan Pamuk är en fascinerande personlighet. Wikipedia berättar om hans bakgrund:
Pamuk föddes i en välbärgad sekulariserad familj. Hans far var ingenjör och Pamuk utbildades vid den amerikanska skolan Robert College i Istanbul. Han gick sedan arkitekturprogrammet vid Istanbuls tekniska universitet, eftersom familjen ville att han skulle bli ingenjör eller arkitekt. Efter tre års studier hoppade han dock av för att bli författare på heltid. Pamuk tog examen vid institutet för journalistik vid Istanbuls universitet 1977. Han var gästforskare vid Columbia University i New York från 1985 till 1988. Därefter återvände han till Istanbul.

Med tanke på den förföljelse av oliktänkande som nu pågår i Turkiet i regi den nästan enväldige härskaren/presidenten Recep Tayyip Erdoğan är jag lite orolig för Orhan Pamuk. 2005 blev Orhan Pamuk åtalad för att ha kränkt nationens heder i ett uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. Åtalet väckte stor upprördhet i Europa. I en intervju med en schweizisk tidning sade Pamuk: ”trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det”. Åtalet mot Orhan Pamuk lades så småningom ned. Frågan om det armeniska folkmordet är en känslig fråga i Turkiet. Dock överklagade advokaten som hade väckt åtal mot Pamuk och den högsta appellationsdomstolen tvingade domstolen i Sisli att åter öppna fallet. Den 27 mars 2011 dömdes Pamuk till 6.000 lira (cirka 25.000 SEK) i skadestånd till fem individer för att ha skändat deras heder.

Dagens bok om ”Istanbul”:
Kanske, ja förmodligen, är den bäste Istanbulskildraren och -porträttören någonsin Orhan Pamuk själv. I Istanbul – Minnen av en stad gör han tillsammans med läsaren en vindlande resa in i den turkiska kulturens hjärta.

Svenska Dagbladet om ”Istanbul”
Mot dagens förfall och intolerans manar Orhan Pamuk fram en stad som är kosmopolitisk, tolerant och mångkulturell. Där bildar de franska och tyska besökarnas intryck en självklar syntes med Pamuks ”hüzün” och sekulariserade klarsyn. Hans Istanbul blir ett ”Istanbul”. Det är en oavbruten njutning att läsa om det.

Svenska Dagbladet om ”En främmande känsla”:
Så flätas de tre familjernas (Mevluts, kusinernas, de tre systrarnas) öden samman. Persongalleriet vidgas, men Pamuk vägleder oss virtuost genom förvecklingarna. Personerna blir än tydligare genom att författaren interfolierar den allvetande berättarrösten med deras egna tolkningar av skeendet.

Kulturnytt om ”En främmande känsla”:
”En främmande känsla” är trots allt en mer lättviktig roman än tidiga föregångare som ”Snö” och ”Mitt namn är röd”. Men den är rolig! Många repliker som fälls i Mevluts brokiga familj är dråpliga. Och det är svårt att inte älska den melankoliske och godmodige gatuförsäljaren som ropar ut sin ”Boo-zaa!”

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Bokrecension: Klass – En roman om härkomst och uppväxt i Rinkeby

28 april, 2017 by Redaktionen

Titel: Klass
Författare: Elsie Karlsson
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2017
ISBN: 978-91-27-15024-9

Boken handlar om Hélène som är uppvuxen i Rinkeby och fortfarande bor kvar där hos sina föräldrar. Hon är i tjugoårsåldern och läser litteraturvetenskap på universitetet. Hennes pojkvän Rickard är en medelklasspojke från Bromma. Hennes vardag skildras när hon åker mellan Rinkeby och universitetet och ibland till pojkvännens familj i Bromma. Hon känner sig inte hemma bland de andra på universitet eller när hon sitter i köket i Bromma. Hélène berättar om hur utanför hon kände sig i skolan när hon växte upp och hur utanför hon känner sig på universitet och hur andra tystnar när hon säger att hon är uppvuxen i Rinkeby. Hennes utanförskap är delvis självpåtaget ändå vill hon på något vis ut ifrån det. En av hennes gamla klasskamrater Claire, som var den populära tuffa tjejen i skolan, dyker plösligt upp på universitetet, de får veta att deras gamla högstadielärare Mona har skrivit en roman om sin tid som lärare i Rinkeby och allt vad hon åstadkom när hon arbetade som lärare där. Hélène och Claire bestämmer att Hélène ska skriva en bok om uppväxten i Rinkeby, boken är ett slags hämnd mot Mona som Hélène känner sig sviken av när hon vände bort sin uppmärksamhet från henne och hon stal också Claires pojkvän. Men saker och ting utvecklas inte riktigt som Hélène tänkt sig.

Boken är lysande, troligen en av årets allra bästa böcker. Elsie Karlsson skildrar Hélènes uppväxt i Rinkeby på ett lågmält sätt med ett vackert språk och helt fantastiska meningar. Jag tycker inte att handlingen i boken egentligen är det mest intressanta, det intressanta är skildringen av hur Hélène brottas med olika problematiska tankegångar t.ex. hon har svårt att slita sig från Rinkeby och tycker på något vis att andra platser är tråkiga och färglösa men hon känner sig besvärad av att alla har förutfattade meningar om hur det är att bo där. Hon vill flytta därifrån men är inte odelat positiv när hennes föräldrar ordnar en lägenhet till henne i en annan förort. Relationen med pojkvännen är inte heller självklar med det helt olika bakgrunder de har, ett tanke som hon verkar vara ensam om, han verkar inte lida av det. Hon står lite vid sidan av studiekamraterna på universitet men ändå har hon en längtan att vara en av dem. Hélène är fylld av motstrida känslor när det gäller allt och det är just dessa känslor som är bokens största behållning. Jag ser redan fram emot nästa bok Elsie Karlsson ger ut.

Text: Ursula Aksberg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Wellnessyndromet – Jakten på hälsa gör oss sjuka

21 april, 2017 by Redaktionen

Wellnessyndromet
Författare: Carl Cederström & André Spicer
Utgiven: 2015
ISBN: 978-91-86273-12-5
Förlag: TankeKraft förlag

Är du sjuk? Mår du dåligt? Ägnar du dig inte ständigt åt att optimera din hälsa, kontrollera ditt matintag och noggrant mäta dina prestationer och framsteg ?
Då riskerar du att anses vara en moraliskt svag person som borde känna skuld inför dina val och prioriteringar. I boken Wellnessyndromet diskuterar förtfattarna Carl Cederström och André Spicer konsekvenserna av den hälsohets som förvandlat välmående till en ideologi med syfte att forma moraliskt goda, högpresterande och produktiva människor.

I en allt oroligare värld med politiska konflikter, smältande glaciärer och sexistiska gubbar på ledande positioner verkar det som att vi i vanmakt väljer att fokusera allt mer på oss själva och framför allt på våra egna kroppar.
I fem kapitel och med stöd i flertalet undesökningar ( främst gjorda i Storbritannien och USA) guidar Cederström och Spicer läsaren genom Wellnessyndromets uppkomst, dess symptom och uttryck samt konsekvernserna av denna nya ”folksjukdom”.

Wellnessyndromet är enligt författarna det moraliska påbud kring hälsa som ständigt omger oss i det nutida samhället. Fokuseringen på kroppen och hälsa har blivit en ideologi som inte bara handlar om att gå ner i vikt utan minst lika mycket om att slippa de skuldkänslor som följer vid ”felaktiga” val och ”ohälsosamma” prioriteringar. Enligt Cederström och Spicer betraktas en hälsosam människa även som en god människa med hög moral och högt värde både socialt och på arbetsmarknaden medan en individ som inte lika slaviskt fokuserar på sin hälsa anses omoralisk och i förlängningen också som en dålig människa.

Hälsoideologin tar ingen hänsyn till förutsättningar såsom kön, klass eller etnicitet som i själva verket påverkar möjligheterna till god hälsa avsevärt. Enligt de frälsta är hälsa något som finns tillgängligt för alla som är beredda att anstränga sig lite, en naiv inställning som problematiseras och diskuteras av Cederström och Spicer.

Trots vårt ökade kropp-och hälsofokus verkar vi inte bli varken lyckligare eller mer högpresterande , istället har den ständiga pressen på utveckling och förbättring bidragit till en ökning av psykiatriska sjukskrivningar. Det verkar alltså motsägelsefullt nog som att vår jakt efter hälsa gör oss sjuka.

Även mat och ätande har blivit direkt kopplat till hälsa på ett sätt som gör att alla ständigt ska be om ursäkt och försvara sina matval med att berätta hur de senare ska kompensera eller varför de väljer at inte äta det ena och det andra. De som funnit en diet som ”funkar” vill gärna frälsa alla i sin närhet och allt fler livsmedel klassas som ”farliga” och ”ohälsosamma”. Njutning är något vi får ägna oss åt endast om vi har fullkomlig balans och kan se till att hamna på plus minus noll. Men helst bör vi låta bli. Helst bör vi springa en extra runda.

Wellnessyndromet är en riktig blandvändare till bok, språket flyter och argumenten och diskussionen förs fram på ett sätt som gör det lätt att ta till sig.
Den genomgående skeptiska tonen som ljuder genom hela texten känns uppfriskande men ibland kanske lite väl onyanserad.

Det blir så tydligt hur fullständigt idiotiska författarna anser att vissa hälsobeteenden är och ibland kan jag som läsare känna mig nästan lite attackerad av en aggression och frustration från författarnas håll. De olika kapitlen håller enligt mig olika god kvalitet vad gäller argumentation, kanske är det på grund av två olika författare och deras skilda sätt att skriva? Samtidigt är den råa tonen och inslaget av humor ett välfungerande grepp för att belysa hur absurt det i mångt och mycket ter sig, detta fokus på kroppen och hur mycket tid, pengar och energi vi lägger på att ständigt jaga vårt potentiella jag; vårt smalare, snabbare, effektivare jag som inte behöver sömn, inte tycker om smaken av socker och tycker att burpees är roligt.

För somliga kan Wellnessyndromet säkerligen uppfattas provocerande, den möttes av en del kritik vid sin release och författarna har anklagats för att promota ohälsa.
Den är kontroversiell i mycket av sin argumentation och går fram som en ångvält över det hälsofokus som vi blivit så vana att försöka anpassa oss till. Samtidigt är det kanske så att vi som känner oss tveksamma till bokens budskap är de som främst behöver den?

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Bokblogg, Bokrecension, Wellnessyndromet

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson – världens bästa skildring ur barnets perspektiv

27 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Bildhuggarens dotter
Författare: Tove Jansson
Utgiven: 2016-10
ISBN: 9789523330160
Förlag: Förlaget

Bildhuggarens dotter är en slags biografisk barndomsberättelse av Tove Jansson. Den är, som allt denna mästerliga författare gav ut, magisk och mystisk mitt i det vardagliga. Tove Jansson berättar om sitt uppväxt i det bohemiska konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors där festerna pågår i dagar men också det betydligt lugnare sommarstället ute skärgården. Både hennes pappa skulptören Viktor Jansson och mamma Signe Hammarsten är en centrala personer i berättelsen, liksom hemhjälpen Anna, en symbol för friheten.

Tove Janssons älskade barndomsskildring Bildhuggarens dotter utkom för första gången år 1968. Nu har bokförlaget Förlaget gett ut detta mästerverk igen, tillsammans med tre andra av Tove Janssons odödliga böcker (Lyssnerskan, Trollkarlens hatt och Kometen kommer).

Det var länge sedan jag läste något som grep tag i mig så påtagligt som Bildhuggarens dotter. Berättelserna i boken fångar in barnets sätt att tänka, känna och uppleva världen. Jag hade nästan glömt bort hur det var att vara ett litet barn. Tove Jansson växte upp i ett annat land än mig och några decennier före mig eftersom hon är född i augusti 1914 i Helsingfors. Ändå känner jag igen det hon beskriver. Jag känner igen känslorna och sättet barnet tänker, reagerar och resonerar även om jag växte upp fyrtio år senare och världen blivit något modernare.

Det finns många barndomsskildringar men det var verkligen länge sedan det var någon sådan jag såg på film eller läste om i en bok som får mig att verkligen känna mig förflyttad in i barnets själ. När jag läst Bildhuggarens dotter kom jag ihåg mycket mer från min egen barndom och hur jag upplevde än jag gjort på många tiotal år.

Boken är mästerligt skriven också på flera sätt. Språket förstås, rytmen i språket, magin, mystiken och samtidigt den påtagliga realistiska beskrivningen. Att den inte är en roman på det vanliga sättet gör den dessutom ännu starkare. Den består av flera kortare berättelsen, alla med barnet i centrum, men det är inte en sammanhållen handling – och det gör för mig att den ännu mer känns äkta och nära.

Boken är ganska tunn men och med flyt i berättelsen och språket – men alltid som med Tove Jansson vill jag inte rusa igenom läsningen utan jag läser ett stycke i taget och låter det smälta in.

Det är mycket bra att bokförlaget Förlaget nu gett ut detta mästerverk på nytt. Här kan du läsa mer om hur Förlaget tänkte och arbetade med nyutgivningen av de fyra berättelserna.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst

Bokrecension: Efterlämnat av Lars Norén – minnets sköra järngrepp

22 februari, 2017 by Redaktionen

Efterlämnat
Författare Lars Norén
Utgiven: 2017-01
ISBN: 9789100170349
Förlag: Albert Bonniers Förlag

”Det är ingen idé att se tillbaka” (sidan 11), heter det tidigt i Efterlämnat, Lars Noréns nya prosapoetiska verk. Men ser tillbaka är förstås precis vad det 70-åriga berättarjaget gör, i ett 149-sidor långt medvetandeflöde som helt saknar punkter, komman, styckeindelning eller kapitel. Enbart stora bokstäver här och där ger oss en viss hjälp att strukturera vår läsning.

Jagets minnen sviker ständigt, förändras, ifrågasätts, rekonstrueras, överdrivs, förvrängs, och skalas ned. ”Dagarna är som angripna negativ Angripna Av vad Av dåligt minne” (74). Nuet, format av det förflutna, avfärgar sig i sin tur på minnena, ”presens och imperfektum och futurum glider ihop” (21). Ju mer intensivt berättarjaget försöker fokusera, desto mer oskarpt blir det förflutna: ”Jag försöker skriva samma meningar två gånger för att öva upp min förmåga… Men andra gången då jag skriver över de redan skrivna orden med samma ord försvinner de istället för att bli tydligare” (20). Ändå är flödet förstås ostoppbart. För, som vi alla kan konstatera, ”jag lever Alltså minns jag” (103). Det är ofrånkomligt. Minnets föränderlighet är frukten av att vårt förflutna fortfarande lever i oss. Formar och omformar oss, i mötet med ett lika undflyende nu.

Den värld vars tid och rum berättarjaget vandrar genom är en värld av fattiga och sjuka, hemlösa och utnyttjade, lantarbetare och städerskor, nedlagda järnvägsstationer och arbetsskor, ”outslitliga nedstänkta med fläckar av färg och cement” (sidan 82). Den självbiografiska anknytningen finns där, i berättarjagets minnen av ”undomspsykos”/”hebefreni” och återkommande mentalsjukhusvistelser, men vi är annars långt ifrån de medelklassmiljöer som kännetecknar både Noréns dramatik och författarens bakgrund. Snarare är vi tillbaka bland de outsiders som befolkade hans tidiga romaner. Jag vill tänka att det har att göra med hur vår tid är en tid av nygammal misär och nygamla klyftor.

”Efterlämnat innebär försoning men paradoxalt ingen försonlighet” skriver Göran Sommardal i sin recension i Aftonbladet. Det är en bra sammanfattning. Här finns en sorts acceptans av att det rent faktiskt är som det är. Att det var som det var. Hur det nu än var. Men det förblir, på ren svenska, ganska för jävligt. ”Nu kan man knappt passera utan att snubbla över uteliggare” heter det när jaget försöker avsluta sin promenad genom minnena (genom livet?). ”Någon lägger sig försiktigt på prydligt utlagda kartonger i ett upplyst hörn” (sidan 148).

Kanske är jag orättvis när jag beskriver Efterlämnat som ojämn? Partierna av relativ stiltje, av upprepning, av ren tristess är ju trots allt Noréns sätt att fånga minnets flackande, vacklande skörhet. Men ändå. Jag påminns om hur det är att läsa en annan upphöjd jämnårig herre, den slovenske filosofen Slavoj Žižek. Jag är ofta osäker på helhetsvärdet, men när tvivlet är som störst kommer de där sylvassa sentenserna, de briljanta infallen som lyser som en brandfackla i vårt samtida mörker. Och som gör det mer än värt att bråka sig igenom texten, trots allt.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokblogg, Bokrecension, Lars Norén

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Sida 68
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in