Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Klass – En roman om härkomst och uppväxt i Rinkeby

by

Titel: Klass
Författare: Elsie Karlsson
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2017
ISBN: 978-91-27-15024-9

Boken handlar om Hélène som är uppvuxen i Rinkeby och fortfarande bor kvar där hos sina föräldrar. Hon är i tjugoårsåldern och läser litteraturvetenskap på universitetet. Hennes pojkvän Rickard är en medelklasspojke från Bromma. Hennes vardag skildras när hon åker mellan Rinkeby och universitetet och ibland till pojkvännens familj i Bromma. Hon känner sig inte hemma bland de andra på universitet eller när hon sitter i köket i Bromma. Hélène berättar om hur utanför hon kände sig i skolan när hon växte upp och hur utanför hon känner sig på universitet och hur andra tystnar när hon säger att hon är uppvuxen i Rinkeby. Hennes utanförskap är delvis självpåtaget ändå vill hon på något vis ut ifrån det. En av hennes gamla klasskamrater Claire, som var den populära tuffa tjejen i skolan, dyker plösligt upp på universitetet, de får veta att deras gamla högstadielärare Mona har skrivit en roman om sin tid som lärare i Rinkeby och allt vad hon åstadkom när hon arbetade som lärare där. Hélène och Claire bestämmer att Hélène ska skriva en bok om uppväxten i Rinkeby, boken är ett slags hämnd mot Mona som Hélène känner sig sviken av när hon vände bort sin uppmärksamhet från henne och hon stal också Claires pojkvän. Men saker och ting utvecklas inte riktigt som Hélène tänkt sig.

Boken är lysande, troligen en av årets allra bästa böcker. Elsie Karlsson skildrar Hélènes uppväxt i Rinkeby på ett lågmält sätt med ett vackert språk och helt fantastiska meningar. Jag tycker inte att handlingen i boken egentligen är det mest intressanta, det intressanta är skildringen av hur Hélène brottas med olika problematiska tankegångar t.ex. hon har svårt att slita sig från Rinkeby och tycker på något vis att andra platser är tråkiga och färglösa men hon känner sig besvärad av att alla har förutfattade meningar om hur det är att bo där. Hon vill flytta därifrån men är inte odelat positiv när hennes föräldrar ordnar en lägenhet till henne i en annan förort. Relationen med pojkvännen är inte heller självklar med det helt olika bakgrunder de har, ett tanke som hon verkar vara ensam om, han verkar inte lida av det. Hon står lite vid sidan av studiekamraterna på universitet men ändå har hon en längtan att vara en av dem. Hélène är fylld av motstrida känslor när det gäller allt och det är just dessa känslor som är bokens största behållning. Jag ser redan fram emot nästa bok Elsie Karlsson ger ut.

Text: Ursula Aksberg

Wellnessyndromet – Jakten på hälsa gör oss sjuka

by

Wellnessyndromet
Författare: Carl Cederström & André Spicer
Utgiven: 2015
ISBN: 978-91-86273-12-5
Förlag: TankeKraft förlag

Är du sjuk? Mår du dåligt? Ägnar du dig inte ständigt åt att optimera din hälsa, kontrollera ditt matintag och noggrant mäta dina prestationer och framsteg ?
Då riskerar du att anses vara en moraliskt svag person som borde känna skuld inför dina val och prioriteringar. I boken Wellnessyndromet diskuterar förtfattarna Carl Cederström och André Spicer konsekvenserna av den hälsohets som förvandlat välmående till en ideologi med syfte att forma moraliskt goda, högpresterande och produktiva människor.

I en allt oroligare värld med politiska konflikter, smältande glaciärer och sexistiska gubbar på ledande positioner verkar det som att vi i vanmakt väljer att fokusera allt mer på oss själva och framför allt på våra egna kroppar.
I fem kapitel och med stöd i flertalet undesökningar ( främst gjorda i Storbritannien och USA) guidar Cederström och Spicer läsaren genom Wellnessyndromets uppkomst, dess symptom och uttryck samt konsekvernserna av denna nya ”folksjukdom”.

Wellnessyndromet är enligt författarna det moraliska påbud kring hälsa som ständigt omger oss i det nutida samhället. Fokuseringen på kroppen och hälsa har blivit en ideologi som inte bara handlar om att gå ner i vikt utan minst lika mycket om att slippa de skuldkänslor som följer vid ”felaktiga” val och ”ohälsosamma” prioriteringar. Enligt Cederström och Spicer betraktas en hälsosam människa även som en god människa med hög moral och högt värde både socialt och på arbetsmarknaden medan en individ som inte lika slaviskt fokuserar på sin hälsa anses omoralisk och i förlängningen också som en dålig människa.

Hälsoideologin tar ingen hänsyn till förutsättningar såsom kön, klass eller etnicitet som i själva verket påverkar möjligheterna till god hälsa avsevärt. Enligt de frälsta är hälsa något som finns tillgängligt för alla som är beredda att anstränga sig lite, en naiv inställning som problematiseras och diskuteras av Cederström och Spicer.

Trots vårt ökade kropp-och hälsofokus verkar vi inte bli varken lyckligare eller mer högpresterande , istället har den ständiga pressen på utveckling och förbättring bidragit till en ökning av psykiatriska sjukskrivningar. Det verkar alltså motsägelsefullt nog som att vår jakt efter hälsa gör oss sjuka.

Även mat och ätande har blivit direkt kopplat till hälsa på ett sätt som gör att alla ständigt ska be om ursäkt och försvara sina matval med att berätta hur de senare ska kompensera eller varför de väljer at inte äta det ena och det andra. De som funnit en diet som ”funkar” vill gärna frälsa alla i sin närhet och allt fler livsmedel klassas som ”farliga” och ”ohälsosamma”. Njutning är något vi får ägna oss åt endast om vi har fullkomlig balans och kan se till att hamna på plus minus noll. Men helst bör vi låta bli. Helst bör vi springa en extra runda.

Wellnessyndromet är en riktig blandvändare till bok, språket flyter och argumenten och diskussionen förs fram på ett sätt som gör det lätt att ta till sig.
Den genomgående skeptiska tonen som ljuder genom hela texten känns uppfriskande men ibland kanske lite väl onyanserad.

Det blir så tydligt hur fullständigt idiotiska författarna anser att vissa hälsobeteenden är och ibland kan jag som läsare känna mig nästan lite attackerad av en aggression och frustration från författarnas håll. De olika kapitlen håller enligt mig olika god kvalitet vad gäller argumentation, kanske är det på grund av två olika författare och deras skilda sätt att skriva? Samtidigt är den råa tonen och inslaget av humor ett välfungerande grepp för att belysa hur absurt det i mångt och mycket ter sig, detta fokus på kroppen och hur mycket tid, pengar och energi vi lägger på att ständigt jaga vårt potentiella jag; vårt smalare, snabbare, effektivare jag som inte behöver sömn, inte tycker om smaken av socker och tycker att burpees är roligt.

För somliga kan Wellnessyndromet säkerligen uppfattas provocerande, den möttes av en del kritik vid sin release och författarna har anklagats för att promota ohälsa.
Den är kontroversiell i mycket av sin argumentation och går fram som en ångvält över det hälsofokus som vi blivit så vana att försöka anpassa oss till. Samtidigt är det kanske så att vi som känner oss tveksamma till bokens budskap är de som främst behöver den?

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson – världens bästa skildring ur barnets perspektiv

by

Bildhuggarens dotter
Författare: Tove Jansson
Utgiven: 2016-10
ISBN: 9789523330160
Förlag: Förlaget

Bildhuggarens dotter är en slags biografisk barndomsberättelse av Tove Jansson. Den är, som allt denna mästerliga författare gav ut, magisk och mystisk mitt i det vardagliga. Tove Jansson berättar om sitt uppväxt i det bohemiska konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors där festerna pågår i dagar men också det betydligt lugnare sommarstället ute skärgården. Både hennes pappa skulptören Viktor Jansson och mamma Signe Hammarsten är en centrala personer i berättelsen, liksom hemhjälpen Anna, en symbol för friheten.

Tove Janssons älskade barndomsskildring Bildhuggarens dotter utkom för första gången år 1968. Nu har bokförlaget Förlaget gett ut detta mästerverk igen, tillsammans med tre andra av Tove Janssons odödliga böcker (Lyssnerskan, Trollkarlens hatt och Kometen kommer).

Det var länge sedan jag läste något som grep tag i mig så påtagligt som Bildhuggarens dotter. Berättelserna i boken fångar in barnets sätt att tänka, känna och uppleva världen. Jag hade nästan glömt bort hur det var att vara ett litet barn. Tove Jansson växte upp i ett annat land än mig och några decennier före mig eftersom hon är född i augusti 1914 i Helsingfors. Ändå känner jag igen det hon beskriver. Jag känner igen känslorna och sättet barnet tänker, reagerar och resonerar även om jag växte upp fyrtio år senare och världen blivit något modernare.

Det finns många barndomsskildringar men det var verkligen länge sedan det var någon sådan jag såg på film eller läste om i en bok som får mig att verkligen känna mig förflyttad in i barnets själ. När jag läst Bildhuggarens dotter kom jag ihåg mycket mer från min egen barndom och hur jag upplevde än jag gjort på många tiotal år.

Boken är mästerligt skriven också på flera sätt. Språket förstås, rytmen i språket, magin, mystiken och samtidigt den påtagliga realistiska beskrivningen. Att den inte är en roman på det vanliga sättet gör den dessutom ännu starkare. Den består av flera kortare berättelsen, alla med barnet i centrum, men det är inte en sammanhållen handling – och det gör för mig att den ännu mer känns äkta och nära.

Boken är ganska tunn men och med flyt i berättelsen och språket – men alltid som med Tove Jansson vill jag inte rusa igenom läsningen utan jag läser ett stycke i taget och låter det smälta in.

Det är mycket bra att bokförlaget Förlaget nu gett ut detta mästerverk på nytt. Här kan du läsa mer om hur Förlaget tänkte och arbetade med nyutgivningen av de fyra berättelserna.

Bokrecension: Efterlämnat av Lars Norén – minnets sköra järngrepp

by

Efterlämnat
Författare Lars Norén
Utgiven: 2017-01
ISBN: 9789100170349
Förlag: Albert Bonniers Förlag

”Det är ingen idé att se tillbaka” (sidan 11), heter det tidigt i Efterlämnat, Lars Noréns nya prosapoetiska verk. Men ser tillbaka är förstås precis vad det 70-åriga berättarjaget gör, i ett 149-sidor långt medvetandeflöde som helt saknar punkter, komman, styckeindelning eller kapitel. Enbart stora bokstäver här och där ger oss en viss hjälp att strukturera vår läsning.

Jagets minnen sviker ständigt, förändras, ifrågasätts, rekonstrueras, överdrivs, förvrängs, och skalas ned. ”Dagarna är som angripna negativ Angripna Av vad Av dåligt minne” (74). Nuet, format av det förflutna, avfärgar sig i sin tur på minnena, ”presens och imperfektum och futurum glider ihop” (21). Ju mer intensivt berättarjaget försöker fokusera, desto mer oskarpt blir det förflutna: ”Jag försöker skriva samma meningar två gånger för att öva upp min förmåga… Men andra gången då jag skriver över de redan skrivna orden med samma ord försvinner de istället för att bli tydligare” (20). Ändå är flödet förstås ostoppbart. För, som vi alla kan konstatera, ”jag lever Alltså minns jag” (103). Det är ofrånkomligt. Minnets föränderlighet är frukten av att vårt förflutna fortfarande lever i oss. Formar och omformar oss, i mötet med ett lika undflyende nu.

Den värld vars tid och rum berättarjaget vandrar genom är en värld av fattiga och sjuka, hemlösa och utnyttjade, lantarbetare och städerskor, nedlagda järnvägsstationer och arbetsskor, ”outslitliga nedstänkta med fläckar av färg och cement” (sidan 82). Den självbiografiska anknytningen finns där, i berättarjagets minnen av ”undomspsykos”/”hebefreni” och återkommande mentalsjukhusvistelser, men vi är annars långt ifrån de medelklassmiljöer som kännetecknar både Noréns dramatik och författarens bakgrund. Snarare är vi tillbaka bland de outsiders som befolkade hans tidiga romaner. Jag vill tänka att det har att göra med hur vår tid är en tid av nygammal misär och nygamla klyftor.

”Efterlämnat innebär försoning men paradoxalt ingen försonlighet” skriver Göran Sommardal i sin recension i Aftonbladet. Det är en bra sammanfattning. Här finns en sorts acceptans av att det rent faktiskt är som det är. Att det var som det var. Hur det nu än var. Men det förblir, på ren svenska, ganska för jävligt. ”Nu kan man knappt passera utan att snubbla över uteliggare” heter det när jaget försöker avsluta sin promenad genom minnena (genom livet?). ”Någon lägger sig försiktigt på prydligt utlagda kartonger i ett upplyst hörn” (sidan 148).

Kanske är jag orättvis när jag beskriver Efterlämnat som ojämn? Partierna av relativ stiltje, av upprepning, av ren tristess är ju trots allt Noréns sätt att fånga minnets flackande, vacklande skörhet. Men ändå. Jag påminns om hur det är att läsa en annan upphöjd jämnårig herre, den slovenske filosofen Slavoj Žižek. Jag är ofta osäker på helhetsvärdet, men när tvivlet är som störst kommer de där sylvassa sentenserna, de briljanta infallen som lyser som en brandfackla i vårt samtida mörker. Och som gör det mer än värt att bråka sig igenom texten, trots allt.

Två systrar av Åsne Seierstad – en bok som inte lämnar någon oberörd

by

Två systrar
Författare: Åsne Seierstad
Utgiven: 2016-10
Översättare: Jan Stolpe
ISBN: 9789100167592
Förlag: Albert Bonniers Förlag

En oktoberdag 2013 försvinner plötsligt två välartade tonårsflickor från sitt hem i Norge. Ayan är 18 år och Leila 16 år när de försvinner. Det visar sig snart att de har gett sig iväg till Syrien för att ge sitt stöd till Islamska Staten, IS, fundamentalistiska islamister.

Flickorna som småbarn kom tillsammans med sina föräldrar till Norge, från inbördeskrig i Somalia. De växte upp i Norge, gick i norsk skola och gick klädda i jeans och lyssnade på musik som vanliga unga tonåringar, men en dag börjar de förändras. De klär sig i traditionella muslimska kvinnokläder som täcker hela dem, de ber fem gånger om dagen och går med i stränga muslimska grupper som håller hårt på att kvinnor och män ska vara åtskilda. På mötena får flickor och kvinnor inte ens gå in genom samma ingång som männen, ifall de skulle råka nudda vid varandra begår de en synd.

Hur kan två unga människor bli så stenhårt övertygade om att de har helt rätt och att alla andra kommer att brinna i helvetet? Ja det är så dessa två flickor resonerar och säger till andra unga som inte klär sig kyskt och inte tror på samma sätt. Den norska journalisten Åsne Seierstad har försökt undersöka hur detta kunde ske. Hon har träffat och intervjuat Ayans och Leilas familj, vänner och bekanta. Hon har gjort ett gediget arbete och gått på djupet. Det är svårt att slita sig från boken. Som läsare kommer jag nära människorna, jag hör hur de resonerar, hur de tänker – och jag känner föräldrarnas stora förtvivlan och alldeles speciellt pappan Sadiqs desperation. Pappan åker ner till Turkiet och Syrien och försöker få hem flickorna. Jag förstår hans ångest och hur desperat han är.

Åsne Seierstad skildrar också flera andra ungdomar som blir radikaliserade. Det är oerhört sorgligt att läsa om hur många ungdomar som viger sitt liv åt IS, både pojkar och flickor, kommer från trassliga familjeförhållanden. Boken ger flera förklaringar till hur sådant kan ske, att unga människor i väst kan dras till en sådan extrem rörelse som IS. Men riktigt varför ger den ändå inte svar på. Och det borde ingen vänta sig heller. De två unga systrarna, Ayan och Leila, verkar komma från en bra familj, inte ekonomist välbärgad men ändå med en mamma och pappa som bryr sig om dem.

Aisha, en väninna till dem som också ger sig iväg till Syrien och IS har en pappa som misshandlar hennes mamma och henne och hennes fyra systrar. Pappan är vansinnig över att ha fem döttrar och ingen son, vilket både mamman och döttrarna får lida för. Det är hemskt att läsa om hur Aisha gifter sig på IS-muslimskt sätt och får en man som misshandlar henne och överger henne. Hon gifter sig en gång till med en IS-krigare, hon blir hans fru nummer två. Han slår ohjäl hennes lilla babyson. Det är uppenbart att flera av de unga män som ger sig hän åt IS och krigar i Syrien är våldsamma. När ideologin dessutom ger mannen rätt att slå sin fru och ger honom rätt att bestämma över kvinnor kan dessa våldstendenser blomma ut

Magnus Linton som recenserar boken i DN är ganska kritisk och menar delvis att boken ger luft under vingarna för högerextrema rörelsers islamkritik:
Seierstads fenomenalt skrivna bok ger fler svar på hur än varför religiös radikalisering sker och lär bli högläst av den sorts segervissa högerpopulister, i tisdags globalt ryggdunkade av Trumps seger, som nyligen hade gala på Grand Hôtel. Jihadismens och kontrajihadismens mobiliserande mytbilder är allt mer sammanfallande – religioner kan inte samexistera, det mångkulturella samhället är ett fiasko, motståndaren är krigisk till sin natur, om vi inte förintar dem förintar de oss – och då boken sällan zoomar ut till större historiska och ekonomiska perspektiv finns gott om detaljer för den som vill exemplifiera den bekanta berättelsen om den värderingsförvirrade välfärdsstaten; barnbidrag går till koranlärare, i Oslos moskéer slås kvinnor till döds medan blåögda multikultiakademiker relativiserar bort alla möjligheter att sätta ner foten och varje gång skolan gör en eftergift för att Ayan och Leila faktiskt ska få praktisera sin tro möts rektorn av nya krav.

Det är skrämmande. På många sätt. Både bokens innehåll och Lintons kritik. Att unga människor kan hitta en mening i livet med en religion som tillåter dem att döda alla som inte tycker som de själva, att unga flickor kan finna en mening i att inte vara likvärdiga med pojkar och män … hur ska vi som tror på fred och jämlikhet och allas rätt till liv ta till oss detta? Det är också skrämmande att vi inte får tala om detta öppet utan att det kommer beskyllningar om att bana väg för Trump och Sverigedemokrater. Det måste finnas fler sätt att se detta på. Det händer ju verkligen att unga människor i västvärlden överger våra värderingar och ger sig av för att kämpa för Islamska staten.

Vad får dessa unga människor att överge västvärlden för en sådan våldsam livsstil? Boken berättar hur dessa två unga flickor tog det beslutet men ger inte något svar på varför. De kom som småbarn till Norge och hade mörk hud och upplevde förmodligen ett främlingskap i samhället. Ayan till exempel accepterades aldrig av de norskfödda jämnåriga utan fick vänner som liksom hon kom från invandrarbakgrund. Hennes mamma höll hårt på att de skulle gå i en sträng koranskola på söndagar. Som tonåring drogs Ayan och Leila in i ett konservativt islamskt nätverk. Detta är bara en del av vad som hände, men de flesta som har liknande erfarenheter blir inte IS-sympatisörer. Så varför just hon och hennes syster?

Jag tror egentligen inte att det finns svar på varför. Det är lika meningslöst som att fråga sig varför vissa människor blir drogmissbrukare och dör i överdos. Det finns riskfaktorer, men också unga som inte har riskfaktorerna kan bli missbrukare, på samma sätt tror jag det är omöjligt att säga vem som skulle kunna bli IS-kämpe. Däremot kan vi se varningstecken. Flickornas pappa håller föredrag om varningstecken för att kunna upptäcka ungdomarnas tendenser i tid. Det är nog det som kan göras. Lära sig att se tecknen.

Rent språkligt är boken ingen stor litterär upplevelse. Den är mer som en mängd anteckningar. I den svenska översättningen är det slarvfel på många ställen där mellanrummet saknas mellan punkten i en mening och stora bokstaven i den kommande meningen. Men det gör inget. Det är väldigt flyt i det som berättas och det ger mycket att tänka på. Berättelsen är gripande.

En stor del av berättelsen sker utifrån pappans synvinkel, där han berättar vad han upplevde då han försökte befria sina döttrar. Han har kontakt med Osman, en man som lyckas tjäna rätt bra på att hjälpa alla sidor i konflikten. Ibland när Osman lovat att göra något för att hjälpa till att befria flickorna kommer det förhinder, som bombattacker och att några av de som hjälper honom upptäckts och dödats. Jag tolkar det som att det inte alltid är hela sanningen utan påhittade ursäkter från Osman. Magnus Linton är väldigt kritisk till dessa delar av berättelsen:
… men i stället begravs de allt mer av utbroderade actionscener om pappans cliffhangervänliga men i grunden obegripliga räddningsmissioner till Syrien. Det bombas, skjuts, halshuggs, misshandlas, sprängs och vapendras enligt new journalism-konstens alla regler …
Jag tror för min del att berättelserna till viss del är påhittade, ibland som ursäkt av Osman och ibland som ursäkt och bortförklaring av pappa Sadiq.

Pappa Sadiq är en av bokens stora behållningar. Hans kamp och hans förtvivlan och hur har springer runt i cirklar och inte vågar berätta att flickorna är där frivilligt är en stark berättelse. Kanske bokens främsta berättelse, ehuru mörk. Det är inte alltid lätt att vara förälder.