Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Läser nu: Det stora bankrånet av Knut Kainz Rognerud

by

bankran
Läser nu: Det stora bankrånet av Knut Kainz Rognerud.
Från baksidestexten:

Under några dramatiska månader hösten 2008 kollapsade ett globalt finansiellt system. Banker gick omkull, börsvärden halverades, regeringar fick gå. Antalet uppsägningar ökade snabbt. Företag hade inte längre råd att betala sina lån och pensionärer fick se sina pensioner minska. Men bara två månader tidigare gjorde de svenska storbankerna rekordresultat. På fem år hade de tjänat 200 miljarder kronor.
Det stora bankrånet är en berättelse om hur detta hänger ihop, om hur värdelösa subprimelån i USA påverkar Hans i Vallarum som har problem med kronofogden, om Gatis tragiska öde i lettiska Islice när Swedbank plötsligt försöker rädda sina lönsamma affärer och om de få som försökte varna för den kommande smällen. Men det är också ett reportage om vår tid, om vinnare och förlorare, om girighet och högmod, om falskhet och rädsla, om liv och död.
Knut Kainz Rognerud har gjort nedslag i en värld som tvingats till en svår insikt; att vi står och faller med ett ekonomiskt system som vi inte längre kontorellerar själva, att vi alla är beroende av den globala ekonomin och att en verkstadsarbetare på Volvo i Torslanda kan få sparken när en bank på Manhattan i New York går i konkurs.

I boken växlar författaren mellan nutid och under 1900-talets början då sparbanksystemet föddes. Han skildrar en tid då banker var till för att hjälpa människor att spara till något de behövde. Då en sparbanks chef kunde drivas av visionen om att människor med knappa inkomster skulle kunna spara ihop till exempelvis en symaskin för att kunna sy och laga kläder. Han skildrar en tid då spara-idealet levde.

Samtidigt gör han beskrivningar av hur människor drabbades i Lettland när finanskrisen svepte över världen. Människor där som hade fått lån, oftast av Swedband, hur lätt som helst och i princip utan någon säkerhet. Under finanskrisen drabbas dessa människor svårt medan bankcheferna fortsätter ha goda dagar. Knut Kainz Rognerud skildrar också hur en del lettiska politiker utnyttjar situationen för egen vinning.

Självklart är boken mycket intressant att plöja igenom, nu när vi står mitt i finanskrisen. Förhoppningsvis befinner vi oss i slutfasen, fast det vet vi ju inte. Jag använder ordet ”plöjer”, för även om boken inte alls är skriven på något svårt eller otillgängligt språk är den tung. Dels tung för att det känns rätt hopplöst. Att återvända till den värld och den ideologi som rådde under sparbankernas födelse är en omöjlighet. Det är inte ens önskvärt.

Utvecklingen av samhället, forskning och framsteg, kräver att saker förändras. Spara-idealet reagerade då, senare reagerade Slösa-idealet, nu lever båda sida vid sida.

Jag har inte läst hela boken än, lite drygt halva. Men jag kände att jag ändå ville skriva några rader nu, för det kommer att ta sin tid att läsa klart den. Jag har en alltför stor hög av böcker som väntar på att skriva och ”Det stora bankrånet” är en bok jag helst läser ett par kapitel i taget och sedan smälter dem och tänker på dem. Den är lite på gränsen till en lärobok, fast med ett politiskt engagemang.

Dagens Nyheter har recenserat boken:

Hans bok börjar med att Hans Sandahl, en lite udda själ och tidigare alkoholist, får avslag av den lokala sparbanken på det lån han behöver, 69?000 kronor. Först när hans rekorderliga grannar går i borgen för lånet ordnar livet upp sig så till den grad att Sandahls katta på sista sidan ska nedkomma med ungar.

Historien är tänkt att vara sedelärande: en sparbank som fortfarande haft kvar sin själ hade gett den godhjärtade Sandahl hans pengar, men en bank som fått storhetsvansinne och dragits med i spekulationen på andra sidan Ös tersjön viftar förstås med kalla handen. Men hade den gamla sparbanken, konservativ och försiktig som den beskrivs av Rognerud, verkligen tagit en sådan risk som ett lån till en man utan arbete, inkomster eller tillgångar innebär?

Det stora bankrånet
Författare Knut Kainz Rognerud
Medarbetare Anders Timrén
Förlag Albert Bonniers förlag
ISBN 9100123420
ISBN-13 9789100123420

Relaterat:
Recension i Expressen och Smålandsposten.

Mina tankar efter att ha läst ”Förtrollerskan från Florens” av Salman Rushdie

by

fortrollerskanfranflorens
Salman Rushdie: Förtrollerskan från Florens.
Det var mer än två månader sedan jag läste klart romanen, Salman Rushdies senaste verk som översatts till svenska.
Det har varit svårt att skriva en recension, eller blogginlägg om boken, mina känslor och tankar kring den är så splittrade.

Yttrandefrihet är en av de viktigaste grunderna för mänskliga rättigheter. Jag tycker att den svenska akademien fegade ur totalt och svek Salman Rushdie när han blev dödshotad av den iranska översteprästen. Detta präglar mig förstås när jag läser hans romaner, jag vill tycka om det Rushdie gör. Han är en sagoberättare det strålar fantasi från, han målar med orden, fyller raderna med undermeningar och dubbelbottnade betydelser. Ändå kantrar romanen över för mig, jag upplever att den alltför uppenbart är skriven av en man för män. Mannens perspektiv dominerar och de kvinnor som finns med är symboler, bilder, beskrivna som män ser dem, de har inget eget liv.

Boken handlar om, ja på ett sätt är det omöjligt att sammanfatta vad den handlar om, för det är flera olika handlingar på olika plan. Baksidestexten sammanfattar det så här:

En märklig ung man från Europa som kallar sig Mogor dell´Amore dyker upp vid den indiska stormogulen Akbars hov. Han har en historia att berätta som både förtrollar och förbryllar alla vid hovet, om den undersköna och trollkunniga kvinnan Qara Köz, Akbars gammelfaster, som en gång i tiden var älskarinna till en av Florens mäkigaste män. Men om historien är sann, vad har den då med Mogor dell´Amore att göra? Och vad hände med prinsessan? Trådarna löper samman på det mest oväntade sätt, och historia och saga går upp i varann.

Det som känns obehagligt är den totala frånvaron av kvinnor, trots titeln på boken som antyder att en kvinna ska ha stor betydelse. Det har hon, förtrollerskan, visserligen. Men alla kvinnor existerar endast på männens villkor. Dock kanske det är en av de saker Rushdie vill förmedla, hur historien domineras av männen. En nyckel till att tolka kvinnosynen kanske finns i den scen då Akbar vill sluta tala om sig själv som ”vi”. Han vill vara personen, människan Akbar och säger ja. Men hans favorithustru (till råga på allt helt skapad av honom själv) kan inte förstå honom då han vill vara ett jag.

Delar av boken är fantastiska, där verklighet och saga går in i varandra. Akbar kan göra en fantasifigur till en verklig människa samtidigt som han analyserar Mogors berättelse och hittar vad som är fakta, den grymma sanna verkligheten.

Akbar är fascinerande för att han långt bort i Indien under femtonhundratalet vill bygga ett upplyst samhälle där olika religioner kan leva sida vid sida och utbyta erfarenheter, ett försök till vad vi idag kanske kallar demokrati, samtidigt som Europa var intolerant mot oliktänkande. Livet i Florens skildras parallellt med livet i Akbars mogulrike.

Salman Rushdies ”Förtrollerskan från Florens” är en saga och en berättelse det var svårt att slita sig ifrån samtidigt som jag kände att det tydligt var en gubbe som skrivit den. Jag vet inte om det var meningen, tanken, eller om det helt enkelt är så att Rushdie är en rätt typisk gubbe. På gott och ont. Fast en underbar sagoberättande sådan.

Förtrollerskan från Florens
Författare: Salman Rushdie
ISBN10: 9100122351
ISBN13: 9789100122355

Relaterade recensioner:
Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Norran, Damernas värld och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dan Brown: ”Den förlorade symbolen” – kanske årets besvikelse

by

danbrownpreview
Årets mest hajpade bok? Förmodligen Dan Browns ”Den förlorade symbolen”. Allt var så hemligt kring boken att knappt något recnsionsexemplar släpptes i förväg och de svenska översättarna fick inte tillgång till boken förrän den var släppt på engelska, sägs det.

Förväntningarna var stora hos de som fängslades av spänningen i ”Da Vinci-koden”. Dan Brown hade skrivit några böcker före #Da Vinci-koden”. De böckerna var inte lika bra och därför hade de inte översatts och getts ut i så många länder. Men efter succén med ”Da Vinci-koden” fanns det en marknad för fler böcker av Dan Brown – och de gavs ut runt om i världen.

Som sagt: de böckerna når inte upp till samma nivå som ”Da Vinci-koden”.

Dan Browns böcker ha alla samma koncept. Robert Langdon, medelålders professor som ser rätt bra ut och är i lagom god trim eftersom han simmar varje dag är fascinerad av symboler och forskar i ämnet. Han trillar in i mystisk historia där han förmåga att tyda symboler kommer till nytta. En ond galning och en vacker smart kvinna plus en mängd personer som man inte vet säkert vem som står på den goda sidan förrän i slutet. Ja det är ingredierna som skakas om i samma slags historia.

Dan Brown skriver egentligen samma historia, om och om igen. Så när då den första boken han skrivit efter ”Da Vinci-koden” gavs ut och den fick bra kritik i den första recensionen, var mina förväntningar höga.

Tyvärr kom de på skam. Jag fick tvinga mig att läsa de sista kapitlen. Spänningen tappades bort på vägen. Boven var inte trovärdig, symbolhistorien engagerar mig inte och Dan Brown verkar så feg och rädd för att stöta sig med frimurarna att han nästan hyllar dem och deras organisation.

Rent språkligt är Dan Brown verkligen inte av hög litterär klass. Han kan skriva att Robert Langdon känner sig upprörd eller uppriven eller förvånad, istället för att beskriva känslorna. Han gör alla de fel de flesta får bakläxa på i skrivarkurser.

Jag stör mig också på ofoget att kursivera det som personen tänker. Det är som han inte litar på att läsaren ska begripa vad som är personens tankar. Det hoppar ibland för mycket mellan ur vems perspektiv något berättas.

Jo, det är klart, Dan Brown gör väl själv inga anspråk på att vara en författare med djup, varken när det gäller hantering av språk eller psykologisk trovärdighet i karaktärerna. Men i ”Da Vinci-koden” hölls spänningen uppe berättelsen igenom. För mig höll spänningen i ”Den förlorade symbolen” bara i halva boken. Sedan fortsatte jag bara att läsa klart för att jag är så envis.

Den förlorade symbolen
Dan Brown
ISBN: 978-901-0-010646-1

Relaterat:
Recension i DN, recension i Göteborgsposten, Törnebohm,

Kulturnytt,  Bokhora, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Gellert Tamas: ”De apatiska” – de litterära försöken känns konstlade

by

de-apatiska

Först som sist: Jag tror att Gellert Tamas har rätt i sin bok ”De apatiska”: De flyktingbarn som blivit svårt fysiskt sjuka i vårt land har blivit det på grund av svåra trauman och sin nuvarande osäkra situation – inte genom manipulativa föräldrar som utnyttjat dem för att få stanna i det svenska välfärdssystemet.

Granskningen av systemet är oerhört viktig. Det gäller så väl enskilda flyktinghandläggars agerande som polis, terapeuter och annan vårdpersonal. Det är många i boken som talar om hur föreställningen om de manipulativa föräldrarna vuxit sig starkare, tills den till slut kommit att prägla hela handläggningen av de barn som i flera fall är livshotande sjuka – vittnen med vitt skilda bakgrunder kommmer till tals, och de säger ungefär samma sak med olika ord.

Boken har väckt debatt, bland annat i Dagens Nyheter, där Tamas också regelbundet medverkar som skribent. Bland annat gäller det påstådda felcitatet.

Det är svårt att säga något om detaljerna eller eventuella felaktigheter i journalisten Tamas återgivande av ofta fruktansvärda öden, människor vars liv till synes ligger i känslokalla byråkraters händer. Det finns något overkligt, mardrömslikt, i skildringen av hur en man – fadern till en apatisk flicka i 10-årsåldern – grips av polisen sedan en handläggare påstått att hon blivit mordhotad av honom. Senare medger hon sitt misstag: hon hade förväxlat namnen på männen i två olika familjer. Den mänskliga faktorn är förklaringen från kvinnan som tycker att det är ”tråkigt om det skulle vara så” att den gripne mannens självmordsförsök skedde som en direkt följd av hennes förväxling.

Gellert Tamas driver självklart en linje och det är han tydlig med. Jag har faktiskt svårt att se varför det skulle vara upprörande. Dokumentationen är imponerande och omfattande. Det som är bärande i boken går knappast att ifrågasätta.

Ett exempel är psykologen Marie Hessles ändrade inställning till flyktingbarnen. Från att närmast fanatiskt tagit striden för barnen, utan att ifrågasätta någon enda historia, till att utgå från att de ljög. Hennes betydelse i olika roller har onekligen varit stor i sammanhanget: som pyskolog på flyktingförläggning, som konsult åt Migrationsverket och som expert i medierna.

Svårare har jag för Gellert Tamas sätt att försöka förankra historien i verkligheten med små detaljer, ofta framstår de bara som ansträngda och påklistrat fiktiva. Något som Tamas även använde sig av i ”Lasermannen”: Någon funderar på problemet över en kopp automatkaffe, en annan tar upp ett skrynkligt, tappat pappersark samtidigt som hans tankar är ägnas det som boken behandlar.

De här litterära försöken känns konstlade för att Gellert Tamas inte har en aning om vad människor tänker, en flyktinghandläggare kanske mest tänker på sitt eget svårt sjuka barn. Till exempel. Det har i och för sig ingen betydelse för Gellert Tamas granskning som helhet men det gör den till sämre läsning. Å andra sidan är det rätt enkelt att hoppa över.

Betydligt mer väsentligt är det att Gellert Tamas reportage som helhet åter fått frågan om de apatiska barnen, och flyktingpolitiken som helhet, att hamna i fokus. Utifrån ett perspektiv som känns betydligt sundare än det där allehanda märkliga föreställningar tillåtits växa under senare år.

Text: Lilly Hallberg

Författare: Gellert Tamas
Titel: ”De apatiska”
Förlag: Natur&Kultur
ISBN 978-91-27-08836-8

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Expressen, Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2 och Newsmill.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Steve Sem-Sandbergs nya roman ”De fattiga i Lodz”

by

defattigailodz
Steve Sem-Sandbergs nya roman ”De fattiga i Lodz” är så bra, så helgjuten, att jag får svindel. Skildringen från det av nazisterna skapade gettot i den polska staden, och av den man som utsågs till dess ledare, är som litteratur också på ett märkligt vis upplyftande: En storslagen belysning av människoöden som aldrig känns konstruerade och ett dokument om en tid som håller på att förpassas till glömskan, kallt och grumligt som vårt dåliga minne.

Boken är nominerad till Augustpriset 2009 och det är svårt att tänka sig någon annan. Som roman känns den som något som kommer att bli en klassiker, och som något som redan funnits där – väntat på att bli berättat och återgett.

Steve Sem-Sandberg är en mycket säker stilist, som aldrig briljerar med sin stil. Som en självklar grund ligger stilistiken tryggt genom historien – eller historierna, snarare – från Lodz i början av 1940-talet. Författarens ansträngning går bara att fantisera om, i romanen tycks de berättartekniska greppen så givna att de är osynliga.

Författarens främsta källa har varit gettokrönikan, den kollektivt skrivna berättelsen inifrån gettot i den norra delen av Lodz. Krönikan som skrevs under de år boken skildrar är av naturliga skäl full av motsägelser och förvirring, förtvivlan och hopp. Så var det ju omöjligt för dem som levde i gettot att förstå att för de invånare som fördes bort till läger väntade: Förintelsen.

Som roman ligger i ”De fattiga i Lodz” styrkan just i att det är en trovärdig skildring av en plats och en tid som den kan ha upplevts då, inte av någon som så att säga sitter med historiens fruktansvärda facit i hand. Det gäller inte minst gettots ledare Rumkowskis ansvar då det gäller mordet på judarna. Under de sista krigsåren tömdes gettot i Lodz, från början hyste de dömda kvarteren en kvarts miljon invånare.

Det är ett myller av människor som befolkar gettot, enskilda stiger de fram och kommer till tals. Förtvivlan över de barn som ska dö, de äldre som forslas bort är äkta – aldrig en författares pliktskyldiga redovisande av statistik från ”de onda åren”. Levande stiger de i stället fram, de som kunnat bli enbart offer är också aktörer. Det finns också ljus i skildringen av mörkret, berättelsen är förankrad i en vardag som plötsligt tycks vara helt nyss med stadens ljud och lukter.

”De fattiga i Lodz” är en roman vars tema är evigt och sysslar med utforskandet av människors relationer och vad hon förmår göra för och mot sina medmänniskor. Samtidigt förmår romanen bidra till hågkomsten av judeförintelsen på ett sätt jag tror är ytterst ovanligt för det mesta faktabaserade material som ges ut i dag.

Lilly Hallberg

Författare: Steve Sem-Sandberg
Titel: De fattiga i Lodz
Albert Bonniers förlag
ISBN 978-91-0-012266-9

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Smålandsposten och Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,