Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Dan Brown: ”Den förlorade symbolen” – kanske årets besvikelse

by

danbrownpreview
Årets mest hajpade bok? Förmodligen Dan Browns ”Den förlorade symbolen”. Allt var så hemligt kring boken att knappt något recnsionsexemplar släpptes i förväg och de svenska översättarna fick inte tillgång till boken förrän den var släppt på engelska, sägs det.

Förväntningarna var stora hos de som fängslades av spänningen i ”Da Vinci-koden”. Dan Brown hade skrivit några böcker före #Da Vinci-koden”. De böckerna var inte lika bra och därför hade de inte översatts och getts ut i så många länder. Men efter succén med ”Da Vinci-koden” fanns det en marknad för fler böcker av Dan Brown – och de gavs ut runt om i världen.

Som sagt: de böckerna når inte upp till samma nivå som ”Da Vinci-koden”.

Dan Browns böcker ha alla samma koncept. Robert Langdon, medelålders professor som ser rätt bra ut och är i lagom god trim eftersom han simmar varje dag är fascinerad av symboler och forskar i ämnet. Han trillar in i mystisk historia där han förmåga att tyda symboler kommer till nytta. En ond galning och en vacker smart kvinna plus en mängd personer som man inte vet säkert vem som står på den goda sidan förrän i slutet. Ja det är ingredierna som skakas om i samma slags historia.

Dan Brown skriver egentligen samma historia, om och om igen. Så när då den första boken han skrivit efter ”Da Vinci-koden” gavs ut och den fick bra kritik i den första recensionen, var mina förväntningar höga.

Tyvärr kom de på skam. Jag fick tvinga mig att läsa de sista kapitlen. Spänningen tappades bort på vägen. Boven var inte trovärdig, symbolhistorien engagerar mig inte och Dan Brown verkar så feg och rädd för att stöta sig med frimurarna att han nästan hyllar dem och deras organisation.

Rent språkligt är Dan Brown verkligen inte av hög litterär klass. Han kan skriva att Robert Langdon känner sig upprörd eller uppriven eller förvånad, istället för att beskriva känslorna. Han gör alla de fel de flesta får bakläxa på i skrivarkurser.

Jag stör mig också på ofoget att kursivera det som personen tänker. Det är som han inte litar på att läsaren ska begripa vad som är personens tankar. Det hoppar ibland för mycket mellan ur vems perspektiv något berättas.

Jo, det är klart, Dan Brown gör väl själv inga anspråk på att vara en författare med djup, varken när det gäller hantering av språk eller psykologisk trovärdighet i karaktärerna. Men i ”Da Vinci-koden” hölls spänningen uppe berättelsen igenom. För mig höll spänningen i ”Den förlorade symbolen” bara i halva boken. Sedan fortsatte jag bara att läsa klart för att jag är så envis.

Den förlorade symbolen
Dan Brown
ISBN: 978-901-0-010646-1

Relaterat:
Recension i DN, recension i Göteborgsposten, Törnebohm,

Kulturnytt,  Bokhora, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Gellert Tamas: ”De apatiska” – de litterära försöken känns konstlade

by

de-apatiska

Först som sist: Jag tror att Gellert Tamas har rätt i sin bok ”De apatiska”: De flyktingbarn som blivit svårt fysiskt sjuka i vårt land har blivit det på grund av svåra trauman och sin nuvarande osäkra situation – inte genom manipulativa föräldrar som utnyttjat dem för att få stanna i det svenska välfärdssystemet.

Granskningen av systemet är oerhört viktig. Det gäller så väl enskilda flyktinghandläggars agerande som polis, terapeuter och annan vårdpersonal. Det är många i boken som talar om hur föreställningen om de manipulativa föräldrarna vuxit sig starkare, tills den till slut kommit att prägla hela handläggningen av de barn som i flera fall är livshotande sjuka – vittnen med vitt skilda bakgrunder kommmer till tals, och de säger ungefär samma sak med olika ord.

Boken har väckt debatt, bland annat i Dagens Nyheter, där Tamas också regelbundet medverkar som skribent. Bland annat gäller det påstådda felcitatet.

Det är svårt att säga något om detaljerna eller eventuella felaktigheter i journalisten Tamas återgivande av ofta fruktansvärda öden, människor vars liv till synes ligger i känslokalla byråkraters händer. Det finns något overkligt, mardrömslikt, i skildringen av hur en man – fadern till en apatisk flicka i 10-årsåldern – grips av polisen sedan en handläggare påstått att hon blivit mordhotad av honom. Senare medger hon sitt misstag: hon hade förväxlat namnen på männen i två olika familjer. Den mänskliga faktorn är förklaringen från kvinnan som tycker att det är ”tråkigt om det skulle vara så” att den gripne mannens självmordsförsök skedde som en direkt följd av hennes förväxling.

Gellert Tamas driver självklart en linje och det är han tydlig med. Jag har faktiskt svårt att se varför det skulle vara upprörande. Dokumentationen är imponerande och omfattande. Det som är bärande i boken går knappast att ifrågasätta.

Ett exempel är psykologen Marie Hessles ändrade inställning till flyktingbarnen. Från att närmast fanatiskt tagit striden för barnen, utan att ifrågasätta någon enda historia, till att utgå från att de ljög. Hennes betydelse i olika roller har onekligen varit stor i sammanhanget: som pyskolog på flyktingförläggning, som konsult åt Migrationsverket och som expert i medierna.

Svårare har jag för Gellert Tamas sätt att försöka förankra historien i verkligheten med små detaljer, ofta framstår de bara som ansträngda och påklistrat fiktiva. Något som Tamas även använde sig av i ”Lasermannen”: Någon funderar på problemet över en kopp automatkaffe, en annan tar upp ett skrynkligt, tappat pappersark samtidigt som hans tankar är ägnas det som boken behandlar.

De här litterära försöken känns konstlade för att Gellert Tamas inte har en aning om vad människor tänker, en flyktinghandläggare kanske mest tänker på sitt eget svårt sjuka barn. Till exempel. Det har i och för sig ingen betydelse för Gellert Tamas granskning som helhet men det gör den till sämre läsning. Å andra sidan är det rätt enkelt att hoppa över.

Betydligt mer väsentligt är det att Gellert Tamas reportage som helhet åter fått frågan om de apatiska barnen, och flyktingpolitiken som helhet, att hamna i fokus. Utifrån ett perspektiv som känns betydligt sundare än det där allehanda märkliga föreställningar tillåtits växa under senare år.

Text: Lilly Hallberg

Författare: Gellert Tamas
Titel: ”De apatiska”
Förlag: Natur&Kultur
ISBN 978-91-27-08836-8

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Expressen, Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2 och Newsmill.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Steve Sem-Sandbergs nya roman ”De fattiga i Lodz”

by

defattigailodz
Steve Sem-Sandbergs nya roman ”De fattiga i Lodz” är så bra, så helgjuten, att jag får svindel. Skildringen från det av nazisterna skapade gettot i den polska staden, och av den man som utsågs till dess ledare, är som litteratur också på ett märkligt vis upplyftande: En storslagen belysning av människoöden som aldrig känns konstruerade och ett dokument om en tid som håller på att förpassas till glömskan, kallt och grumligt som vårt dåliga minne.

Boken är nominerad till Augustpriset 2009 och det är svårt att tänka sig någon annan. Som roman känns den som något som kommer att bli en klassiker, och som något som redan funnits där – väntat på att bli berättat och återgett.

Steve Sem-Sandberg är en mycket säker stilist, som aldrig briljerar med sin stil. Som en självklar grund ligger stilistiken tryggt genom historien – eller historierna, snarare – från Lodz i början av 1940-talet. Författarens ansträngning går bara att fantisera om, i romanen tycks de berättartekniska greppen så givna att de är osynliga.

Författarens främsta källa har varit gettokrönikan, den kollektivt skrivna berättelsen inifrån gettot i den norra delen av Lodz. Krönikan som skrevs under de år boken skildrar är av naturliga skäl full av motsägelser och förvirring, förtvivlan och hopp. Så var det ju omöjligt för dem som levde i gettot att förstå att för de invånare som fördes bort till läger väntade: Förintelsen.

Som roman ligger i ”De fattiga i Lodz” styrkan just i att det är en trovärdig skildring av en plats och en tid som den kan ha upplevts då, inte av någon som så att säga sitter med historiens fruktansvärda facit i hand. Det gäller inte minst gettots ledare Rumkowskis ansvar då det gäller mordet på judarna. Under de sista krigsåren tömdes gettot i Lodz, från början hyste de dömda kvarteren en kvarts miljon invånare.

Det är ett myller av människor som befolkar gettot, enskilda stiger de fram och kommer till tals. Förtvivlan över de barn som ska dö, de äldre som forslas bort är äkta – aldrig en författares pliktskyldiga redovisande av statistik från ”de onda åren”. Levande stiger de i stället fram, de som kunnat bli enbart offer är också aktörer. Det finns också ljus i skildringen av mörkret, berättelsen är förankrad i en vardag som plötsligt tycks vara helt nyss med stadens ljud och lukter.

”De fattiga i Lodz” är en roman vars tema är evigt och sysslar med utforskandet av människors relationer och vad hon förmår göra för och mot sina medmänniskor. Samtidigt förmår romanen bidra till hågkomsten av judeförintelsen på ett sätt jag tror är ytterst ovanligt för det mesta faktabaserade material som ges ut i dag.

Lilly Hallberg

Författare: Steve Sem-Sandberg
Titel: De fattiga i Lodz
Albert Bonniers förlag
ISBN 978-91-0-012266-9

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Smålandsposten och Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

”Drömmar som krossas” och ”Ett steg i taget” – två fotbollsböcker

by

fotboll1
Historien om 15-årige fotbollsfantasten David Linders väg från Ekuddens BK till Hammarbys seniorlag är ju inte särskilt originell. Men den är helt okej. Eller mer: den är bra berättad av någon som verkar bry sig om mig som läsare. Stjärndrömmarna är trots allt också något som de flesta kan identifiera sig med eller komma ihåg.

Huvudpersonen David bestämmer sig efter en match på ett fullsatt Söderstadion: Han ska bli en av spelarna på planen där nere. Det är så att säga avspark för Bengt-Åke Cras nya ungdomsserie. Handlingen i de två första böckerna följer sedan Davids framgångar och motgångar, hur han blir upptäckt i en cupmatch och får chansen men också hur han stoppas av familjens planer på att flytta från huvudstaden till en idyllisk småstad. Eller en håla utan hopp om fotbollslag värt namnet, enligt Davids sett att se det.

Bengt-Åke Cras presenteras som ”en enormt produktiv författare” av förlaget. Låt inte det avskräcka från läsning! Det är bra kvalitet och kul även för en fotbollsintresserad pojkes mamma att ta del Davids liv hemma och borta. Den genuint kunnige sonen däremot var inte särskilt intresserad av böckerna utan tycker att det är roligare att spela själv eller läsa tabeller.

I texten finns ett lågmält, vänligt förklarande som vänder sig lika mycket till läsaren som till David, som när Hammarbys tränare skäller ut de ”lata spelarna” – det finns inte tid att linda in orden i milda omskrivningar, förklarar en av coacherna. Det handlar om att skolas in, lära sig spelets regler på flera plan. Och författaren Bengt-Åke Cras framstår som ett vettig och lyhörd ledare, en tränare som tar sina adepter på allvar.

Text: Lilly Hallberg

Titel: Drömmar som krossas
Författare: Bengt-Åke Cras
Förlag: B Wahlströms
ISBN 978-91-32-15563-5

Titel: Ett steg i taget
Författare: Bengt-Åke Cras
Förlag: B Wahlströms
ISBN 978-91-32-15564-2

fotboll2

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mordets praktik av Kerstin Ekman

by

ekman-kerstin-mordets-praktik
Doktor Glas i Hjalmar Söderbergs roman är en ung läkare under 1900-talets början som hjälper unga kvinnor som arbetar som prostituerade. Han ser dagligen offer för sekelskifters sexualmoral. En dag möter han en ung fru som är gift med en vidrig man. Doktor Glas resonerar sig fram till att det i vissa situationer kan vara rätt att döda en människa. Han dödar mannen och räddar på så sätt frun från ett liv i förtryck.

I Kerstin Ekmans roman ”Mordets praktik” möter vi en ung läkare, Pontus Revinge, som anser sig vara den läkare som gett Hjalmar Söderberg inspiration till Doktor Glas. Pontus Revinge arbetar också med kvinnor på en bordell och han är tvingas hjälpa till med olagliga aborter. Men när han läser Hjalmar Söderbergs roman blir han upprörd, han anser sig inte alls vara skildrad på rätt sätt. Han anser att han inte alls är så ytlig som han skildrats i ”Doktor Glas”.

Det är en fascinerande roman. Kerstin Ekman är en språkkonstnär som få. Vad romanen än hade handlat om, vilket berättelse det än hade varit som vuxit fram, är det en ren njutning att ta till sig språket. Pontus Revinge är lite gammaldags, inte öppen för moderna idéer, kommer det fram under romanens gång. Och det är just genom sättet att använda språket som vi ser bilden av denna man som helt klart har oturen att födas hundra år för tidigt.

Hans sätt att skriva och uttrycka sig berättar så mycket om honom.

Han tvingas leva med dåligt samvete och dåligt självförtroende: han känner hela tiden att han inte duger: hans far förskingrade så hans mamma och han flyttade till en annan stad och levde med lögnen att pappan ”var på sanatorium”, allt för att slippa skammen. För att kunna ge sonen en bra utbildning blir mamman älskarinna till en välbärgad man som betalar läkarutbildningen. Fast det visar sig när den välbärgade mannen dör att vartenda öre han betalat för Pontus Revinge är ett lån.

Utfattig och tvingad att betala tillbaka den stora skulden startar Pontus Revinge sin karriär som läkare. Att vara läkare för bordellens kvinnor ger nödvändiga inkomster till att betala av de tyngande lånen.

Romanen leker med frågan vad är verklighet och vad är dikt. Hjalmar Söderberg själv dyker upp i ”Mordets praktik”.

Handlingen utspelar sig i Stockholm under 1900-talets början – och redan det är en njutning, att se bilden av huvudstadens liv och gator för hundra år sedan skildrade så det känns som om jag är med där.

Jag läste att Expressens litteraturkritiker Jesper Högström tyckte att romanen var en av de bästa svenska romanerna som getts ut 2009, även om han den inte är någon av Kerstin Ekmans bästa, menar han:

Ändå, ingen går fri från riskerna när man släpper in andra författare i skrivrummet. Det finns någonting som – med den måttstock som bara är Kerstin Ekmans – inte når hela vägen fram i Mordets praktik. Det är ett entertainment i Graham Greene-anda, men utan den muntra självklarhet som Greene kunde ge sina mellanspel mellan de tragiska romanerna. Patrik Revinges tydliga konturer suddas ibland ut av dubbelprojektionen med Doktor Glas.
Resultatet blir en bok som inte är ett av Kerstin Ekmans storverk, men ändå den utan konkurrens bästa svenska roman jag läst i år. Visst är livet orättvist, eller hur nu Hjalmar Söderberg skulle uttrycka saken.

Jag håller med. ”Mordets praktik” är en av de bästa romanerna jag läst i år, både för den fantastiska sättet att hantera språket och att beskriva livet i Stockholm under 1900-talets början och för hur nära huvudpersonen vi kommer. Det är som om jag bitvis känner att jag är Pontus Revinge, och det gör mig sorgsen, som han är.

Kan litteratur egentligen komma närmare en människa än så?

Fler recensions av Mordets praktik av Kerstin Ekman
Expressen
Bokhora
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter

Mordets praktik
författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2009)
ISBN: 9789100123864

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,