Bokrecension

Min resa i jazzens tecken

Jan Backenroth

utgiven mars 2023

ISBN 978-91-89480-28-5

Vulkan

Verket med undertiteln Från Värmland och Skaraborg ut i världen kvalar definitivt in i kategorin cofee table bok, når nästan lika högt stående i bokhyllan som Allt som håller oss vid liv (fotobok om Peter Le Marc). En fantastisk förmån att ha tillgång till ett recensionsexemplar vars innehåll lustfyllt slukats tre senaste dygnen. Det är en dyrgrip som beroende på hundratals unika bilder betingar ett ansenligt belopp att införskaffa. Intygar att summan är en investering väl värd att göra om du delar passionen för konserter och musik med improvisatoriska inslag.

Kan avslöja direkt att jag känner författaren. Vi pratade med varandra första gången sommaren 1990 då vi satt på den buss som tog oss till och från North Sea Jazzfestival i Haag. På grund av efternamnet tillfrågades Jan om han var släkt med jazzbasisten Hans Backenroth. Visade sig att jag samtalade med hans tolv år äldre bror. Många år senare fördjupades vänskapen genom att vi sågs på festivaler och konserter. Finns ett foto på mig i boken och författaren har generöst bidragit flera gånger med bilder till mina recensioner, vilket indikerar att vi åtskilliga gånger bevistat samma konsert.. Och som av en märklig trevlig slump har jag parallellt fått god kontakt med nämnde renommerade musiker jämte författarens syster (pensionerad professor i psykologi och lika hängiven konsertbesökare).

Jan Backenroth kommer från Karlstad, bor i skrivande stund i Skövde, har studerat i Göteborg och Uppsala. I förbigående nämns yrkesbeteckningen skolpsykolog. Praktverket behandlar författarens väg in i jazzen via pianolektioner i barndomen, intensivt lyssnande i tonåren på pop och särskilt de rockiga strömningar som kom att kallas progressive eller jazzrock. Sökte till kurser (bland annat på Ingesund) där han lärde sig grunderna inom slagverk och för trumslagare, färdigheter som kom till användning i Skövde Storband, R-elvan och i en ytterligare lokal latinbaserad, beatorienterad grupp. Och läsaren får en rad animerade skildringar av hur passionen för jazzig musik tog honom ut i världen. Till festivaler i Frankrike, Schweiz, Polen och Holland, till Leningrad med R-elvan, till Japan med broder Hans och Sweet Jazz Trio (släppt ett stort antal skivor för den japanska marknaden) samt till New York och London där de mest framstående av landets akter representerade svensk jazz.

Planeringsstadiets fokus fullföljdes, fast med ansenlig utvikning. Jag känner igen dragningskraften till livemusik även om vad som liknar en slags besatthet jämte förmågan att realisera spännande idéer avgjort är av mer avancerad natur i författarens fall. Praktverket tyngdpunkt är dokumentationen av föreningen Jazz i Skaraborg, en under drygt tjugo år livaktig och välfungerande förening där författaren innehade en nyckelroll. I motsats till bokens första del och bonuskapitel om att vara konsertpublik, redogörs för varje arrangemang, varje konsert som JIS fixade på ideell basis. Återkommande gäster ges utrymme att förmedla sina minnesbilder. Mycket klokt initiativ! Genom sparade pärmar, verksamhetsberättelser, kompletterande info från andra ledamöter ur styrelsen och inte minst ett helt unikt eget bildmaterial har den noggranna dokumentation kunnat bli av.

Bildmaterialet måste ses som en otroligt attraktiv dimension av Min resa i jazzens tecken. Han har så gott som aldrig nekats ta bilder av världsstjärnor och sig själv. Vad kan framgångsmanövrarna bero på? Förklaringar kan nog sökas i förvärvade insikter under studier i psykologi såväl som under perioden som fotograferande recensent i lokaltidningen, samt genuint intresse för och kunskap om sina motiv. Vidare finns ju numera i samband med stora konserter exklusiva företeelsen Meet and greet. Samlingen (digitaliserad?) torde vara en av de mest exklusiva i landet. De fantastiska fotografierna, ofta i småttig collageform, utgör halva nöjet av att ta in bokens berättelser, gynnar och kompletterar läsningen på ett magnifikt sätt. Förnimmer kraften i den kommunikation som uppstår via ljuv livemusik. Föga förvånande får vi reda på att musiker haft användning för hans bilder som promotion och till skivor.

Två och ett halvt års inspirerande slit har resulterat i en guldgruva för oss likasinnade. Vacker layout, påkostad papperskvalitet och en tillräckligt generös stilstorlek så att jag slipper läsglasögon. Boken på 344 sidor innehåller index jämte en komplett förteckning över genomförda konserter hos föreningen Jazz i Skaraborg (enormt imponerande lista). Förordet är skrivet av ingen mindre än klaviaturspelaren, kompositören och professorn Lars Jansson kunde höras så sent som härom månaden i soloframträdande interfolierat av tänkvärd och underhållande storytelling.

Vissa bildtexter förekommer i rutor på ljusbrun botten. Ibland är info om fotografier inbakad i texten, andra gånger samlad på ett uppslag. Några gånger överensstämmer inte hänvisningar med bilders placering, men det är en randanmärkning. Om man ska vara petig hittas en del korrekturmissar. Förtar inte läsupplevelsen eller skymmer sikten, men antar att författarens grämer sig.

Fakta, händelser och anekdoter återges med alldeles lagom varierade ordföljder utan att det blir tillkrånglat. Den som försökt sig på liknande dokumentation vet vilken utmaning det är att undvika torrt redovisande, samma slags meningsbyggnad. Författaren bemödar sig om att få fram essensen ur känslor och situationer, inkluderar det oförutsedda som behöver lösas. Jazz i Skaraborg verkar ha haft ytterst få missöden utöver Maffy Falays misstag, ovanligt nog inga samarbetssvårigheter sinsemellan och få rejäla besvikelser. I många år utgjorde Skaraborgs Jazzdagar krönet på ett framgångsrikt verksamhetsår. Som så ofta är fallet tvingades föreningen förlita sig på en liten kärna, hade önskat avlastning genom fler volontärer. Vidare upplyses om hur nya regler för konsertverksamhetens finansiering när länet upphörde, slog undan benen på JiS när man inte förmådde bilda lokalavdelningar.

Som påpekats gör läsningen mig upprymd, vilket förstärkts av underbara bildmaterialet. Väljer högst avsiktligt detta adjektiv för att belysa en språklig egenhet, ett mönster som förvånar en smula med tanke på att Skövdes kanske mest framstående musikresenär en period var recensent. Omdömet ”underbar” förekommer lite väl ofta. Vissa gånger hade texten stilistiskt kunnat bearbetas med synonymlexikon eller omformuleringar. Iakttagelsen är sannolikt en yrkesskada utifrån min horisont och inget att hänga upp sig på.

Jan Backenroths förankring i en värld inriktad på meningsfulla toner framgår med oavvislig patos. Och hela tiden parallellt med jazzen har favoriter inom närliggande genrer funnits. Regelbundet besöks Göteborgs-området, Stockholm och Jazzfestivalen i Ystad. Hur han kunnat tillgodogöra sig och smälta alla intryck övergår mitt förstånd, även om jag också blivit naturligt ”hög” på festivaler. Hur allt i musikväg hunnits med är en annan gåta. Glimtvis antyds uppkommen stress. Förutsätter att intresset för tv-sport är tinga.

Fyra av hans främsta hjältar har också tillhört mina favoriter. Närmare bestämt rör det sig om Chick Corea, John McLaughlin, Wayne Shorter och Joe Zawinul (vilka jag också sett på scener fast i motsats till författaren endast enstaka gånger och aldrig träffat). Fyra visionära hörnpelare inom vad som kom att utvecklas till en ledande strömning på det frisinnade 70-talet, upphov till epokgörande fusion i Mahavishnu Orchestra, Return to Forever och Weather Report. Noterar i intervju att skribenten lyfter fram konsert vi båda var på som topp 3. Nämligen denna:

Lilla Valparaiso – Nätter och dagar i Göteborg

Olav Furmarola Unsgaard

Utgiven 17/4 – 2023

ISBN 978-91-89401-43-3

Bokförlaget Korpen

Författaren uppväxt i huvudstaden bor sedan drygt tjugo år tillbaka i Göteborg .Ända sedan Lasse Dahlquist valser fängslade honom i barndomen har dragningen till Västkusten funnits. Han är frilansjournalist, förlagsredaktör, programansvarig på Göteborgs Litteraturhus samt ordförande för tidskriften Ord & Bild. Olav Furmarola Unsgaard som medverkat i flera antologier känner jag främst i egenskap av moderator på litterära evenemang på Pustervik eller i Litteraturhuset. I den rollen anmärkningsvärt koncis, avhåller sig i motsats till det legendariska ABF-par som figurerar i boken från invecklade frågeställningar. 49-åringen kan betraktas som en katalysator och entreprenör i det alternativa kretslopp som konstituerar en radikal idégemenskap., vilkas aktivism redovisas ett par gånger.

I 102 platsrelaterade nedslag skildras den stad Furmarola Unsggard lärt känna genom sina vanor och sin verksamhet, sina intressen och ett till synes slumpmässigt botaniserande i det udda (läs exotiska). I den fysiskt sett tunna volymen odlas en lakonisk hållning snarlik den i intervjurollen. Kulturentreprenören tycks ha samlat på sig fascinerande företeelser och människor under årens lopp, vilka nu med skärpa satts på pränt. Det är en konst få förunnade att med ett par formuleringar definiera en trend, eller ett tillstånd. Och förmågan att kärnfullt porträttera personer ger läsaren en ymnig dos av läsvärda minirapporter. Betraktelserna är inte publicerade kronologiskt utan alfabetiskt efter varje rubriks begynnelsebokstav.

Undertiteln ska ses som en hommage till Claes Hylinger. Stil och upplägg påminner stundtals om läromästaren Hylinger ( den lustläsarcirkel jag deltog i bjöd på 90-talet honom på Kometen för givande samtal om en av dennes romaner). Att denna minst sagt annorlunda variant av korta Göteborgiana-kapitel fått en sådan märklig rubrik, beror på en vän till författaren. Efter att ha läst manus framhölls flera likheter med Chiles näst största stad: belägen på Västkusten, stor hamn, betydande universitet, snarlik topografi etc.

Vi delges märgfulla beskrivningar från exempelvis stadens trafiknät, svartklubbar (varav några jag förmodligen besökt), krogar med ingrodd atmosfär, volontärarbete, frapperande många specialistaffärer inom detaljhandeln, klassiska institutioner inom indie-rörelsen, IKEA Bäckebol, Göteborgs Roddförening, interiör från Stadsbibliotekets lekrum och tipsas om idealisk pulkabacke. Nedslagen formas genomgående utifrån egna iakttagelser, ofta förstärkta av uppgifter i media eller forskning. Bildspråket är drastiskt målande, ringar träffar in fenomen.

Författaren speglar både det okonventionella och det vardagsnära, fokuserar på vad som bryter mönstret eller bara förtjänar att lyftas fram. Han vars skärpta blick gynnas av att vara utifrån kommande, någon som gradvis etablerar sig i staden Göteborg, via yrkets vägnar och som småbarnsförälder, har genomgående referenspunkter som avviker från mina.. Jag som i motsats till författaren bott, jobbat, studerat och roat mig i Göteborg och dess närhet hela mitt liv, minus tre terminer på annan ort. Att legendariska krogen Klara, skivbutiken Blenda, bokmässor, Åke Edwardsons miljöbeskrivningar i deckarna om Erik Winther, naturen på Lilla Amundön, lokalpatriotiska taxichaffisar, Spårvägsmuseet och Hagabion/ Kino dokumenteras framstår som självklarheter. Dock, lejonparten av kapitlen tar fram det oväntade. Somligt i ett enorm disparat urval får mig att häpna.

Att Gårdsten kommit med på ett hörn beror förstås på Eja Hetekivi Olsson och det genombrott hon fick med sitt alter ego i böckerna om Mirja. Till saken hör att jag höll föredrag om Ingenbarnsland i författarens närvaro när Stig Sjödin-ris delades ut och mitt manus publicerades av LO-tidningen / Arbetet.

Inte sällan bjuds på underhållande läsning. Några gånger skymtar tendenser till sociologiska studier, vilket märks bland annat i sidan om Hagabadet jämte den om cykelsträckan Linnéplatsen – Hovåsbadet (cykla på Säröleden är favoritsyssla också hos mig). Klassanalysen utifrån ett nu och då firar triumfer på sidan 27, genom att ta sikte på köer föranledda av åtråvärt bröd från Franska bageriet vilka relateras till berömda Brödupproret 1917. En annan beröringspunkt är Seriehörnan som nu lever vidare i ny regi efter att ägaren dog för några år sedan. Den genomsympatiske mannen kände jag då vi båda jobbat många år inom samma arbetsplats på Posten.

Vid boksläppet på Pustervik när Olav Furmarola Unsgaard signerade, upplystes om att intentionen varit att hålla en positiv grundton. Befogade kritiken mot ABF Göteborg och deras skrotande av lika populär som högklassig programverksamhet utgör undantaget som bekräftar regeln. Som en mycket trevlig bonusläsning innehåller Lilla Valparaiso också de tre verser Patti Smith lade ut på instagram, efter sin senaste vistelse på Hotell Eggers (där jag för övrigt firade min 50-års dag) i samband med WOW 2018.

Det lilla landet som ångrade sig

Mustafa Panshiri/ Jens Ganman

Utgiven 13/3 2023

ISBN 978-91-8002278-1

Mondial

Föreläsaren och X-polisen Mustafa Panshiri har utsetts till Årets folkbildare. Ett lysande exempel på vad han uträttat är den dubbelverkande handbok jag slukade, vars titel är Sju råd till Mustafa (så blir du lagom svensk i världens mest extrema land). Hans vapendragare (eller omvänt) Jens Ganman blev av tidningen Fokus Årets svensk. Ett beslut som fick åtskilliga godhetssignalerande att sätta kaffet i vrångstrupen, av vilka några överskred anständighetens gränser i sina fördömanden. Minns jag rätt titulerar sig Ganman författare, journalist och aktivist. Duon släpps än så länge inte in i den mediala värmen, även om de kort intervjuades i tv4 om nya boken, vars release faktiskt ägde rum med inflytelserika opponenter i Kulturhuset (finns att se på Youtube liksom presentation av boken i Hotspot). Att jag i princip är den ende som ägnat mig åt att seriöst recensera Älskade Public Service (Ganman/ Flam 2022), säger generande mycket om klimatet i så kallad MSM.

Det lilla landet som ångrade sig är den talande titeln på uppföljaren till Det lilla landet som kunde från 2017 som jag tidigare i år lånade på bibliotek. Genom intervjuer och observationer undersöks hur Sverige utvecklats, i kölvattnet av immigrationens konsekvenser, Granskningen från 2017 tillhör den bästa sakprosan jag någonsin läst. Uppföljaren över cirka tjugo kapitel på drygt 200 sidor är mycket läsbart utformad och knappt några tryckfel upptäcktes.. Den består av uppsökande reportage vars sista punkt sattes så sent som i början av det här året.

Tar tacksamt till mig stilistisk stringens och formuleringsglädje. Det lite omaka paret förenade i samma grundsyn förekommer tämligen ofta tillsammans eller var för sig som gäster i poddar. Mustafa kom med sin familj från Afghanistan som 11-åring och växte upp i ett välbeställt område utanför Stockholm, utbildade sig till polis. Jens har eller har haft sin bas i Östersund, jobbat på SVT och framför allt på lokalradion, har präglats av ett arbetarklassperspektiv, möjligen med liknande vinkel som den ”besvikne sossen” Tage Danielsson. Satirikern Ganman väcker avsevärd munterhet och respons med sina pajdiagram och kommenterande saklig vrede, kombinerat med totalt ohämmad Egget/ Mosebacke Monarki-liknande humor på olika sociala plattformar.

Roliga repliker inklusive dråpliga redogörelser för varandras beteenden och humör, går som en röd tråd genom kapitlen. Har den som inte för ordet godkänt, eller har gemensamt beslut tagits om att låta trycka ”dagboksanteckningarna” utan att de checkas och lita på den andres omdöme? Oundvikliga, kittlande spekulationer. För att vara helt uppriktig är det en riskabel metod, även om skillnader skildras mycket underhållande. ”Älsklingar dödas” inte, snarare exploateras. Tvivlar på att förlaget använt sig av redaktör.

Ibland påminner författarparet om hur jag recenserar, tillåter sig associera på ett sätt som roar en själv. Poängen är att när det divideras om vilken parfym som ska inhandlas är det lika banalt som ovidkommande.. Förvisso bevisas samtidigt att yrket behärskas, eftersom berättandet fixas med lätt hand. Men min syn på bonusstoffet förblir dock ambivalent. Med det sagt erbjuds emellanåt lätt skruvade samtal och kul episoder. Besöket på Urkult resulterar i komiskt hållen redogörelse. I ett resonemang om kulturell appropriering refereras till Xeno Mania av Ale Möller, vars musik jag, kuriöst nog, recenserat både live och på skiva. Vidare, I egenskap av idog teaterrecensent noteras lite avundsjukt fallenheten för målande beskrivningar. Där ligger man i lä.

Tror att extra mottaglighet föreligger av minst två skäl. Dels en sedan barnsben utvecklad allergi mot hyckleri, dels mina turbulenta erfarenheter av att vara fackligt förtroendevald. Ett par av de ledande inom woke-anfrätta skygglapps-rörelsen ”socio-ekonomiska faktorer” skulle rimligen känna igen mig. Har en handfull gånger samtalat med trevlige Karl-Petter Thorwaldsson, under hans tid som ordförande för ABF respektive LO. För cirka tio år sedan kunde någon från Regeringskansliet ringa den dåvarande redaktören (er recensent), toppar inom arbetarrörelsen intervjuades och (S)-märkta politiker guidades på min stora arbetsplats.

Fast statusen skiftade under åren jag ville engagera mig fackligt, kom kraschen tämligen abrupt. Vände mig nämligen till Arbetet (dåvarande LO-tidningen) för att arbetsplatsens utbredda problem med arbetsmiljön skulle genomlysas. Hade blivit publicerad ett antal gånger på LO-tidningens kultursidor, intervjuade i den vevan Lars Norén när han tillträdde som konstnärlig ledare på Folkteatern och tilldelades ABF-Göteborgs kulturpris. Hör till saken att jag vid den tidpunkten fått krönika om missförhållanden publicerad i regional facktidning, varvid det en morgon brast för ansvarig chef som gick till verbal motattack. Ynkligt nog vågade ingen facklig kollega stötta. Poängen är att makt exercerades allra mest från vad som skulle föreställa facklig gemenskap. Blev aldrig avtackad för att ha varit en facklig kämpe, istället skedde raka motsatsen när samtliga förtroendeuppdrag upphörde. En skandal där arbetarrörelsen mest påminde om en maffiaboss utfärdandes oåterkallelig dom.

Tillbaka till Det lilla landet som ångrade sig vars uppdelning i ett före och efter apokalypsen fungerar som genialisk metafor. Alluderar förstås på överraskande utgången av valet till riksdagen. Duons deltagande i valvaka äger rum hos exceptionellt framgångsrikt lokalt parti i Hagfors. Att regeringens motståndare – i den politiska, mediala och kulturella sfären – antydde stöveltramp i förlängningen och mer eller mindre explicit anspelade på fascistisk statskupp (ledarskribenter på AB banade väg) speglar den upprörande polarisering boken blottlägger.

Ett tredje skäl till att deras roadtrip etsar sig fast, bottnar i mitt facebookflöde. Har kvar på tok för många godhetsknarkande fb-vänner, vilkas inlägg rörande läget i Sverige måste betecknas som vettlösa., som bisarra uttryck för det goda hatet. Så länge problem inte dryftas, slipper de anstränga sig att hitta lösningar. Förfärande många i sina bubblor har inte ångrat sig. Har denna priviligierade skara någonsin reflekterat över de som kommit från ej kompatibla kulturer, som vägrar vilja integreras? En central frågeställning som snuddas vid i boken.

Titeln Det lilla landet som ångrade sig bygger på uttalanden från såväl socialdemokrater som regeringen samt en majoritet av befolkningen, mäkta orolig över eskalerande våldsbrottsutveckling (bombdåd, gängens avrättningar, anlagda bilbränder, förnedringsrån, bedrägerier, utpressning etc). Panshiri & Ganmans analyser tillför nödvändigt förnuft, något det fortfarande råder skriande brist på . De visar prov på ryggrad och en trovärdighet som pinsamt viftas bort, tecken på förnekelsefas hos arroganta relativister med förment rätt värdegrund (Jens Ganman kampanjar mot dylika symboliska floskler).

Att med några meningar på kornet kunna sammanfatta prekära tillstånd, är en kvalitetsmarkör hos författarna. Ett varumärke de fenomenalt förmår utnyttja. Apropå en närmast mytomspunnen professor i kriminologi som under Rikskonferensen på Folk & försvar senast, oemotsagd hävdade en icke korrekt uppgift: ” alltid när han säger den där klassiska besvärjelsen : ”vi vet inte!” låter han munter. Lättad. Fyrtio års forskning på svensk kriminalitet och ingen vet ett skit. Ett verkligt konststycke. >Jerzy är lite som Manuel I Fawlty Towers, säger Mustafa…”

Man undrar över urvalsprocessen vad beträffar resmål. Ett axplock av intervjuobjekt: afrikansk väckelsepredikant vars mission är att försöka omvända homosexuella, Skärpta Emmie på kanalen Riks ägd av SD, Karin och Bert-Ola vilka leder en privat variant av Gated Community i jämtska fjällvärlden sponsrad av mångmiljardär, personen på Västkusten som producerar smaskiga ”Guldtands podcast”, skottskadad kvotflykting som lyckades bli en self-made man i Lycksele och den kontroversielle muslimske influencer som på Förortsgalan utsågs till Årets Folkbildare. Således en märklig mix av människor med intressanta levnadsberättelser.

Slutligen ska självfallet nämnas att Jens & Mustafa under påsken gästade föreläsnings- och samtalsserien Zeitgeist i Göteborg ( var vid det evenemanget jag erhöll recensionsex). De gjorde god reklam för sin bok, tog emot många publikfrågor och signerade efteråt. Moderatorn Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson uppehöll sig kring bokens avslutande avsnitt. Kontrasterande utblickar om blixtvisiter i Finland – betraktas av Jens som ett reserv-Sverige för vuxna – respektive Frankrike. Hastiga, delvis provokativa, fältstudier bedrivs i ländernas värsta no-go zoner. Finska förorten visar sig vara ofattbart harmlös medan motsvarigheten i Marseille framstår som enbart motbjudande läskig. Där har myndigheterna kapitulerat. Dumdristigt att vandra runt på gängs territorium (utan livvakter?). Hur nära är våra särskilt utsatta områden samma point of no return? Kontentan är att författarna till Det lilla landet som ångrade sig skaffade sig oerhört viktigt jämförelsematerial.

Ni som orkat ända hit har för länge sedan insett bokens förtjänster. Åtskilligt av innehållet bör behandlas av alla som gör anspråk på att syssla med nationell samtidsanalys. Till reportagen adderas svartvita foton, forskningsrön, läsefrukter samt hänvisningar till Seinfeld och annan populärkultur.