Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Kvinnorna på Weyward Cottage: Att falla nerför en trappa

by

Titel: Kvinnorna på Weyward Cottage (Weyward)

Författare: Emilia Hart

Översättare: Hanna Svensson

Utgivningsdatum: 2025-04-10

Förlag: Printz Publishing 

ISBN: 9789181050004

Jag behöver balans!

Jag planerade inte att anknyta denna recension till min senaste recension om David Nicholls Du är här där jag diskuterade hur författaren handlingsmässigt hade perfekt förhållit sig till filmkurvan, även kallad Freytags pyramid. Den boken följde filmkurvan perfekt – den här boken har motsatt problem. Jag diskuterade i recensionen hur jag hellre hade sett en film med den sortens handling. Jag vill inte läsa böcker som lika gärna kunde ha varit filmmanus, och säkert även lyckas bättre som filmmanus. Ge mig Kate Winslet i rollen som Marnie i Du är här.

Det visar sig att även denna recension riskerar att till stor del handla om kurvor, men från ett annat perspektiv. Kvinnorna på Weyward Cottage vars originaltitel är Weyward lider av ett annorlunda kurvproblem, rent känslomässigt. Handlingsmässigt händer det mycket i romanen. Mitt problem är på det emotionella planet, som i och för sig anknyter till det handlingsmässiga också.

Om Du är här hade varit bra som film, hade Kvinnorna på Weyward Cottage varit bra som en trappa man faller nerför – tekniskt sett variation, men bara neråt. Jag har svårt att acceptera detta som mysig höstläsning, trots att jag sett boken marknadsföras på just det sättet. Jag menar här inte att jag har problem med traumatiska skeenden i en handling, men när det enda som sker i en handling är trauma, mer trauma, och mer trauma – då börjar jag sakna balans och dynamik. Det finns en anledning till att jag föredrar Mysterious Skin framför Lilya 4-Ever bland filmer. Båda filmerna behandlar svår trauma i yngre personers liv, men medan Mysterious Skin ger andrum gör Lilya 4-Ever inte det.

Jag tänker inte vara teknisk här. Jag tror knappt på att det finns en perfekt kurva för hur en bokhandling ska vara. Det vet jag inte så mycket om. Dessutom tror jag inte heller att jag är fullständigt objektiv när jag säger att en handling som faller nerför en trappa är dålig. Lilya 4-Ever uppskattas av en del personer. Trots det väljer jag att påstå att denna roman saknar dynamik och balans, en dynamik och balans som till och med den oerhört traumatiska romanen Ett litet liv av Hanya Yanigahara lyckades få med i sin bok. Det finns till och med en del i boken som heter ”de lyckliga åren”. Kvinnorna på Weyward Cottage får inga lyckliga år, i generationer.

Nå, det fanns ett par ljusa stunder i romanen. Den var inte fullständigt dyster. Dessvärre räckte inte de stunderna för att denna bok skulle räcka till som mysig höstläsning. Även de delar av boken som skulle framstå som mer känsloingivande, var egentligen inte tillräckligt utforskade för att väcka någon känsla inom mig. Ett exempel är djuren som har rollen av medhjälpare (familiars) i boken. Författaren beskrev aldrig djuren tillräckligt djupt eller detaljrikt – de saknar personlighet, karaktär, någon form av närvaro. Djuren är där, men de tillför aldrig någon känsla. De kunde lika gärna ha varit lampor i någons lägenhet. De är inte mer än interiör. Inte ens traumat karaktärerna upplever är särskilt verklighetstroget. Visserligen är allting som händer i boken inte otroligt, men eftersom det är klyscha på klyscha på klyscha blir det en miss även där.

”Du är här” av David Nicholls: en bok som ville vara film.

by

Titel: Du är här (You Are Here)

Författare: David Nicholls

Översättare: Cecilia Falk

Utgivningsdatum: 2024-09-19

Förlag: Printz Publishing 

ISBN: 9789177719335

Premissen till den här boken är riktigt bra: två ensamma människor, relativt bekväma i att vara obekväma, ute på en äventyrlig vandring genom den vackra brittiska miljön. Den skygga geografiläraren Michael och den socialt klumpiga frilansredaktören Marnie har båda pausat sina liv från djupa relationer. Kyliga och sarkastiska, och samtidigt sårbara och bräckliga, ger sig Michael och Marnie ut på en oförutsägbar vandring.

Problemet är kanske att vandringen – och egentligen hela berättelsen – är fullständigt förutsägbar. Nja, egentligen anser jag att förutsägbarhet inte behöver vara ett problem. Det finns berättelser och genrer som tenderar att vara förutsägbara, vilket vissa läsare anser kan vara någonting negativt medan andra inte ser något stort problem med det. Jag tillhör nog ändå dem som inte brukar ta illa upp vid förutsägbarhet i den ena eller den andra formen. Det är exempelvis förutsägbart att man – troligtvis – kommer att få reda på vem mördaren är i slutet av en deckare. Ett av få undantag är den koreanska filmen Memories of Murder, där vi aldrig får reda på vem mördaren är – vilket gör den så minnesvärd. Den större delen av alla deckare slutar dock med att vi faktiskt får reda på vem gärningsmannen är. Det blir som en sorts belöning för att ha läst ut boken. Sedan kan det bli lite tråkigt om det är alltför förutsägbart – när man redan från början av deckaren vet vem mördaren är. Då kan det kännas som att man inte riktigt förtjänat belöningen.

I en modern romance är det ofta en del faktorer som är förutsägbara. En central sådan faktor är att de två huvudkaraktärerna – och det är fortfarande vanligt att en av dem är en kvinna och den andra en man – blir ihop, eller åtminstone är på väg att bli ihop. I vissa fall kanske de till och med flyttar ihop eller gifter sig. Hursomhelst lyckas paret övervinna alla möjliga hinder för att sedan bli tillsammans. Det är en sorts romance-belöning som läsaren får. Eftersom Du är här är en romance är det alltså inte särskilt konstigt att man som läsare förväntar sig att Michael och Marnie ska bli ihop. Är det förutsägbart? Ja. Är det negativt? Nej. Det behöver inte vara negativt. Många väljer nog också just den här sortens berättelser för att det finns någonting säkert i det hela. I deckaren kommer gärningsmannen till slut att bli påkommen, och i romance kommer paret till slut att bli tillsammans. Med andra ord är det inte förutsägbarheten i Du är här som framstår som ett stort problem, inte egentligen.

Vad är då problemet? För det är väl förhoppningsvis redan tydligt att jag hittade ett problem med denna bok? Innan jag går över till vad jag fann problematiskt på riktigt vill jag först säga ett par snälla saker om boken. Premissen var som sagt bra. Karaktärerna var en aning stela på ett charmigt sätt. Jag tror dessutom att många säkert skulle kunna känna igen sig i Michael och Marnie, särskilt efter Covid.

Innan jag går över till min negativa kritik vill jag också nämna att jag aldrig läst David Nicholls En dag och därför inte hade någonting att jämföra med.

Mitt problem med den här boken har med förutsägbarhet att göra – och samtidigt inte. Som sagt finner jag inte något fel i vissa former av förutsägbarhet. Du är här hade dock en förutsägbarhet, och en skildringsform, som snarare påminde om en film än en roman. Och visst kan böcker och filmer dela en liknande handling. Du är här påminde mig dock inte bara handlingsmässigt utan även på alla andra plan – karaktärerna, språket – om en film. Det är ibland svårt att lyckas föra över en berättelse från bokform till duk. Jag tänker på Svindlande höjder och hur underligt det egentligen är att den andra hälften av boken aldrig ens tas upp i någon av filmerna. Vissa böcker lyckas inte så väl när de adapteras till film. Vissa böcker passar kanske helt enkelt inte som film. Då borde väl också motsatsen ha en gnutta sanning i sig – att vissa filmer inte passar som böcker. För mig var Du är här en sådan bok, alltså egentligen ett färdigt filmmanus som lika gärna inte behövde ha släppts i bokform. Den förhåller sig helt perfekt till Freytags pyramid (introduktion, utlösande händelse, stigande handling, vändpunkt, fallande handling, upplösning) och bidrar egentligen inte med särskilt mycket mer. Jag vill inte säga rakt ut att Du är här var dålig. Det jag däremot verkligen har lust att säga är: David Nicholls, kanske är det dags att börja skriva filmmanus istället.

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

by

Titel: Tre äpplen föll från himlen

Författare: Narine Abgarjan

Översättare: Lina Bysell

Förlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2024-09-18

ISBN:  978-91-89814-40-0

”Tre äpplen föll från himlen: ett till den som berättade, ett till den som lyssnade, och ett till den som förstod.” Så avslutas många armeniska sagor – med en välsignelse som påminner oss om att berättelser är något som delas, inte bara konsumeras. I samma anda har Bokförlaget Tranan, med Lina Bysell som översättare från ryska (den armeniska författaren Narine Abgarjan skriver sina romaner på ryska), förra året gett ut denna lågmälda och eleganta roman.

Abgarjans Tre äpplen föll från himlen känns som en förlängning av den armeniska sagotraditionen: en stillsam, stundvis tragisk, stundvis hjärtevärmande skildring av det sköra livet i en undangömd by i de armeniska bergen.

Romanen kretsar kring platsen Maran och människorna som är förankrade där. Byn, liksom många andra platser vid världens ytterkanter, har avlägsnats från liv och rörelse – och ändå fortsätter den att existera. Eller kanske är det just tack vare sin lilla, ihärdiga befolkning. Invånarna i Maran är åldrande, de har överlevt världskrig, jordbävningar och personliga katastrofer. Än lever byn, mot alla odds.

På ytan sker både mycket och ingenting i berättelsen. Ibland brinner världen, ibland inte – men karaktärerna lever vidare. Vad som än händer, skildras det med en varm blick: en sorts ömsinthet inför människorna och den värld som formar dem. Maran må vara bortglömd av omvärlden, men i sig rymmer den en hel värld – ibland grym, ibland solidarisk, alltid levande.

Jag har funderat på vad som gör en historiskt och lokalt förankrad berättelse ’bra’. Bra är förstås ett subjektivt ord – här menar jag snarare trovärdig, verklig. Det jag tänker på är det engelska begreppet verisimilitude – känslan av att en text är sann inom sina egna ramar, även om den inte strikt följer verkligheten. Tre äpplen föll från himlen balanserar mellan vardaglighet och en personlig, lätt lekfull ton. Kanske beror detta på att Abgarjan också skrivit barnböcker. Det finns även ett svagt, nästan omärkligt stråk av magisk realism – inte i form av övernaturliga händelser, men i en öppenhet inför miraklernas möjlighet.

Och blir det trovärdigt? Ja. Abgarjan lyckas skildra en hel by av olika karaktärer utan att det blir spretigt. Visst, jag fäste mig mer vid vissa personer än andra, och några partier kändes mer levande än andra – men som helhet håller romanen en jämn och fin nivå. Det är en berättelse som stannar kvar, just för att den inte påstår sig vara större än vad den är, men ändå rymmer så mycket. 

Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

by

Titel: Vi är inte maskiner

Författare: Kjell Rautio

Förlag: Arena idé

Utgivningsdatum: 23.01.2024

ISBN: 9789189077539

Det har gått ett tag sedan Vi är inte maskiner utgavs, och vi är fortfarande inte maskiner – trots att vi så ofta behandlas som om vi vore det. Denna bok är ett medmänskligt bidrag till debatten kring välfärd och sjukförsäkringssystemet, särskild i sin form och stil genom att Rautio utgår både från sina arbetserfarenheter och sina personliga erfarenheter. Hans positionering blir mycket intressant i detta verk: med en utbildning i ekonomisk historia försöker han skriva en faktabaserad analys av det svenska sjukförsäkringssystemet – som facklig utredare på TCO och LO, men också med en personlig förankring. Resultatet blir varken en akademisk avhandling eller ett journalistiskt reportage, utan någonting alldeles eget.

Att Rautio är medveten om hur hans personliga erfarenheter påverkat hans faktaanalys gör boken bara mer imponerande.

Ett par detaljer som tydliggör Rautios skicklighet i denna form är hur väl sammansatt narrativet är även ur ett litterärt perspektiv. Det vetenskapliga och det personliga flyter samman till en tydlig helhet, sammansatt med ett klister skapat av övertygelsen om alla människors lika värde. Det är inte alltid enkelt att väva ihop en faktabaserad analys med personliga berättelser, men Rautio lyckas väl med det – utan några störningar i texten. Han utgår exempelvis från sin uppväxt i Vittangi (Kiruna kommun) och beskriver sina personliga erfarenheter av att ha tre diskbråck, lång sjukskrivning och lyckad rehabilitering – som han sedan jämför med sin frus upplevelse av att bli utförsäkrad efter ett långt arbetsliv som brevbärare.

Denna sorts radikala förändring i sjukförsäkringssystemet får Rautio att fördjupa sig i en analys av hur det svenska välfärdssystemet förändrats sedan slutet av förra seklet, med särskilt fokus på 1990-talets kris och högerns offensiv under 2000-talet.

Såsom jag uppfattade det är boken uppdelad i två delar: en som går igenom de närhistoriska förändringarna i sjukförsäkringssystemet, och en andra där Rautio presenterar radikala och mycket tydliga förslag på hur man idag skulle kunna skapa ett mer medmänskligt system – där vi inte behöver arbeta som maskiner. Rautio gör alltså inte bara en historisk analys präglad av sina personliga erfarenheter, utan för även fram en politisk agenda med konkreta förslag på hur ett system kan behandla människor som just människor, med fokus på det gemensamma ansvaret när arbetsförmågan sviktar. I de sista kapitlen skissar han en sorts ’provisorisk utopi’, där sjukförsäkringen reformeras med fokus på mänsklig värdighet, solidaritet, arbetsgivaransvar och ett stärkt kollektivt inflytande – en modell där facket spelar en aktiv roll i att återupprätta ett rättvist och hållbart trygghetssystem.

Rautio lyckas alltså med mycket i Vi är inte maskiner: han kritiserar hur sjukförsäkringen successivt urholkats genom hårdare regler, karensdagar och en praktik som ofta går emot medicinska bedömningar; han förankrar detta i personliga erfarenheter och sin roll som facklig utredare; han gör en tung historisk analys; han diskuterar det politiska spektrumet kring välfärd; han lyfter fram hur köns- och klassdimensioner samverkar – särskilt hur lågavlönade kvinnor i välfärdsyrken drabbats hårt – och han presenterar dessutom konkreta förslag på hur man skulle kunna lösa de problem det svenska systemet står inför idag.

Förutom att Rautio upprepar att Sverige är det land i OECD där ojämlikheten ökat snabbast minst en gång per kapitel – jag kommer säkert kunna rabbla den statistiken i sömnen – har jag inte mycket att klaga på. Vi är inte maskiner är ett mycket viktigt bidrag till förståelsen av vad som hänt med den svenska välfärden – och vad som bör hända framöver.

Bokrecension: Mellan myt och verklighet: en resa genom Tagaqs Spricktand

by

Titel: Spricktand

Författare: Tanya Tagaq 

Översättare: Nika Abiri

Förlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2025.01.08

ISBN: 978-91-89814-37-0

Det har alltid varit intressant att följa vilka böcker bokförlaget Tranan väljer att översätta och publicera. Spricktand är ett betydande verk, en roman väl värd att gräva in sig i. Genom Tranan får vi tillgång till böcker från hela världen och till röster vi annars kanske aldrig hade fått höra – något som är både nöjsamt och lärorikt.

Spricktand skildrar en inuitflicka som växer upp i en isolerad stad i nordligaste Kanada under 1970- och 80-talen. I –40 grader Celsius drar hon på sig alltför tajta jeans för att ta sig till skolan. Tundran och dess djurliv blir hennes fristad från den hårda, kyliga vardagen och dess problem – våld, alkoholmissbruk och en svår skolmiljö. Det är viktigt att påpeka att dessa problem inte uppstod över en natt. Våldet som skildras är en del av en lång historisk process, präglad av kolonialism. Särskilt i de mer poetiska delarna kopplar Tagaq tydligt samman våld och kolonisering.

Trots att Spricktand är en fiktiv och bitvis surrealistisk berättelse, går det lätt att känna igen teman som ofta diskuteras i forskningen om ursprungsfolk, kvinnor och dekolonisation. I A Recognition of Being (Kim Anderson) betonas till exempel naturens roll som fristad – något som speglas tydligt i hur tundran i Spricktand fungerar som flickans tillflykt från våld och missbruk.

Vildmarken ropar, flickan svarar. Men vildmarken är ingen god fe från Askungen; den är både närande och förödande, både lockande och skoningslös.

Rent litterärt är Spricktand en säregen blandning av prosa och poesi, med inslag av memoar, fiktion och inuitisk mytologi. Sådana blandningar kan lätt bli spretiga, men Tagaq lyckas väva samman stilarna på ett mjukt och följsamt sätt. Möjligen beror detta på att hon är en internationellt hyllad avantgardistisk strupsångare och kompositör. Trots att jag inte läst det engelska originalet är det tydligt att översättaren Nika Abiri lyckats bevara övergångarnas smidighet även på svenska.

Spricktand är surrealistisk och ibland diffus, något som kan avskräcka läsare som är vana vid mer bokstavliga skildringar. Men bland surrealistiska verk är den ändå relativt rättfram. Myt och verklighet, historia och fiktion blandas – och ändå lyckas Tagaq hålla kvar en känslomässig förankring som bär läsaren genom berättelsen. Sanningen i Spricktand är inte konkret, men den är känslomässigt sann.

Att berätta på detta sätt, snarare än genom strikt faktabaserad historia, är inte anmärkningsvärt – tvärtom. Som forskare som Linda Tuhiwai Smith (Decolonizing Methodologies) och Leanne Betasamosake Simpson (As We Have Always Done) har visat, är det en viktig motståndsstrategi mot koloniala krafter. Tagaq gör därmed mer än att bara berätta en historia – hon ger röst åt ett annat sätt att förstå och leva i världen.