Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

by

Titel: Tre äpplen föll från himlen

Författare: Narine Abgarjan

Översättare: Lina Bysell

Förlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2024-09-18

ISBN:  978-91-89814-40-0

”Tre äpplen föll från himlen: ett till den som berättade, ett till den som lyssnade, och ett till den som förstod.” Så avslutas många armeniska sagor – med en välsignelse som påminner oss om att berättelser är något som delas, inte bara konsumeras. I samma anda har Bokförlaget Tranan, med Lina Bysell som översättare från ryska (den armeniska författaren Narine Abgarjan skriver sina romaner på ryska), förra året gett ut denna lågmälda och eleganta roman.

Abgarjans Tre äpplen föll från himlen känns som en förlängning av den armeniska sagotraditionen: en stillsam, stundvis tragisk, stundvis hjärtevärmande skildring av det sköra livet i en undangömd by i de armeniska bergen.

Romanen kretsar kring platsen Maran och människorna som är förankrade där. Byn, liksom många andra platser vid världens ytterkanter, har avlägsnats från liv och rörelse – och ändå fortsätter den att existera. Eller kanske är det just tack vare sin lilla, ihärdiga befolkning. Invånarna i Maran är åldrande, de har överlevt världskrig, jordbävningar och personliga katastrofer. Än lever byn, mot alla odds.

På ytan sker både mycket och ingenting i berättelsen. Ibland brinner världen, ibland inte – men karaktärerna lever vidare. Vad som än händer, skildras det med en varm blick: en sorts ömsinthet inför människorna och den värld som formar dem. Maran må vara bortglömd av omvärlden, men i sig rymmer den en hel värld – ibland grym, ibland solidarisk, alltid levande.

Jag har funderat på vad som gör en historiskt och lokalt förankrad berättelse ’bra’. Bra är förstås ett subjektivt ord – här menar jag snarare trovärdig, verklig. Det jag tänker på är det engelska begreppet verisimilitude – känslan av att en text är sann inom sina egna ramar, även om den inte strikt följer verkligheten. Tre äpplen föll från himlen balanserar mellan vardaglighet och en personlig, lätt lekfull ton. Kanske beror detta på att Abgarjan också skrivit barnböcker. Det finns även ett svagt, nästan omärkligt stråk av magisk realism – inte i form av övernaturliga händelser, men i en öppenhet inför miraklernas möjlighet.

Och blir det trovärdigt? Ja. Abgarjan lyckas skildra en hel by av olika karaktärer utan att det blir spretigt. Visst, jag fäste mig mer vid vissa personer än andra, och några partier kändes mer levande än andra – men som helhet håller romanen en jämn och fin nivå. Det är en berättelse som stannar kvar, just för att den inte påstår sig vara större än vad den är, men ändå rymmer så mycket. 

Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

by

Titel: Vi är inte maskiner

Författare: Kjell Rautio

Förlag: Arena idé

Utgivningsdatum: 23.01.2024

ISBN: 9789189077539

Det har gått ett tag sedan Vi är inte maskiner utgavs, och vi är fortfarande inte maskiner – trots att vi så ofta behandlas som om vi vore det. Denna bok är ett medmänskligt bidrag till debatten kring välfärd och sjukförsäkringssystemet, särskild i sin form och stil genom att Rautio utgår både från sina arbetserfarenheter och sina personliga erfarenheter. Hans positionering blir mycket intressant i detta verk: med en utbildning i ekonomisk historia försöker han skriva en faktabaserad analys av det svenska sjukförsäkringssystemet – som facklig utredare på TCO och LO, men också med en personlig förankring. Resultatet blir varken en akademisk avhandling eller ett journalistiskt reportage, utan någonting alldeles eget.

Att Rautio är medveten om hur hans personliga erfarenheter påverkat hans faktaanalys gör boken bara mer imponerande.

Ett par detaljer som tydliggör Rautios skicklighet i denna form är hur väl sammansatt narrativet är även ur ett litterärt perspektiv. Det vetenskapliga och det personliga flyter samman till en tydlig helhet, sammansatt med ett klister skapat av övertygelsen om alla människors lika värde. Det är inte alltid enkelt att väva ihop en faktabaserad analys med personliga berättelser, men Rautio lyckas väl med det – utan några störningar i texten. Han utgår exempelvis från sin uppväxt i Vittangi (Kiruna kommun) och beskriver sina personliga erfarenheter av att ha tre diskbråck, lång sjukskrivning och lyckad rehabilitering – som han sedan jämför med sin frus upplevelse av att bli utförsäkrad efter ett långt arbetsliv som brevbärare.

Denna sorts radikala förändring i sjukförsäkringssystemet får Rautio att fördjupa sig i en analys av hur det svenska välfärdssystemet förändrats sedan slutet av förra seklet, med särskilt fokus på 1990-talets kris och högerns offensiv under 2000-talet.

Såsom jag uppfattade det är boken uppdelad i två delar: en som går igenom de närhistoriska förändringarna i sjukförsäkringssystemet, och en andra där Rautio presenterar radikala och mycket tydliga förslag på hur man idag skulle kunna skapa ett mer medmänskligt system – där vi inte behöver arbeta som maskiner. Rautio gör alltså inte bara en historisk analys präglad av sina personliga erfarenheter, utan för även fram en politisk agenda med konkreta förslag på hur ett system kan behandla människor som just människor, med fokus på det gemensamma ansvaret när arbetsförmågan sviktar. I de sista kapitlen skissar han en sorts ’provisorisk utopi’, där sjukförsäkringen reformeras med fokus på mänsklig värdighet, solidaritet, arbetsgivaransvar och ett stärkt kollektivt inflytande – en modell där facket spelar en aktiv roll i att återupprätta ett rättvist och hållbart trygghetssystem.

Rautio lyckas alltså med mycket i Vi är inte maskiner: han kritiserar hur sjukförsäkringen successivt urholkats genom hårdare regler, karensdagar och en praktik som ofta går emot medicinska bedömningar; han förankrar detta i personliga erfarenheter och sin roll som facklig utredare; han gör en tung historisk analys; han diskuterar det politiska spektrumet kring välfärd; han lyfter fram hur köns- och klassdimensioner samverkar – särskilt hur lågavlönade kvinnor i välfärdsyrken drabbats hårt – och han presenterar dessutom konkreta förslag på hur man skulle kunna lösa de problem det svenska systemet står inför idag.

Förutom att Rautio upprepar att Sverige är det land i OECD där ojämlikheten ökat snabbast minst en gång per kapitel – jag kommer säkert kunna rabbla den statistiken i sömnen – har jag inte mycket att klaga på. Vi är inte maskiner är ett mycket viktigt bidrag till förståelsen av vad som hänt med den svenska välfärden – och vad som bör hända framöver.

Bokrecension: Mellan myt och verklighet: en resa genom Tagaqs Spricktand

by

Titel: Spricktand

Författare: Tanya Tagaq 

Översättare: Nika Abiri

Förlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2025.01.08

ISBN: 978-91-89814-37-0

Det har alltid varit intressant att följa vilka böcker bokförlaget Tranan väljer att översätta och publicera. Spricktand är ett betydande verk, en roman väl värd att gräva in sig i. Genom Tranan får vi tillgång till böcker från hela världen och till röster vi annars kanske aldrig hade fått höra – något som är både nöjsamt och lärorikt.

Spricktand skildrar en inuitflicka som växer upp i en isolerad stad i nordligaste Kanada under 1970- och 80-talen. I –40 grader Celsius drar hon på sig alltför tajta jeans för att ta sig till skolan. Tundran och dess djurliv blir hennes fristad från den hårda, kyliga vardagen och dess problem – våld, alkoholmissbruk och en svår skolmiljö. Det är viktigt att påpeka att dessa problem inte uppstod över en natt. Våldet som skildras är en del av en lång historisk process, präglad av kolonialism. Särskilt i de mer poetiska delarna kopplar Tagaq tydligt samman våld och kolonisering.

Trots att Spricktand är en fiktiv och bitvis surrealistisk berättelse, går det lätt att känna igen teman som ofta diskuteras i forskningen om ursprungsfolk, kvinnor och dekolonisation. I A Recognition of Being (Kim Anderson) betonas till exempel naturens roll som fristad – något som speglas tydligt i hur tundran i Spricktand fungerar som flickans tillflykt från våld och missbruk.

Vildmarken ropar, flickan svarar. Men vildmarken är ingen god fe från Askungen; den är både närande och förödande, både lockande och skoningslös.

Rent litterärt är Spricktand en säregen blandning av prosa och poesi, med inslag av memoar, fiktion och inuitisk mytologi. Sådana blandningar kan lätt bli spretiga, men Tagaq lyckas väva samman stilarna på ett mjukt och följsamt sätt. Möjligen beror detta på att hon är en internationellt hyllad avantgardistisk strupsångare och kompositör. Trots att jag inte läst det engelska originalet är det tydligt att översättaren Nika Abiri lyckats bevara övergångarnas smidighet även på svenska.

Spricktand är surrealistisk och ibland diffus, något som kan avskräcka läsare som är vana vid mer bokstavliga skildringar. Men bland surrealistiska verk är den ändå relativt rättfram. Myt och verklighet, historia och fiktion blandas – och ändå lyckas Tagaq hålla kvar en känslomässig förankring som bär läsaren genom berättelsen. Sanningen i Spricktand är inte konkret, men den är känslomässigt sann.

Att berätta på detta sätt, snarare än genom strikt faktabaserad historia, är inte anmärkningsvärt – tvärtom. Som forskare som Linda Tuhiwai Smith (Decolonizing Methodologies) och Leanne Betasamosake Simpson (As We Have Always Done) har visat, är det en viktig motståndsstrategi mot koloniala krafter. Tagaq gör därmed mer än att bara berätta en historia – hon ger röst åt ett annat sätt att förstå och leva i världen.

Bokrecension: Gunilla Thorgrens Franska revolutionens rebell – Obekvämt nära

by

Titel: Franska revolutionens rebell

Författare: Gunilla Thorgren

Förlag: Norstedts

Utgivningsdatum: 2024.03.01

ISBN:  9789113130996

Hur skriver man en biografi? Det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Hur skriver man en bra biografi? En bok kan trots allt inte vara hur lång som helst. Någonstans måste skribenten göra valet att lyfta fram vissa detaljer och att radera andra. Valet av vem skribenten väljer att skriva en biografi om är också väsentligt.

Gunilla Thorgren har gjort ett imponerande val i att lyfta fram den franska dramatikern, aktivisten och feministen Olympe de Gouges (1748–1793), som kämpade för kvinnors och slavars rättigheter. Hon är mest känd för sitt verk Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter (1791), där hon ifrågasatte revolutionens brist på jämlikhet för kvinnor.

Thorgren har gjort valet att dra ut Olympe ur historiens skuggor. Att på så vis väcka intresse för någon som annars är bortglömd är alltid ett modigt val. Man skulle kunna säga att det rentav är sympatiskt av Thorgren att synliggöra Olympe – en annars märkligt frånvarande gestalt i historieskrivningen. Valet att inkludera Olympe i det historiska minnet är en fin gest, som även kan väcka läsarens intresse för vidare undersökning.

Olympe är definitivt en märklig historisk gestalt. Hon var självlärd men deltog i Upplysningens salonger. Hon var aktiv med att skriva politiska pamfletter, pjäser och opinionsbildande texter om kvinnoförtryck, dödsstraff och slaveri. Allra viktigast: hon var förträffligt medveten om klass och kön, och hur äktenskapet var en ofrihetsinstitution för kvinnor – någonting som får Thorgren att placera henne i boxen ”före sin tid”. Genom att följa Olympe i både den privata och den offentliga sfären – från uppväxt till avrättning – skapar Thorgren en mångfacetterad bild av henne.

Med sin berättarteknik har detta populärhistoriska verk makten att fängsla sina läsare och tillgängliggöra historia för en bredare publik. Med sin berättarteknik skapar Thorgren inlevelse. Franska revolutionens rebell saknar den typ av analytisk fördjupning en historiker skulle använda sig av, men kompenserar för detta genom att rama in Olympe emotionellt starkt – något som kan vara inspirerande för nyfikna läsare.

Hur kommer det sig i så fall att den här biografin gör mig så obekväm? Delvis är det Thorgrens sätt att ständigt tolka Olympe lite väl fritt och spekulativt, särskilt i ett samtidsperspektiv. Att tolka Olympe ur ett samtidsperspektiv är inte fel i sig. Att arbeta med samtida paralleller är egentligen oundvikligt, men när Olympe blir en ”70-talsfeminist i fel århundrade” – och likartade uttryck – skaver det en aning. Levde Olympe egentligen i fel århundrade? Behövde kanske inte 1700-talet också en kvinnlig rebell? Att Olympe var radikal och banbrytande – behöver det innebära att hon var före sin tid, eller till och med att hon tillhör vår samtid?

Thorgrens sätt att tolka det förflutna mindre och använda det mer för att bekräfta samtida värderingar är en aning obekvämt. Den tydliga ideologiska linjen är inte negativ i sig, men att Olympe ”påminner mer om 1970-talets feminister. Men mycket modigare. Kanske var hennes mod mer likt alla de unga kvinnor i Iran som nu, 2023, kräver rätten till liv och frihet. De som fängslas, våldtas och dödas.” – det blir en aning alltför överdriven skildring, som dessutom är bristfällig gällande kontexten, både kring det samhälle Olympe levde i och den situation de iranska kvinnorna 2023 befann sig i. (De iranska kvinnorna nämns endast en enda gång i hela boken, och författaren väljer bara att jämföra de två situationerna utan att förklara varför de är lika.) Denna sorts jämförelse, som saknar all analys, blir slarvig. Det feministiska perspektivet dominerar; all annan kontext försvinner.

Franska revolutionens rebell behövde inte vara en vetenskaplig uppsats, men det hade inte skadat boken om den haft en tydligare källkritisk förankring, en mer analytisk komplexitet och en respekt för det historiska ”annorlunda” i sin samtid – utan att försöka placera det i en annan tid.

Nomader i fokus – en bok jag önskar jag läst i skolan: Kinchoi Lams Nomader: ett liv i rörelse

by

Författare och bildbokskonstnär: Kinchoi Lam

Översättning: Annika Meijer 

Bokförlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2024.08.13

ISBN: 978-91-89751-09-5

Nomader: Ett liv i rörelse är en bok jag önskar att vi hade fått läsa i samhällskunskapen under min skoltid. Den är lärorik, tydlig och underhållande. Den Hongkong-baserade bildbokskonstnären Kinchoi Lam har gjort ett fantastiskt jobb med att skapa en bok som passar både barn och vuxna.

Från skolan minns jag hur mycket fokus som låg på andra världskriget – men hur lite vi lärde oss om världen utanför Europas gränser. Att inkludera grupper som inte nödvändigtvis tillhör en nationsstat skulle vara ett viktigt steg mot att skapa en mer varierad och inkluderande undervisning. Men boken fungerar inte bara i klassrummet – det är också en fin bok att läsa tillsammans hemma, kanske i soffan en kväll med sina barn.

Visserligen går boken inte särskilt djupt in på de olika nomadgrupperna, vilket är en svaghet. Men som en introduktion fungerar den utmärkt – ett första steg in i nomadgruppernas värld. För äldre läsare finns det gott om utrymme att fördjupa sig vidare, och för yngre barn kan boken bli en grund för samtal och nyfikenhet, kanske till och med en frågestund efter läsningen.

Lams beskrivningar fokuserar främst på nomadernas livsstil, med färgstarka illustrationer, särskilt av deras boendeformer. Något jag särskilt uppskattade var att Lam också lyfter de utmaningar nomader möter i dag – till exempel strikta nationsgränser och klimatförändringar. Att han väljer att ägna några sidor åt dessa samtida frågor för varje nomadgrupp känns både relevant och värdefullt.

Det finns förstås mycket mer att lära om nomadgrupper – inklusive grupper som till stor del har marginaliserats eller till och med försvunnit ur historieböckerna. Även om de inte tas upp i Lams bok, kom jag nyligen i kontakt med berättelser om resandefolket i Skottland (Scottish Travellers). När jag läste Sunset Song av Lewis Grassic Gibbon blev jag berörd av hur illa den gruppen behandlades, och hur nedsättande ord användes om dem. Efter att ha läst klart boken läste jag vidare i artiklar och blev chockad över den brutala historien – inklusive exempel på våld riktat mot resandefolket. Det påminde mig om hur mycket vi fortfarande har att lära. I det sammanhanget känns Lams bok som ett viktigt bidrag: den väcker intresse, väcker frågor – och visar att det finns många berättelser kvar att utforska.