Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Majgull Axelsson: Moderspassion: Tankar efter att ha läst boken: är livet så förutsägbart och är det omöjligt att bryta negativa mönster?

by

Moderspassion, Majgull Axelssons nya roman skildrar moderskapets plågor och hur samhället och omgivningen fördömer utsatta kvinnor och gör det nästan omöjligt för dem att bli accepterade i samhället. Eller så handlar den om utanförskap som går i arv och nästan är omöjlig att bryta. Eller så handlar den om det omöjliga för föräldrar och barn att nå varandra, hur svårt det är att prata med varandra och hur många förväntningar vi har på varandra, föräldrar och barn.

Sallys Café & Restaurang är en vägkrog utanför Arvika. När ovädret slår till och bygden drabbas av översvämning hamnar några människor på vägkrogen. Det är Minna, som ärvt krogen av sin moster, där är Ritva, journalistvikarien som aldrig får fast anställning, där är Tyrone som är pensionerad från räddningstjänsten men måste rycka in nu vid katastrofläget, Anette, bitter alkoholistfru och restaurangbiträde och där är Marguerite, före detta skådespelerska på Dramaten med grava alkoholproblem och hennes arrogante make ekonomiprofessorn Henrik.

De möts, konfronteras med varandra och framför allt inne i dem händer mycket då deras minnen genom livet poppar upp. Alla brottas med sina livsproblem. Minna och Marguerite hittar någon slags gemenskap i att de båda är mödrar till barn som mår psykiskt dåligt. Marguerites son Anton har gått in i en religiös sekt. Av det vi får reda på i boken beror det på att hans pappa som övergav dem när han var liten var alkoholist som valde alkoholen istället för sin familj. Anton har aldrig känt sig välkommen till livet.

Minnas dotter Sofia har det också hänt något förfärligt med, får vi snart reda på. Men exakt vad dröjer långt in i boken. Vad tänker jag inte avslöja, ifall du inte läst boken än.

Romanen har självklart massor av intressanta spår och är ett spännande språkligt experiment eftersom Majgull Axelsson i de olika kapitlen skriver utifrån varje karaktärs tankevärld i jagform. Majgull Axelsson använder sig också av fantasifigur, en kopparängel som kommer till Minna när hon är medvetslös. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Vi har inte så många svenska författare som behärskar konsten att på bra litterärt sätt foga in änglar eller andra fantasifigurer.

Det som får mig att tveka inför boken är att den är så mörk, så utan hopp. Jag tror att det är att göra det för enkelt för sig att ge föräldrar skulden till att barn går in i religiösa sekter, eller för den delen går in i missbruk eller kriminalitet eller på annat sätt blir destruktiva för sig själva.

Visst har arv stor, stor kraft och inflytande över våra liv. Det är svårt, ibland kan det tyckas omöjligt, att bryta negativa mönster som går igen i släkte efter släkte. I dagens medier propageras ofta för en individualistisk syn, att vi alla är vår egen lyckas smed. Majgull Axelssons Moderspassion säger något annat. Det är viktigt, för visst har arv mer att säga till om än dagens ”gördetsjälv-profeter” vill erkänna.

Minna är dotter till en ensamstående mamma – och det är en skam hennes mamma fört vidare till Minna. Jag har dock svårt att riktigt tro på hela historien kring Minna. Skulle hon gå ut till tunnelbanan, ragga upp en tillfällig förbindelse för att ha sex två gånger och sedan föda det barnet? Det känns så konstigt. Å andra sidan är Minna så fäst vid sin dotter. Dottern blir hennes allt. Och då går deras relation sakta men säkert åt skogen. Allt är så mörkt, så förutsägbart, så omöjligt att vända till något bättre. Det gör så ont i mig att läsa det. Jag vill inte att livet ska vara så omöjligt att göra något bra av.

På så sätt är förstås Moderspassion mycket bra som litteratur. Den får mig att reagera, att känna starkt. Fast samtidigt är den destruktiv. Den ger nästan inget hopp alls.

Hanna Nordenhök skriver i sin recension i Aftonbladet:

För det som gång på gång förbryllar mig är hur Axelsson lindar in sina romanfigurer i ett slags pekoralistiskt skimmer, en onödig sentimentalisering som bara reducerar och gör dem förutsägbara och ovärdiga. Som om den traderade skammen från kropp till kropp inte vore storslagen nog som litterär figur; till exempel hur självhatet olycksaligt vandrar mellan Minna, hennes maniskt pladdrande mamma och den högpresterande dottern Sofia.
Med yviga gester konstrueras i stället en ganska sökt och grund psykologi åt Minnas livstraumahantering och hon blir både obegriplig och överbegriplig samtidigt.

Expressens Aase Berg är inne på något liknande:

Men tyvärr blir Minnas krassa genomskådande åtminstone bitvis för slängigt och roligt. Det är en balansgång där Axelsson ibland mister greppet om den pricksäkert tragiska undertonen och låter handling och repliker slå över i något som nästan liknar ofokuserad buskis.
Kraften ur den fula, oacceptabla kvinnligheten försvinner in i det excentriskt charmiga och ofarliggjorda, och de flesta karaktärerna, som exempelvis den extremt masochistiska och självömkande Anette, blir i det läget parodier snarare än levande varelser.

Här berättar Kulturbloggen från releasefesten för boken.

Missa inte Moderspassion i kortform.

Moderspassion
Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Brombergs
ISBN10: 9173372889
ISBN13: 9789173372886

Recension i Svenska Dagbladet och i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Håkan Nesser: Himmel över London, en roman om konsten att skriva

by

Håkan Nesser är tillbaka. Få bokintresserade har väl missat det. Hans nya roman, Himmel över London, har gått som följetong i Dagens Nyheter i sommar.
Det är lite trist när en bok publiceras på det sättet, jag skulle aldrig läsa någon bok på det sättet. Jag vill ha hela boken och läsa i min takt. Och ibland händer det ju att man missar ett nummer av tidningen, kanske måste man iväg på någon resa några dagar eller något.

Himmel över London börjar som om det vore en slags deckare. Leonard är en äldre, stenrik man, för övrigt rätt obehaglig eller åtminstone riktigt otrevlig. Han reser till London för att fira sin sin 70-årsdag. Han har bjudit dit sin sambo Maud och hennes vuxna barn, den neurotiska Irina och den omogna Gregorius. Han har bjudit två personer till, vilket de inte vet från början.

Under berättelsens gång märker vi att Leonard planerar något hemskt i samband med sin födelsedag och hans anhöriga verkar inte se särskilt mycket fram emot firandet. De har alla nog med sina egna problem.

En seriemördare går lös i London – och de olika karaktärerna i boken läser om antalet mord som ökar hela tiden i morgontidningarna. En snygg detalj som gör att vi anar att seriemördaren ska ha med bokens karaktärer att göra.

Leonard har bott i London när han var ung och han minns tiden där, händelserna då blir allt mer levande för honom när han nu återvänder. Under sin ungdom träffade han en kvinna från ett kommunistiskt land. Kvinnan var hans livs stora kärlek och hon drog in Leonard i en skum spionhistoria. Spionhistorien och de uppdrag han utförde som spion är som ironi över spionhistorier. Uppdragen är så löjliga att jag frågar mig vad Nesser sysslar med. Det är som den konstig KGB-affären med Jan Guillou. Fast å andra sidan, agenter och spioner och de som sysslar med dessa affärer är kanske rätt löjeväckande?

En bra bit in i historien blir det som små revor i berättelsens verklighet. Leonard får konstiga drömmar då han är en annan person. En svensk man som talar och skriver ner anteckningar på ett språk Leonard inte förstår. Hans sambos dotter Irina får tag på en bok där hon på ett mystiskt sätt läser om sig själv.

Då blir berättelsen stark – då förstår jag vad det är Nesser gör i Himmel över London. Han skriver om konsten att skriva, han utforskar berättandets villkor.

En rolig blinkning åt sina läsare gör han med Irina, som gjort något som känns igen från en av hans tidigare deckare med Van Veeteren. Jag ska inte avslöja vad.

Egentligen har jag nästan berättat för mycket redan nu om romanen.

Göran Greider skriver om Himmel över London i DN och vet inte om han gillar boken eller inte:

För Nessers bok utgör en magnifik drift med spänningsgenren – den slutar rent av nästan som en komedi. Ett tema är vad de totalitära öststatssamhällena gjorde med människor och en tolkning är att Nesser driver med en deckargenre som utövar närapå totalitär makt över oss läsare. Att det inte är tillåtet för en recensent att avslöja handlingen utgör ett belägg för den tolkningen: deckare orsakar censur på kultursidorna!
Håkan Nessers nya bok gör mig besviken och upprymd på samma gång.

Själv tvekar jag inte i den frågan. Jag tycker boken är en av Nessers absolut bästa romaner. Han överträffar sig själv och det är en roman jag kommer att läsa en gång till för att närmare betrakta hans skrivknep och lära mig av dem. Första gången jag läser en bok är jag alltid så fokuserad på handlingen, att jag vill veta hur allt går. När jag läser den andra gången kan jag njuta mer av berättargreppen och av språket.

Recension i Dagens bok:
Strunta nu i att det inte helt tillfredsställande slutet drar ner betyget något och läs boken. Det här är en fantastisk kärlekshistoria, spionhistoria, en berättelse om livets gång, dess förbindelser och mystiska sammanträffanden samt om berättandets krafter.

Himmel över London
Författare: Håkan Nesser
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100125865
ISBN13: 9789100125868

Relaterat: Recension i SVD, Håkan Nessers hemsida, En bokcirkel för alla, Sveriges Radio och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Funderingar kring – Bobby och Jackie – en kärlekshistoria av C. David Heymann

by

Bobby och Jackie – En kärlekshistoria av C. David Heymann kommer med för mig en överraskande nyhet, att Bobby Kennedy och John F Kennedys änka Jackie hade en långvarig och djup kärleksrelation.

Boken är mer skriven som en journalistisk produkt än någon litterär produkt. Dessutom är den i vissa delar lite slarvigt översatt, det saknar kommatecken i uppräkningar och där förekommer en del språkliga slarvfel. Det gör dock inte så mycket, bokens nyhet att Jackie och Bobby var djupt fästade vid varandra och hade en djup kärleksrelation verkar trovärdigt. Författaren C. David Heymann har lagt ned ett stort arbete på efterforskningar och intervjuer med människor som kände dem.

Jackie var gift med John F Kennedy, som mördades och hon blev hela USA:s presidentänka. Hon
väckte uppmärksamhet vart hon än dök upp, folk var hysteriska.

Att vara gift med John F Kennedy var nog inte lätt. Han var uppenbart sexmissbrukare och skulle hela tiden ha sex med nya tjejer. Hans kampanjorganisatörer och andra som arbetade tätt med honom under valkampanjer fick också se till att där fanns villiga flickor och kvinnor i hans närhet. För övrigt verkar det stora intresset för sex ofta med olika personer var ett gemensamt drag för alla Kennedybröderna.

Frågan är hur mycket Jackie brydde sig om John F Kennedys ständiga snedsteg. Hon hade själv några affärer vid sidan av äktenskapet, fast inte alls lika många och de relationer hon hade var mer långvariga. I vissa fall verkar det som om hon hade dessa affärer för att väcka John F Kennedys svartsjuka.

Bobby och Jackie tycks från första början hyst en vänskap och verkar ha uppskattat varandra. När John F Kennedy dog fick Bobby och Jackie en närhet i sorgen, de gav varandra tröst och Bobby var i många fall en ställföreträdande far och följde med barnen till skolan och till samtal med rektorer och lärare. Många vittnen kan visa att han ofta sov över i hennes lägenhet.

De två verkar haft mycket gemensamt. Ur boken:

Bobby var för sin del alltid ganska bländad av sin svägerska. Visserligen gick han aldrig in och satt stopp för de ständiga förödmjukelser som maken utsatte henne för, men han fungerade i alla fall som hennes resonansbotten, som någon hon kunde räkna med i sina mörkare stunder. Dessutom delade Bobby och Jackie ett påtagligt intresse för kultur, ett område som ärligt talat tråkade ut JFK, vars nöjesläsning begränsade sig till amerikansk historia och detektivromaner.

Bobby var hela tiden gift med Ethel, de fick sammanlagt elva barn och eftersom de var katoliker var skilsmässa aldrig något som han ens övervägde, verkar det som. Bobby hade fler kvinnoaffärer vid sidan av äktenskapet men med Jackie verkar relationen ha varig långvarigare och djupare. Bobby verkar ha skiljt sig från sin äldre bror John F genom att Bobbys kvinnoaffärer överlag var mer djupgående, han höll sig till samma älskarinna längre perioder och tog hand om dem och verkade bry sig om dem seriöst.

Det är svårt att förstå att det kunde pågå. Både att presidenten John F Kennedy kunde ha så många sexaffärer vid sidan av sitt äktenskap utan att medier rapporterade om det och att Bobby och Jackie kunde ha en kärleksrelation under en lång tid. I dagens medievärld skulle det vara otänkbart att kunna bli vald till president med en sådan läggning för otrohet. Flera vittnen berättar också om att JFK både tagit LSD och rökt marijuana. Också något som skulle stoppa en politisk karriär i dag.

Många vittnen berättar för bokens författare om att Bobby ofta sov över hos Jackie och barnen. Flera vittnen har också sett Jackie och Bobby kyssa varandra och sett henne sitta i hans knä, tätt sammanslingrade.

Boken visar hur Bobby tycks vara Jackies stora kärlek. Fast att de två aldrig kunde gifta sig och leva tillsammans var nog uppenbart för dem båda. När Bobby bestämde sig för att försöka bli vald till president avslutades också deras relation och de återgick till att vara vänner. Under presidentvalskampanjen var det Bobbys fru Ethel som fick följa med och visa upp sig.

Först när Bobby blev mördad gifte sig Jackie med Ari Onassis.

En sak som slår mig när jag läser boken är hur olika vi människor lever våra liv. Som det står på bokens baksida och är ett citat från Publishers Weekly. Det är bara att hålla med.

Fast alla håller inte med om författarens slutsats, The Guardian skriver:

But Kennedy experts are deriding the allegations.

”It’s a new low, and you just wonder how far people are willing to go,” Laurence Leamer, author of three books about the Kennedys, told the New York Daily News.

Heymann, who is frequently described as eccentric, has a mixed record.
His publisher was forced to pulp a first edition of a biography of Woolworth heiress Barbara Hutton after a Beverly Hills doctor, who the writer accused of over prescribing drugs for Hutton, pointed out that he was 14 years old at the time of the alleged incident. The Manhattan district attorney investigated Heymann for fraud over allegations that the Hutton diaries on which much of the book was based were fake. None of which stopped the book from becoming a best seller.

Oavsett om Bobby och Jackie var nära vänner eller hade en djup kärleksrelation är det uppenbart att det slags liv de levde är mycket annorlunda mot det vardagsliv alla vi som måste slita för brödfödan lever. Helt klart – och därför är boken också mycket intressant.

Dagens Nyheter har tagit upp boken i en artikel om tre böcker om Kennedy-klanen som ges ut i höst:

Bobby och Jackie – En kärlekshistoria
Originaltitel: Bobby and Jackie
Författare: C. David Heymann
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Bokförlaget Forum
ISBN10: 9137136100
ISBN13: 9789137136103

Belägring av Hassan Loo Sattarvandi, träffar rakt in i magen men förstärker också fördomar

by

”Belägring” av Hassan Loo Sattarvandi är hans andra bok. Det talas ofta om att det är ännu svårare att göra bok nummer två än att lyckas debutera. Hassan Loo Sattarvandi som är född 1975 debuterade 2008 med romanen ”Still” som han bland annat fick Borås Tidnings debutantpris för och han belönades med Katapultpriset för bästa debut 2008.

I ”Belägring” är vi tillbaka i Hagalund, där också debutromanen utspelades, men nu har vi hamnat femton år tidigare i tiden. Caspian är en femtonårig pojke eller yngling på väg att bli man. Han lever i svåra förhållanden, en pappa som övergett familjen och en mamma som lurar sig själv och låtsas att maken och pappan ska komma tillbaka. Mamman är också utslagen i depression och tar sig inte ur sängen alla dagar. Caspian och hans kompisar stjäl piller av sina morsor som de blir påtända av.

Romanen består av ett slags samtal eller monolog där Caspian sakta men obönhörligt berättar om en händelse där allt exploderat i våld. Hur han sakta men säkert går mot undergången. Trots att Caspian är duktig i skolan och skulle kunna ta sig från den destruktiva förorten orkar han inte bryta, för vännerna i förorten är det liv han har.

Kulturnyheterna har rankat romanen som den viktigaste kulturhändelsen i augusti:

Varför plågas också demokratiska välfärdssamhällen i så hög grad av manligt våld? Varför visar det sig finnas en plågsamt igenkännlig historia med en frånvarande far bakom Oslomördaren som tillsammans med en hatideologi fick allt att explodera? Hassan Loo Sattarvandis andra roman ”Belägring” handlar om tonårskillen Caspian och kretsar kring frågan om hur en samhällskatastrof kan se ut.

Hassan Loo Sattarvandi hqa ett drivet språk, boken är uppbyggt litterärt experimenterande. Vi kommer rakt in i Caspians tankar, språkets uppbyggnad och rytm gör att vi känner med honom och vi sugs in i hans liv.

Men samtidigt befäster berättelsen fördomar. Människor som hamnar i missbruk, våld och kriminalitet kommer inte alls bara från trasiga bakgrunder. Den som fastnar i missbruk hamnar väldigt ofta i kriminalitet och också i våld. Droger gör saker med människor och deras psyke, oavsett om de kommer från en familj där pappan övergett familjen eller inte.

 

Jag kan inte förstå hur Kulturnyheterna tycker att boken ger någon förklaring till mäns våld, som exempelvis den norske massmördaren.

Romanen ger en förklaring till varför en del unga män hamnar i sammanhang där de blir våldsamma eller råkar ut för våld. Boken skildrar bara en ung man i en förort som domineras av fattigare människor. Men det kan hända vilken ung människa som helst. Den som fastnar i missbruk kan mycket lätt bli våldsam.

Dessutom ger det västerländska och framför allt den amerikanska kulturen tummen upp för våld. Eftersom det florerar en villfarelse att det finns någon form av rättfärdigt våld, att stater kan ha rätt att döda oliktänkande i krig, då ger hela vårt samhälle våldet legitimitet. Jag kan därför inte odelat hylla en roman som än en gång förstärker bilden av de våldsamma männen kommer från trasiga familjeförhållanden. Våldets mekanismer sitter djupt i vårt samhälle och handlar inte alls bara om människor från ekonomiskt utanförskap.

Däremot är boken skickligt skriven. Hassan Loo Sattarvandi är en av de skickligaste och mest lovande nya författarna. Utan tvekan. Berättelsen träffar rakt in i magen, det är skrämmande att känna hur hopplösa förutsättningarna är för många unga män.

 

Baksidestexten:

15-åriga Caspian är belägrad av en tillvaro där varken sårbarhet eller ambitioner accepteras. En helt vanlig skoldag kommer att sluta i katastrof, en avgörande konfrontation med livets våldsamhet. Romanen utspelar sig under loppet av en dag när allt står på spel. Vi är tillbaka i det Hagalund som skildrades i Hassan Loo Sattarvandis omtalade debut Still, i utkanten av samma gäng, men femton år tidigare. Med ett rytmiskt språk och en röst som pendlar mellan brutal uppriktighet och självhävdande överdrifter gestaltas pojken som försöker att bli man i en miljö där endast machorollen är tillåten.

Här kan du provläsa ett avsnitt ur boken.

Recension i tidningen VI:

Hela romanen består egentligen av några mycket långa telefonsamtal som huvudpersonen Caspian för med en okänd vän, efter att något katastrofalt har hänt och han själv blivit så sönderslagen att hans käke krossats. Det ödesdigra dygnet där allt förändras beskrivs i detalj: hur ett gängbråk trappas upp, hur Caspian, fast han egentligen inte vill, dras in i våldet. Och hur han, fast han är väldigt begåvad i skolan, gör allt för att sabotera för sig själv och sina framtidsutsikter.
Hans dilemma blir trovärdigt genom att Sattarvandi visar att hans romanfigur, trots att lärarna hela tiden försöker bevisa honom motsatsen, egentligen inte har något val. Varför drar han inte bara bort från den där förbannade förorten och checkar in på något prestigemaximerat innerstadsgymnasium, när han faktiskt har betyg till det? frågar man sig. Därför att han om han lämnar sina kompisar också lämnar den enda trygghet han har, när båda föräldrarna försvunnit från hans verklighet.

Titel: Belägring
Författare: Hassan Loo Sattarvandi
Bokförlag: Bonniers
ISBN: 9789100124953

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

John Grisham visar i Bekännelsen de strukturer som gör mord utfört av staten (=dödsstraff) möjlig

by

För varje oskyldig som skickas till fängelse så finns det en skyldig som klarar sig undan. Det är budskapet från John Grishams senaste bok – Bekännelsen – som översatts och getts ut på svenska. Fast romanen sätter fingret på mycket mer kring dödsstraffet och visar på hur ett land som anser sig vara civiliserat inte borde använda sig av dödsstraff.

Romanen eller thrillern handlar om prästen Keith Shroeder som en dag får ett oväntat besök av Travis Boyette som är en nyligen villkorligt frisläppts sexförbrytare. Prästen är i övre trettioårsåldern, gift och har tre söner och han har egentligen aldrig varit särskilt politiskt intresserad och inte satt in sin tro i något samhällssammanhang.

Sexförbrytaren Travis Boyette berättar att han har en svår cancer och har bara några månader kvar att leva och han vill ställa till rätta några saker i sitt liv, framför allt vill han göra något för att hindra att en oskyldig avrättas för ett sexmord som han själv, Travis Boyette, utfört.

En ung cheerleader våldtogs och mördades i den lilla staden Sloane i östra Texas nio år tidigare och en ung svart fotbollsstjärna har blivit oskyldigt dömd och väntar nu på sin avrättning om fyra dagar.

Det blir en olidlig kamp med tiden och prästen Keith Schroeder försöker få med sig sexförbrytaren och stoppa avrättningen. Det är ingen lätt uppgift, starka krafter inom polis och åklagarmyndigheter och inom politiken vill absolut inte att det ska visa sig att de dömt fel person. En del är så korrumperade att de hellre avrättar fel person är erkänner att de gjort fel.

John Grisham, född 8 februari 1955 i Jonesboro, Arkansas, tog examen som jurist 1981 och var under tio år verksam som sådan i Southaven. Hans böcker tar ofta avstamp från juridikens värld. Flera av hans romaner eller thrillers har blivit enorma succéer och sju av böckerna har filmatiserats.

Första boken, Juryn, kom ut i USA 1988 men det var med den andra, Firman, som succén var ett faktum. Sedan dess har namnet John Grisham varit synonymt med den juridiska thrillern och han har sålt fler än 235 miljoner böcker och översatts till ett trettiotal språk.

Som med alla så produktiva författare är produktionen givetvis ojämn. Med Bekännelsen har John Grisham gjort en av sina bästa spänningsromaner på länge, tycker jag. Jag blir så fängslad av det som händer att jag inte vill länga boken ifrån mig och det händer flera överraskande vändningar. Boken och händelserna är inte förutsägbara och människorna är skildrade med träffsäkerhet. Skildringarna av karaktärerna är väl inte romanens största styrka, men handlingen är trovärdig och de strukturer i samhället som gör det möjligt med mord utfört av staten (=dödsstraff) kläs av och blir tydliga.

På bokförlagets hemsida står det om boken:

1998 våldtog och ströp Travis Boyette en omtyckt cheerleader i östra Texas. Han grävde ner hennes kropp så att den aldrig skulle hittas, sedan följde han fascinerat hur polisen och åklagaren häktade och dömde Donté Drumm, en ung fotbollsstjärna, till döden.
Nu, nio år senare, har Travis frisläppts i Kansas för ett annat brott – och Donté har fyra dagar kvar till sin avrättning.
Travis lider av en dödlig hjärntumör och för första gången i sitt liv bestämmer han sig för att göra något etiskt rätt, nämligen syndabekänna.
Men hur kan en skyldig man övertyga advokater, domare och politiker att de är på väg att avrätta en oskyldig man?

Rättegångsdramats stora mästare John Grisham är tillbaka – och det med besked!

Titel: Bekännelsen
Originaltitel: The Confession
Författare: John Grisham
Översättare: Ulf Gyllenhak
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100126365
ISBN13: 9789100126360

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,