Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Avdelning Q löser återigen ett gammalt fall i Adler-Olsens Journal 64

by

Titel: Journal 64
Författare: Jussi Adler-Olsen
Förlag: Bra böcker
Utgiven: 201203
ISBN: 9789170029547

Det är några deckarserier jag fastnar för och Jussi Adler-Olsens serie om avdelning Q är en av dessa just nu. Kriminalinspektör Carl Mørk och hans assistenter på Avdelning Q har fått ett nytt fall på sitt bord. Eller rättare sagt ett gammalt fall, för på avdelningen arbetar man med oupplösta brottsfall. Några spår leder till en kvinna som heter Mete Hermansen och hennes tid på en anstalt. Avdelning Q är placerad i den ruffiga källaren på polishuset och till sin hjälp har Carl två assistenter, Assad och Rose. Två mycket engagerade medarbetare, men också speciella personligheter, Hafez el- Assad med sitt mystiska förflutna och Rose som byter skepnad och styr och ställer över sin chef och sin kollega.

Från 1920-talet fram till 1960-talet fanns det i verkligheten ett hem för sinnesslöa och omyndigförklarade kvinnor på Sprogø, en liten ö utanför Stora Bält. Med utgångspunkt från denna anstalt har författaren byggt upp en spännande kriminalroman. I berättelsen var det till denna ö som Nete Hermansson skickades i sin ungdom. Hon ansågs leva ett sedeslöst liv och kunde därför inte klara sig själv. På hemmet härskade våld och hårdhet, kvinnorna blev förnedrade och det var nästan omöjligt att komma därifrån. Fast Nete lyckades och hon lyckades även få lite lycka i sitt liv. Men efter många år händer något som förstör hennes liv igen.

Det är alltså detta fall avdelning Q börjar forska i och det leder till något mycket större, en hemlig organisation där män och kvinnor i makten utnyttjar sin position för att följa sin ondskefulla ideologi. Samtidigt med Sprogøfallet dyker ett annat gammalt fall upp på avdelning Q, ett där Carl är personligt inblandad, ett dödsfall som skedde i hans ungdom och där han blir misstänkt för deltagande i mord.

Journal 64 är den fjärde boken om Avdelning Q som blivit översatt till svenska. De tre första kom i svensk översättning 2011. Flera av berättelserna är ruskiga historier precis som denna, men samtidigt finns det en humor och värme i beskrivningen av den lilla tremannaavdelningen som kämpar på för att lösa dessa fall. Det är behållningen med romanerna, både en berättelse om huvudpersonernas arbete och liv och skickliga intriger. Även om böckerna i serien är fristående är det bästa är att läsa dem i ordningsföljd eftersom man för varje bok får veta mer och mer om Carl Mørk och hans assistenter.

Arbetet som chef på avdelning Q fick Carl Mørk efter ett tragiskt skottdrama där en av hans kolleger blev dödad och en annan blev helt förlamad. Ännu ett brottsmålsfall som inte är löst och som påverkar kriminalinspektören väldigt mycket rent mentalt. Hans förlamade kollega och vän Hardy bor hemma hos honom och där bor också sonen till hans ex-fru samt den inneboende Morten, Carl kallar dem för sin plastfamilj.

Lite om författaren: Jussi Adler-Olsen är en dansk författare och dramatiker, född 1950 i Köpenhamn. Hans politiska studier, utbildning i filmvetenskap och en pappa som var överläkare inom psykiatrin har gjort att han har kunnat skriva böcker om allt från sinnesjukdom till internationella konspirationer. Hans böcker har blivit översatta till många språk och ”Flaskpost från P” fick år 2010 Glasnyckelns pris för årets bästa skandinaviska kriminalroman.

Text: Àslaug Myhrberg

Jonas Moström: Stryparen, sjunde delen i serien om läkaren Erik Jensen och polisen Johan Axberg – inte den bästa delen

by

Stryparen
Författare: Jonas Moström
Formgivare: Carl-André Beckston
Förlag: Lind & Co
Serie: Axberg och Jensen 7
Utgiven: 10 maj 2012
ISBN10: 9174610708
ISBN13: 9789174610703

”Stryparen” är den sjunde delen i Jonas Moströms serie om läkaren Erik Jensen och kriminalkommissarie Johan Axberg. Jonas Moström är läkare och det brukar märkas i de träffsäkra beskrivningarna av sjukhusmiljöer som ofta utgör scenen för dessa norrländska deckarberättelser.

Att hålla igång en lång serie med samma karaktärer kräver en hel del av författaren. Frågan är om det inte gått lite väl mycket slentrian i berättelserna kring Erik Jensen och Johan Axberg i denna sjunde bok. Jag har tidigare uppskattat dessa två karaktärer, de är duktiga men ändå högst mänskliga och trasslar till det för sig i privatlivet emellanåt, samtidigt som de har ett stort hjärta.

Men den här gången blev jag mest trött på både Erik och Johan, de har på olika sätt trasslat in sig i sitt kärleksliv och jag känner att författaren drar ut på det med ett alltför tydligt berättartekniskt manér. Jag upplever också att Erik och Johan är alldeles för lika, det är som spegelbilder av samma person. Något fattas i karaktärsbeskrivningarna.

Inte bara personskildringarna fick mig att knappt orka läsa klart historien. En deckare kan ha rätt usel litterär kvalitet och ha rätt ytliga personskildringar och ändå kan läsaren inte slita sig för att det är spännande. När också den biten föll bort, ja då vet jag knappt varför jag ska läsa boken.

Den här sjunde delen, ”Stryparen”, utspelar sig på sjukhuset i Sundsvall där den värsta snöstormen i mannaminne härjar. En politiker som varit drivande i att skära ned på resurser till sjukvården läggs in på sjukhuset en snöig natt och hittas på natten mördat, strypt och med ett märke knivskuret i pannan. Mördaren återkommer med ett liknande mord och därefter snöar sjukhuset igen totalt och blir under tre dygn helt isolerat från omvärlden. Mördaren fortsätter att strypa och sätta samma märke med kniven i pannan på sina offer.

Författaren drar fram flera tänkbara mördare för oss som läsare och också polisstyrkan pendlar mellan att misstänka än den ena, än den andra. Detta är tyvärr alltför uppenbart ihopknackat för att vi ska sitta som läsare och engagera oss. När det är så tydligt blir det rätt trist.

Det är en hel del som är svårt att tro på. Om en seriemördare härjade på ett sjukhus i Sundsvall skulle självklart den lokala polisen fått förstärkning av polis på riksnivå. Inte en chans att den lokala polisen med Johan i spetsen skulle driva hela undersökningen själva. Det är också en hel del annat som bara inte känns trovärdigt. Att poliserna skulle fortsätta förhör med en misstänkt och inte låta honom få tillgång till en advokat, trots att han begär det. Nej, denna sjunde del i serien är rätt slarvigt hopfogad. Snön används som bild av hopplösheten – men det återkommer några gånger för mycket.

Karaktärerna drar sina fingrar genom sitt toviga hår. Jonas Moström beskriver ofta personer genom att berätta om deras hår. Han använder beskrivningar av vad de gör med sitt hår för att förmedla i vilken stämning personen befinner sig i. Det blir lite lustigt när jag hellre noterar ett överdrivet bruk av hårbeskrivningar än själva berättelsen. Jag blev ocksåtrött på att det var flera av de som vi som läsare ska misstänka vara mördare som bar med sig en fickkniv som han/hon tryckte mot sitt finger för att döva sin inre smärta. Det blev för mycket av samma sak.

Slarvfel finns också i upplägget: i det ena kapitlet får vi veta att sjukhuset är helt isolerat och ändå har en del personer tagit sig till och från sjukhuset. Slarvigt av bokförlagets korrläsare att inte rätta sådant, om inte annat.

”Stryparen” var en besvikelse. Jonas Moström kan bättre än så, det har han visat i de tidigare böckerna i serien. Kanske är det dags för honom att hitta andra karaktärer och börja en nu serie?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Neels Lou-böcker – en glad serie med äkta djup

by

Titel: Lou – Dagboksdagar och Sommarblues
Författare/illustratör: Julien Neel
Förlag: Wibom Books
ISBN10: 9197821306 / 9197821314
ISBN13: 9789197821308 / 9789197821315

Julien Neel är designern som fick en dotter och insåg att det fanns en lucka i serieutbudet. Jag har läst del ett och två i serien om Lou. Åtta delar är planerade och de första fem finns översatta till svenska. Böckerna har blivit en megasuccé, särskilt i hemlandet Frankrike, och finns även som animerade filmer som gått på SVT.

Lou är 12 år och böckerna vänder sig till barn i hennes egen ålder, populärt kallade tweenies. Tack vare de tecknade filmerna har hon dock fans i alla åldrar från tre och uppåt vilket egentligen är märkligt med tanke på att historierna är så tydligt kopplade till den prepubertala livssituationen.

Lou bor ensam med sin mamma och vi får följa deras vardag med allehanda viktiga problem och händelser. Lou blir kär i grannpojken, mamman ska ta körkort och de måste tillbringa sommaren på tråkiga landet. Mormor och mamma bråkar och komplexa förhållanden mellan barn och föräldrar skildras på ett snyggt sätt. Detta skänker läsvärde även för den vuxne och skapar bra samtalsunderlag mellan den läsande ungen och mig som förälder.

Tyvärr beskrivs böckerna med utropet ”äntligen en serie för tjejer!” på nätbokhandelns hemsida. Att man fortfarande vill dela upp läsning i kön gör mig matt. Tjejer har i alla tider läst böcker med killar i nyckelroller. Det har gått alldeles utmärkt. Det finns något som kallas allmänmänskligt. Hit hör mycket av det Lou är med om. Vi har alla varit olyckligt kära. De flesta minns långa somrar då vi tvingats med till ett tråkigt lantställe där absolut ingenting händer. Varför göra detta till något som har med tjejer att göra?

Ännu en del av förklaringen (förutom det faktum att huvudpersonen är en flicka) är den grafiska formen. Färgerna är starka med mycket rosa Bildspråket är tämligen ”tjejigt” vilket småpojkar i min närhet snabbt läser in. Det är synd att det ser ut så här. Men om du ändå kan få dina tweenies, oavsett kön, att läsa om Lou kommer de att få ta del av en glad serie med äkta djup. Något som inte är alltför vanligt förekommande.

Text: Elin Lucassi

Thulins Stil för vuxna kvinnor som inte vill vara Madickenflickor eller herrdamer

by

Titel: Stil med Thulin
Författare: Camilla Thulin
Förlag: Bonnier Fakta
Utgivningsdatum: 2012-02-21
ISBN 9789174240900

Camilla Thulins senaste bok Stil med Thulin är en sammanfattning av hennes år av arbete med att ge stiltips till vuxna yrkeskvinnor mitt i livet. ”Herrdamer och flicktanter” är inte Camilla Thulins melodi – hon vill uppmuntra vuxna kvinnor att vara mer feminina utan att vara ”Madickenflickor”. I Kapitlet om kläder på jobbet försöker Camilla Thulin inspirera till nytänkande: mer kjolar, mindre herrkostym, kläder som är enkla att kombinera färgmässigt och att man gärna kan se ”likadan” ut. Hon har förslag på en enkel basgarderob med ett fåtal plagg av varje sort som går att använda vid alla tillfällen, och hon vill gärna slå ett slag för klänningen som plagg. Boken innehåller många bilder ur Camilla Thulins egen garderob och massor av praktiska tips, varav ett av de mer konkreta är att först rensa ur garderoben från allt man inte använder. Hon använder sig själv som modell i de flesta bilder i egna kläder – och har man som Camilla Thulin 100 historiska klänningar så har man en del av välja på. Hon har ett helt kapitel om second hand och vintage, ett område som hon behärskar sedan många år.

Boken är inspirerande då den punkterar många av de fördomar som omgärdar den mogna kvinnans stil, kropp och ålder, och vad som inte anses passa sig . Det finns till exempel en föreställning om att det är opassande att sminka sig som medelålders kvinna. Camilla Thulin , som själv är 50 år, skriver att ”alla tror att det fungerar med smink när man är ung, men inte efter fyrtio, för då ser man gammal ut. Tvärtom tycker jag”. Hon tycker också att medelålders kvinnor kan ha långt hår , som hon dessutom anser är mer lättskött och gärna kan ha sin naturliga hårfärg. Camilla Thulin menar att svenska välutbildade och dugliga damer mitt i livet har en alltför negativ självbild om sitt yttre. Med bilder visar Camilla hur kläder, smink och hår förändrar och hon beskriver steg för steg hur man gör rent praktiskt. De handfasta råden i denna bok kan vara en god hjälp på vägen – om de följs. Men frågan är hur lätt det är att ta till sig goda råd från böcker? Det kan vara svårt att bryta gamla vanor och mer personliga tips kan behövas för att åstadkomma en önskad förändring.

Foto: Niklas Palmklint

Text: Anna Vikström

Camilla Thulin i TV-framträdanden om boken:

Strandberg och Bergmarks Eld – mänskligt om tonåriga häxor

by

Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN10: 9129677807
ISBN13: 9789129677805

Ibland önskar jag att jag var tonåring igen. Inte så att jag längtar tillbaka till någon svunnen tid då jag var lycklig och fri utan att jag skulle vara tonåring i dag. När jag var i yngre tonåren lyssnade jag på London Beat och läste Grottbjörnens folk. Nu finns Rebecca & Fiona och man kan läsa Engelsforstrilogin.

Cirkeln kom ut 2011 och nominerades mycket välförtjänt till Augustpriset. Författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har tillsammans skapat den lilla deprimerande orten Engelsfors. En plats så lik andra sömniga svenska bruksorter att alla direkt greppar känslan. Det är instängt och trist. Hierarkierna är tydliga, alla vet sin plats, och många bara väntar på att få komma därifrån. I denna lilla håla återfinner vi ett gäng tonåringar med magiska krafter. Plugghästen, mobbaren, coola tjejen och alla de andra urtyperna för en ungdom måste komma över sina olikheter och jobba tillsammans för att kämpa mot demonerna och den annalkande apokalypsen.

Del två i trilogin heter Eld. Kampen intensifieras, tjejerna har lärt sig att hantera sina respektive krafter bättre och ondskan är ondare än någonsin. Strandberg och Bergmark Elfgren fläskar på rejält med magiska amuletter, uppgrävda gravar och en hel bygd som zombifieras.

Att förklara för någon som inte läst Engelsforsböckerna varför de är så himla bra är inte det lättaste. Det låter lätt töntigt pretentiöst när man börjar svamla om tonåriga häxor och socialrealistiska beskrivningar av dagens Sverige. Men det är ju så mycket mer än så. Jag älskar hur man låter tonåriga tjejer vara allt det där tonåriga tjejer faktiskt är. Fula, missnöjda, skadeglada, kåta, omtänksamma och förbannade. Beskrivningen av berättelsens häxor är helt enkelt något av det mest mänskliga jag läst på länge.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren lyckas där mången vuxen fallerat. Det skriver trovärdigt om hur det är att vara ung. Men så har de ju en himla massa cred också. På bok- och biblioteksmässan i fjol utgjorde Sara en oerhört initierad paneldeltagare på seriescenens program om fanfiction. Både hon och Mats hänvisar ständigt till Buffy-serien som en stor inspiration och framhåller boksignering på SF-bokhandeln som en höjdpunkt i karriären. De vet vad de pratar om helt enkelt.

I kölvattnet av den moraliserande uberromantiska Twilight-serien har en uppsjö ungdomsböcker på temat övernaturligt plus tonåringar lanserats. Det mesta är skit. Jag är ju en sån som dömer boken efter omslaget. De som vill surfa på framgångsvågen har ofta en sexig tjej i motljus med bombastisk himmel i bakgrunden som front. Eld har en illustration av svenske skräckseriemästaren Kim W Andersson (skapare av seriealbumet Love Hurts) på omslaget. Bilden föreställer ett anatomiskt korrekt hjärta i en vacker blombukett. Cirkeln är just detta. Blodigt, levande, pulserande. Det enda som är hemskt är att del tre inte kommer förrän nästa år. Det blir en jobbig väntan.

Elin Lucassi