• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Döda talar inte – Ann Cleeves – som Agatha Christie som skildrar vår tid, men svartare

18 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Döda talar inte
Författare: Ann Cleeves
Översättare: Jan Järnebrand
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201204
ISBN10: 9100127426
ISBN13: 9789100127428
Som cd-bok

Kriminalkommissarien Vera Stanhope är rätt osannolik som deckarhjälte: en medelålders fet kvinna som dricker för mycket alkohol. Det låter lite som en parodi på den tidigare så vanlige deckarkaraktären. Serien om Vera Stanhope är dock inte alls några parodier. Det är spännande kriminalromaner som skildrar en värld långt bort från det småmysiga Midsomer.

Vera Stanhope är kriminalkommissarie i nordöstra delen av England, där det finns många slitna områden där arbetslösheten sätter sin spår och där finns små byar där de mer välbärgade bor ganska nära fattigare bybor.

Det som gör ”Döda talar inte” så bra är inte det ovanliga i att en medelålders kvinna som varken är snygg eller elegant är hjälten utan det är vad som skildras och hur det skildras som gör att jag inte kan slita mig från boken när jag börjat läsa. Författaren Ann Cleeves som själv bor i Northumberland i nordöstra England och har arbetat som övervakare, på kvinnojourer och inom sjöräddningen. Hon har skarpt öga för de talande detaljer som ger trovärdighet åt berättelsen och samtidigt kommer vi människorna nära. Även om jag kan reta mig på Vera Stanhope känner jag respekt för henne, precis som om jag hade mött henne i verkligheten.

I ”Döda talar inte” är inget svart eller vitt. Vera nöjer sig inte med att hitta mördaren, hon vill förstå.

Bokförlaget skriver om boken och författaren:
Återigen befäster Ann Cleeves här sin plats som mysdeckarens nya drottning. I samma tradition som Agatha Christie rör hon sig knivskarpt mellan tonträffande personporträtt, engelska gröna kullar och kluriga mordutredningar.

Delvis håller jag med, men delvis inte. Visst behärskar Ann Cleeves konsten att liksom Agatha Christie långsamt veckla upp en puzzeldeckare, vi pendlar med i berättelsen och misstänker än den ena, än den andra. Men samtidigt får vi en resa igenom människors psyken och dess öden och vi lider med människorna. Det är välskrivet, helt enkelt.

Det är en tröst för alla oss som inte är perfekta att läsa om en kvinna som trots att hon är så helt fel, enligt svenska arbetsgivares ideal, ändå är en skicklig utredare. I Sverige anställer ju arbetsgivare i stort sett ingen som fyllt 50 år och definitivt inte en överviktig kvinna som Vera. Kanske kan sådana här deckare öppna ögonen för en och annan åldersdiskriminerande svensk arbetsgivare – att få dem att inse att människor kan vara duktiga utan att vara snygga trettioåringar.

Som vanligt har Vera vid sin sida sin unge vapendragare polisassistent Joe Ashworth. Genom honom får vi en inblick i det brittiska systemet där kvinnor fortfarande förväntas stanna hemma med barnen de första åren.

”Döda talar inte” är en av bästa kriminalromaner jag läst på länge. Det var en sådan deckare som jag bara ville läsa och läsa och jag kunde inte slita mig. Det är spänningen men samtidigt beskrivningarna av människorna och samhället som gör till en kriminalroman med betoning på roman.

Handlingen?
Tja jag kan lika gärna kopiera vad bokförlaget skrivit:
En ung mamma förälskar sig i en kontrollerande äldre man. Kort därefter drunknar hennes lille son i ett badkar. Ett år senare hittas socialsekreteraren som arbetat med fallet strypt i ett badhus. Den som finner kvinnan är Vera Stanhope: kriminalkommissarien som arbetar för mycket, väger för mycket, dricker för mycket. Tillsammans med polisassistent Joe Ashworth försöker hon lösa fallet, då ännu ett mystiskt lik dyker upp i den pittoreska småstaden.

Här har Kulturbloggen recenserat första delen av tv-serien om Vera som nyligen släppts på dvd.

Läs även andra bloggares åsikter om Vera Stanhope, deckare, Ann Cleeves, kriminalroman, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Ann Cleeves, Bokrecension, Deckare, Kriminalroman, Vera Stanhope

Slutet överraskar i Den sista akten av Mari Jungstedt

18 maj, 2012 by Redaktionen

Titel: Den sista akten
Författare: Marie Jungstedt
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgiven: 201205
ISBN 978-91-0-012767-1

Ett läckert omslag översållat med glittrande blodstänk gör mig sugen på att läsa Marie Jungstedts nya kriminalroman Den sista akten. Jag kommer snabbt in i handlingen, ett mord begås redan efter tre korta kapitel – det är bara att läsa vidare!

Under den årliga Almedalsveckan i Visby hittas debattredaktören på landets största kvällstidning mördad på sitt hotellrum. Det finns flera spår att följa, ett högerextremistiskt hot, hemliga älskare och mystiska teaterbesök. Spänningen byggs upp genom en kuslig beskrivning av hur känslor av passion, åtrå och maktlöshet accelererar över gränserna och blir till besatthet och vansinne. Vilka okontrollerbara handlingar kan obesvarad förälskelse leda till?

Mari Jungstedt har skrivit ett antal deckare före denna med kriminalkommissarie Anders Knutas och hans medhjälpare vid Visbypolisen samt tv-reportern Johan Berg i huvudrollerna. Parallellt med mordhistorien får man följa deras skiftande kärleks- och familjeliv. Jag har inte läst någon av de tidigare romanerna men lockas nu av att få lära känna och veta mer om dessa personer. Boken innehåller dessutom fina miljöbeskrivningar från Gotland.

Jag har svårt att lägga ifrån mig den spännande boken och läser ut den på två kvällar. Den är lättläst utan att vara banal, språket och dialogerna flyter obehindrat. Det finns även ett stickspår i handlingen med ett annat brott, som jag först upplever som något krystat. Men jag märker sedan att det behövdes för att få pusslet att gå ihop. Pusslandet är ju en viktig del av njutningen med att läsa deckare. Jag tänkte ett tag att intrigen var alldeles för förutsägbar – men här lyckas Mari Jungstedt få ihop det bra med ett överraskande och oväntat slut!

Text: Vivian Gustin

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Deckare

Alltid Astrid – låter oss möta en Astrid Lindgren full av bus

16 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Alltid Astrid – Minnen rån böcker, brev och samtal
Författare: Ulla Lundqvist
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201203
ISBN10: 9113041762
ISBN13: 9789113041766

28 maj ska Astrid Lindgren-priset delas ut under kunglig pompa och ståt i Konserthuset i Stockholm. Den småländska lilla flickan har gjort en lång färd och hennes berättelser som alltid står på den lilla människans sida har spridit glädje och hopp till läsare världen över.

I Ulla Lundqvists enkla bok kommer vi Astrid Lindgren närmare och med enkla grepp analyseras några texter av Astrid Lindgren. Den som inte förstått storheten i Lindgrens författarskap lär få sina ögon öppnade. Astrid Lindgrens språk flyter väldigt lätt, det är ofta som om hon satt bredvid oss och berättade. Låt dig inte luras. Det som verkar enkelt och okomplicerat ligger det alltid mycket skicklighet bakom.

Ulla Lundqvist är lärare och litteraturvetare. Hon fastnade som barn för Astrid Lindgrens böcker om Pippi och när hon började studera litteraturvetenskap specialiserade hon sig på barnlitteratur och Astrid Lindgren i synnerhet. Hon har intervjuat och träffat Astrid Lindgren många gånger, de var väl att betrakta som vänner. Boken bygger dels på föredrag och seminarier som Ulla Lundqvist hållit och artiklar hon skrivit tidigare och nu omarbetat, men det är också en del nytt som bland annat bygger på brevväxling med Astrid Lindgren.

Visste ni att Astrid Lindgren hade skrivit böcker innan hon gav ut Pippi Långstrump-böckerna? Hon hade bland annat skrivit några ganska typiska flickböcker, som var typiska för den tiden. Jag läste det mesta av Astrid Lindgren när jag växte upp, men hade faktiskt missade de där flickböckerna. Ulla Lundqvist sätter in Astrid Lindgren i tidens atmosfär och med tanke på vilka ideal som styrde barnuppfostran på den tiden blir jag än mer imponerad av vad allas vår Astrid stod för.

Pippi Långstrump väckte stor uppmärksamhet, de flesta älskade den egensinniga och starka flickan som har så stort hjärta, men en och annan uppfostrade reagerade och ville nästan förbjuda böckerna.

Ulla Lundqvist berättar fängslande om när hon presenterade Pippi-böckerna i Palestina – där en mängd äldre muslimska män satt i bakgrunden och skulle godkänna kursen för kvinnorna. Det är spännande att läsa om hur Pippi erövrade deras hjärtan. ”Får barnen läsa sådant i Sverige?” frågade kursdeltagarna och började fnittra åt berättelserna. Pippis bus behövs i världen – det är ett som är säkert.

Ronja och Birk i Ronja Rövardotter hade Ulla Lundqvist svårare för. Hon hade svårt att smälta att två så unga barn kunde älska varandra så djupt att de rymde från sina familjer, som ju förbjöd dem att träffas.
Astrid Lindgren var dock tydlig: berättelsen är en saga och i sagor kan allt hända. Dessutom var Astrid Lindgren klockren på en punkt: en kärleksberättelse om kanske femtonåringar och med sex i handlingen var inte hennes typ av böcker. Det skulle hon inte göra bra, menade Astrid Lindgren själv.

Alltid Astrid är en mysig bok att läsa och jag kunde knappt slita mig. Trots att den inte är särskilt tjock tycker jag det hade stort innehåll.

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgren, bokrecension, böcker, Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Astrid Lindgren, Böcker, Bokrecension, Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter

Avdelning Q löser återigen ett gammalt fall i Adler-Olsens Journal 64

13 maj, 2012 by Redaktionen

Titel: Journal 64
Författare: Jussi Adler-Olsen
Förlag: Bra böcker
Utgiven: 201203
ISBN: 9789170029547

Det är några deckarserier jag fastnar för och Jussi Adler-Olsens serie om avdelning Q är en av dessa just nu. Kriminalinspektör Carl Mørk och hans assistenter på Avdelning Q har fått ett nytt fall på sitt bord. Eller rättare sagt ett gammalt fall, för på avdelningen arbetar man med oupplösta brottsfall. Några spår leder till en kvinna som heter Mete Hermansen och hennes tid på en anstalt. Avdelning Q är placerad i den ruffiga källaren på polishuset och till sin hjälp har Carl två assistenter, Assad och Rose. Två mycket engagerade medarbetare, men också speciella personligheter, Hafez el- Assad med sitt mystiska förflutna och Rose som byter skepnad och styr och ställer över sin chef och sin kollega.

Från 1920-talet fram till 1960-talet fanns det i verkligheten ett hem för sinnesslöa och omyndigförklarade kvinnor på Sprogø, en liten ö utanför Stora Bält. Med utgångspunkt från denna anstalt har författaren byggt upp en spännande kriminalroman. I berättelsen var det till denna ö som Nete Hermansson skickades i sin ungdom. Hon ansågs leva ett sedeslöst liv och kunde därför inte klara sig själv. På hemmet härskade våld och hårdhet, kvinnorna blev förnedrade och det var nästan omöjligt att komma därifrån. Fast Nete lyckades och hon lyckades även få lite lycka i sitt liv. Men efter många år händer något som förstör hennes liv igen.

Det är alltså detta fall avdelning Q börjar forska i och det leder till något mycket större, en hemlig organisation där män och kvinnor i makten utnyttjar sin position för att följa sin ondskefulla ideologi. Samtidigt med Sprogøfallet dyker ett annat gammalt fall upp på avdelning Q, ett där Carl är personligt inblandad, ett dödsfall som skedde i hans ungdom och där han blir misstänkt för deltagande i mord.

Journal 64 är den fjärde boken om Avdelning Q som blivit översatt till svenska. De tre första kom i svensk översättning 2011. Flera av berättelserna är ruskiga historier precis som denna, men samtidigt finns det en humor och värme i beskrivningen av den lilla tremannaavdelningen som kämpar på för att lösa dessa fall. Det är behållningen med romanerna, både en berättelse om huvudpersonernas arbete och liv och skickliga intriger. Även om böckerna i serien är fristående är det bästa är att läsa dem i ordningsföljd eftersom man för varje bok får veta mer och mer om Carl Mørk och hans assistenter.

Arbetet som chef på avdelning Q fick Carl Mørk efter ett tragiskt skottdrama där en av hans kolleger blev dödad och en annan blev helt förlamad. Ännu ett brottsmålsfall som inte är löst och som påverkar kriminalinspektören väldigt mycket rent mentalt. Hans förlamade kollega och vän Hardy bor hemma hos honom och där bor också sonen till hans ex-fru samt den inneboende Morten, Carl kallar dem för sin plastfamilj.

Lite om författaren: Jussi Adler-Olsen är en dansk författare och dramatiker, född 1950 i Köpenhamn. Hans politiska studier, utbildning i filmvetenskap och en pappa som var överläkare inom psykiatrin har gjort att han har kunnat skriva böcker om allt från sinnesjukdom till internationella konspirationer. Hans böcker har blivit översatta till många språk och ”Flaskpost från P” fick år 2010 Glasnyckelns pris för årets bästa skandinaviska kriminalroman.

Text: Àslaug Myhrberg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Danmark, Deckare

Jonas Moström: Stryparen, sjunde delen i serien om läkaren Erik Jensen och polisen Johan Axberg – inte den bästa delen

12 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Stryparen
Författare: Jonas Moström
Formgivare: Carl-André Beckston
Förlag: Lind & Co
Serie: Axberg och Jensen 7
Utgiven: 10 maj 2012
ISBN10: 9174610708
ISBN13: 9789174610703

”Stryparen” är den sjunde delen i Jonas Moströms serie om läkaren Erik Jensen och kriminalkommissarie Johan Axberg. Jonas Moström är läkare och det brukar märkas i de träffsäkra beskrivningarna av sjukhusmiljöer som ofta utgör scenen för dessa norrländska deckarberättelser.

Att hålla igång en lång serie med samma karaktärer kräver en hel del av författaren. Frågan är om det inte gått lite väl mycket slentrian i berättelserna kring Erik Jensen och Johan Axberg i denna sjunde bok. Jag har tidigare uppskattat dessa två karaktärer, de är duktiga men ändå högst mänskliga och trasslar till det för sig i privatlivet emellanåt, samtidigt som de har ett stort hjärta.

Men den här gången blev jag mest trött på både Erik och Johan, de har på olika sätt trasslat in sig i sitt kärleksliv och jag känner att författaren drar ut på det med ett alltför tydligt berättartekniskt manér. Jag upplever också att Erik och Johan är alldeles för lika, det är som spegelbilder av samma person. Något fattas i karaktärsbeskrivningarna.

Inte bara personskildringarna fick mig att knappt orka läsa klart historien. En deckare kan ha rätt usel litterär kvalitet och ha rätt ytliga personskildringar och ändå kan läsaren inte slita sig för att det är spännande. När också den biten föll bort, ja då vet jag knappt varför jag ska läsa boken.

Den här sjunde delen, ”Stryparen”, utspelar sig på sjukhuset i Sundsvall där den värsta snöstormen i mannaminne härjar. En politiker som varit drivande i att skära ned på resurser till sjukvården läggs in på sjukhuset en snöig natt och hittas på natten mördat, strypt och med ett märke knivskuret i pannan. Mördaren återkommer med ett liknande mord och därefter snöar sjukhuset igen totalt och blir under tre dygn helt isolerat från omvärlden. Mördaren fortsätter att strypa och sätta samma märke med kniven i pannan på sina offer.

Författaren drar fram flera tänkbara mördare för oss som läsare och också polisstyrkan pendlar mellan att misstänka än den ena, än den andra. Detta är tyvärr alltför uppenbart ihopknackat för att vi ska sitta som läsare och engagera oss. När det är så tydligt blir det rätt trist.

Det är en hel del som är svårt att tro på. Om en seriemördare härjade på ett sjukhus i Sundsvall skulle självklart den lokala polisen fått förstärkning av polis på riksnivå. Inte en chans att den lokala polisen med Johan i spetsen skulle driva hela undersökningen själva. Det är också en hel del annat som bara inte känns trovärdigt. Att poliserna skulle fortsätta förhör med en misstänkt och inte låta honom få tillgång till en advokat, trots att han begär det. Nej, denna sjunde del i serien är rätt slarvigt hopfogad. Snön används som bild av hopplösheten – men det återkommer några gånger för mycket.

Karaktärerna drar sina fingrar genom sitt toviga hår. Jonas Moström beskriver ofta personer genom att berätta om deras hår. Han använder beskrivningar av vad de gör med sitt hår för att förmedla i vilken stämning personen befinner sig i. Det blir lite lustigt när jag hellre noterar ett överdrivet bruk av hårbeskrivningar än själva berättelsen. Jag blev ocksåtrött på att det var flera av de som vi som läsare ska misstänka vara mördare som bar med sig en fickkniv som han/hon tryckte mot sitt finger för att döva sin inre smärta. Det blev för mycket av samma sak.

Slarvfel finns också i upplägget: i det ena kapitlet får vi veta att sjukhuset är helt isolerat och ändå har en del personer tagit sig till och från sjukhuset. Slarvigt av bokförlagets korrläsare att inte rätta sådant, om inte annat.

”Stryparen” var en besvikelse. Jonas Moström kan bättre än så, det har han visat i de tidigare böckerna i serien. Kanske är det dags för honom att hitta andra karaktärer och börja en nu serie?

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Moström, deckare, bokrecension, bokblogg, Sundsvall

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 155
  • Sida 156
  • Sida 157
  • Sida 158
  • Sida 159
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in