Bokrecension

Strandberg och Bergmarks Eld – mänskligt om tonåriga häxor

9 maj, 2012 by Redaktionen

Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN10: 9129677807
ISBN13: 9789129677805

Ibland önskar jag att jag var tonåring igen. Inte så att jag längtar tillbaka till någon svunnen tid då jag var lycklig och fri utan att jag skulle vara tonåring i dag. När jag var i yngre tonåren lyssnade jag på London Beat och läste Grottbjörnens folk. Nu finns Rebecca & Fiona och man kan läsa Engelsforstrilogin.

Cirkeln kom ut 2011 och nominerades mycket välförtjänt till Augustpriset. Författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har tillsammans skapat den lilla deprimerande orten Engelsfors. En plats så lik andra sömniga svenska bruksorter att alla direkt greppar känslan. Det är instängt och trist. Hierarkierna är tydliga, alla vet sin plats, och många bara väntar på att få komma därifrån. I denna lilla håla återfinner vi ett gäng tonåringar med magiska krafter. Plugghästen, mobbaren, coola tjejen och alla de andra urtyperna för en ungdom måste komma över sina olikheter och jobba tillsammans för att kämpa mot demonerna och den annalkande apokalypsen.

Del två i trilogin heter Eld. Kampen intensifieras, tjejerna har lärt sig att hantera sina respektive krafter bättre och ondskan är ondare än någonsin. Strandberg och Bergmark Elfgren fläskar på rejält med magiska amuletter, uppgrävda gravar och en hel bygd som zombifieras.

Att förklara för någon som inte läst Engelsforsböckerna varför de är så himla bra är inte det lättaste. Det låter lätt töntigt pretentiöst när man börjar svamla om tonåriga häxor och socialrealistiska beskrivningar av dagens Sverige. Men det är ju så mycket mer än så. Jag älskar hur man låter tonåriga tjejer vara allt det där tonåriga tjejer faktiskt är. Fula, missnöjda, skadeglada, kåta, omtänksamma och förbannade. Beskrivningen av berättelsens häxor är helt enkelt något av det mest mänskliga jag läst på länge.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren lyckas där mången vuxen fallerat. Det skriver trovärdigt om hur det är att vara ung. Men så har de ju en himla massa cred också. På bok- och biblioteksmässan i fjol utgjorde Sara en oerhört initierad paneldeltagare på seriescenens program om fanfiction. Både hon och Mats hänvisar ständigt till Buffy-serien som en stor inspiration och framhåller boksignering på SF-bokhandeln som en höjdpunkt i karriären. De vet vad de pratar om helt enkelt.

I kölvattnet av den moraliserande uberromantiska Twilight-serien har en uppsjö ungdomsböcker på temat övernaturligt plus tonåringar lanserats. Det mesta är skit. Jag är ju en sån som dömer boken efter omslaget. De som vill surfa på framgångsvågen har ofta en sexig tjej i motljus med bombastisk himmel i bakgrunden som front. Eld har en illustration av svenske skräckseriemästaren Kim W Andersson (skapare av seriealbumet Love Hurts) på omslaget. Bilden föreställer ett anatomiskt korrekt hjärta i en vacker blombukett. Cirkeln är just detta. Blodigt, levande, pulserande. Det enda som är hemskt är att del tre inte kommer förrän nästa år. Det blir en jobbig väntan.

Elin Lucassi

Funderingar kring varför medelklassjournalister hyllar Mats Kolmisoppis novellsamling Undantagen

9 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Undantagen
Författare: Mats Kolmisoppi
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201204
ISBN10: 9113041878
ISBN13: 9789113041872

Mats Kolmpisoppi är en duktig skribent, utan tvekan och i hans senaste utgivna bok, novellsamlingen ”Undantagen” har han utvecklat sitt experimentella skrivande ännu mer. Samlingen får bra kritik av de stora förnäma kritikerna – samtidigt som boken ska skildra människor som lever i helt andra miljöer än kritikerna lever i. Är det en möjlig ekvation?

Magnus Persson beskriver det så här i SVD:
Många av karaktärerna, särskilt de manliga, framstår som små tickande bomber. Under en bristfälligt polerad yta kokar en hatisk svada som hämtad ur bloggosfärens ljusskyggare delar.

Tolv noveller – tolv människoöden som det är jobbigt att komma nära. Det är mörkt och det är pessimistiskt och det är till synes utan hopp. Nutiden skildras, som familjefadern som ska välja matolja när han handlar i lågprisbutiken Willys eller bilägaren i en annan novell:
Jag gillar min bil. Jag hatar bilar. Jag älskar att köra. Fort och vårdslöst. Nu ger jag fan.” Sen tvärbromsar han och kliver in på en mack: ”Köper fyra trisslotter som jag hastigt skrapar medan pizzan värms. Jag köper två nya för vinsten. Jag köper en ny för vinsten. Jag tänker: Jag ska vinna. Det är orättvist om inte jag också vinner.

Allting i boken är smutsigt och fult. Är det därför Mats Kolmisoppi räknas in bland arbetarskildrare och klasskamps-beskrivare av de tryggt anställda kritikerna i övre medelklassen som har kommandot över svenska litteraturkritiken. Vill de välbärgade kritikerna att människor som inte tillhör deras trygga miljö ska vara just så svarta och mörka och hemska?

Jag har länge funderat på om det är en omöjlig ekvation att den välbärgade trygga medelklassen som sitter med bra anställningar på stora redaktioner som DN och Aftonbladet recenserar litteratur och teater som skildrar (eller försöker skildra) livet för de människor som inte har det tryggt, för den som inte har lön nog hela månaden, för de barn som växer upp med föräldrar som missbrukar och är våldsamma, för de barn som aldrig någonsin kommer att ha föräldrar som har råd att ge dem en iphone, för de barn som aldrig någonsin kommer att ha råd att gå på ishockeyskola och alla de människor som inte kan gå på teaterpremiärer eller operaföreställningar, som slocknar i soffan med utslitna leder efter att ha slitit på långvården eller på byggen.

DN:s kritiker skriver om Kolmisoppi och novellsamlingen:
Undantagen” är en pessimistisk samling om ett Sverige som närmar sig ett gemensamt moraliskt haveri. Tankarna går till Åsa Beckmans analys (DN 13/2 2012) av Johan Jönsons och Mattias Alkbergs lyrik, där hon såg hur dikternas återkommande beskrivning av klassklyftor och upplevelse av ekonomisk underlägsenhet speglade poeternas nya roll i marknadssamhället.

Kolmisoppi skildrar alltså klassklyftorna. Enligt de välbeställda litteraturkritikerna. Själv bor jag granne med de människor som skildras, eller är tänkta att skildras. Jag tillhör väl själv dessa som inte dväljs i de trygga boningarna. Men jag känner inte igen varken mig eller mina grannar i de hemska skildringarna i Kolmisoppis ångestfyllda tolv noveller.

Jag har länge funderat på om det inte är en omöjlig ekvation att den välbärgade trygga medelklassen som sitter med bra anställningar på stora redaktioner som DN och Aftonbladet recenserar litteratur och teater som skildrar (eller försöker skildra) livet för de som inte har det tryggt, för den som inte har lön nog hela månaden, för den som inte kan ha sina barn på ishockeyskola och inte kan gå på teaterpremiärer eller operaföreställningar, som slocknar i soffan med utslitna leder efter att ha slitit på långvården eller på byggen.

Varför är det litteraturkritikerna som förmodligen aldrig ens är i närheten av de skildrar utanförskapsfolket som hyllar novellerna – medan vi som lever i utanför inte alls känner igen oss – och knappt orkar läsa klart de tolv berättelserna? Ibland träffar novellerna klockrent, det är bra beskrivningar, bra skildringar – men som helhet är allt så destruktivt, så mörkt och så hopplöst.

Lennart Bromander skriver i Expressen:

Redan titeln Undantagen på hans nya novellsamling är tvetydig. Handlar det om pluralis av substantivet undantag eller om en participform av verbet undanta? Osäkert, och är det verkligen undantagsmänniskor, som befolkar Kolmisoppis tolv texter? Eller är det inte snarare samhället och dess samlevnadsformer, som gjort dem undantagna, outsiders i sina egna liv. Inte bara ironierna utan också samhällskritiken är både dold och öppen.

Bör vi bli misstänksamma när de grupper som inte alls vet hur det är att leva otryggt ska bedöma kultur som skildrar livet utanför deras trygga bubbla? Eller handlar allt endast om konstnärlig kvalitet – och är det något som bara den som har tillräcklig utbildning och gedigen erfarenhet av att bedöma konstnärliga verk kan bedöma?

Ja tråkigt nog är det sådana här funderingar som Mats Kolmisoppis novellsamling satte igång – istället för innehållet i novellerna. Vad det betyder får väl var och en fundera på själv.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Kolmisoppi, klassklyftor, bokblogg, recension, bokblogg, samhälle, utanförskap

Två soldater – Roslund & Hellström fortsätter att leverera

8 maj, 2012 by Redaktionen

Titel: Två soldater
Författare: Roslund & Hellström
Förlag: Pirat
Utgiven: 201205
ISBN:978-91-642-0390-8

Två soldater är en berättelse om gängkriminalitet och det liv som pågår runtom. Det är en berättelse som utspelar sig i dagens Sverige, i Råby, en påhittad förort till Stockholm, i en vardag som hade kunnat vara din eller min vardag, även om bilden av förorten känns något överdriven. Det är en tjock bok på nästan 700 sidor men redan från första kapitlet, första stycket är jag fast, och om jag hade kunnat och orkat hade jag sträckläst hela boken. Roslund & Hellströms nya bok Två soldater är inte bara välskriven, den är också oerhört genomtänkt.

I boken får läsaren bland annat möta de högt uppsatta gängmedlemmarna Leon Jensen och Gabriel Milton, deras vardag – deras liv, sett från deras ögon. Den ena utanför fängelset, den andra inuti, men med en och samma plan, med ett och samma mål. Brödraskap, kärlek, ensamhet, sorg, längtan, ondska, alla är de delar som spelar en avgörande roll i de handlingar de utför och som de väljer att inte utföra.

Gängmedlemmar, grannar, unga utsatta personer i utanförskap, poliser, brandmän, fängelsepersonal, alla har de någon viktig roll i Roslund & Hellströms nya bok. De är ditpusslade på ett vackert sätt. Bit för bit vävs de samman. Bit för bit kommer man som läsare närmre det onda som kommer att ske, det som man hela tiden anar är på gång, men som man inte vet hur det kommer att utspela sig.

I boken får läsaren åter igen möta polisen Ewert Grens och hans kollegor, på något som kommer att vara ett av de tuffaste uppdrag Ewert fått och tagit på sig. Sättet Ewert väljer att arbeta på, de val han kommer att göra, de minnen han har, hans sorg, utgör också en viktig del i boken.

”Varje ingripande en polisman gör får konsekvenser. Varje ingripande som han själv någonsin gjort, gör, eller kommer att göra får konsekvenser. Det var inte hans sak att värdera dem, överväga dem, försöka förstå hur länge en sådan konsekvens kunde pågå. Inte ens nu”.

Det jag tycker skiljer Roslund & Hellström från andra deckarförfattare är hur väl de lyckas kombinera ett starkt och välskrivet sätt att uttrycka sig med detaljer från ett polisarbete i form av exempelvis spaning och teknisk bearbetning, som också känns väldigt trovärdig.

Två soldater är en bok som kryper in under huden. Ett mästerverk.

Text: Jenny Lagebjörk

Recension: Välfärd bortom staten och kapitalet – Civila samhällets närvaro och förutsättningar i välfärden

5 maj, 2012 by Redaktionen

Titel: Välfärd bortom staten och kapitalet –
Civila samhällets närvaro och förutsättningar i välfärden
Författare: Andreas Linderyd, Anna Ardin och Johanna Rickne
Förlag: Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället
Grafisk form: Rebecka Andersen
Omslag: Rebecka Andersen
Stockholm, 2012

Tankesmedjan Sektor Tre har gett ut en bok som diskuterar den ideella sektorns roll som utförare av välfärdstjänster. Jag vill poängtera att detta är ingen neutral studie, utan en partsinlaga gjord av en organisation som vill se mer inslag av den ideella sektorn i välfärden. Läs gärna författarnas debattartikel i Svenska Dagbladet.

Boken inleds med en grundlig genomgång av den ideella sektorn. Definitioner preciseringar och syfte. Det märks att författarna är akademiker. Formen är mer den akademiska uppsatsen än den klassiska debattbokens. Boken är dock lättläst och ger en bra grund för den som är nybörjare i ämnet.
Jag vill göra två observationer.

Författarna redogör för associationsformer, men inte ägarförhållandena, vilket jag anser är en brist. Aktiebolagsformen är trots allt bara en associationsform, inte ett ideologiskt ställningstagande. Om en ideell aktör väljer att bilda ett helägt AB, enbart för att den associationsformen helt enkelt är mer praktisk, är det inte samma sak som att just detta AB måste vinstmaximera. Ägarna skriver bolagsordningen, ägarna bestämmer hur verksamheten ska styras.

Om det är så att den ideella sektorn anser att det är opraktiskt att äga och driva en förskola inon den ideella föreningens ram är det mer effektivt att starta ett helägt AB än att vänta på en lagändring.
Det är synd att författarna avstår från att problematisera frivilliga insatser i ett generellt välfärdssystem. Vår välfärd bygger på att medborgarna har av lag garanterade rättigheter. Vad händer om delar av dessa rättigheter förväntas utföras av frivilliga krafter?

Så länge som den frivilliga arbetskraften är stor. Kompetent och villig går det bra, men vad händer den dag då de frivilligas skara glesnar? Kommer den otrevlige och besvärliges rättigheter att urholkas, eftersom de frivilla föredrar att hjälpa trevliga personer?

De nämner även personal som utför obetalt arbete, utan att problematisera det.
Jag anser att det finns mer i ämnet som behöver penetreras, men det kanske kommer en uppföljare.

Text: Peter Johansson

Läs även andra bloggares åsikter om bok, välfärd, bokrecension

Thulins Stil för vuxna kvinnor som inte vill vara Madickenflickor eller herrdamer