Bokrecension

Titel: Lidandets lustgård
Författare: Octave Mirbeau
Översättning: Hans Johansson
Förlag: Vertigo förlag
Utgiven: 201305
ISBN 9789186567071

Lidandets lustgård (Le jardin des supplies) är en klassisk sekelskiftesroman i genren erotisk sadism. Vertigo förlag gav ut boken på svenska första gången 1997. Inför den nya utgåvan har översättaren Hans Johansson gått igenom och förbättrat texten. Boken innehåller orginalillustrationerna från 1927 av Raphaël Freidas.

Det är svårt att föreställa sig att någon kan komma på att skriva grymmare än så här. Att författaren, den franske journalisten Octave Mirbeau var pacifist och antirasist är konstigt att tänka sig, när man läser hans fantasifulla beskrivningar av kinesiska, utstuderade tortyrmetoder, som han tycktes beundra på samma sätt, som vackra trädgårdsblomster. Mirbeau tyckte att det europeiska våldet var mycket simplare och inte alls höll samma skönhetsnivå som det asiatiska. Hur mycket som är satir och allvar i hans tankar är inte lätt att veta. Han avskydde den västerländska kulturen och kolonialismen.

Lidandets lustgård gavs ut år 1899, samma år som Joseph Conrads Mörkrets hjärta, som den har en hel del gemensamt med. Romanen skrevs under den pågående Dreyfusaffären i Frankrike. Mirbeau skildrade det samhälleliga, moraliska och kroppsliga förfallet i Europa och han var en av dem som starkast försvarade Dreyfus.

Boken handlar om en korrumperad fransk politiker, som reser till Asien för att söka efter urcellen. På båtresan möter han den sadistiska Clara, som han förälskar sig i. De far tillsammans till Kina, där de följs åt på en helvetesvandring in en grym erotiks mörker. De besöker straffkolonierna, där man torterar människor å det grymmaste. Clara är ivrig att få visa sitt ressällskap det som för henne är livets enda mening, dess essens. Helt oskuldsfullt och oskyldigt upphetsas hon och njuter av de lidanden, som är mest utdragna. Ondskan är det enda människan kan leva av anser hon och även författaren, vad man förstår.

I trädgården prunkar blommorna, som växer ur de torterade fångarnas ruttnande kroppar. Ondskans blommor.

Lidandets lustgård är en deprimerande, mörk och grym misantropisk historia. Jag fick magknip och mardrömmar efter att ha läst den.

Text: Vivian Gustin

Det återvunna paradiset/Simson i Gaza
Författare: John Milton
Översättare: Ingvar Björkeson
Formgivare: Eva Lena Johansson
Övriga medarbetare: Anders Cullhed
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201305
ISBN10: 912713511X
ISBN13: 9789127135116

Jesus tillbringade 40 dagar ensam i öknen, fastande – då kom Djävulen dit och frestade honom.  John Miltons berättelse om när Jesus frestades har nu översatts till modern svenska och det är en fantastisk berättelse och underbart välgjord översättning av Ingvar Björkeson, för övrigt en flerfaldigt prisbelönad översättare.

Hela berättelsen är skriven i diktformat – och det kräver mer av en översättare för att göra detta bra än att bara översätta berättelsen, det ska vara rätt takt och rytm i strofer och känslan i språket ska finnas kvar. Jag blev så fascinerad  av att översättningen har bra diktrytm och vackert språk men målar samtidigt fram en levande berättelse. Jesus frestas inte av något obegripligt, utan det han utsätts för kan vi moderna människor till största delen känna igen oss själva i. Skillnaden är bara att nutidsmänniskan ofta ser det som bra att ge sig totalt hän åt sin egen vinning och egna begär och makt. Men den som vill vara en helgjuten människa kan stå emot. I alla fall kunde Jesus det i Nya Testamentets berättelse och i John Miltons dikt.

Boken består av två diktberättelser. Den andra handlar om Simson vars styrka satt i håret. Simson var en hjälte för Guds rike och kämpade för Guds folk, men han föll för en kvinna från fienderna som lurade honom att avslöja vari hans styrka satt. Kvinnan avslöjade hemligheten för fienderna som rakade av Simson håret, gjorde honom blind och satte honom i fotbojor i ett mörkt fängelse.
Simson hår växer dock där i mörkret och han får en gruvlig hämnd så småningom. Också i den här berättelsen har översättaren lyckats. Det var en språklig njutning att läsa diktberättelsen.

John Milton var under 1600-talet ansedd som en av Englands största poeter. Han hade också ett stort politiskt och socialt engagemang och han skrev skrifter där han var emot kyrkans syns på skilsmässa och han var en ivrig förespråkare för pressfrihet.

Det är fasinerande att läsa bra översättningar av mer än 300 år gamla diktverk och upptäcka att mänskligheten är sig lik.

Titel: Katedralernas mysterium
En esoterisk tolkning av de hermetiska symbolerna i det stora alkemiska verket
Författare: Fulcanelli
Översättare: Kjell Lekeby
Förlag: Vertigo förlag
Utgiven: 201305
ISBN 9789186567088

Fulcanelli är en pseudonym för en mystisk alkemisk författare. Det finns delade meningar om vem denna författare i själva verket är. Eugène Canseliet, en lärljunge till den mystiske, Jean-Julien Champagne, bokens illustratör, eller ingenjören Paul Decoeur.

Katedralernas mysterium gavs ut år 1926, men detta är första gången den översatts till svenska. Canseliet gav ut boken efter det att Fulcanelli lyckats med det alkemiska verket och försvunnit. Målet för denna mot-vetenskap är ju att nå De vises sten, det största mysteriet, fullkomlighets fullkomlighet, då blir adepten kosmopolit utan borgerligt namn på ständig vandring.

I boken kan man följa författarens utforskning av gotiska utsmyckningar i kyrkor och katedraler från medeltiden. Den gotiska kyrkan är det alkemiska templet framför andra och enligt Fulcanelli uppfördes de stora katedralerna av de medeltida frimurarna för att säkerställa överföringen av den hermetiska läran och dess symboler.

I katedralernas skrymslen döljer sig ännu resterna av en folklig tro av förkristet ursprung i form av reliefer, glasfönster och skulpturer, som han tolkar utifrån alkemins principer, inte de religiösa. Den gotiska katedralen bör enligt honom ses som en helgedom för tradition, för vetenskap och konst, inte som ett verk enbart ägnat åt glorifiering av kristendomen. Den bör betraktas som en förtätning av idéer, strävanden och folktro, som man kan hänvisa till när det gäller att tränga in i förfädernas tankevärld. Katedralen är ett förhärligande av tanken, konsten och vetandet. En encyklopedi över medeltidens hela vetande.

Notre-Dame i Paris är ett av de bästa exemplen på alkemisk symbolik i kyrkorna, enligt Victor Hugo ett av de mest tillfredsställande sammandragen av den hermetiska vetenskapen.

Enligt Fulcanelli föredrog arkitekter, målare och skulptörer i renässansen konst att förhärliga sig själva framför att förhärliga konsten, där härskar alltså skapandet över idén som fördunklas. I det gotiska mästerverket däremot är skapandet underkastat en idé.

Meningen är att visa dem som utforskar det ockulta den vetenskapliga sanningen som döljes i symbolerna. Men det är ingen bok som är lätt att tyda, eftersom författaren inte vill tillkännage sanningen om mysteriet utan portionerar ut den här och där under läsningen, för att endast den skarpsinnige sökaren ska förstå sammanhangen.

I Fulcanellis metod ingår bl a att antyda de alkemiska hemligheterna med hjälp av fonetisk cabala, som bygger på ljudlikheter i stället för stavning.

Boken innehåller många lärdomar, bland mycket annat får vi veta att Platons anamnesis är ett sätt att återfinna den förlorade kunskapen som vi har slumrande inom oss, att om vi lyssnar till Sokrates daimon kan vi bli upplysta av det gudomliga ljuset, att Rota, hjulet, är den alkemiska hieroglyfen för den tid som erfordras till den filosofiska materiens kokning och att ett redskap som utnyttjas i Det Stora verket, Athanoren är den hemliga ugnen med två eldar, en potentiell och en virtuell.

Vi får också många spännande förklaringar av alkemiska uttydningar, tex av tuppen, som är sinnebilden för Merkurius hos hedningarna och för uppståndelsen hos de kristna.

I ett efterord i boken skriver Christer Böke, praktiserande alkemist, som har ägnat sig åt att förstå Fulcanelli, om spekulationerna kring Fulcanellis person samt dennes alkemiska metod.

Den svåra texten med många komplicerade kosmiska formler och ekvationer blir något lättare att läsa och förstå eftersom bokens sidor är luftiga med glest mellan raderna och med många bilder.

Som ”oinvigd” har man ändå svårt att förstå allt, men det har ändå varit spännande att få en viss inblick i den alkemiska metoden, som jag inte visste något om innan.

Vivian Gustin

Titel: Ljus
Författare: Inger Christensen
Översättare: Marie Silkeberg
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2013 (1962 utgavs originalet ”Lys” i Köpenhamn)
ISBN: 978-91-86629-57-1

I Inger Christensens diktsamling ”Ljus” finns ett jag och ett du. I början är jaget ensamt kvar efter att döden just har inträffat. Genom dikterna anas jagets olika sätt förhålla sig till detta: ibland försiktigt och ömt, ibland i total förnekelse. Rost är ett återkommande motiv, kanske för att berätta att något är fel eller anfrätt. I dikten ”Sorg” uttrycks en pendling mellan ångest och likgiltighet; mellan att känna och inte känna. Det senare återkommer i ”Mani”. Här har räcket, eller staketet, som i en tidigare dikt var en vägledning, blivit till en besatthet för att slippa inse det som har hänt. Men till slut kommer jaget ändå fram till ”dödens land”.

Dikterna ändrar småningom karaktär, från den rostiga döden och den desperata längtan att hålla minnet kvar, till ett ljust hopp om något, kanske en livets cirkel? Mot slutet av samlingen blickar dikten utåt, mot människorna och det mer abstrakta, allmängiltiga. För att sedan återvända till kärleken, som nu riktar sig till ”Han”, istället för till ”du”.

Jag anar ett positivt samband mellan metaforerna dikt och kropp eller dikt och liv. Men ”I bergens vilda ensamhet” skapar kontrast i sin sista rad: ”Dikt är mördat hopp.” Överlag kan jag finna metaforer som ändrar mening, antingen från dikt till dikt eller inom en och samma. Ett till exempel finns i slutdikten där Jorden är någon som fångar, griper, låser och förtär, för att sedan bli till en lukt av hopp och gemenskap. Genom diktsamlingen ändras också ljusets mening. Till en början står metaforen för vinterns snö kontra solens obarmhärtighet, för att sedan skifta ytterligare till att uttrycka något som ska bevaras, ett nödbloss i mörkrets tid eller den hoppingivande bilden av ljuset som livets cirkel.

Också i den första delen finns hopp, om än mer verklighetsflyende. Jaget i ”Resplan” försöker minnas tidigare resor tillsammans med den drunknade, och hoppas ännu på att kunna resa igen. Trots att minnets strån flyter bort ett i taget.

Temat kroppen och själen, eller förbindelsen mellan ute och inne, som finns när taggen i handflatan sätter ett tidlöst blad på jagets själ i ”Det åldrade hugskottet”, vill jag sätta i samband med det hisnande draget i Inger Christensens poesi. Detta perspektiv finns i kontrasterande rader som ”det vi kallar land / är de närmsta stjärnorna”, eller i maneterna som egentligen är sladdriga solar. Fåfängt är det att försöka bevara solens ljus och att längta tillbaka till Platons mytiska tid då könen var en och samma varelse (”Maneter”).

Parallellt med desperationen, likgiltigheten och de andra känslorna, finns en ton av absurd humor eller tragik, beroende på hur man vill se det. De samtidigt äckliga och vackra maneterna är ett exempel, i dikten ”Det är mycket märkligt” finns ett annat. Här beskrivs en drömscen som utspelar sig mellan jaget och duet. De försöker komma varandra nära, men det är så många ägg i vägen. Äggen verkar omöjliga att flytta på, och får till slut diktjaget att utbrista ”Något måste ha gått fel”. Ett tredje, och lite kortare exempel på språklig humor är när ”Vinterbåten / skräms upp / på land”, i dikten ”Vattenytan”. En bild av en levande båt är svår att föreställa sig – hur kan den ta sig upp på land helt själv? Men styckena före och efter denna händelse tystar humorn med vassa rader om vattenytan som tunn hud.

Mest av allt tycker jag om ljudpoesin i ”Ett inre mummel”, som får mig att vilja läsa den högt. Här för två röster en dialog: den ena kravlande mumlande, med påståenden i pluralis; den andra rak och individualistisk – en röst som säger emot.

Mitt avslutande intryck av läsningen är att jag bara uppfattat en bråkdel av Inger Christensens diktvärld i ”Ljus”. Nästa gång kanske jag fastnar vid helt andra dikter och detaljer. Kanske tolkar jag då metaforerna på ett annat sätt. Detta är en diktsamling att återkomma till.

Text: Frida Niblaeus