Titel: Ljus
Författare: Inger Christensen
Översättare: Marie Silkeberg
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2013 (1962 utgavs originalet ”Lys” i Köpenhamn)
ISBN: 978-91-86629-57-1
I Inger Christensens diktsamling ”Ljus” finns ett jag och ett du. I början är jaget ensamt kvar efter att döden just har inträffat. Genom dikterna anas jagets olika sätt förhålla sig till detta: ibland försiktigt och ömt, ibland i total förnekelse. Rost är ett återkommande motiv, kanske för att berätta att något är fel eller anfrätt. I dikten ”Sorg” uttrycks en pendling mellan ångest och likgiltighet; mellan att känna och inte känna. Det senare återkommer i ”Mani”. Här har räcket, eller staketet, som i en tidigare dikt var en vägledning, blivit till en besatthet för att slippa inse det som har hänt. Men till slut kommer jaget ändå fram till ”dödens land”.
Dikterna ändrar småningom karaktär, från den rostiga döden och den desperata längtan att hålla minnet kvar, till ett ljust hopp om något, kanske en livets cirkel? Mot slutet av samlingen blickar dikten utåt, mot människorna och det mer abstrakta, allmängiltiga. För att sedan återvända till kärleken, som nu riktar sig till ”Han”, istället för till ”du”.
Jag anar ett positivt samband mellan metaforerna dikt och kropp eller dikt och liv. Men ”I bergens vilda ensamhet” skapar kontrast i sin sista rad: ”Dikt är mördat hopp.” Överlag kan jag finna metaforer som ändrar mening, antingen från dikt till dikt eller inom en och samma. Ett till exempel finns i slutdikten där Jorden är någon som fångar, griper, låser och förtär, för att sedan bli till en lukt av hopp och gemenskap. Genom diktsamlingen ändras också ljusets mening. Till en början står metaforen för vinterns snö kontra solens obarmhärtighet, för att sedan skifta ytterligare till att uttrycka något som ska bevaras, ett nödbloss i mörkrets tid eller den hoppingivande bilden av ljuset som livets cirkel.
Också i den första delen finns hopp, om än mer verklighetsflyende. Jaget i ”Resplan” försöker minnas tidigare resor tillsammans med den drunknade, och hoppas ännu på att kunna resa igen. Trots att minnets strån flyter bort ett i taget.
Temat kroppen och själen, eller förbindelsen mellan ute och inne, som finns när taggen i handflatan sätter ett tidlöst blad på jagets själ i ”Det åldrade hugskottet”, vill jag sätta i samband med det hisnande draget i Inger Christensens poesi. Detta perspektiv finns i kontrasterande rader som ”det vi kallar land / är de närmsta stjärnorna”, eller i maneterna som egentligen är sladdriga solar. Fåfängt är det att försöka bevara solens ljus och att längta tillbaka till Platons mytiska tid då könen var en och samma varelse (”Maneter”).
Parallellt med desperationen, likgiltigheten och de andra känslorna, finns en ton av absurd humor eller tragik, beroende på hur man vill se det. De samtidigt äckliga och vackra maneterna är ett exempel, i dikten ”Det är mycket märkligt” finns ett annat. Här beskrivs en drömscen som utspelar sig mellan jaget och duet. De försöker komma varandra nära, men det är så många ägg i vägen. Äggen verkar omöjliga att flytta på, och får till slut diktjaget att utbrista ”Något måste ha gått fel”. Ett tredje, och lite kortare exempel på språklig humor är när ”Vinterbåten / skräms upp / på land”, i dikten ”Vattenytan”. En bild av en levande båt är svår att föreställa sig – hur kan den ta sig upp på land helt själv? Men styckena före och efter denna händelse tystar humorn med vassa rader om vattenytan som tunn hud.
Mest av allt tycker jag om ljudpoesin i ”Ett inre mummel”, som får mig att vilja läsa den högt. Här för två röster en dialog: den ena kravlande mumlande, med påståenden i pluralis; den andra rak och individualistisk – en röst som säger emot.
Mitt avslutande intryck av läsningen är att jag bara uppfattat en bråkdel av Inger Christensens diktvärld i ”Ljus”. Nästa gång kanske jag fastnar vid helt andra dikter och detaljer. Kanske tolkar jag då metaforerna på ett annat sätt. Detta är en diktsamling att återkomma till.
Text: Frida Niblaeus
