Bokrecension

Titel: Kärleken passerade här en gång
Författare: Peo Bengtsson
Förlag: Damm Förlag
Utgiven: 2013-09
ISBN: 9789175370828

Kärleken passerade här en gång är en kärlekshistoria, likaså en separationsskildring ur ett manligt perspektiv. En vanlig kväll berättar Johanna för Samuel att hon planerat att lämna honom ett tag, sedan gnistan i deras förhållande försvann, sedan hon träffade en ny man på förlaget. Beslutet är slutgiltigt. Samuel gråter. Barnen ska få bo varannan vecka hos varsin förälder. Ytterligare fler tårar rinner från Samuels kinder.

De träffades på en författarskola, rökte gräs, de lyssnade på LP-skivor och drömde om att starta ett band tillsammans – för att alla andra gjorde det. Uppehållet utomlands – han i Nepal, hon i Norge – fick dem att inse att saknaden efter varandra var betydlig, de gick ihop igen och startade familj. Giftermål, första barnet, andra barnet, barntjut mitt på natten; och sedan – kvällen som kunde ha tillbringats framför dataskärmen slutar med en separation.

Likt sekvenser ur Samuels liv skildras hans dåtid och nutid parallellt. En tid i Samuels förflutna som består av äventyr i bergen, sena kvällar på barer bland unga kvinnor i klänning och ett allmänt hopp om framtiden fylls i hans nutid av bristen på ork och ett ständigt tillbakablickande.

Karaktärsutvecklingen är närvarande men personligheterna är ändå suddiga. Beskrivningarna av omgivningen och karaktärerna är för vaga för att berättelsen ska bli tillräckligt levande. Ett par delar i boken – en bikaraktärs historia – är dock rena motsatsen, bikaraktärens roll bidrar med en annars frånvarande realism, den väcker till och med ett intresse. Framförallt väckts en önskan om bikaraktären i fokus.

Berättelsen är enkel, utan några dramatiska upp och nedgångar. Den förutsägbara och klara skildringen skapar ett lugn, utan någon oro för karaktärerna blir den färglös och lämnar få intryck efter sig, men den bidrar hursomhelst med ytterligare ett perspektiv till separationsberättelserna – manligt eller inte, det spelar egentligen inte mycket roll.

Text: Anastasia Brink

Titel: Livets härlighet
Författare: Michael Kumpfmüller
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201309
Översättare: Lars W Freij
ISBN: 978-91-1-304826-0

Med romanen Livets härlighet introduceras den tyske författaren Michael Kumpfmüller på svenska. Det är en lågmäld roman som inte gör så mycket väsen av sig. Här berättas kärlekshistorien mellan den svårt sjuke Kafka och den unga kvinnan Dora Diamant på ett rörande, men ändock distanserat sätt. Livets härlighet är en välskriven pärla, fint översatt av Lars W Freij som tidigare översatt bl.a. Thomas Bernhard och Daniel Kehlman.

Livets härlighet är en fiktiv biografi. Kafka och Dora träffades i badorten Müritz sommaren 1923 och bodde tillsammans i Berlin. De fick ett år tillsammans. Tuberkulosen tog Kafkas liv och 1924 dog han på sanatorium med Dora vid sin sida. Kafka försökte förena kärleken och skapandet samtidigt som sjukdomen tog allt mera kraft. Han hade tidigare försökt leva ihop med fästmön Felice Bauer utan att lyckas. Men med Dora går det bättre. Hon är 15 år yngre än Kafka och ser upp till honom. I bakgrunden av deras relation finns omvärlden; antisemitismen, den galopperande inflationen.

Under ytan i denna roman lurar ett klass- och genusperspektiv. Dora kommer från en fattig, judisk familj och försörjer sig som kokerska i Müritz. Hon har helt enkelt inte så höga anspråk på herr Kafka som kallas Doktorn i första hälften av romanen. ”Hon verkar alltid vara till hands utom när det passar honom bäst att hon är på annat håll” (sid 102).

Dora bemödar sig mycket om Kafkas, Franz hälsa och verkar närmast självutplånande. Men hon är också en självständig kvinna som brutit med sin familj och försörjer sig själv. Med Kafka känner hon sig fri. Breven mellan Franz Kafka och Dora Diamant har aldrig återfunnits. De beslagtogs av Gestapo år 1933. Dora emigrerade senare till Storbritannien där hon dog vid 54 års ålder.

Det har varit roligt att lära känna en annan, ljusare sida av Kafka – även om det är fiktion.

Text: Ulrika Bergman

Titel: Det förlovade landet
Författare: Grace McCleen
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgiven 2013-09
ISBN10 9137137328
ISBN13 9789137137322

Tioåriga Judith växer upp med sin far i en sekt som har stora likheter med Jehovas Vittnen. Hon är väldigt ensam, eftersom hennes mamma dog när hon föddes och inga barn vill leka med henne. Barnen tycker att hon är underlig som inte firar jul och är annorlunda. Författaren, Grace McCleen, hyllades av kritiker för romanen och fick det prestigefyllda priset The Desmond Elliott Prize för ”Det förlovade landet”, som är hennes debutroman. Författaren växte själv upp i en strikt religiös familj, det märks att romanen genomsyras av att skribenten känner till sitt ämne.

Romanen är otroligt skickligt skriven, allt ur barnets perspektiv. Det känns ända in i ryggmärgen att världen betraktas från barnens synvinkel. Här ett av många fina exempel:
Jag såg på när gatlyktorna tändes och månen steg upp. Månen var så klar att den hade en ring omkring sig. Den såg ut som kritdamm och månen såg ut som en krita och himlen såg ut som svarta tavlan och på den var det små knappnålsstora punkter och det var stjärnor. Jag kom ihåg att det står skrivet att solen ska förmörkas och månen ska inte längre lysa och jag undrade om det vid jordens undergång skulle bli som om ett jättestort radergummi hade suddat ut månan och stjärnorna och fällt ihop himlen med en smäll som om den vore svarta tavlan.

Berättelsen kryper under hunden på mig som läsare, jag känner som att jag är den lilla flickan. Av och till blir jag jättearg på den hemska pappan, så okänslig och så uppfylld av sig själv och sina egna tankar och problem. Jag vill ta tag i honom och skaka om honom. Samtidigt är inget vitt eller svart, pappan har kärlek till sin dotter fast han är skadad av omständigheterna. Ingen är bara ond eller bara god, människorna är som i livet och ändå blir det hemskt när barn mobbar varandra och vuxna väljer att inte se.

Judith har byggt upp en minivärld i sitt rum där hon byggt hus och gator och människor av skräp hon hittar ute. En dag märker hon att det hon låter ske i minivärlden också inträffar i verkligheten. Hon har fått förmågan att bestämma vad som ska hända, hon kan utföra mirakel. Men ingen tror henne och hennes pappa blir arg när hon påstår att hon kan utföra mirakel.

Romanen handlar om de stora existentiella frågorna och ett stycke i boken som säger så mycket:
Jag säger till mig själv att det finns palats i molnen, berg i bergsjöar, landsvägar i dammet vid mina fötter och städer på bladens undersida. Det finns en gubbe i månen och en galax i mitt öga och en bubbelpool på krönet av min hjässa.

Och så vet jag att jag är jättestor och jag är liten, jag kommer att finnas för evigt och jag är borta om ett ögonblick, jag är inte äldre än en musunge och gammal som Himalaya. Jag är stilla och jag snurrar. Och om jag är gjord av stoft är jag även stjärnstoft.

Romanen är vacker och snyggt skriven med många djup och tål att läsas om. Den är spännande och griper tag i mig och jag blir överraskad ända in till sista kapitlets sista stycke. Förmodligen är det den bästa – eller åtminstone en av de bästa – romanerna jag kommer att ha läst vid årets slut.

Minnet, Fram och tillbaka
Författare: Pontus Wasling
Förlag: Volante
Utgiven: 201309
ISBN 1978-91-87419-15-7

Pontus Wasling, läkare och hjärnforskare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset har skrivit en bok om vårt minne, ”Minnet, fram och tillbaka”, där han har gjort en övergripande sammanställning av den senaste tidens forskning.

Titeln syftar på att vi hela tiden flyttar minnet mellan då och nu i enlighet med Augustinus tidiga bekännelser. Och framför allt även framåt, hjärnan är enligt forskningen en retrofuturist när den går tillbaka till minnena för att skapa framtid.

De banala ögonblicken utgör minst nittionio procent av vår tid. Hos de flesta glöms det mesta bort. Minnena som fastnar är de som bär på vår livserfarenhet. Våra minnen används för att konstruera bilder av framtiden. Vi skapar dem av erfarenheter för att anpassa oss till framtiden. Vi kopplar alltid nya minnen till de äldre som vi redan har och därmed blir det lättare att lära sig nytt ju mer man redan vet. Minnets viktigaste uppgift är att skapa bilder av framtiden så att vi kan ta bra beslut, inte att vara något vi passivt ser tillbaka på.

Att ha minnen och att använda dem är enligt författaren två helt olika saker. Jag vet hur-minnena utvecklar vi över tiden och de förbättras med rätt undervisning. Jag vet att-minnena lagras in snabbt men tynar sedan bort.

Wasling har i boken bl.a. med en beskrivning av nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahnemans (”Tänka snabbt och långsamt”) intressanta teori om System 1 (tankesystem styrt av intuitiv känsla) och System 2 (det analytiska och teoretiska). Här kan vi få en uppfattning om hur svårt det kan vara att i verkligheten få bukt med fördomar, som nästa alla har och som grundar sig i snabba omdömen och omedvetna val. De omedvetna, tysta och ofta fördomsfulla intuitionerna styr troligtvis den största delen av våra liv. De tar lång tid att träna in och innebär för det mesta generaliseringar. Vi gör ogärna något som vi inte känner igen, vi blir omgärdade av tyckanden som kan göra oss enkelspåriga.

Ett kapitel ägnas åt droger. Välbehag är viktigt för att skapa minnen men droger kan ta över belöningssystemet så totalt att de vanliga belöningarna blir devalverade och mister sin betydelse. Ett annat åt njutning, enligt Wasling är de kortvariga njutningarnas uppgift är att motivera oss så att vi kan lära in nya minnen, som ska leda till bättre överlevnad för oss som biologiska organismer.

Jag slås jag av hur mycket av våra känslor och därav följande beteenden som enligt hjärnforskningen beror av biologin i vår hjärna. Det är kemiska substanser som genomströmmar hjärnans olika delar, elektriska impulser mellan miljontals synapser, olika mekanismer som genererar belöningar, njutningar, som vi sedan lagrar och återkommer till som erfarenheter. Lite otäckt är det att förställa sig vad ännu fler upptäckter av detta slag kan leda till i en oöverblickbar framtid t.ex. i form av manipulering av beteenden.

Jag läser samtidigt med denna bok Lars Noréns första dagbok från 2002-2005. Jag kan rekommendera det, dagboken är ett underbart exempel med vilket man kan göra jämförelser och applikationer.

Författaren säger sig ha använt några tricks för att få boken att fastna i våra minnen. Jag tror att det bl.a. kan vara struktureringen av boken med tydliga rubriker på egen sida framför varje kapitel och dessutom kapitlen indelade i underrubriker som väcker vår nyfikenhet.

Även om vårt minne är en avgörande förutsättning för att vi ska kunna fungera som människor så förstår jag när jag läser Pontus Waslings bok att det samtidigt begränsar oss väldigt mycket, vår valfrihet är inte så stor som vi tror.

Det har varit fascinerande och otäckt att på ett lättfattligt sätt få en inblick i hur våra hjärnor styr oss in i minsta detalj. Och att det finns hopp om att det inte behöver vara riktigt så. Vi har alltid möjlighet att omtolka och bearbeta våra minnen med hjälp något så abstrakt och ogripbart som vår fantasi!

Text: Vivian Gustin