Teaterkritik

Lång natts färd mot dag
Av och regi Åsa Lindholm
Efter en idé av Sylvia Rauan
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Liv Pettersson
Ljus Sofie Gynning
Ljud Magnus Ericsson
Mask Nina Lagnefeldt
Urpremiär 19 september 2020
Föreställning som recensionen utgår från: Genrep 18 september 2020
Medverkande på scen: Ann Petrén, Astrid Assefa, Sylvia Rauan, Maria Salah, David Rangborg

Klarascenen bjuder på ett nyskrivet drama men vi känner väl igen upplägget, inspirationen och influensen från O´Neill, Williams och Pinter. Det är en rapp föreställning med fem taggade aktörer dör Ann Petrén briljerar. Den är klart sevärt, även om den inte är omistlig. Den fungerar utmärkt att spelas på Klarascenen.

Fyra väninnor har sett en film som nu ska analyseras över några glas vin i det vanliga eftersnacket hemma hos Lena. Ebba har förberett diskussionsfrågorna – men den kontroversiella österrikiska filmen de precis sett har retat upp Miriam rejält. Försöken att analysera stöter på patrull och blottar olikheter i deras syn på livet. Här finns ingen samsyn. I takt med att vinet slinker ner kommer den ena sanningen efter den andra fram. Plötsligt inser väninnorna att de har en hög mur mellan varandra och de ser på världen och samhället och sig själva på helt oförenliga sätt.

Där är en hög igenkänningsfaktor i de skruvade situationer som uppstår och de samtalsämnen som uppstår. I diskussionerna flyter en salig blandning av nyare tankar kring anknytningsteori och postkoloniala strukturer med mera, men också mycket sådant vi hört förut.

Den goda stämningen vill inte infinna sig bland väninnorna. Jackie är flirtig som vanligt, Ebba har förberett diskussionsfrågorna – men den kontroversiella österrikiska filmen de precis sett har retat upp Miriam rejält. Eller är det snarare Lenas resa till Marrakech som provocerar? Det blir en lång natt där sanningar kommer fram i takt med att vinflaskorna korkas upp. Kanske får de för första gången syn på sig själva?

Lång natts färd mot dag är skriven av Åsa Lindholm, som även står för regi, efter idé av Sylvia Rauan. Åsa Lindholm har skrivit flera pjäser för Kulturhuset Stadsteatern, och nu senast arbetat med ”mockumentären” 2 METER tillsammans med Benke Rydman, och Mizeria på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby. Hon har även regisserat K – inspirerad av Leila.

Kvinnostaden
Översättning Linda Östergaard, Pamela Jaskoviak, Jens Nordenhök, Alf Härdelin
Bearbetning Staffan Valdemar Holm, Irena Kraus
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask: Barbro Forsgårdh, Anne-Charlotte Reinhold
Urpremiär 12 september 2020, Elverket på Dramaten
Föreställning som recenseras: 13 september 2020
Medverkande Inga-Lill Andersson, Stina Ekblad, Lena Endre, Elin Klinga, Marall Nasiri, Ingela Olsson, Marie Richardson, Maria Salomaa, Kristina Törnqvist

Det formligen strålade av scenglädje från skådespelarna som verkade vara lika glada över att åter få stå på scenen som vi i publiken var över att äntligen få sitta i salongen och uppleva en föreställning som  publik.

Kvinnostaden i regi av tidigare Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm framför av en välspelad och samarbetande ensemble där alla var jämspelta. Uppenbart ligger en lysande regi bakom detta strålande framförande.

Föreställningen byggd på gamla texter som fick liv för dagens publik. Regissör och manusförfattare har ett bra grepp om de gamla texterna.

Nio starka kvinnor träder in på scen i en enkel scenlösning, en helt vit scen som ger helt utrymme åt skådespelarna. De nio skådespelarna bär föreställningen som bygger på åtta medeltida kvinnoröster, texter som är överraskande och bryter mot den bild många har av medeltidens kvinnor som tyngda av höviskhetens ideal. Regissören Staffan Valdemar Holm och dramatikern och dramaturgen Irena Kraus har tillsammans valt ut och bearbetat texter från 900-talet till 1500-talet. Dessa åtta kvinnor från medeltiden har skrivit texter om medicin, litteratur, poesi, teologi, filosofi och dramatik.

I ett pressmeddelande citeras ett stycke från texten från renässansfilosofen Moderata Fonte som är en av dessa åtta kvinnoröster från medeltiden:
När det sägs att kvinnorna är underordnade männen ska vi förstå denna ordalydelse på samma sätt som när vi säger att vi är underordnade naturkatastrofer, sjukdomar och alla andra olyckor i livet.

Staffan Valdemar Holm berättar om sin idé om att göra en föreställning baserad på dessa medeltida texter:
Det var redan 1986 som jag hittade en bok av Hroswitha von Gandersheim, en sachsisk nunna som levde på 900-talet och upptäckte att kvinnor sedan länge hade skrivit om samhället, maktordningar, läkemedel och läkekonst. Texterna i Kvinnostaden berör frågor som på många sätt liknar vår värld med krig och pandemier och de visar att kvinnor har reagerat på patriarkaliska ordningar redan då. Efter Metoo-våren blev det viktigt att sätta upp Kvinnostaden inte bara för att lyfta fram kvinnliga författare och dramatiker utan också för att belysa att de här berättelserna alltid har funnits. Jag ville inte att de skulle försvinna in i historiens glömska. De var tvungna att spelas.

Jag som fick åtnjuta föreställningen är lyckliga över att regissören kände att detta måste spelas. Det är bara att hoppas att pandemin ska ge visa på fler än 50 personer i taget kan se föreställningen.

Föreställningen har fått sitt namn från boken Kvinnostaden, som är en feministisk urskrift från 1405 där Christine de Pizan skriver om en litterär stad och befolkar den med framstående kvinnor. Nunnor, drottningar och verkliga hjältar lever där sida vid sida med gudinnor, helgon och sagofigurer. Boken skrevs som en reaktion på den tidens kvinnofientlighet och bemöttes givetvis med mer av samma vara.

Kvinnostaden bildar ramen för texterna av, förutom Christine de Pizan, kompositören och mystikern Hildegard von Bingen, dramatikern Hroswitha von Gandersheim, teologen Heliga Birgitta, författarinnorna Marie de France och Moderata Fonte samt läkaren och gynekologen Trota de Salerno. Även en medeltida vaginamonolog av en anonym författare ingår i föreställningen.

Bakgrundsfakta:
Staffan Valdemar Holm är utbildad vid Statens Teaterskole i Köpenhamn. Han var teaterchef på Dramaten 2002-2008 där han även regisserat en lång rad uppsättningar, senast Molières Tartuffe 2018. Han är även verksam internationellt, bland annat i Danmark där han i höst även sätter upp Faust på Teater Republique med premiär den 19 september. Läs mer här!

Följande författares texter finns representerade i pjäsen:
Hroswitha von Gandersheim (ca 932–973)
författare till Dulcitius var en sachsisk nunna som blev medeltidens första dramatiker och en av de tidigaste tyska författarna. Hon skrev helgonlegender, historiska versepos och ett halvdussin dramer där hon bemötte den romerska författaren Terentius kvinnosyn med hjälp av hans egen dialogteknik.

Trota di Salerno (ca 1050–1097)
författare till De curis mulierum var läkare och den första kända kvinnliga gynekologen från den här tiden. Trotas arbete, inklusive en samling av hennes botemedel känd under namnet Den Praktiska medicinen enligt Trota, glömdes helt bort och återupptäcktes i slutet av 1900-talet.

Marie de France (ca 1160 –1215)
skrev Bisclavret var den första franska författarinnan och en av medeltidens största poeter. Hon föddes i Frankrike men kom att leva i England där hon blev känd vid Henrik II:s och hans hustru Eleonoras hov. Marie de France blev senare abbedissa av Shaftesbury.

Hildegard av Bingen (1098–1179)
författare till Heilwissen var tonsättare, mystiker och författarinna. Hon gavs som 8-åring till kyrkan och i fyrtioårsåldern började hon skriva ihop en hel värld om mystik, musik, lyrik och medicin. Flera av hennes verk tillhör standardverken inom dagens mer esoteriskt inriktade naturmedicin i Tyskland.

Heliga Birgitta (1303–1373)
Birgitta Birgersdotter, Heliga Birgitta, var svensk katolsk predikant, författarinna, teolog samt grundare av Birgittinorden. Hon utnämndes till helgon och tillhör Europas sex skyddshelgon enligt den romersk-katolska kyrkan. Heliga Birgitta dog i Rom 1373.

Christine de Pizan (1364 –1430)
författare till Kvinnostaden och den första författarinna som kunde försörja sig på sitt skrivande. Hennes mest berömda verk blev Kvinnostaden där hon 1405 lyfte fram kvinnliga föregångare, främst från antiken. Även om också hon själv hade föregångare brukar hon kallas den första feministen.

Moderata Fonte (1555–1592)
poet, filosof och författare till Il Merito delle donne som fick stort inflytande i hela Europa under renässansen. Där kritiserade hon den samtida behandlingen av kvinnor, framhävde kvinnors värde och argumenterade för att kvinnor i själva verket är överlägsna männen, snarare än tvärtom. En skrift som inspirerade många att i sina texter tala om kvinnors spetskompetens.

Anonym författare till Törnrosen (troligen från 1200-talet)
Der Rosendorn (Törnrosen) är en tysk dikt om en oskuld som grälar ilsket med sin vagina eller ”seine fotze” (sin ”fitta”) som det står i originaltexten. Trots att författaren är och förblir anonym, finns det anledning att tro att texten kan ha skrivits av en man. Men man vet inte säkert.

Liv Strömquist tänker på sig själv
Fritt efter Liv Strömquists senaste seriealbum Den rödaste rosen slår ut.
Regi: Ada Berger
Scenografi och kostym: Daniel Åkerström-Steen
Ljus: Jesper Larsson
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen
Liv Strömquist tänker på sig själv, urpremiär 11 september, Lilla scenen.
Medverkande: David Book, Nina Dahn, Ana Gil de Melo Nascimento, William Spetz, Eric Stern, Sanna Sundqvist, Per Svensson, Lotta Tejle

48 röda stolar och åtta skådespelare utgör ram för denna betraktelse över aktuella fenomen i vår tid. Publiken och ensemblen samarbetar fram föreställningen på ett intressant sätt och inga döda stunder inträffar.

Föreställningen ställer viktiga frågor och får oss att fundera vidare. Kan vi överhuvudtaget älska någon annan? Hur väljer vi? Finns det en handbok för hur vi kan välja? Vad har de gamla filosoferna sagt?Ja vad kan vi lära oss av en så blandad lista som Sokrates, Beyoncé, Lord Byron och Leonardo DiCaprio? Eller är vi alla på väg att bli kräsna konsumenter på marknaden för singlar?

Föreställningen är en uppföljare till Liv Strömquist tänker på dig!, en komedi som hade urpremiär 2014 och spelade 182 föreställningar för fullsatta salonger, sändes i SVT och nu även finns på Dramaten Play.

Ensemblen är en mycket samspelt grupp med Lotta Tejle som klart lysande. Lilla scenen passar utmärkt som spelplats för denna pjäs som kommer att bli långlivad.

För regi och bearbetning står Ada Berger som är Unga Dramatens konstnärliga ledare. Hon låg också bakom föregångaren. Ada Berger har varit verksam som regissör och dramatiker på bland annat Radioteatern, Uppsala Stadsteater och Malmö Stadsteater. Hon har arbetat på Sveriges Radio P3 med humorprogram som Hej domstol och Morgonpasset, samt varit konstnärlig ledare för Unga teatern, en barn- och ungdomsscen på Malmö Stadsteater.

AEdnan
Regi Malin Stenberg
Premiär 4 september 2020  Orionteatern
Publikgenomdrag den 26 augusti 2020

Riksteaterns uppsättning AEdnan grundar sig på Linnea Axelssons bok med samma namn. Boken fick Augustpriset 2018.
Den är en lång lyrisk berättelse på vers om två samiska familjer från 1900-talets början och framåt.

I pjäsen berättar tre samiska kvinnor om livet som same. Tre kvinnor från olika generationer. De berättar om att vara ett med naturen, att leva sitt liv i symbios med djur och väster och om årstidernas gång. Men de berättar också om rasbiologiska undersökningar, om svenskhetens representanter i form av präst och lärare, om Vattenfalls exploatering av marken och om att alltid vara i underläge.
Att dölja sin härkomst och förtränga den kultur som genomsyrar hela ens person. Men hoppfullheten finns där också när den unga generationen visar stolthet för sin härkomst och vill återknyta och bevara det samiska arvet. När ”Jag och min kolt” blir ett slagord mot förnekelsen.

Med sex skådespelare på scenen och några boxar som rekvisition berättas de gripande historierna. Främst är det språket som man grips av. Ett språk som är bedövande vackert, en naturlyrik utan all sentimentalitet. En lyrik som beskriver naturen, livet och döden. Genom orden kan man föreställa sig allt från fjällens mäktighet till minsta dvärgbjörk i en skreva. Men också människors kamp för sin värdighet och sitt liv. Att inte försvinna in i svenskheten utan att bevara den kultur som genomsyrar hela deras liv. Att inte slukas av Vattenfalls projekteringar. Landet, marken, jorden är förutsättningen för livet och det hotas. Den samiska kulturen som förtryckts och föraktats av majoritetssamhället sedan flera generationer.

Med återkommande inspelad sång och någon slags stiliserad dans visas kulturen. Men det räcker med skådespelarnas framföranden och orden för att man skall gripas helt av berättelserna.

Skådespelare: Per Burell, Vincent Grahl, Paul Ol Jona Utsi, Kristin Solberg, Nina Fex och Lene Cecilia Sparrok (Sameblod)