• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Woza Albert

20 december, 2019 by Lotta Altner

Richard Sseruwagi och Aurelia Dey i Woza Albert! som sätts upp av The National Black Theatre of Sweden. Foto: John Odou Andrews

Woza Albert
Regi Josette Bushell-Mingo
Regiassistent Måns Clausen
Översättning Lisbeth Grönlund
Språkcoach Kanye Mavi och Napo Masheane
Scenografi och kostym Lotta Nilsson
Ljus Jenny Larsson
Ljud Vusie Kubheka
Föreställningen som recenseras: på Vällingby Kulturhuset Stadsteatern 19 december 2019

Scenbilden för föreställningen är djärv. Skådespelarna har halva publiken klassiskt framför sig och andra halvan på sin högra sida i samma jämnhöjd som sin egen scen – det påminner om en vinkelhake med aktörerna i en halvbåge. Inledningsvis frågar man sig hur scenerna ska kunna vara lika intressanta för båda publikgrupperna. Hur rättvis måste man vara för att varje grupp ska bli sedda? Snart förstår man att rörelsemönsterna på scen inte är traditionella och att det är möjligt för dem att agera utan att för den skull alltid stå med ansiktet framåt mot dig. Att kunna agera så tydligt genom hela kroppen och inte förlita sig enbart på ansiktens mimik visar på stor begåvning och härlig energi som de båda påvisade.

När man ser två skådespelare med varsin röd näsa hängandes runt halsen är man villig att hoppas på lite clowneri. Ja ett och annat gapskratt förväntar man sig naturligtvis. I den här uppsättning använde man sig dock av näsan i samband med att man bytte sina rollkaraktärer på scen. Dey använde oftast sin näsa till att bli någon typ av förtryckare och övergick från engelska och xhosa, till svenska med skilda dialekter. Övergångarna blev på detta visa mycket tydliga. Näsans attribut gav känslan av att beskriva narren med makt som utnyttjar andra. Hen tror den bestämmer men är egentligen en sorglig person om det inte var för dess offer runt omkring. Jag uppskattade mycket att man skiftade språk, tonlägen och roller på detta vis. Det finns också en mycket stor befrielse i att göra sig lustig på en förtryckare.

Handlingen i föreställningen är något spretig och ibland kände jag inte den röda tråden. Däremot var det inget hinder för att ta de enskilda scenerna och få ut goda, sunda och bra budskap att ta med sig. Föreställningen innehöll dessutom rätt mängd av sång, dans, skratt och sorg. Med tiden kände man också en härlig förvissning om att det skulle vara så och behövde aldrig oroa sig för att bli uttråkad. Scenografin var minimalistisk och ändå kändes det inte på något vis tråkig att titta på. Tyvärr tog luften rätt fort slut i lokalen och därför nickade jag till ett par gånger och fick bita mig lite i kinderna för att inte slumra till, trots att det inte var fullsatt.

En del terminologi under kvällen var inte helt självklar om man inte är insatt i Sydafrikas historik. Däremot var berättelserna tillräckligt tydliga för att ge rasismen och rädslorna tydlighet för landets svarta befolkning. Om man är lite insatt i Nelson Mandelas liv och i biblisk teologi har man det dessutom ännu mer förspänt.

Mest spännande är det hur människors hopp på räddning, trots förtryck ges så mycket plats i föreställningen. Kanske är det så att det verkligen är den yttersta gåva att kunna hoppas på räddning när livet är som svårast.

Medverkande på scen Richard Sseruwagi och Aurelia Dey

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Glimten – i – ögat – hybrid som vinner i längden – Trollflöjten på Göteborgs Stadsteater

15 december, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av W A Mozart

Baserad på Alf Henriksons översättning av Emanuel Schikanders libretto

Regi, koncept och bearbetning: Melanie Mederlind

Scenografi & kostym: Maja Kall

Musikarrangemang: Tommy Jonsson

Ljus: Carina Persson

Koreograf: Lisa Alvgrim

Orkestern: Simon Ljungman / Erik Weissglass (kapellmästare), Emma Runegård (Kapellmästare, musikalisk instudering), Paula Hedvall samt Axel Mårdsjö.

I rollerna: Karolina Andersson, Hans-Erik Dyvik Husby, Therese Erch, Hani Arrabi, Eric Ericson, Carina M Johansson, Ramtin Parvaneh, Daniella Hörslykke *, Matilde Holmstrup Andersen *, Arvid Nygren *, Oscar Linder * * praktikanter från Performing Arts School

Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 7/3 2020

Premiär 13/12 2019

Tror mig ha läst att det är första gången en opera sätts upp på Stadsteatern, fast med så många förbehåll – endast en riktig operaröst, ingen egentlig kör och ingen orkester – att denna variant ska kallas sångspel eller dylikt. Ska tydligen vara Melanie Mederlinds drömprojekt, regissören som utsågs till en av flera Artists in Residence på Folkteatern för cirka tio år sedan. Hon har definitivt satt sin prägel på Trollflöjten, inte minst genom svidande vidräkning med den könsmaktsordning som varit en förutsättning för otal vittnesmål i #metoo. En annan lika viktig person inte heller hågad att reproducera folklig, sagoinfluerad Mozartopera i Ingmar Bergmans anda, är Tommy Jonsson, till vardags organist i Annedalskyrkan (en kyrka känd för att ha anordnat ett flertal mässor, exempelvis finns livealbum med Eldkvarn och Johnny Cash tribute i min ägo). Jonsson ska hyllas för sina lika egensinniga som konstnärligt lyckade arrangemang.

Librettot i denna bearbetade form utgår från en uppslitande vårdnadstvist mellan Sarastro och Nattens drottning. Kärlekskranka Pamino och fågelfångaren Papageno slår sig samman för att rädda Tamina, en ungmö som slits mellan ovan nämnda oresonliga motpoler. För att klara av sitt uppdrag skänks de trollflöjt respektive speldosa och tvingas genomgå prövningar i Vishetens tempel. Den första består i att motstå lockelse. Allt slutar ju som bekant lyckligt genom att till och med två kärlekspar bildas, raka motsatsen till upplösningen i Carmen, Romeo och Julia och liknande grymma berättelser om älskande. Vad vi ser är således ett happy ending -drama styrt av ömsesidiga begär. Fram tills försoningen enligt Mederlind en kamp mellan ljus och mörker, den som pågår inom varje människa.

foto Ola Kjelbye

I första akten känns det som slöseri med resurser, eftersom man är så snål beträffande scenografin. På vridscenen sitter det lysande kapellet medan figurer söker varandra på en kal scen, bortsett från en hytt modell större och lucka till nedre region. Det där kontraktet som ska till för att erövra åskådaren döljer sig, känns istället stundtals famlande. Efter paus, som inleds finstämt av Paula Hedvall och Axel Mårdsjö framför ridån, reagerar publiken med fniss och garv när man upptäcker rekvisitan. . Budskapet: ”osäkra män är de mest aggressiva, de mest arroganta”, herrar som måste framhäva sin potens. Manliga förbundets (läs frimurarorden) lokal har dekorerats med snoppar/ fallossymboler i alla möjliga storlekar. Mindre uppseendeväckande glimten-i-ögat attityd är, föga förvånande, att publiken adresseras ett antal gånger. Kul när greppet används med omdöme..

Inte utan att förväntningar hade skruvats upp på affischparet som det gjorts flera förhandsreportage om. Prisade Karolina Andersson har engagerats av flera ledande operahus i Sverige och internationellt. Nattens drottning har blivit något av hennes paradroll i och med bedriften att få till trestrukna f. Vokal akrobatik i arior som inhöstar kvällens längsta applåder. Hon är ett kraftcentrum som andas orubblig närvaro, även i sina få laddade talscener. Norske Dyvik Husby (känd från dödspunkarna Turbonegro, musikaler och minnesvärd huvudroll i biopic om Cornelis) agerar cool, svartklädd kontrahent. Klokt att låta honom sprida en aura av farlighet, genom att utslunga repliker emfatiskt nedtonad. Men utan tillgång till full orkester eller tung volym låter basstämman stundtals skör, på gränsen till skral i denna omgivning.

foto Ola Kjelbye

Therese Erch som Pamina gör sensationellt avtryck! En nybakad musikalartist vars prestation är av den dignitet att begreppet ”star quality” har fog för sig. Hon bottnar totalt i rollen och sjunger ljuvligt, på ett oförställt sätt som får det att glittra om henne. Blir också imponerad av Hans Arrabi som genomgått samma utbildning. Han är en skaplig sångare, agerar med övertygande charm. När hans desperata prins hänvisas till att berätta med charader briljerar han. Kvartetten i bärande roller som hittills bedömts, har en fördel gemensamt. Den att de är nya ansikten, inte tidigare förekommit på teatern vid Götaplatsen.

Ramtin Parvaneh från Backa Teater gör Monostatos med bravur. I andra akten blommar han ut med finess i monolog/ sång. Två drivna skådespelare som under 2000-talet medverkat i samma pjäser, tillräckligt ofta för att samspelet ska sitta perfekt är Carina M Johansson & Eric Ericson (se bild ovan). Spjuveraktig tajming behärskar duon fullkomligt. Eric Ericson verkar lika tacksam som publiken, för att han kan ta ut svängarna. Porträtterar lättjefulle bohemen Papageno med lustfylld energi och funktionellt tydlig sång. Till skillnad mot flertalet roller han haft inom samma fack styr Papageno sällan skeendet, vilket gör agerandet extra roligt. Lovande praktikanter hittar rätt i sina assisterande roller, tillför vad som behövs.

foto Ola Kjelbye

Geniet W A Mozart skulle nog vara förtjust om han kunde höra hur hans musik omformats. Verkligen en bedrift av ett litet kapell att få fram ett sådant fylligt sound. Bortsett från ett par drumbeats framförs förmodligen all musik live. Häpnadsväckande kreativitet resulterar i riff på elgitarr och spel på altsax jämte nämnda trumtakter. I den mån vägledning behövdes vilade ansvaret på Simon Ljungman (Augustfamiljen med mera). Emma Runegård var ett nav på sin klaviatur. Paula Hedvall lät ibland som en stråkensemble, medan Axel Mårdsjö hade mycket finlir att bestyra på klarinett, saxofon och självklart också flöjt.

Kan inte låta bli att skjuta in att er recensent lyssnade på Mårdsjös jazziga examenskonsert 2017 på Artisten. Förutspår att både han och Therese Erch får sina definitiva genombrott i och med Trollflöjten. Träblåsinstrumentalisten samarbetar här med musiker som hunnit samla på sig mer utbildning internationellt och mer erfarenhet. Vilken glädje att se honom, till synes utan nerver, ta klivet ut i rampljuset. Det förunderliga är att musikerna till vardags hör hemma i olika genrer. På Stadsteatern spelar de solo, som duo och förstås i ensemblespel. I vissa sekvenser sjunger de till och med med den äran. Ömsom framställs ett ”fett” sound, ömsom fokuseras på skira tongångar. Spännvidden är enorm! I första duetten sprudlande spel med influenser från dixieland, i väsensskild scen ödesmättad blues-vibe. Inte att förglömma de flyhänta drillarna på flöjt som ackompanjerar sångspelets förlösande kulmen.

foto Ola Kjelbye

Hade för att vara uppriktig bespetsat mig på en ännu större upplevelse. Ändå nöjd, finns mycket på pluskontot. En mezzosopran kapabel att utföra hisnande vokalkonst, minst två hejdundrande genombrott, flera utmärkta gestaltningar, en passionerad genusinriktad regissör, flirten med publiken, ett par samtidsmarkörer, mixen av humor och brasklappar samt innovativa musikarrangemang. Och musikerna är som sagt fantastiska, som enhet och var för sig.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Välavvägd rörelsebaserad teater för de minsta – Bärarna på Masthuggsteatern

13 december, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Koncept: Anne Jonsson, Kristina Roos och Råger Johansson

Regi: Anne Jonsson och teamet

Text & dramaturg: Kristina Roos

Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson

Musik & ljuddesign: Anna Gustavsson

Medverkande: Helen Hansson, Åsa Bodin Karlsson, Anna-Carin Henricsson / Tove Wirén

Spelas på Masthuggsteatern i Göteborg till och med 7/2 2020 (därefter eventuella gästspel)

Smygpremiär 27/11 i Stenungsund

För åldrarna 4 – 7 år (med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad, VGR och Sensus)

Blev inbjuden till en förmiddagsföreställning 11/12 som visades för en mångkulturell grupp av förskolebarn. Trots att såväl flickor som pojkar var exalterade innan de intagit sina positioner på golvet, lyckades tre karismatiska skådespelare stilla deras iver. En bedrift i sig av samma team som skapade hyllade Signalisterna (uttagen till Scenkonstbiennalen för unga 2018).

Vad vi ser är första uppsättningen i projektet Rörelsen, vars syfte är att inspirera till förändring och samarbete. Handlar om att få till intressant och rolig koreografi, att ta ut riktningar och jobba med en metod kallad viewpoints. Skådespelarna manifesterar metoden genom att slingra sig in i varandra, ta spjärn, frigöra sig. Blir mycket stirrande blickar, periskopformade fingrar och böjda knän. Explicit förundran förmedlas på ett beprövat inövat sätt, vilket väcker lusten hos de som följer dramatiken.

Vill påstå att Bärarna består av en smart pendelrörelse. Innehåller mycket entusiasm och hopp när en ny tillvaro gemensamt måste byggas på grund av en katastrof.. Samtidigt åskådliggörs förstås en dyster utgångspunkt för överlevarna på flykt, fint gestaltade av tre aktörer i gråa identiska dräkter. För att lösa situationen fordras mod och gemensamma insatser. Så det blundas självfallet inte för kusliga strömningar. Moment av oro finns ju i olika otäck grad, både i sagans värld och den unga målgruppens liv. Man har lyckats få till en känslomässig berg och dalbana, där tillståndet i förlängningen andas tillförsikt. Tänker att temat uppbrott och förlust av invand trygghet, rimligen sätter igång en uppsjö tankar hos publiken. Pedagoger erbjuds många goda tips på övningar i lärarhandledning, för att locka fram funderingar. Vad föreställningen gör är att öppna upp, vädja till vår inlevelseförmåga.

foto Ola Kjelbye

Scenen utgör större delen av rummet. Publiken sitter längst in mot bortre väggen. Scenografin är tämligen kal, helt inriktad på en märklig konstruktion i fyra kopior byggd av tre personer. Ett maskinliknande lampstativ på hjul, vars utseende påminner om de varvskranar som kunnat skådas i hamnen på andra sidan Masthuggstorget. Denna iögonfallande rekvisita går bärarna i närkamp med, utforskar på olika sätt. De finurligt konstruerade sf-liknande ”ljuskranarna”, uppmuntrar sannolikt barnens fantasi. Mer rakt på vädjar bärarna till deras fantasi, genom att imitera måsar och grodor. Gissa vad som blev populärast efteråt? Under den halvtimme föreställningen pågår förekommer sång och musik, även om det är marginellt.

Produktionen är visuell till den grad att man hade planer på att helt slopa repliker. Språket är lättfattligt och associativt. Bortsett från fyndiga titeln och uttrycket ”strängen som brast”, är det allra mesta som sägs entydigt. En rysk klassiker med stark nostalgifaktor om att berövas det mest dyrbara, har fungerat som en fond på planeringsstadiet.Tyckte det slutade abrupt utan att säcken knöts ihop, fast det kan också ha varit jag som var trög i hjärnan beroende på tidig uppstigning efter otillräcklig nattsömn.

foto Ola Kjelbye

Skådespelarna kan sin sak, bildar en tajt enhet. Fångar in sin purunga publik med precis de förväntade tydliga grepp som är norm inom barnkultur. Genom att använda testpublik vet de att konceptet funkar. Producenter av barnteater ställs inför större utmaningar idag än för tjugo år sedan, med tanke på all stimuli som små människor bombarderas av. Stort att de trots dylika förutsättningar lyckas. Instämmer i Masthuggsteaterns beskrivning att man berättar en lite underlig, sorglig, rolig och vacker berättelse. Vill lägga till dess uppenbara kvalitet att öppna upp för samtal.

.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Knasig och oengagerande problematisering om kön – Vem är Schmitz? på Göteborgs Stadsteater

9 december, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av: Lukas Bärfuss

Översättning: Marc Matthiesen

Regi: Ildikó Gáspár

Scenografi, kostym: Lili Isák

Mask: Katrin Lind

Ljus: Tamas Bányai

Komposition, ljud: Tamás Matkó

Video: András Juhász

I rollerna: Karin De Frumerie, Fredrik Evers, Ylva Olaison, Carl-Marcus Wickström, Emelie Strandberg, Jesper Söderblom, Victoria Dyrstad och Josefin Ljungman

Spelas på Studion, Göteborgs Stadsteater till och med 8/2 2020

Nordenpremiär 6/12 2019

Lukas Bärfuss från Schweiz är en ansedd författare som belönats med ett flertal priser. I år erhöll han exempelvis det prestigefyllda och penningstinna Georg Büchner – priset. Dramatikern har fångat den ungerska regissörens intresse av flera skäl, varav jag studsar inför påståendet att Bärfuss skildrar sina karaktärer med både empati och sarkasm. Diffust samtidskommenterande Vem är Schmitz? (originaltitel Frau Schmitz) hade urpremiär 2016. Utgångspunkten är att ett europeiskt företag fått ett problem på halsen med en underleverantör i Pakistan. Enda möjliga kandidat att skicka råkar vara Schmitz (Karin De Frumerie), som för uppdraget måste göras till man.

Egentligen onödigt att försöka beskriva intrigen och alla sceners avsiktligt groteska inslag. Tveksamt om man blir så mycket klokare av att läsa in sig på teaterns hemsida. Den kvinnliga regissören och hennes team har haft som målsättning att skapa en känsla av sit-com i Twin Peaks-influerad miljö där liknande, eller snarlika händelser, återkommer. Gáspár menar i sin handledning att vi spelar våra roller i livet och om någon inte passar in rubbas systemet, varför längtan att duga blir centralt motiv i pjäsen, liksom önskan att inte ständigt definieras av andra. Stoffet är dock så mystiskt eller otroligt skruvat, att det tyvärr blir stört omöjligt att engagera sig i rollfigurerna och hur de relaterar till varandra. Min analys stannar vid att pjäsen handlar om i vilken utsträckning kön kan definieras som social konstruktion. En omhuldad queerteoretisk uppfattning som trånsjuka rollfigurer, mest manliga, i sina beteenden kraftfullt motsäger.

foto Ola Kjelbye

De åtta skådespelarna utväxlar sina rappa repliker och utför sina slapstickartade krumbukter i företagets personalmatsal. Här paraderar vd i cowboymundering (Fredrik Evers), frustrerat flaxande personalchef (Ylva Olaison), den misslyckade projektledaren ( Carl-Marcus Wickström) och den besynnerlige vaktmästaren (Jesper Söderblom) med flera. Även om det finns en underliggande symbolik i synen på Schmitz, hennes könsöverskridande, få reaktioner hon tilldelats och slutlig ”demaskering”; har regissören insett att det inte räcker för att uppehålla intresset. Har därför infogat en överdriven spelstil vars lustiga koreografi och klädbyten ger extra tillskott. Något annat man fokuserat intensivt på är videoprojektioner och monitorer inklusive platt -tv och mobilskärm. Att publiken kan ta in vad som händer backstage genom att fästa blicken ovanför scen, införlivar möjligen något av den poetiska prägel som eftersträvats.

En speltid på en bit över två timmar nonstop måste betecknas som ett vågspel, framför allt när linjär story saknas. Trots ovanstående grepp och vidhängande lustiga detaljer när mänskliga egenheter exponeras, hamnar man fel, utmanar publiken på ett svårförklarligt sätt. Efteråt undrar jag vilka som ska lockas att se denna flopp. Snappar i samma stund upp ett omdöme ur publiken lätt att instämma i: ”Men skådespelarna var bra”. Ensemblen infriar nämligen tämligen högt ställda förväntningar. Fast vad hjälper det när de tilldelats en omöjlig uppgift?

Varje gång scenkonst gör en besviken känns det obekvämt , vill hellre avstå. Erkänner att fler argument om varför uppsättningen fallerar borde vara med. Får skylla på oförmåga att ta in något som skulle vara grotesk humor parat med en diskussion om genus och något om lönsamhet. Tar avsevärt längre tid att formulera sig när en produktion inte når mig. Timmar spenderade på premiären och ännu fler timmar några dygn senare i skrivande stund upplevda som bortkastade (vars resultat ytterst få kommer läsa och ingen citera), vänds förhoppningsvis i sin motsats vid nästa premiär.

foto Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Paranoia dominerande drag i omskakande hörspel – Vi är den här platsen eller tillståndet

2 december, 2019 by Mats Hallberg

foto Sara Lindquist

Text och regi: Johanna Gustavsson

Klippning, ljudgestaltning och regi: Malin Holgersson

Kompositör: Anna Sóley Tryggvadóttir

Mixning, mastering och trummor: Linus Andersson

Skådespelare: Karin Lycke och Alejandra Goic Albornoz

Gästspel till och med 7/12 2019 i lägenhet i Bergsjön, ingår i Folkteaterns satsning på ny och experimentell scenkonst

I samarbete med Statens Konstråd och Familjebostäder

Mycket är speciellt kring den här föreställningen. Finns flera företeelser att notera. Först av allt valet av plats. Scenen är förlagd till en 2:a på femte våningen byggd 1970 i Göteborgs, i konkurrens med Biskopsgården, mest ökända förort. Fick nu anledning att ta mig till ett område jag aldrig besökt i vuxen ålder. Krångel med spårvagnen och att hitta löste sig som tur var. På kuperade gångbanor behövde man gå försiktigt för att inte halka säsongens första vinterdag. Av praktiska orsaker är publikkapaciteten extremt begränsad. Har tidigare varit med om att ha ingått i skara på cirka tjugo personer. I den lägenhet som konstnärsparet Gustavsson & Holgersson fått disponera, spelas varje föreställning för åtta(!) personer. Vidare torde det vara premiär för min del att ta del av hörspel live. Vi utrustas med hörlurar och sändare. På sätt och vis som att lyssna på radioteater i hörlurar, fast med fler dimensioner.

Manus är en förkortad version av Johanna Gustavssons roman med samma titel, vars redaktör var Malin Holgersson. Holgersson är bland annat dramatiker, ljudkonstnär och radioproducent. Jobbar gärna med dokumentärt material, vilket hon gjort för Backa Teater flera gånger. Recenserade i positiva ordalag hennes DNA -dansa nära anhörig på nämnda ungdomsscen. Gustavsson är utbildad både i New York och Göteborg, jobbar som konstnär och pedagog. Arbetar parallellt i teater- och konstvärlden med teman som kropp och klass.

Under cirka en timme ledsagas vi runt i lägenheten. Start och finish sker vid köksbordet, dukat med glas och en skål clementiner. Vi utsätts för vad binaural inspelningsteknik kan åstadkomma, vilket ger tredimensionell effekt. Ett par gånger är jag frestad att ta av mig lurarna, för att förvissa mig om att inslungande ljud tillhör verket och inte uppstått i rummet. Bevisar att Malin Holgersson håller högsta klass, när hon förvillar ett av våra mest vitala sinnen vi är beroende av. Associerar till hallucinationer. Ytterligt avancerat stimuleras hörseln, genom känslan av att vara hos huvudpersonerna Simone och Johanna. De som försatt sig i en ohållbar situation på grund av sitt narkotikaberoende.

Som om de högläste ur dagböcker förmedlas destruktiva tankar, olustiga anekdoter och omgivningens skoningslösa blickar. De kallas sprutluder och kommer inte undan blickarna på deras kroppar. Tjejerna känner sig bevakade, lägger enormt mycket energi på att försöka ha koll. Människors önskan att bli sedda framhålls ideligen. I föreliggande fall råder det omvända perspektivet, eftersom kvinnorna tar in och uppförstorar stirrande omgivning, nedvärderande blickar.

foto Sara Lindquist

Av de två skådespelarna, dolda för publiken så länge föreställningen pågår, har Karin Lycke burit flera tidigare uppsättningar (Breaking The Waves med flera). Eftersom de bara hörs lyckas jag inte urskilja dem. Konstaterar helt enkelt att duon är ruggigt vältajmad. Ångesten sipprar ut via exakt rätt betoningar och tonfall. Pauser i en berättelse av domedagskaraktär har lagts in för att information ska kunna sjunka in. Musiken är en funktionell fullträff bestående mest av spöklik ambient och en gnutta hoppfulla tongångar. Men också fragment av metal, punk, house och dataspelsmusik.

Att förflytta sig i lägenheten formar upplevelsen, vare sig en sitter med andra i vinkelsoffa och skådar mot flyttkartonger och tämligen kal bokhylla, eller på plaststol och tittar ut över höjden och in i annan lägenhet. För att vara knarkarkvart är interiören inte överdrivet sunkig, även om det är kalt inrett. Johanna Gustavsson använder performance som ett medel i sin yrkesutövning, vilket vi får ett okomplicerat smart prov på.

Det kreativa paret har lyckats i sina ambitioner, vilka handlat om att överskrida tid och rum genom att hamna i någon annans disharmoniska vardag. Som om läget inte redan vore tillräckligt miserabelt och i bästa fall banalt; har gotiska skräckreferenser inympats: Scarface, kickers, infekterade sår, tänder och naglar som lossnar. Som ett klarsynt tecken på fortskridande marginalisering, hävdar Simone(?) ”för att vara utförsäkrad måste man ha varit försäkrad.” I sin mardrömstillvaro är de sammanboende trasiga kvinnorna inriktade på att lindra lidandet. Någon problemlösning är de inte kapabla till på egen hand, även om de intalar sig att de äger gatorna i orten. De vet att livet inte måste vara enbart sorgligt och tragiskt, fyllt med människor som hela tiden markerar avståndstagande. Frustrerade lämnar vi dem åt sitt öde. En stark och dyster iscensättning!

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 87
  • Sida 88
  • Sida 89
  • Sida 90
  • Sida 91
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in