Woza Albert
Regi Josette Bushell-Mingo
Regiassistent Måns Clausen
Översättning Lisbeth Grönlund
Språkcoach Kanye Mavi och Napo Masheane
Scenografi och kostym Lotta Nilsson
Ljus Jenny Larsson
Ljud Vusie Kubheka
Föreställningen som recenseras: på Vällingby Kulturhuset Stadsteatern 19 december 2019
Scenbilden för föreställningen är djärv. Skådespelarna har halva publiken klassiskt framför sig och andra halvan på sin högra sida i samma jämnhöjd som sin egen scen – det påminner om en vinkelhake med aktörerna i en halvbåge. Inledningsvis frågar man sig hur scenerna ska kunna vara lika intressanta för båda publikgrupperna. Hur rättvis måste man vara för att varje grupp ska bli sedda? Snart förstår man att rörelsemönsterna på scen inte är traditionella och att det är möjligt för dem att agera utan att för den skull alltid stå med ansiktet framåt mot dig. Att kunna agera så tydligt genom hela kroppen och inte förlita sig enbart på ansiktens mimik visar på stor begåvning och härlig energi som de båda påvisade.
När man ser två skådespelare med varsin röd näsa hängandes runt halsen är man villig att hoppas på lite clowneri. Ja ett och annat gapskratt förväntar man sig naturligtvis. I den här uppsättning använde man sig dock av näsan i samband med att man bytte sina rollkaraktärer på scen. Dey använde oftast sin näsa till att bli någon typ av förtryckare och övergick från engelska och xhosa, till svenska med skilda dialekter. Övergångarna blev på detta visa mycket tydliga. Näsans attribut gav känslan av att beskriva narren med makt som utnyttjar andra. Hen tror den bestämmer men är egentligen en sorglig person om det inte var för dess offer runt omkring. Jag uppskattade mycket att man skiftade språk, tonlägen och roller på detta vis. Det finns också en mycket stor befrielse i att göra sig lustig på en förtryckare.
Handlingen i föreställningen är något spretig och ibland kände jag inte den röda tråden. Däremot var det inget hinder för att ta de enskilda scenerna och få ut goda, sunda och bra budskap att ta med sig. Föreställningen innehöll dessutom rätt mängd av sång, dans, skratt och sorg. Med tiden kände man också en härlig förvissning om att det skulle vara så och behövde aldrig oroa sig för att bli uttråkad. Scenografin var minimalistisk och ändå kändes det inte på något vis tråkig att titta på. Tyvärr tog luften rätt fort slut i lokalen och därför nickade jag till ett par gånger och fick bita mig lite i kinderna för att inte slumra till, trots att det inte var fullsatt.
En del terminologi under kvällen var inte helt självklar om man inte är insatt i Sydafrikas historik. Däremot var berättelserna tillräckligt tydliga för att ge rasismen och rädslorna tydlighet för landets svarta befolkning. Om man är lite insatt i Nelson Mandelas liv och i biblisk teologi har man det dessutom ännu mer förspänt.
Mest spännande är det hur människors hopp på räddning, trots förtryck ges så mycket plats i föreställningen. Kanske är det så att det verkligen är den yttersta gåva att kunna hoppas på räddning när livet är som svårast.
Medverkande på scen Richard Sseruwagi och Aurelia Dey
