Teaterkritik

Manus: Andreas T Olsson (baserat på pjäsförslag från Beate Persdotter Löken)

Regi: Sara Klingvall

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Ljusdesign: Max Mitle

Maskdesign: Linda Bill

Musik: Carita Jonson

Skådespelare: Jan Ericsson & Carita Jonson

Urpremiär: 11/3 2022

Spelas till och med 8/4 på Hagateatern i Göteborg

Med stöd av Kulturrådet, Göteborgs stad och ABF

Långt ifrån alla på pappret humorsmarta idéer faller väl ut på scen. Ett aktuellt exempel utgör lika farsartade som politiskt tillbakablickande Stortorget (spelas för närvarande på Folkteatern) där fyra skådespelare – barn till x-chilenare vilka flydde Pinochet – i ett förvirrande fantasirus leker med helgonbilden av Olof Palme som de själva klär sig i. I mina ögon tyvärr en uppblåst sufflé, rent av ett smärre misslyckande. Det beska omdömet har sin motpol i realiserandet av en möjligen lika knäpp vision på Hagateatern, ett par stenkast därifrån.

Av Andreas T Olssons till lika delar absurda och belysande manus om marginaliserade ammor genom världsdramatikens historia, har det i andra änden kommit ut en fullödig teaterkabaré. Amman lanseras som skådespelaren Jan Ericssons drömprojekt, vars fix idé det varit att någon gång i en fyrtiosexårig karriär få gestalta dessa försummade varelser. Besattheten börjar tidigt i livet, vilket vittnas om genom hysteriskt komiska utsagor. Givetvis förtäljs i varianter att han som liten gosse inte kände till ordets innebörd, utan upprörd insisterade på att ett ”m” saknades, till exempel på Konstmuseet.

Var något osäker på hur jag skulle reagera på denna oberoende ”happening” till för att sätta strålkastarljuset på en orättvist undanskuffad, för de minstas livsuppehälle nödvändig yrkeskategori. Har nämligen sett Jan Ericsson i ett antal roller, vilka han exekverat med intensiv närvaro. Hans pang-på-tilltal kan bli lite löjligt, en smula överdrivet så att man vill värja sig. Befriande nog är han denna gång strålande, plockar från hela sitt breda register under föreställningens cirka åttio minuter. Tillåter sig vara fånig, ironisk, uppriktig, fysisk, informativ, oerhört kvick och kolossalt rolig. Roas av en makalöst styv och skojigt utförd prestation av veteranen Ericsson.

Vi delges ammors status i en spännvidd från Fedra över Shakespeare till Tjechov och Strindberg. Självfallet dramatiseras utsnitt av ett antal scener. Repliker och gester blir med nödvändighet ironiskt hållna. Och om publiken på den inte fullsatta föreställning jag såg 16 mars inte skrattade tillräckligt eller gav rungande applåder, fick den vara beredd på bannor i form av reprimand. Lyckligtvis innehöll ”enämnes-kabarén” en ocean av muntrationer varför jag gravade hjärtligt.

Att publiken ett flertal gånger adresseras (”Varför har ni kommit hit” etc) avslöjar mycket om den lösliga humorkryddade strukturen. ”Det är bara förnamnet” är en i sammanhanget passande terminologi knyckt från manus. I Amman har man bestämt sig för att konstant kliva in och ut i fiktionen. Och denna anda av hejdlös gränslöshet utgör själva essensen. Givetvis stor komik, särskilt för att de biografiska kommentarer är klipska, i ett otroligt fyndigt jonglerande med illusion kontra prosaisk verklighet.

Som bonus får vi estetiken hos Tjechov lika underhållande som pedagogiskt förklarat apropå fotot ovan. Dessutom en hysteriskt rolig karikatyr på Antikrundan i SVT och lika komiska variationer på nyckelscener i Romeo och Julia.

Av recensionen att döma kan man få intrycket att det rör sig om en monolog. Inget kan vara mer felaktigt. Carita Jonsson är oumbärlig i egenskap av musiker (spelar cirka fyra instrument), vokalist i snyggt rimmade sånger på melodier som Diana (Paul Anka) och egna kompositioner. Detta görs med naturlig auktoritet, fungerar föredömligt som kitt mellan det intensivt förmedlade budskapet.

Vidare utgör Jonsson hälsosam motvikt till Jan Ericssons krumbukter, blir i åtskilliga scener hans avväpnande motspelerska. Däremellan betydelsefull sidekick, eller snare jämbördig partner med egen agenda. Tar sig ton både bokstavligt och bildligt talat. Hur mycket av detta intelligenta munhuggande där de ifrågasätter varandra ligger i manus och hur mycket har regissör och skådespelare tillfört?

Känner till denna vansinnigt begåvade musiker/ skådespelare främst från samarbeten med Lisbeth Johansson (musikteater om Madame Flod och Moa Martinsson med mera). Visste inte om att kapaciteten omfattade att ingå i komikerduo, vars tajming gör att jag lämnar Hagateatern ytterst tillfreds.

Kongenialt ombonad scenografi i varma färger, lustigt rimmade sångtexter samt regiarbetets vettiga balansakt gör sitt till i den första heltäckande teaterkabarén om Amman. Andreas T Olssons märkvärdiga text och perspektiv måste ånyo berömmas inklusive blinkningarna till publiken. Och paret som fullkomligt äger scen förtjänar stående ovationer.

ps För att ånyo travestera har jag kanske inte mjölkat ur allt från mitt senaste besök på Hagateatern. Tror dock en gör klokt i att spara några välsmakande droppar till kommande publik.

Manus: Johanna Svalbacke

Regi: Erik Åkerlind

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Musik och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand, liis Ring

Ljus: Wille Sjöberg

På scen: Leif Edlund, Mia Eriksson, Guled Abdullahi Ali, Hanna ullerstam

Urpremiär: 5/3 2021

Spelas till och med 28/4 Stigbergsliden 5B I Göteborg

På grund av att Folkteatern förlagt en premiär till samma datum, valde jag att gå på föreställning nummer två. Fullsatt hos en ambitiös frigrupp jag kunnat besöka två gånger under pandemin, vars insläpp denna gång skedde via annan entré. Dramatikern Johanna Svalbacke har, om jag förstått rätt, specialskrivit Att tveka som en lång enaktare för Göteborgs Dramatiska teater. Av den unga dramatikerns verk kan framhållas Luciakandidaterna samt tämligen mystiska Shirins vargar. Sist nämnda pjäs på Stadsteaterns repertoar 2018 recenserade jag.

Ångest som måste åtgärdas för att inte bli ohanterlig är utgångspunkten. Eller snarare konsekvenserna av tillståndet när stressnivån blir okontrollerbar. En man agerar underligt på en bro nära räcket. I ett ögonblick när han verkar befinna sig på randen till ett irreversibelt beslut, kontaktas den nödställde av en omdömesgill 25-åring som sträcker ut handen till den nödställde, också bokstavligen. Han talar inkännande med personen som övervägde att hoppa, lotsar honom varligt tillbaka.

Strax därpå får de sällskap av en joggande medelålders kvinna, skuldmedveten vänder hon tillbaka till vad hon uppfattade som något onaturligt, något som inte stämde. Den omaka duon Adam och Malin – han avsevärt yngre och stark nog att jobba på golvet på Volvo, medan hon vantrivs som högstadielärare utfryst av kollegor – blir handlingskraftiga vittnen och övertalar den suicidale mannen att gemensamt ta sig till sjukhus, det vill sägs psykiatrisk mottagning.

Psykisk ohälsa uppmärksammas alltför sällan, möjligen med undantag för unga tjejers orimliga prestationskrav vilka renderar i självskadebeteende. Och bokstavsdiagnoser, antalet ensamma och bruket av psykofarmaka verkar ha ökat lavinartat. Lyckligtvis har jag sluppit att på nära håll vara med om att någon tagit själv av daga. Även om jag inte varit anhörig tynger det att tänka på en granne, arbetskamrater man umgåtts med jämte musiker man hejat på som begått självmord. Har dessutom suttit på tåg stående still i timmar efter incident att beteckna som en lokförares värsta mardröm. En vers av Karin Boye om hur svårt det ofta är för människor att nå varandra på djupet finns med i lanseringen av pjäsen.

Tillbaka till pjäsen. Vore dumt att förse potentiell publik med spoiler. Vill bara antyda att det blixtsnabba preludiet för en halv sekund var på vippen att lura mig. Dramat beskrivs som en ”berättelse om sorg, förtvivlan och det mänskliga mötets potential.” Med små medel iscensätts en trovärdig skildring av det läskiga i att livet för somliga blir dem övermäktigt. Scenen är i stort sett kal, nästan utan dekor. Videoprojektion, ljus och ljud bidrar till att ge oss stämningsbilder, dra in oss i ett omtumlande skeende. Tyder på insikt och taktkänsla hos regissören som vanligtvis är karismatisk skådespelare i detta illustra teaterkompani.

Publiken får inte veta särskilt mycket om den förtvivlade, som medger att han inte visste om han ville finnas, då tvivlet på om det varit värt smärtan tagit över. Har inga barn, äter lugnande och varit mellanchef på Volvo. Eftersom han är allt annat än stabil borde han rimligen bli kvar på sjukhuset. Vilka resurser har vården? Hur hanterar de sitt ansvar? Vad vill han själv? Förverkligandet av sina tankar på självmord kommenterar han inför sjuksköterskan: ” Tur att de dök upp när jag mådde lite dåligt.”

Personerna som kommit samman fullkomligt oförhappandes börjar ställa frågor till varandra. Dels för att fördriva sin väntetid på psykmottagningen, dels för att de är uppenbart vetgiriga och vill få reda mer om varandra. Egendomligt nog får de till och med ett gemensamt skrattanfall. Utformas nästan till en avledande vändning i manus, när det visar sig att främlingarna har egna betydande problem att brottas med, avslöjar att också de varit nära att tappa kontrollen utan att för den skull bli självdestruktiva.

Mest illa däran verkar läraren Malin vara. Hon som ventilerar sin rädsla för sjukhus och tappar behärskningen när sjuksköterskan fipplar med fjärrkontrollen. Och Adam är bekymrad, har dåliga erfarenheter av vården. Inte heller den chosefria sköterskan i till synes perfekt balans, är innerst inne den hon utger sig för att vara i yrket. Johanna Svalbacke ger oss mycket bränsle vad gäller hur den tunna linjen upprätthålls mellan vardagsbekymmer och problem omöjliga att lösa utan hjälp utifrån. För vissa av brister den, som för huvudpersonen i Att tveka. Ett visdomsord i manus att ta fasta på lyder: ”förminska inte dig själv”.

Guled Abdudallah Ali var en ny vital bekantskap vars uppgift består i att förkroppsliga en trygg och omtänksam person. Mia Eriksson och Hanna Ullerstam ingår i den fasta kärnan hos GDT. Här tar de begåvat i tu med diametralt olika roller. Mia Eriksson (när hon inte filmar eller står på scen jobbar hon inom cancervården) som en förståndig, uppsamlande och kompetent kraft, även om det bakom fasaden av naturlig styrka röjs sprickor. Hanna Ullerstam (sågs senast i liten biroll i Så jävla easy going) spelar en sårbar individ som vill vara alla till lags. Vibrerar med ett undertryck av oförlösta känslor, vilket är styvt gjort.

Leif Edlund har ett imponerande cv ända sedan tiden hos Riksteatern. Utan att jag vid betraktandet av hans agerande var medveten om det, har jag sett honom i exempelvis De ofrivilliga, Händelse på banken på scen i Gangs of Gothenburg och i Det mest förbjudna och Vår tid är nu på SVT. Hans prestation måste betecknas i termer av strålande och enastående. Rödsprängda ögon, okontrollerat skakande kropp och den flackande, olycklig blick, tonfallet och humörsvängningarna.

Tillsammans med drabbande text och regissörens insiktsfulla handledning, värks ett fullödigt porträtt fram av en man på randen att duka under. Gå och se hans formidabla tolkning av en människa lidande. Antingen bottnar det i långvarigt grubbel eller som stundens ingivelse efter panikångestattack? Bilda er en egen uppfattning om hans status.

Av: Jon Brittain

Regi: Gary Whitaker

Set design: Ger Olde Monnikhof

Ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Kari Wassholm

Kostymdesign: Karin Agélii

I rollerna: Róisin O ´Neill, Silas Barrie, Rebecca Plymholt, Mark Armstrong

Premiär: 8/3 2021 hos GEST ( Gothenburg English Studio Theatre) på Karl Johansgatan 88, Göteborg

Spelas till och med 9/4

Den engelske dramatikern Jon Brittain som är nästan trettio år yngre än undertecknad, belönades med Oliver Award för Rotterdam. Vad som lanseras som bitterljuv komedi, utforskar frågor om hbtq – relationer på ett lika konfliktfyllt som komplicerat vis. Urpremiären gick av stapeln 2015 i London. Eftersom Britain tillbringade uppväxten i Holland är det inte underligt att pjäsen utspelas i just en av Europas viktigaste hamnstäder.

Dess protagonist, vacklande och varmblodiga Alice spelad av Róisin O´Neill, har motvilligt jobbat i landet i sju år. Utlokaliserad troligen för att hon tillhör de med minst anställningstid till en kultur hon är ambivalent inför – dessutom ovillig att lära sig språket. Överhopad med arbetsuppgifter tvingas hon befinna sig på kontoret på nyårsafton när ett kontrakt behöver finslipas. Humöret förbättras inte av att en inhemsk kollega stör, vars envishet resulterar i en date.

Backar bandet något. GEST, det engelskspråkiga framstående teaterkompaniet, har fått ny lokal intill den tidigare, med uppskattningsvis tio gånger så stor foajé samt en vridscen idealisk för kreativa scenografer. Att man under pandemin flyttat blev en överraskning, något som skett utan min vetskap eftersom jag missade en premiär i höstas.. En annan nyhet var att denna deras senaste uppsättning består av två tidsmässigt rejäla akter. Andra akten äger rum under högtiden Koningsdag 27 april då invånarna i Nederländerna festar med alkohol (för somliga kombinerat med andra berusningsmedel i ett drogliberalt land) till toner av pumpande musik. Kan faktiskt inte erinra mig ha varit med om paus tidigare.

I öppningsscenen sitter en nervös Alice lutad över sin laptop. Uppjagade känsloläget beror på att hon vill komma ut som lesbisk och därför filar på ett förklarande mejl till sina föräldrar. I soffan intill sitter föremålet för hennes kärlek (Silas Barrie), vars omdöme den digitala brevskriverskan fäster stor vikt vid. Omgående röjs pjäsens fundamenta avseende språkliga uppbyggnaden. Repliker med mer eller mindre outtalat budskap bollas blixtsnabbt fram och tillbaka. Missförstånden haglar, ett klassiskt stilgrepp dramatiker begagnar sig av.

Intensiteten ökar ytterligare av att Barrie´s frustrerade rollfigur avslöjar att hen är född i fel kropp. Fiona längtar efter att bli Adrian, insisterar på att ringa sina föräldrar. För oss som betraktar upprullningen av dramat, förefaller det ologiskt att Alice fallit för en manhaftig person, som till slut bestämmer sig för att ta steget fullt ut. Efter hand får vi reda på i vems lägenhet paret bor. Visar sig att den ägs av Josh ( Mark Armstrong). Han är en skäggprydd, rekorderlig och förstående man, dessutom storebror till sitt transsyskon och x-pojkvän till Alice. Inte undra på att ”det är komplicerat” blir den återkommande, mest lämpliga formulering som beskriver röran av relationer.

Fascineras av att få följa huvudpersonens irrfärder, hur hon hanterar de som står henne närmast. Snappar upp ett yttrande från en av de involverade i relationskarusellen. ”Allt handlar om stolthet”. Ljussättningen såväl som dramats inramande ljuddesign toppad av klatschiga låtar på nederländska/ flamländska, gör sitt för att bibehålla greppet om åskådarna. Scenografin med de framsnurrande ”tårtbitarna” är både välgjord och funktionellt utformad. Blev dock något konfys av att scener utspelades i trapporna på läktaren, samt runt ståbord på respektive sida av scengolvet. I samma utsträckning som närhet förstärks försämrades förmågan till överblick. Den erfarne regissörens initiativ föll inte helt väl ut.

En omständighet måste framhållas särskilt. För cirka fyrtio år sedan studerade jag två terminer i södra England, vilket följdes upp med engelska-studier på universitetsnivå ytterligare ett år på hemmaplan. Idag är det tyvärr inte vidare bevänt med mina kunskaper. Poängen är att när repliker slungas kvickt fram och tillbaka tappar jag delar av manus. Inte minst uppstår oundviklig irritation när skrattframkallande sekvenser går mig förbi. Andra bredvid skrattar nästan hysteriskt. Känner mig fånigt utanför ett tiotal gånger i Rotterdam. Därav slutsatsen att pjäsen sannolikt mitt i all förvirring och smärta, bjuder på än mer komik än jag förmådde urskilja.

Många trådar tvinnas ihop i en uppslitande historia om att respektera sin egen och andras sexuella läggning. I en tid när det debatterats i SVT om det gått inflation i diagnosen könsdysfori, är en sådan här pjäs välkommen, även om märkliga intrigen riskerar att homosexuellas kamp hamnar i skymundan. En genomgående retorisk nyckelreplik var frågan om den som uttalade sig var artig eller ärlig. Kan vara tufft att bli konfronterad på det vis när smörjmedlet diplomati annars förväntas.

Den väldigt rutinerade, ehuru inte ålderstigna, ensemblen gör en synnerligen god insats. Mark Armstrongs roll utvecklas till ett uppsamlande nav. Han finns till hands som en lyssnande och inkännande person, något av en godhjärtad sidekick, stabil när känslorna svallar. Möjligen allt för ädel. Var premiär på svensk mark för hans vidkommande. Har gedigen bakgrund från bland annat teve och teatrar i hemlandet. Rebecca Plymholt praktiserar engelska med holländsk brytning, vilket blir effektfullt i gestaltandet av hennes offensiva och sårade Lelani. Trots att hon nyss gått ut Teaterhögskolan i Malmö finns ett ansenligt cv från film och teve-dramatik. Tror det är tämligen ovanligt att GEST anlitar svenska skådespelare, gör föredömligt avtryck.

Silas Barrie konkretiserar hjärtskärande den naket desperata frustrationen. Man får sina aningar bekräftade genom att läsa om dennes biografi. Barrie, också dramalärare och cirkusakrobat, har återvänt till sitt yrke efter att ha kommit ut som transperson. Spänningarna i kroppen, ögonen strålande av vrede/ sorg och aggressiviteten som en konsekvens av att inte bli erkänd. Vore förmätet att se yttringarna som överspel när agerandet baseras på genuina, egna upplevelser. Rósin O´Neill är irländska med mycket meriter i bagaget senaste decenniet. Definitivt en styrka att hon så tydligt adresserar sina repliker utan att härkomst märks. Hennes artikulation och inlevelse är exemplarisk!

Skådespelarnas interaktioner och mimik sitter som en smäck. Turerna på slutet innan upplösningen är förvisso något för utdragna, kunde ha komprimerats. Summasummarum tveklöst ett positivt ställningstagande.