Teaterkritik

Teaterkritik: Fäbodjäntan – Superbt stycke om sexuell frigörelse

7 mars, 2026 by Marja Koivisto

Fäbodjäntan
Av Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton, Daniel Åkerström-Steen, Christander Brun
Regi och medverkande Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton
Scenografi och ljus Chrisander Brun
Kostym Daniel Åkerström-Steen
Peruk och mask Frida Ottoson
Ljud och musik Åsa Jacobsson
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Urpremiär 6 mars 2026 på Dramaten

På Dramatens lilla scen Målarsalen möts publiken av en natur som nästan tycks andas. Scenen är mossbelupen; ormbunkar, sten och forsars svall omger en gedigen fäbodstuga med timrade väggar. Det surrar av flygfän, kor råmar och getter bräker. Mitt i denna sinnligt laddade natur börjar Fäbodjäntan klä av lager efter lager av föreställningar om sexualitet – från den frejdiga folkfantasin om fäbodjäntan till 2000-talets hårdporr – tills bara människans nakna libido återstår.
Det är nästan märkligt hur föreställningen lyckas vara så gott som påklädd och samtidigt osa av sex och sensualitet. Här säras det på benen i parti och minut, men utan pornografins poser. I stället är det ett lov till sinnligheten – kroppens och själens frihet – där humor och lust går hand i hand. I ett ögonblick kan det kännas som att någon ska knullas, i nästa som att smör ska kärnas. Hela stugan rister.
Det är roligt, vackert, modigt och frimodigt.
Tre frisläppta dalkullor släpper alla hämningar och låter ett kvinnligt sexuellt uppvaknande breda ut sig över scenen. Här finns ingen manlig aggression, inga machouppvisningar och inget av det plastiga raster som ofta färgar vår tids sexualiserade bilder: inga sexiga underkläder, inga string, inga löshår, lösnaglar eller lösögonfransar. Bara kroppar. Bara lust. Bara människor.

Resultatet blir något som sällan syns i 2000-talets scenkonst: en iscensättning av sex och sensualitet som är hundra procent naturlig och dessutom rolig. Föreställningen vågar fråga: om det ska vara skönt – får det då också vara enkelt, lekfullt och utan skam?
Tål du inte att se en naken kropp ska du nog hålla dig härifrån. Men tål du en vild, hundra procent naturlig kvinna – den vilda kvinnliga lusten – väntar en modig föreställning. En som skakar om. Scenografin var dessutom enastående i sin kreativitet och sitt nytänkande.

I intimiteten i Målarsalen skapas en närhet där publiken nästan dras in i stugans vibrerande väggar. Där, någonstans mellan skratt, rodnad och förundran, börjar man också undra: vad är det egentligen som vilar och rör sig bakom kulisserna till Fäbodjäntan? Vilka falska bilder av människans sexualitet är det vi bär med oss – och vilka är de sanna?

När publiken lämnar salongen känns det som om något har skiftat. Var du blyg när du kom in, är risken stor att det var slut med det när du gick ut.
Det här är inte bara en föreställning.
Det är en omtumlande akt av sexuell frigörelse.

Välskrivet blottläggande exekveras med oerhörd precision – Romantiken av Lumor i gästspel på Folkteatern

3 mars, 2026 by Mats Hallberg

Manus och regi: Oskar Thunberg

Scenografi: Magnus Möllerstedt

Kostym: Hanna Cecilia W Lindkvist

Komposition och ljuddesign: Mira Eklund

Musiker (inspelade): Mira Eklund, Andreas Westerdahl, Örn Sigerhall Eklund

Ljusdesign: Thabisio K. Persson

Dockmakare: Jenny Bjärkstedt

Medverkande: Eva Rexed, Jonatan Rodriguez, Tobias Almborg

Göteborgspremiär 28/2 2026 ( Lumor i samarbete med Folkteatern och Östgötateatern)

Spelas på Lilla scen Folkteatern i Göteborg till och med 14/3

Urpremiären ägde rum på Teater Galeasen i fjol. Scenkonstkompaniet Lumor med säte söder om Stockholm saknar egen fast scen. Faller sig således naturligt att de med ojämna mellanrum dyker upp i mitt närområde med olika produktioner. Alldeles nyligen spelades Lumors senaste succé 7 sorters tystnad. Träffade en av skådespelarna före insläpp och den andra manliga skådisen tycks ha dubbelarbetat i och med att han (Jonatan Rodriguez) ingår i den lilla hårt jobbande ensemblen i Oskar Thunbergs Romantiken. Har på Göteborgs Stadsteater också recenserat Allt gott i världen och på Folkteatern mästerligt utformad uppsättning av People Respect Me Now, båda verken skrivna av Paula Stenström Öhman. För tre år sedan gick jag dock bet på rimliga förhoppningar om att få något större utbyte av gåtfulla utredandet i Content på samma scen. Samme man ansvarar för såväl regi som manus i Romantiken. Nu lyckas han och hans mycket duktiga medarbetare få med mig på tåget. Skärskådandet av på ytan privilegierade liv blir till lika delar underhållande och berörande när rollfigurerna konfronteras ömsom med med sig själv, ömsom med varandra.

Min nästan enda marginella invändning rör formatet. Thunberg är på slutet när huvudpersonernas öden avslöjas alltför förtjust i att berätta om deras status och nya relationer. Kill Yor Darlings-estetiken praktiseras inte. Bortsett från att finalen borde ha tidigarelagts är stoffet och hur det givits sin sceniska form en veritabel fullträff. Att intrigen rullas upp genom en parmiddag med förhinder när en födelsedag firas, får mig att tänka på Skål för livet vars dissekering av övre medelklass sågs två gånger. Som ni kanske redan listat ur är Stenström Öhman och Thunberg konstnärliga ledare för Lumor, vars produktioner fyra gånger valts ut till Svenska Scenkonstbiennalen. Den senare är också flitigt anlitad i egenskap av skådespelare.

Visst kan det kännas lite udda att bevittna psykologiska porträtt skildrade med tragikomisk ton i form av dockteater. Och detta i en rad träffsäkra scener fyllda av igenkänning, åtminstone för somliga ur publiken. Lika mycket som Lumor vänder sig emot övertydlighet lika förtjusta är de i att vända och vrida på skev verklighet. Är dock inte inte helt oerfaren inför konstformen dockteater för vuxna utan filter.. Här har både prisade Oxytocin på Backa och Erik Holmströms snillrika Doktor Faustus (förvisso led också den uppsättningen av för många instoppade idéer) recenserats.

Innan jag kastar mig in i pjäsens medelklassproblematik kantad av avslutade och nya relationer, förtjänar röstskådespelarna att lyftas fram. Prisade Eva Rexed, känd från Van Veeteren-filmatiseringar och ett antal roller på scener företrädesvis i Stockholm, såg jag senast glänsa som väletablerad psykopat omedveten om sitt vidriga dominansbeteende i Hilda på Stadsteatern vid Götaplatsen. Den reslige Tobias Almborg tillhör ensemblen på Östgötateatern medan Jonatan Rodriguez förekommit i en mängd roller i tv-serier och filmer. Min poäng är att den beundransvärt samkörda trion är fenomenala. Preparerar dockorna på skötbord i fonden och manövrerar ansikten och läppar med spakar i nackar i rollfigurernas scener, medan de istället för vajrar rör ben och armar manuellt. Vi möter blickarna från otroligt välgjorda dockor, vars göranden och låtanden fångar direkt. Den enda docka som inte motsvarar manus är hon som föreställer unga kvinnan som jobbar på hotell i Göteborg, eftersom dockan saknar attraktivt utseende.

Skräddare, attributörer och perukmakare har samarbetet skickligt med listad scenograf och den fantastiska Jenny Bjärkstedt som tillverkat dockor, vilka skiljer sig en del från sedvanliga marionetter. Borde rimligen vara krävande att på samma gång styra över dockornas koordination och leverera repliker, att framför allt göra det med exakt tajming, modererat energipåslag och rätt sorts tonfall. Dessa utmaningar behärskas till fullo av dessa otroliga röstskådespelare.

Nämnd trio kuggar kontinuerligt i varandra oerhört skickligt, skjuter fram och tar undan bord med olika sorts interiörer, miniatyrer som får oss att associera till dockskåp eller Miniland i Halmstad. Man undrar hur många repetitioner det krävdes för att få denna speciella variant av teatermaskin att fungera enligt plan. Måste vara skönt för dem att kunna pusta ut i paus. En svårighet de under överseende av regissör behöver förhålla sig till är att deras arbetsredskap i princip har samma konstanta uttryck i ansiktet . Munnar öppnas och sluts och det sagda kan understrykas med viftande armar. I övrigt förstärks förmedlandet av känslor uteslutande via tonfall och satsmelodi från lysande skådespelare/ dockskötare. Almborg framför den begrundande Antonios repliker med ett tonfall som påminner om Johan Rabaeus, lustigt nog.

Publiken lär känna ett till synes välfungerande par ur medelklassen med betydande kulturellt kapital. De har en självständig dotter (utflugen ur boet? minns inte riktigt). Krister är högstadielärare engagerad i ett utbytesprogram mellan skolor vilket innebär resor till Göteborg medan Johanna undervisar i litteraturvetenskap inriktning romantiken. Osäker på om hon lär ut och handleder på universitetsnivå eller i studiecirkel. Kristers bästa vän heter Antonio och har en son som är en gamer isolerad från socialt umgänge, som kanske ingår i diffusa kategorin incels. I den vevan diskuterar dessa tre individer trenden att en person kan vara precis vad den identifierar sig som. Därför ser vi upplyst i ena hörnet långt senare i när berättelsen om dem fortskrider en räv. Se inslagen som dramatikerns vinkel på könsdysfori och vidhängande diagnoser.

Männen har hållit ihop i trettio år, är bland annat nördiga skivsamlare och får en kick av The Boss och hans Ullevi-konserter. När Antonio som är IT-specialist ämnar göra en hårtransplantation, passar han på att klaga över trötthet på grund av att han blivit lämnad, vilket resulterar i undersökning av prostatan.

Ska försöka låta bli att spoila, men provsvaren var inte godartade och dramatiken tilltar. Trots att Krister och Johanna lite orealistiskt betygar varandra sin kärlek knakar äktenskapet i fogarna, båda är lika frustrerade. Han blir förälskad i en betydligt yngre kvinna som han träffar på hotell och hon hittar också ny partner. Att ingen blir ensam i denna sällsamma mix av romcom och drama där det resoneras om livets mening á la filmer åskådare kan relatera till (Rohmer, Woody Allen etc.) ter sig en smula onaturligt. En petitess i sammanhanget förvisso.

”Genom sovrum, yogacenter och vårdcentraler skildras en skara människor i deras sökande efter mening och tillfredsställelse”. Thunberg vill belysa förhållandet mellan andens frihet och vår bundenhet till köttets lust. Utforskningen sker övertygande. Rubriken på recensionen i GP tog fasta på att det är mycket intimt och naket i pjäsen. Samlag idkas, det onaneras på toaletten och Johanna visar upp sig i rött raff-set. Finns en särskild kvalitet i att inte alltid kunna avgöra när han sympatiserar med sina skapade figurer. Kan vara på deras godhetssignalerande sida när Trump-supportrar kommer på tal, men man får samtidigt uppfattningen att värderingar och handlingar nagelfars och ifrågasätts. Vi slipper pekpinnar, istället ett sinnrikt manus som medelklasspar sannolikt kan identifiera sig med, berättelser att ta med sig.

Det får betecknas som kuriöst, rent av kittlande, att Göteborgsreferenser skrivits in i texten. Syftar på letande efter skivor på Bengans, barstråket 2Lång, Ullevis publikdragande arenakonserter med fokus på Bruce Springsteen (Thunder Road och andra klassiker hörs i bakgrunden) och Kärralundskolan(?) med i utbytesprogram för att nämna några av dem. Fyndigt att i konversation gå igenom skillnad i mentalitet på folk från huvudstaden kontra Göteborg. Vi möter personer som är om sig och kring sig, som ger varandra tips. Filosofer och Fellini nämns liksom Kind of Blue och verser av Stagnelius reciteras. Måste vara tacksamt att kunna locka fram skratt av igenkänning för publiken. Romantiken handlar om vad som driver välbärgade människor, hur de är upptagna av att förverkliga sig och bli bekräftade. Det handlar om vad som attraherar och motsatsen. Det handlar handlar om att inte vara begränsad av andra, inte förmå att reda ut konflikter men också att försonas. Oerhört smart manus överlag således som verbalt ageras ut av Rexed, Almborg och Rodriguez med fabulös skärpa.

Föreställningsfoton Mats Bäcker

Teaterkritik: I bomullsfältens ensamhet – helt enastående, träffar rakt i vår brinnande samtid

1 mars, 2026 by Ingegerd Rönnberg

I bomullsfältens ensamhet
Av Bernard-Marie Koltès
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljus Torben Lendorph
Ljud Jakob Wilhelmson
Premiär på Dramaten 28 februari 2026
Medverkande Lena Endre och Ingela Olsson

I bomullsfältens ensamhet på Dramaten är teater på svindlande hög nivå som träffar rakt i vår brinnande samtid. En poetisk, filosofisk och politisk text som kräver ett skärpt lyssnande, fantastiskt skådespeleri och briljant regisserat av Staffan Valdemar Holm. Föreställningen är oavbrutet spännande att följa – som en dans med förföriskt lockande turer och komplicerade steg. Eller för att uttrycka det i sporttermer som en boxningsmatch.

Två av landets främsta skådespelare Lena Endre och Ingela Olsson möts för första gången på scenen i denna sprakande ordduell. De gör entré likt två boxare nervösa och otåliga att kampen ska börja. Sedan är de igång och cirklar runt varandra, bevakande varje rörelse och språkligt utfall den andre gör.

Under föreställningens gång skiftar flera gånger perspektivet och rollerna förändras. Den som i början leder och hotar blir den som är rädd och närmast ropar på mamma. Den som ses som behövande blir den som har något att sälja etc. Det är uppslukande att se hur skickligt skådespelarna agerar i denna djungel av ord, meningar och syften.

Mitt i bryts oväntat det djupa allvaret av att karaktärerna hand i hand ” sjunger” en duett – en härlig Staffan Valdemar Holmsk överraskningseffekt. Publiken som suttit knäpptyst framåtlutad får en paus. Allt avrundas också med en kyss på premiärkvällen- fast det lär inte ha stått i regianvisningarna.

Koltès pjäs är en synnerligen välskriven och mångbottnad dialog som öppnar bråddjup, bygger broar, oroar, belyser och bländar. Både det som sägs och det som ligger dolt under det sagda och de värden, behov och efterfrågan som står på spel får vi försöka sätta samman likt ett pussel till en tydlig bild.

Kort sagt, inget är säkert i detta drama precis som i vårt nu. Det främmande skrämmer, klimatet är i fritt fall, fattigdomen ökar, de rika vill att de som behöver ska tigga om hjälp, tal om fred leder till nya krigshandlingar och världen vilar på en tjurhorns spets. Samtidigt betonas hoppet. Det finns alltid ett fönster av ljus – det måste vi se och söka. Mot slutet tänds också en möjlighet att de hårda motståndarna skulle kunna bli vänner om de vågar visa sig nakna för varandra.

Det är befriande och ett utropstecken idag att få ta del av en scenisk kamp där regissören inte öser på med blodigt våld, höjda vapen och vrålande för att skrämma och betona den allvarstid vi lever i.

Lena Endre och Ingela Olsson spelar på ett plan till synes två makthavare/förhandlare -i pjäsen kallade en kund och en dealer. De möts, kanske i hemlighet, på en neutral plats i nattens mörka timmar. ”Den tid då människor och djur blir förvirrade”.

Koltès skrev karaktärerna i I bomullsfältens ensamhet för män. Skådespelarna får det dock att kännas självklart att rollerna lika gärna kan göras av kvinnor. Detta ”könsbyte” överdrivs heller inte. De är kort sagt människor som möts.

Staffan Valdemar Holm säger i en intervju på Dramatens hemsida om föreställningen ”att han verkligen tror att teatern måste vårda och betona sitt centrum, texten och skådespelarna. För utan det blir det ingen riktig teater”.

Mot den bakgrunden känns det följdenligt att scenografin av Bente Lykke Møller är ett osäkert vibrerande intet som blottlägger rollerna. Samtidigt finns det en skönhet -något vi är på väg att förlora i dagens värld – i regikonceptet. Ljuset, det ödesmättade rörelsemönstret och musiken skapar stämningar. Skådespelarna trollar dessutom med sina repliker fram bilder av ett ödsligt landskap där en vildhund kan yla så att publiken rycker till.

Kostymerna- en tjusig och en raggig päls – båda nonchalant burna över enkla vardagliga byxor och tröjor, och de taggiga perukerna gör att karaktärerna liknar – listiga rovdjur. Varelser på livets arena som vet vad de vill ha, vad som står på spel och vad/vilka de är beredda att offra för att uppnå sitt mål.

I bomullsfältens ensamhet är teater med spetskompetens. Skådespelarna agerar helt ljuvligt och utmanar sig själva och publiken i en djärv retorisk duell. Ingen annan än Staffan Valdemar Holm skulle nog heller klara konststycket att göra en så här rakbladsvass, förunderlig och rolig föreställning av denna text.

Teaterkritik: Jonah – fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier

20 februari, 2026 by Ulf Olsson

Nina Dahn och Arvid von Heland i Jonah av Rachel Bonds på Playhouse Teater
Foto: Viktor Kjellberg

Jonah
Manus Rachel Bonds från New York
Regi Elin Skärstrand

Översättning Stefan Marling
Scenografi Paul Garbers
Kostym Maria Felldin
Ljusdesign Johan Sundén
Kompositör, ljuddesign Mikael Svanevik
Maskdesign Catharina Lundin
Scenmästare: John Jarlelind
Producent: Louise Helgesson
Svensk premiär 18 februari 2026
Scen Playhouse teater, Stockholm
I rollerna Nina Dahn som Ana, Arvid von Heland dom Jonah, Egon Ebbersten som Danny och Victor Iván som Steven.

Jonah är en pjäs om ung spirande och komplicerad kärlek samt om fantasier kring och förhållningssätt till det motsatta könet, kroppen, lusten och den egna historien. I centrum står Anas möten med tre olika unga män. Danny som är hennes halvbror, Jonah som arbetar på Anas elevhem och Steven som hon delar studentkorridorer med. I bakgrunden spökar också Dannys våldsamma pappa, alltså Anas styvfar. Vi får följa den tonåriga Anas första intensiva förälskelse i Jonah och vidare genom vuxenblivandets olika personliga och relationella utmaningar. I mötet med Jonah spelas såväl hennes längtan efter kärlek som hennes rädsla för närhet upp. De tvära kasten mellan längtan och rädsla genomsyrar den självupptagna, högljudda och ofta aggressiva dialogen mellan Ana och Jonah. Det är ett spel mellan närhet och avstånd som går igen också i relationerna med Danny och Steven.

Plötsligt byter pjäsen skepnad och in stormar halvbrodern Danny som kräver uppmärksamhet, närhet och tröst. Var går gränsen för deras syskon- eller halvsyskonkärlek? På vilket sätt har styvfaderns mörka sidor och våldsamheter format deras relation. Danny kommer och återkommer till Ana. Men är det Anas fel att Danny till slut ger upp.

Den tredje mannen, Steven, närmar sig Ana med försiktighet men samtidigt med en påträngande beslutsamhet. I all sin nyfiken söker han Anas godkännande att få ställa några frågor. Det får han till slut. En fråga och kanske pjäsens viktigaste replik är: ”när tog din barndom slut”. Anas svar är: ”när min styvfar flyttade in”. Det öppnar upp för en berörande och förklarande berättelse om styvfadern, mamman, Danny och Anas egna liv. Ett helande berättande som ger Anas vuxenblivande en skjuts framåt.

Jonah är en fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier när den inre smärtan och blir alltför påträngande. Men den handlar också om helandets möjligheter när vi vågar släppa taget och vågar släppa in en annan människas lyssnande i våra liv. Mitt i all sin verbala våldsamhet blir det en varm pjäs om en ung förvirrad människas möjlighet att hitta sin egen inre kärna. Det är en pjäs som kan stötta unga vuxnas funderingar om den egna identiteten och de egna relationerna.
En av pjäsens behållningar är de fyra unga skådespelarnas prestationer. Allt talar för att vi kommer att få se mer av alla fyra under många år framåt.

Sagolika äventyr avlöser varandra i visuell högtidsstund – Trädet under jorden på Göteborgs Dramatiska Teater

16 februari, 2026 by Mats Hallberg

Manus: Kristina Sigunsdotter (efter bok av henne och Jenny Lucander)

Regi: Cecilia Milocco

Scenbild: Carina Backman

Musik, teknik: Jacki Román

Mask: Kerstin Olsen

I rollerna: Karin Lycke, Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind

Urpremiär: 14/2 2026

Spelas till och med 11/4

Från 8 år

På grund av premiär på Folkteatern valde jag istället att gå dagen efter, under söndagens matinéföreställning. Uppsättningen bygger på manusförfattarens bilderbok med samma titel, vars vindlande surrealistiska berättande kretsar kring Karin Boyes uppväxt och diktning. Den varar i drygt en timma och vi sitter på stolar med dynor på en gradäng. Det är inte riktigt fullsatt, men nästan och en del barn på plats vilka nog temporärt blir lite skrämda av otäcka, högljudda och rökiga sekvenser vilka hör till världen av sagor. Fast dessa övergår snabbt i andra händelser, i den pågående kampen mellan ont och gott, skiftningarna mellan ljus och mörker, bilder av verklighet och fantasi som tenderar att glider ihop.

Känner inte till Augustprisade författaren Kristina Sigunsdotter eller den av Nordiska Rådet prisade illustratören Jenny Lucander och har således inte tillägnat mig deras bilderbok. Åtskilliga av Karin Boyes dikter har jag hört tonsatta och vad beträffar den närmast mytomspunna högt ansedda författaren och scenkonst går tankarna genast till två verk. Dels fascinerande Nakna som foster och gudar av Isabel Cruz Liljegren som hade premiär på Folkteatern 2019, dels magiska Stjärnornas tröst på Stadsteatern ( i Göteborg kanske bäst att tillägga) som mästerligt i ord och ton gav ett tvärsnitt av Boyes existentiella, djupt berörande lyrik. (Det var för övrigt debut för sång på svenska av Daniel Lemma vilket kan avnjutas på en cd jag gav mamma i julklapp.)

Läste för inte så många år sedan en spännande litterär biografi om hennes polyamorösa tid i Berlin och hört ett par panelsamtal om hennes cv och psyke. Är man genuint intresserad rekommenderas utan att ha läst Johan Svedjedahls biografi. Samme mans enormt detaljerade genomgång av inflytelserika kortlivade tidskriften/ förlaget Spektrum äger jag. Och där var introduktören och översättaren Boye i början på 30-talet en nyckelperson. För att ge vidden av den påverkan Boyes dikter utövar på många av oss, kan nämnas att jag valt ut en av hennes kärnfulla dikter till min begravning.

I denna allåldersföreställning står tre av den fria teatergruppens mest garvade skådespelare på scen. Någon av Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam är med i så gott som varje produktion då de utgör väsentliga beståndsdelar i den kärna som är GDT. Frilansaren Karin Lycke, vars vibrerande utstrålning gör henne gjuten i rollen som flickan Karin, har hos dem tidigare gjort bestående avtryck i bland annat Tusen år hos Gud och Den sårbara divan. Den höga anspänning och sensitiva perception hon i samarbete med förnämlig regissör, inympat i ett hyperintellektuellt sinne i vardande, signalerar en skör mental status, någon som skulle uträtta bestående ting, utsätta sig för oöverstigliga prövningar och till slut duka under.

Givetvis läser jag in annat än barnen, vilka näppeligen kan begripa ”ångestbringande” företeelser eller direkta referensen till Kallocain. Karin Lycke sjunger näpet rörande a cappella minst en av dikterna medan Hanna Ullerstam deklamerar ett par igenkännbara verser. Den yngsta publiken stimuleras sannolikt av magin i scenlösningar, jakten på prinsessan utan namn och återkommande receptet på hur en drake dödas. Skogen, dygnets faser och havet får flera betydelser, genomgående positiva. Malströmmen sömnen och vargen symboliserar några av hoten. En nyckelreplik den nyfikna huvudpersonen får med sig efter sin magiska utflykt lyder : ” Alla kan välja att lita på någon”. Den följs upp med viktiga frågeställningar: ”Vill du mig väl?” Kan du skilja på fantasi och verklighet?”

Allt tar sin början i vardagen i överklassmiljö 1908. Som förunderlig tittskåpsteater blickar vi in i en av rummen i en burgen familjs sjurumsvåning på Vasagatan i Göteborg, där föräldrarna sitter vid sitt runda matsalsbord i samspråk med livaktig dotter. Lycke informerar oss om privilegierade förhållanden. Två bröder får vi föreställa oss och familjen har hela tre personer anställda i hushållet. Birollsdrottningen Ullerstam har en uppsjö av figurer att framställa, vilket görs övertygande. En av dem är familjens hushållerska som letat efter flickan som efter möte med spågumma hamnat allt längre in i ömsom kittlande, ömsom kusliga eskapader. Boye ska ha uppgett att barndomen var lycklig, uppväxten till och med överexemplarisk. Kanske var hon överbeskyddad, hade en curlad uppfostran? Lycke är iscensättningen självlysande mittpunkt och känns alldeles självklar i rollen.

Berättelsen kickar igång när fadern på uppmaning med myndig stämma för in dottern i sagornas förtrollade värld. Och när hon leker i parken hittas ett träd som visar sig vara portal till underjorden. Just aspekten fantasifulla märkliga händelser tilltalar nog tioåringar mer än undertecknad. Har varken sett eller läst Sagan om ringen för att ta ett belysande exempel. Är därför stundtals inte helt absorberad av det som sker. Den fantastiska audiovisuella upplevelsen, införlivandet av och referenserna till Boyes verk och agerandet från ensemblen blir min behållning, gör att jag efter drygt en timme lämnar Stigbergsliden med en go känsla.

Stundtals i Åkerlinds och Ullerstams tydligt artikulerade repliker i högt tonläge, märks att man vänder sig till barn i lika hög grad som äldre generationer. Åkerlind ges sparsamt med utrymme, men tar hand om sina moment i strålkastarljuset med besked. Ullerstam har som nämnt mycket att bestyra och gör det med bravur. När mamman hävdar att man måste stå ut får vi veta av Lycke att 1900-talet proklamerats som barnets århundrade. Ödets ironi att seklet innehöll två världskrig, ofattbart lidande, svältkatastrofer och grymheter runt om i världen vilka uppfyller kriterier för folkmord.

Min bild från applådtacket. Hanna Ullerstam skymd.

Bågen som sällsamt spänns tar oss raffinerat slutligen tillbaka till ett nu i pjäsen. Utan att känna till förlagan har jag anledning att tro att Cecilia Milocco väl förvaltat innebörden i manus med dess märkliga förvandlingar. Carina Backman har satt en genialisk prägel på verket som huvudansvarig för hänförande scenografi i kontinuerlig förvandling, makalöst vacker ljusdesign med alla ljuskällor och finurlig rekvisita. Hennes sätt att med genomskinliga tygstycken med vidunderliga projektioner skapa skuggor och dubbelexponeringar, torde vara det mest estetiskt fullgångna jag sett på en liten scen med knappa resurser. Hon och regissören har haft god hjälp av kostymassistent, snickare, de som konstruerat hästskulpturen och förstås maskör Kerstin Olsen. I linje med lyckade lösningar ska musiken och ljudläggningen av Jacki Román framhållas. Värt att ånyo betona vilket stordåd Backman med medhjälpare åstadkommit.

Teaterkritik

Footer

Om oss