• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Från premiären av Dödsdansen på August Strindbergs Intima Teater

10 april, 2010 by Rosemari Södergren


Dödsdansen som skrevs av August Strindberg för mer än hundra år sedan handlar skildrar äktenskapet, hur det kan kväva människor och få dem att göra de mest vidriga saker mot varandra och trots det klänger fast vid varandra och inte klarar att frigöra sig från varandra.
Men pjäsen handlar också om att åldras och om rädslan för döden. Frågan är om inte de delarna med fördel skulle kunna lyftas fram ännu mer när den sätts upp idag.
Edgar, mannen i äktenskapet, är en kapten som aldrig lyckades bli befordrad till major. Hans fru, Alice, övergav sin karriär som skådespelerska för att stå vid hans sida i äktenskapet.
Problematik med att kvinnan överger sitt jobb för familjelivet kanske vi inte känner igen oss i. Det har trots allt hänt en del sedan Strindberg skrev pjäsen som först gavs ut i bokform 1901.

Edgar och Alice bor på en skärgårdsö och genom det sjuka spelet i familjen har två av barnen dött och de övriga två har flytt fältet. Släkt och vänner har de stött iväg på olika sätt. De lever ensamma och sliter på varandra, olyckliga men ändå fast vid varandra, utan ork att resa sig och lämna förhållandet. Så dyker Kurt, en gammal barndomsvän upp och spelet kan börja.

Edgar är en typisk mansgris, skulle jag vilja uttrycka det. Han ska bestämma allt, han domderar och allt ska ske på hans villkor. Mansidealet idag är i de flesta delar av samhället annorlunda idag. Det spelar dock ingen roll, det är så mycket ur de tre karaktärernas beteenden som går att referera till idag.

Föreställningen var delvis tidslös. När pjäsen skrevs fanns inte rockmusiken, inte ens jazzen var spridd då, inga cd-spelare fanns och inte ens vinylskivor eller stenkakor. I ur-uppsättningen spelade Alice piano för Edgar, men i föreställningen spelar hon vinylskivor på en skivspelare. Alice och gästen Kurt bär nutida kläder medan Edgars officerskappa kan vara från 1900-talets början.

I programmet till uppsättningen berättar Joakim Granberg att det finns olika spekulationer om vad som inspirerat Strindberg när han skrev pjäsen, men att det råder konsensus om att den närmaste källan till hands var Strindbergs syster Anna, som levde i ett enligt honom olyckligt och hycklande äktenskap med sin man Hugo Philp. De skulle samma år fira silverbröllop och många andra likheter finns mellan dem och Edgar och Alice i pjäsen. Strindberg ämnade rädda sin syster från äktenskapet.

Jag tror att många av oss idag kan ha svårt att associera till en så mansgrisig man som Edgar, eller så är det jag som lever i fel kretsar för det. Men det finns annat som är lika aktuellt idag: en relation som pågår mer än tjugo år måste i de flesta fall både ha dåliga som bra delar. Det måste finnas slitningar och saker som binder människor samman. Alice och Edgar hatar varandra men de är också tätt sammanbundna genom allt det varit med om tillsammans.

Gästen Kurt, vem är han? Han är ensam, har skilt sig och barnen har vänt honom ryggen. Han är en vindflöjel, vill inte ta ställning, är undanglidande och samtidigt ställer han upp och vakar en hel natt vid den sjuke Edgars sida.

Det finns mycket att fundera vidare kring efter att ha sett föreställningen. Är inte det vad teater är till för, eller all bra kultur: det får oss att reflektera själva, det ger inte färdiga svar utan ställer frågorna, spetsar till det och får oss att själva ställa oss frågor om livet, relationer och om döden och existensen.

För övrigt var det första gången jag såg en föreställning på August Strindbergs Intima Teater, som ligger vid Norra Bantorget i Stockholm, vägg i väggen med restaurangen Röda Rummet. Nu för tiden drivs den teatern i samarbete med Stockholms Stadsteater.

Dödsdansen är väl en av de Strindbergs dramer som sätts upp oftast. Det sägs att det är tionde gången den sätts upp i Sverige. Första gången den spelades i Sverige var 1909 med premiär 8 september och då hade Strindberg hållit ett öga på arbetet med pjäsen. Enligt Ture Rangström, teaterchef för Strindbergs Intima Teater:

August Falck gjorde sitt livs roll mot teaterns självlysande stjärna Anna Flygare.
…
Kritiken var totalt oenig om man tagit del av ett mästerverk eller en ”fasansfull patologisk studie” som inte gick att bedöma. Falck lät dock meddela att det bara förekommit ett litet svimningsfall i publiken.

Strindbergs Intima Teater har en blogg också, där de fortlöpande rapporterar om arbetet med föreställningen.

Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilde novan: Niklas Falk och Marika Lindström i Dödsdansen.
Bildtexter bilderna nedan:
Niklas Falk, Ulf Eklund och Marika Lindström i Dödsdansen.
Marika Lindström och Ulf Eklund i Dödsdansen.


Relaterat:
Intervju med Marika Lindström inför premiären av Dödsdansen.
Teaterns blogg om första läsningen.
Teaterns blogg om andra publikgenrepet.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, premiär, recension, Dödsdansen, August Strindberg, Stockholm, Strindbergs Intima Teater, äktenskap

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: premiär, Recension, Teater

Audiens på Stockholms Stadsteater

9 april, 2010 by Rosemari Södergren

En brunaktig lokal. sliten, betongvägg, två ölbackar och en vitsminkad man i grågröna kläder sitter på en pinnstol lutad mot väggen. Han sover, eller är han död? Det gröna scenljuset gör att hans vitsminkade ansikte blir grönaktigt.
Någon knackar på väggen och en man träder in på scenen och den sovande vaknar och bjuder den honom att sitta ner och tvingar i honom ett glas öl och en dialog startar, där det som egentligen sägs ligger under orden, mellan raderna.
Audiens skrevs av Vaclav Havel 1975 och är en briljant enaktare. Kulturbloggen var på premiären 8 april. Uppsättningen med Etienne Glaser och Sven Ahlström i rollerna är något av det starkaste som går på Stockholms teaterscener i vår.

Den yngre mannen som träder in på scenen är arbetare på bryggeriet och den äldre mannen är bryggerimästaren. Vaclav Havel skrev den 1975, sju år efter att ”Pragvåren” kulminerat. ”Pragvåren” var ett försök att med reformer demokratisera det kommunistiska systemet och förvandla det till en demokratisk socialism. Begreppet ”en socialism med mänskligt ansikte” infördes.
Sovjetstaten med hjälpstater krossade försöken med ett militärt ingripande i augusti 1968.
Efter några år började en stark medborgarrörelse mot det totalitära systemet växa fram och 1977 bildades Charta 77 där Vaclav Havel var en av ledarna och talesmännen.
Pjäsen Audiens är skriven utifrån denna känsla av maktlöshet och raseri och motstånd om drev Charta 77-rörelsen och Vaclav Havel.

Den yngre arbetaren på bryggeriet är Vaclavs Havels alter ego. Han är författare som blivit placerad på bryggeriet för att rulla tunnor. Under dialogen kommer det fram att bryggerimästaren måste lämna rapporter om vad författaren/bryggeriarbetaren företar sig.
Bryggerimästaren i sin tur sitter i klorna på andra högre tjänstemän. Ingen är fri och alla måste spionera på alla. Alla måste misstänka alla.
Och kontrollen är så hård att författaren/bryggeriarbetaren måste hälla i sig öl, trots att han inte tycker om öl, för att bevis att han inte vill sticka ut, att han inte vill vara förmer.

En vecka tidigare hade en annan Vaclav Havel-pjäs premiär på Stockholms stadsteater: Avgång som är skriven 2008. Här bloggade jag om den föreställningen. Den är helt annorlunda och skriven långt efter att Sovjetstaten fallit och Tjeckoslovakien delats i två länder och Vaclav Havel har hunnit vara president i två omgångar: dels för Tjeckoslovakien och sedan för Tjeckien.

Expressens Nils Schwartz har skrivit om föreställningen i ett bloggverktyg (jag skriver inte att han bloggar eftersom han inte på något sätt utnyttjar bloggverktyget möjligheter för interaktivitet. Ni vet: majoriteten av journalister som skriver i bloggverktyg ägnar inte kommentarer eller länkande bloggar en tanke):

Audiens – sedd som ett psykodrama mellan en chef och hans underlydande – har en räckvidd bortom politiska ideologier och managementfilosofier, pjäsen är inte för evigt bunden till en kommunistisk diktatur.
Av en lustig tillfällighet kan man denna vår se ett annat psykodrama mellan en chef och en underlydande, nämligen Mike Bartletts Kontraktet på Teater Tribunalen. Där följs pjäsen av ett samtal med inbjudna gäster.
Här ett förslag till Tribunalen och Stockholms stadsteater. Gör en helkväll tillsammans och låt pjäserna samtala med varandra.

Visst: samtal med publik är ofta intressant. Men jag håller inte med Nils Schwartz. Föreställningen handlar om makt och om förhållandet mellan den som har makten och den underlydande, men den handlar också om övervakning och bristen på personlig integritet. Det viktigt ämne i dagens samhälle där attackerna är hårda för att beskära den personliga integriteten och försöken att inrätta ett övervakningssamhälle. Men måste en pjäs ryckas ur sin historiska inramning för att få oss att förstå det? Jag tycker inte det.

Fakta om Audiens på Stockholms stadsteaters hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om övervakning, politik, teater, recension, scen, Stockholm

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: övervakning, Politik, Recension, Scen, Stockholm, Teater

Från premiären av Vaclav Havels "Avgång" på Stockholms Stadsteater

2 april, 2010 by Rosemari Södergren

Teater när den är som bäst. Så upplever jag föreställningen av Vaclav Havels pjäs ”Avgång” som spelas på Stockholms Stadsteater med Göran Stangertz i huvudrollen. Den har en handling som lätt kan sättas in i många nutida situationer och samtidigt en fördjupad dimension genom en ovanifrån talande författare som deltar i föreställningen med sin röst.

”Avgång” skrevs av Vaclav Havel 2008. Den handlar om en avgående politisk ledare för ett icke namngivet land, om maktens korruption och maktlöshet – men den handlar lika mycket om teater och om författares förhållande till det de skriver.

Vaclav Havel är författare, född 1936 i Tjeckoslovakien i en välkänd industrifamilj i Prag. Havels borgerliga bakgrund gjorde att han av den tjeckoslovakiska staten inte tilläts studera vid universitet. Han var med i motståndsrörelsen Charta 77 och satt i fängelse för detta i olika omgångar, i sammanlagt fem år. Den 17 november 1989 störtades den kommunistiska regimen och den 29 november 1989 valdes Havel till Tjeckoslovakiens president. Han var den första demokratiskt valda president sedan 1946.
När Tjeckoslovakien delades 1992 avgick han som president, men 26 januari 1993 valdes han till president i Tjeckien.

Få författare har som han därför personlig inblick i politikernas värld. Det ger en extra krydda åt föreställningen.

Göran Stangertz spelar exkanslern Vilem Rieger som sitter och surar i en praktfulla villa som var hans kanslerbostad. Efterträdaren Vlastik Klein är en fjant och parodi på honom. SR:s Kjell Albin Abrahamson pjäsen när den spelades i Polen och skriver:

Det råder inga tvivel om att Vilem Rieger har fått låna många drag av Havel och när huvudpersonen tvingas lämna ifrån sig makten till Vlastik Klein är det uppenbart att arvtagaren är en parodi på ärkerivalen Vaclav Klaus. Namnet Vlastik Klein kan översättas med den lille makthavaren vilket helt stämmer överens med hur Havel ser på Klaus. Recensenten på dagstidningen Lidove Noviny skriver att Havels ”alla år inom toppolitiken har gjort hans blick skarpare och hans självironi djävulskt dräpande”.

Vi ska dock inte låta lura oss av det farsartade kring efterträdaren. Han må verka godmodig och löjeväckande, men han är farlig och har mäktiga förbindelser och når dit han vill. Denna underliggande nerv finns där hela tiden: kanske det hela är farsartat, men det är inte ofarligt och människor är bedrägliga.
Även om föreställningen har fart och är rätt rolig är den samtidigt väldigt bitter, den ger ingen ljus bild av politiker eller de människor som omger dem.

Vilem Rieger är inte så ren som han försöker få andra att tro att han är. Tror han ens själv på sig själv? Hans älskarinna, eller flickvän, spelad av Stina Rautelin, är vidrig.

Riegers upprepar som ett mantra att hans politiska budskap handlar om att sätta människan i centrum, att varje individ ska ha möjlighet att utvecklas. Hans flickvän upprepar hans budskap och pushar på. Samtidigt förtrycker de deras åldrade anställde betjänt Osvald å det grövsta. Osvald måste passa upp och slita som ett djur, fast han är gammal och utsliten. Han fick ingen möjlighet att förverkliga sig själv.

Föreställningen har flera bottnar och flera dimensioner. Författaren själv (spelad av regissören Lennart Hjulström) avbryter föreställningen vid flera tillfällen, med en röst ovanifrån. Osynlig talar han någonstans uppifrån, som en gud. Författaren klagar på hur vissa scener spelas, klagar på sig själv och sin oförmåga att skapa naturliga sortier på en scen och då han låter scenen stå tom och funderar kring tomhet får föreställningen en existentiell dimension som tilltalar mig. Vad är tomhet och vad kan tomheten säga oss?

Kulturbloggen var på premiären – och det är alltid en extra upplevelse. Vilka fanns i publiken denna premiärafton i Stockholm?
Författaren P.O. Enquist såg jag liksom S-partiledaren Mona Sahlin.
Flera skådespelare syntes i publikvimlet, som Niklas Hjulström och Gunilla Nyroos.

Nils Schwartz på Expressen skriver om föreställningen i ett bloggverktyg:

Om den publik som förväntansfullt sorlade i foajén på Stockholms stadsteater den 1 april 2010 kände sig besviken efter den svenska urpremiären på Avgång, så berodde det nog mera på att Havels välförtjänta rykte är bättre än pjäsen. Något som Havel själv antyder i inlagda metakommentarer under spelets gång, förmedlade av regissören Lennart Hjulströms röst.

Det är som att se en farskarusell dras i gång utan att den någonsin får upp farten. Fast kanske är det just det som är avsikten – referenser till Körsbärsträdgården och direkta repliker ur Kung Lear lägger ett mått uppgivenhet till pjästiteln.

Jag håller inte alls med honom. Jag tycker det är en stor poäng att föreställningen inte blir allt för farsartad. Jag tycker också att ordet metakommentarer är fel uttryck. Kommentarerna är mer än så, de är en viktig del i föreställningen. Utan författarens kommentarer hade föreställningen inte alls varit lika bra. De ger ett djup och gör oss till medskapare, vi börjar tänka på hur scenlösningarna kan göras, de gör oss delaktiga i att skapa föreställningen.

En vecka efter premiären på ”Avgång” har Stockholms Stadsteater premiär på ännu en pjäs skriven av Vaclav Havel, nämligen Audiens, skriven 1975 och som utspelar sig i 1970-talets kommunistiska Tjeckoslovakien. Det handlar om att anpassa sig till makten – som ett sätt att överleva.

Fotograf: Petra Hellberg

Mer relaterat:

Intervju i tidningen Dagen med Göran Stangertz inför premiären av föreställningen.
Pressmeddelande på Newsdesk om Stadsteatern uppsättningar av Havels pjäser.

Fakta om föreställningen:
Medverkande.
Rieger Göran Stangertz
Irena Stina Rautelin
Farmor Iwa Boman
Vlasta Tina Råborg
Zuzana Moa Silén
Monika Lena Nilsson
Bea Anja Lundqvist
Albin Victor Molino
Hannes Ralph Carlsson
Viktor Björn Bengtsson
Osvald Sten Ljunggren
Jack/Förste polis Ole Forsberg
Kim/Andre polis Françoise Joyce
Klein Leif Andrée
Knobloch Åke Lundqvist

Produktion:
Av Václav Havel
Översättning Karin Mossdal
Regi Lennart Hjulström
Scenografi Charles Koroly
Kostym Charles Koroly
Kompositör Lars-Eric Brossner
Ljus Erik Berglund
Ljud Michael Breschi och Terese Johansson
Mask Johanna Ruben

Läs även andra bloggares åsikter om teater, existens, författare, recension, Vaclav Havel, Göran Stangertz, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Existens, författare, Recension, Teater

Kulturbloggen rapporterar från premiären av Jerusalem 2010 på Dramaten

27 mars, 2010 by Rosemari Södergren


USA.s utrikesminister Hillary Clinton kommer till Jerusalem, hon måste avbryta ett besök i Kina. En robot är avfyrad på väg mot Iran och det äventyrar fredssamtal som pågår mellan Israel och palestinierna.
Föreställningen bygger på nyheter från olika medier. Scener, bilder, impressioner blandas och flyter in i varandra. På Dramatens hemsida berättas också att föreställningen kommer att påverkas och förändras i relation till den pågående händelseutvecklingen i världen.
Det blir en ovanlig föreställning som hjälpligt hålls ihop med en ramberättelse om en ung kvinna, Sara Goldblum, som med kort varsel fått hoppa in som pressassistent till Hillary Clinton.
Sara uppges ha judiska rötter, men är uppväxt i USA och vill inte på något sätt ställas till svars för vad Israel gör.

Den andra ramberättelsen är jakten på vem som avfyrat den robot som var på väg till Iran men var fel inställd och kraschade på en annan plats. Vem har fyrat av den och varför?

Hillary Clinton slår sig ner på ett hotell i den arabiska delen av Jerusalem och väntar på att få svar och väntar på att Iran ska sända någon framstående talesperson.
Samtidigt flockas andra stora ledare för olika folk liksom representanter för vapenindustrin och väntar på att få träffa Clinton.
Alla väntar och är instängda i hotellet av säkerhets skäl.

Det märks att föreställningen inte har ett färdigt manus utan att föreställningen kan ändras om något händer i världen. Det tror jag är en anledning till att uppsättningen inte känns klar. Den är ingen helhet för att den vill vara redo för vad som händer i omvärlden, framför allt i Mellanöstern.

Jag undrar om det inte hade varit mer intressant att arbeta mer med collage och arbeta med filmklipp och annat också.

Det brukar sägas att en bra författare inte skriver hur saker är utan målar det med ord. Som att inte skriva att en person är glad utan beskriva det så glädjen känns, att säga det utan att använda ordet glad. Det gäller samma för teater. Bra teater skildrar något genom att spela scener där karaktärer agerar. I ”jerusalem 2010” är det lite väl mycket som inte spelas upp utan sägs i tal och monologer. Som att berätta hur palestinier lider, istället för att skapa en scen där vi kan känna förtrycket.

Kulturbloggen var på premiärvisningen och då var det som alltid vid sådana tillfällen en del intressanta personer i publiken. I pausen såg jag Aftonbladets krönikör Helle Klein.
Två rader framför oss satt Henning Mankell och på raden framför honom satt Jan Guillou. De två deckarkungarna sågs lutande mot varandra, samtalande. Det är klart jag är nyfiken: vad kan de ha diskuterat?
Henning Mankell har skrivit inledningstexten i föreställningen program. Texten har rubriken ”Varför angår det oss vad som händer i Mellanöstern?”

Jag är inte säker på att föreställningen drog dessa paralleller och fick oss att känna varför det som händer i Mellanöstern angår oss. Det var för mycket som sades i tal och för lite som hände med människorna, karaktärerna.
Tusen politiska tal kan aldrig få oss att känna lika mycket medkänsla som en liten människas öde. Mer människor och färre politiska tal, det får åtminstone mig att känna mer förståelse.

Om jag nu ändå ska vara på det gnälliga humöret så tycker jag att föreställningen bygger lite för mycket på klichéer. Hillary Clinton framställdes lite för mycket så som politiker på högsta maktnivån alltid presenteras och Per Mattsson som Irans president Mahmoud Ahmadinejad var komisk mest för att det var roligt att se Mattsson så sminkad.

Fast det är klart, Dramaten är vår nationalscen och både skådespelarna och regissörerna är bland landets bästa, så det är alltid roligt att se en föreställning där – och för den som är intresserad av politik och internationella frågor är föreställningen högintressant.

Och:
om du går på föreställningen: håll ögonen öppna för Omid Khansari som spelar den hotellanställde och Judas. Omid spelar med i ”Slott i Sverige”  också. Det är en skådespelare vi kommer att få se mer av i framtiden. Han har en hemsida förresten,

Fakta:
I rollerna Lil Terselius, Melinda Kinnaman, Per Graffman, Björn Granath, Nina Fex, Nadja Weiss, Magnus Ehrner, Peter Perski, Per Burell, Per Mattsson, Omid Khansari m fl
Regi Eva Bergman
Scenografi Sören Brunes
Kostym Ann-Margret Fyregård
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Lena Bouic Wrange

Information på Dramatens hemsida om föreställningen ”Jerusalem 2010”.

På bilden nedan: Melinda Kinnaman, Peter Perski, Per Graffman, Lil Terselius och Magnus Ehrner

Fotograf: Sören Vilks

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om teater, politik, Mellanöstern, recension, Jan Guillou, Henning Mankell, Jerusalem, Hillary Clinton

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Mellanöstern, Politik, Recension, Teater

Från premiären av "Födelsedagskalaset" på Stockholms stadsteater

26 mars, 2010 by Rosemari Södergren


En rum i bruna färger med ett bord och trästolar. På bordet en transistorradio som spelar en Abba-låt. Längre bort en stor lucka, som i engelska små pensionat eller caféer.
Scenografin, inredning, är så realistisk. Det känns so
m om vi flyttats till ett mindre fik eller pensionat i en mindre engelska stad, eller i en London-förort.
En äldre man, Pete, kommer lätt haltande in (spelad av Ingvar Hirdwall). Han lägger en morgontidning på bordet. En äldre kvinna, Meg (spelad av Gunilla Nyroos), kommer in. De småpratar, en enkel dialog, som ett samtal, vilket som helst.
Stämningen och det realistiska är förrädiskt. Det äldre paret driver ett pensionat med en enda gäst: en yngre man Stanley (Shanti Roney). Han ligger kvar i sängen halva dagarna, håller sig inomhus, kedjeröker och har solglasögon på nästan jämt. Är han deprimerad? Alkoholiserad? Neddrogad? Eller bara elak?
Bortklemad av Meg som ställer upp på allt?

Ganska snabbt har den realistiska, naturalistiska framställningen fått en vibrerande ton av mystik, av absurdism och Becket-anda.

Två svartklädda kostymklädda män (spelade av Peter Andersson och en rundhyllt Reine Brynolfsson anländer och vill ha ett rum. Den större av de två männen, Mr Goldberg (Peter Andersson), är bossen. Han bestämmer och styr över Brynolfssons rollfigur. De har ett uppdrag, ett mystiskt uppdrag. De knackar på dörren och de får snabbt Meg att arrangera ett födelsedagskalas för Stanley.

Stanley nekar dock till att han fyller år, men kalaset arrangeras ändå.

”Födelsedagskalaset” är en kuslig föreställning om människans förmåga att ljuga för både sig själv och andra. En föreställning om övergrepp och en föreställning om vår förmåga att blunda för övergrepp.
Eller så är det en föreställning om två människors liv tillsammans.

Vad föreställningen handlar om, vilken betydelse du sätter in i händelserna och karaktärerna är upp till dig själv. Pinter som skrivit pjäsen var alltid mycket politisk, men låt dig inte lura av det på ytan naturalistiska. I programmet om föreställningen berättas om ett brev han mottog när pjäsen sattes upp i slutet av 1950-talet:

Bästa Mr Pinter, jag skulle vara mycket tacksam om ni ville vara vänlig och förklara för mig innebörden av er pjäs Födelsedagskalaset. Det här är de punkter jag inte förstås: 1. Vilka är de bägge männen? 2. Varifrån kommer Stanle? 3. Antas samtliga vara fullt normala? Ni inser nog att utan att ha fått svar på mina frågor, kan jag inte helt och håller förstå er pjäs.

Pinter sägs ha svarat:

Kära ni, jag skulle vara tacksam om ni ville vara vänlig och förklara för mig innebörden av ert brev. Det här är de punkter jag inte förstår: 1. Vem är ni? 2. Varifrån kommer ni? 3. Antas ni vara fullt normal? Ni inser nog att utan att ha fått svar på mina frågor kan jag inte helt och hållet förstå ert brev.

Pinters pjäser lämnar utrymme för var och en att lägga in egna betydelser.
Nå hur lyckades då den här uppsättningen? Den var regisserad av Thommy Berggren som har regisserat åtminstone två andra pjäser av Harold Pinter tidigare: Fastighetsskötaren på Klarascenen 2001 och Hemkomsten på Stora scenen på Stockholms stadsteater 2006.

Det var en sak som störde mig emellanåt. Även om jag satt på tionde raden, vilket är långt fram, hade jag rätt ofta svårt att höra vad skådespelarna sade. Ljudet var inte bra inställt. Det kan inte ha varit tanken att en del av samtalen mer ska uppfattas som brus. Men sådant måste ju kunna rättas till och kanske bara berodde på premiärnerver.

Föreställningen är både skrämmande men rolig. Mörk men samtidigt ljus, även om människorna ljuger och lurar framför allt sig själva känner man en slags värme för dem ändå. Kanske. Det är förstås upp till mig som betraktare, var och en sätter in sina egna betydelser.

Men ett tag kröp det i mig. Jag vet inte om det var för utdraget ett tag, att jag kände att en katastrof var på gång men att det dröjde för länge eller om det var premiärnerver som gjorde att skådespelarna inte fått riktigt fart på en del av dialogerna.

En högtidsstund var det dock att för mig få se några av mina favoritskådespelare live på en teaterscen istället för på filmduken: Shanti Roney och Ingvar Hirdwall.

Och som ofta är det en extra krydda att gå på en premiär. På raden bakom oss satt Mikael Persbrandt, för kvällen iförd en elegant mörkblå kostym. Två rader längre fram satt Sven Wollter, iklädd enklare kavaj. Han rökte förresten i pausen – då stod han därute och pausrökte tillsammans med mitt sällskap för kvällen.
Mikael Nyqvist såg jag också där, vi gick ut ur salongen samtidigt. Han var iklädd enklare mörk.manchesterkavaj.

Relaterade artiklar:
Thommy Berggren intervjuas i DN då Harold Pinter dog 2008.
En intervju med Thommy Berggren då han satte upp en Pinter-pjäs 2006.

Fotograf till samtliga pressbilder: Petra Hellberg
Bildtext till biildenovan: Reine Brynolfsson, Shanti Roney och Peter Andersson i Födelsedagskalaset.

Bilderna här nedan:
Shanti Roney och Gunilla Nyroos i Födelsesdagskalaset.

Reine Brynolfsson, Shanti Roney och Peter Andersson i Födelsedagskalaset.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om teater, scen, Stockholms stadsteater, Pinter, Shanti Roney, Ingvar Hirdwall

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Recension, Stockholms stadsteater, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 287
  • Sida 288
  • Sida 289
  • Sida 290
  • Sida 291
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Filmrecension: Jävla karlar

Jävla karlar Betyg 3 Svensk biopremiär 6 … Läs mer om Filmrecension: Jävla karlar

Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Bytet Betyg 4 Global premiär på Netflix … Läs mer om Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Alltför speedig redogörelse utvecklas till skoningslös skräck – Girls and Boys på GEST

Av Dennis Kelly Regi: Kristina … Läs mer om Alltför speedig redogörelse utvecklas till skoningslös skräck – Girls and Boys på GEST

Lika förunderlig som beundransvärd bedrift – Svensk sextett firar Miles Davis 100 år via Milestones & Kind of Blue

30/10 2026 Nefertiti i … Läs mer om Lika förunderlig som beundransvärd bedrift – Svensk sextett firar Miles Davis 100 år via Milestones & Kind of Blue

Teaterkritik: Sista meddelandet – en oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig

Sista meddelandet Av Nina … Läs mer om Teaterkritik: Sista meddelandet – en oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig

Ojämn omdaning av standards – Ember med Ellas Kapell

Ellas Kapell Ember 3 Inspelad … Läs mer om Ojämn omdaning av standards – Ember med Ellas Kapell

The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Betyg: 4/5 Det är lätt att … Läs mer om The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Titel: … Läs mer om Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Titel: Puttes äventyr i … Läs mer om Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr Doktor … Läs mer om Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in