Det röda trädet
Fritt efter Shaun Tans bok
Regi/Komposition Lars-Eric Brossner
Scenografi/Kostym: Sören Brunes
Ljus Peter Weicht
Mask/Peruk: Linda Bill
Urpremiär 1 mars 2013
Det vi är med om är en egen genre, kan bara hålla med teaterns VD. Vad som gestaltas är en poetisk bildroman för sexåringar och uppåt, skriven av prisbelönt australiensare. Cecilia Milocco vistas ensam i och utanför en stor kub. Hon utsätts, med hjälp av Sören Brunes fantastiska scenografi, för vedermödor och allsköns oförutsedda händelser. Hon, den rödhåriga flickan, reagerar med förundran och stänk av förtvivlan. I Shaun Tans suggestiva bok ges uppenbarligen generöst med utrymme åt mottagaren. Barnen på premiären verkade inse att de varit med om något egendomligt, något sällsamt. Men jag uppfattade inte att de efteråt diskuterade eller var exalterade. Men jag tror att när de lägger sig på kvällen, kommer de berätta för åtminstone en förälder, att de sett något högst märkvärdigt. Tror att tillvaron utvidgat sig för dem en aning, utan att jag konkret kan tala om hur. Lars-Eric Brossner är barnteaterns förgrundsgestalt i Göteborg sedan många år. Hans dröm är att varje åskådare ska levitera, denna utopiska längtan framgår av intervjuer han gjort. Här kommer han nära sin dröm.
Den ensamma flickan vaknar upp och märker att allt är annorlunda. Hon bearbetar och utforskar, blir verksam och passiv samt roar sig med fantasifulla upptåg. I förhandsreportage i en kvällstidning ansågs detta scenkonstverk uteslutande kretsa kring depression. Jag vill inte riktigt hålla med baserat på vad jag såg. Självklart är scenens enda aktör ledsen över att vara övergiven, men hon är lika mycket förundrad över omslingrande uppblåsta jättearmar, trassligt rep och spännande skjutväggar. Föreställning följer som ni insett ingen logisk narrativ struktur. Repliker saknas helt. Däremot är Miloccis roll inte stum. Hon sjunger innesluten i ett vitt ägg och hon ropar efter icke-existerande medmänniskor. Utan att avslöja allt får vi ändå ett förlösande positivt slut.
En allåldersföreställning ska förstås leverera hopp som bestående intryck. En ansenlig mängd personer och yrken är inblandade i produktionen för att skapa magi. Regissör Brossner står för eggande musik. Dekormålarna har haft full upp och ljussättningen är långt utöver vanlig standard. Man har skapat en enorm roterande cirkel innehållande starka spotlights. För att symbolisera titeln skjuter de iväg strålar av skarpt rött ljus.
Ska komma med en bekännelse om skådespelaren i föreställningen. Jag har inte varit helt bekväm med hennes artikulation i högt tonläge som förekommit i uppsättningar jag sett. Utan repliker måste hon denna gång lita till sin kropp och sin mimik. Det funkar utmärkt. Hon får bära ett oerhört stort lass, eftersom publikens ögon hela tiden riktas mot henne. Hennes avlastning blir de gånger (inte så få) då hon är gömd under täcket, bortvänd eller är koreograferad inunder det mjuka vita tyget.
Efteråt glömde jag fråga kvinnorna från bokförlaget som spänt såg fram emot premiären, hur fritt man hade tolkat innehållet. Exempelvis hör vi en högtalarröst som slumpartat leker med ord, långt över huvudet på barnen som ändå behåller uppmärksamheten. Orden som etsat sig fast hos mig är evolutionsteori och blomkålsöron. Jag är ganska säker på att alla med öppet sinne, oavsett ålder, kommer att svepas in i skeendet och effekterna, fast som ni kunnat läsa famlar jag efter passande och rättvisa formuleringar. Hoppas i alla fall ha väckt er nyfikenhet. Förutfattade meningar och uppgivenhet råder Brossner och hans personal bot på.
Text: Mats Hallberg
Medverkande: Cecilia Milocco
Fotograf: Patrik Gunnar Helin
