Teaterkritik

Gyllene Draken
Fria Teatern, Högdalen
Premiär den 26 januari 2013

Längst ner i ett flervåningshus ligger den asiatiska restaurangen Gyllene Draken. Skådespelarna gestaltar den stressiga kökspersonalen, och det görs med sådan passion att jag på riktigt känner doften av matos och thaikyckling. På köksgolvet ligger ”den lille”, personalens senaste tillskott, och skriker av tandvärk. Till tandläkaren kan han inte gå för han är ju papperslös.

I lägenheterna ovanför restaurangerna bor människor som vi också får bekanta oss med. Flygvärdinnorna Eva och Inga som bor tillsammans högst upp i huset. Det unga paret som nyligen flyttat ihop och varit så lyckliga – tills kvinnan blir gravid. Den unga kvinnans farfar som så gärna vill vara ung. Den prostituerade kvinnan, som alla behandlar hur de vill, och hennes hallick. Mannen i medelåldern som blivit bedragen av sin fru. Och så den lilla nattöppna livsmedelsbutiken med butiksägaren Hans.

De fem skådespelarna spelar samtliga roller. Den papperslöse flyktingen förvandlas till mannen i medelåldern med hjälp av en randig skjorta och en stressad asiatisk kock blir till den unga kvinnan genom att knäppa upp tröjan för att sedan bli trovärdig som butiksägaren Hans tack vare en mörkgrön keps.

Vi får följa dessa vanliga personer och deras sorgliga öden. Vad gör man när man blivit bedragen av den man älskar? Vad gör man när man ska föda ett barn som inte är välkommet? Vad gör man när man inte kan söka vård trots att man har så ont att man hellre vill dö? Under föreställningens två timmar sitter jag som förtrollad. Skådespelet är så passionerat och manuset speglar vår samtid så bra att jag gärna vill se mer när applåderna börjar. Ta chansen att de den här föreställningen!

Av Roland Schimmelpfennig
Översättning Ulf Peter Hallberg
Scenografi och kostym Mats Persson
Regi Thomas Müller
I rollerna: Caroline Harryson, Per Lasson, Olle Sundberg, Peter Sundberg, Stina von Sydow

Text: Ida Stiller

Relaterat: recension i SvD.

West Side Story
Baserat på ett koncept av Jerome Robbins
Manus Arthur Laurents
Musik Leonard Bernstein
Sångtexter Stephen Sondheim
Översättning Rikard Bergqvist
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Musikaliskt ansvarig, dirigent Joakim Hallin
Ljus Mikki Kunttu
Ljud Oscar Johansson
Mask Katrin Wahlberg
Premiär Stockholms Stadsteater 8 mars 2013

West Side Story var den första filmen som fick Oscar både för regi och dansens koreografi. Dansen är inte bara en viktig del i berättelsen i West Side Story, den driver handlingen framåt och den fördjupar det som förmedlas. Att sätta upp West Side Story med framgång kräver därför självklart bra dans – och där har regissör Ronny Danielsson och koreograf Roger Lybeck fått fram en imponerande föreställning.

Jag var dock minst lika imponerad av scenografin och ljussättningen. På en murrig scen med fåtäljer, stolar, toalettstol och badkar, allt med stil från femtiotalet startade föreställningen där de två gängen som strider om plats på New York-gatan framställs som mycket unga, som barn, som bråkar om en pappersdrake. En stark inledning på denna mörka berättelse där vi alla, oavsett om vi läst manus eller sett filmen eller någon tidigare uppsättning av musikalen eller inte, ändå vet från början att nu börjar en obönhörlig resa mot katastrofen.

Två ungdomsgäng möts i berättelsen. Det är ungdomar som är födda i USA, men med invandrade föräldrar, många med östeuropeisk bakgrund. När Puerto Rico blev amerikansk delstat kom många invandrare därifrån. Dessa ungdomar vill också ta för sig, men ses som utbölingar av de ungdomar som fanns på plats före dem. Och där, mitt bland dessa gängungdomar som konkurrerar om plats på gatan finns Tony, som fått jobb och inte längre vill vara med i gänget. Han tillhör gänget som fanns på plats först. Att han ska bli dödligt förälskad i puertoricanernas ledare Bernardos syster Maria förstår vi från först stund hon dyker upp på scen. Bernardo har nyligen tagit henne till USA för att hon ska gifta sig med hans kompis. Maria är ung och kaxig, hon vill få bestämma själv vem hon ska gifta sig med.

West Side Story är en variant på Romeo och Julia-temat, men med tydligare självständigare kvinnor. Kanske. Det beror förstås på hur Romeo och Julia sätts upp. På sitt sätt är Julia också en självsäker ung kvinna.

Karl Dyall i rollen som Bernardo är som väntat grymt bra. Han är så gedigen dansare. Men en mängd andra skådespelande dansare och dansande skådespelare är med sin skicklighet viktiga delar i den föreställning som inte bara fick stående ovationer på premiären utan massor av applåder efter de olika scenerna.

Foto: Petra Hellberg