Teaterkritik

Faust och Faustin and out
Av Johann Wolfgang von Goethe och Elfriede Jelinek
Översättare Aimée Delblanc och Britt G Hallqvist
Bearbetning Hilda Hellwig och Lucas Svensson
Regi Hilda Hellwig
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Hilda Hellwig
Ljus Max Mitle Mask Gunnar Lundgren
Ljud Gustav Nordmark
Regiassistent Åsa Björklund
Dramaturg Lucas Svensson
Göteborgs Stadsteater
Premiär 31 januari 2014

Som hobbyrecensent och kulturkonsument gav nystartade Kritiken i P1 mig mycket input. Vad har jag sett? Vad tycker jag? Vad kan det jämföras med? Denna gång är de nödvändiga frågorna – för att tala politikerspråk – en ofantligt stor utmaning att ge sig på. Någonstans måste nystandet börja och Elfriede Jelineks identifikation av fienden, det vill säga den manlighet som erövrar och förtrycker är en bra startpunkt. Efter att ha sett tre dramer och läst halva Lust, påstår jag att detta är drivkraften i hennes författarskap. I Faust och Faustin and Out är Britt G Hallqvists njutbara rim från Goethe insprängda i nobelpristagarens sekundärdrama. Resultatet är svårbearbetat, åtminstone för publiken. Stilnivåer blandas när begär blottläggs, vilket förvisso gör anrättningen något mer uthärdlig. Två scener kring klubbmusik och möjligen sexistisk schlager av Tom Jones, fungerar som pjäsens enda komiska andningspauser. Grundackordet består dock av svårmod och raseri.

Då pjäsens avstamp är samtiden ser vi in i odjuret Fritzls grönkaklade källare. Här nere träffar vi på tre kämpande kvinnor vars enda kontakt med omvärlden går via teverutan. Kim Theodoridou Bergquist (elev) spelar med eftertryck den roll som är värsta offret för pappans barbariska perversioner. Vad kvinnorna i obestämbar ålder säger och gör skulle kunna liknas vid ett antal terapisessioner. I första scenen illskriker ett spädbarn, varvid mamman tappar tålamodet och slänger in barnet i ett skåp. Ur samma skåp kryper de manliga kombattanterna fram i den andra av tre akter. I programbladet står att läsa om den optimistiske imperiebyggande mannan fylld av humanism som ändå kolliderar med verkligheten. Mannen härjningar skapar oundvikligen offer.

Värt att notera att den desillusionerade Jelinek skrivit direkt för regissören Hilda Hellwig. Det är förståligt om hon ville komplettera den tyska myten om att ingå en pakt med djävulen genom att sälja sin själ. I min enfald trodde jag att originalidén kom från Goethe, men redan sent 1500-tal skrev Marlowe ett verk om Faust och hans ödesdigra beroende av Mefisto. Svarkonsterna som denne demon praktiserar kan föra tankarna till vad som sker i återigen aktuella Mästaren och Margarita. Ska inte snäva in Simon Nortons meritlista och hävda att han är typecastad. Men vem skulle kunna överträffa honom som domptör med bar överkropp och blodfärgad högerhand? Den unge naive Faust görs av en rising star, nämligen Adam Lundgren som redan har pondus i agerandet. En mästare i detta fack är självfallet Ivar Wiklander. Hans förtvivlan och vankelmod påminner om vad Klaus Maria Brandauer visade i Oscarsbelönade Mephisto.

De nio skådespelarnas prestationer är överlag precis vad man förväntar sig. Några som påtagligt sticker ut har omnämnts. Caroline Söderström har som Gretchen inte samma dominerande position som hon hade i Att begära tre systrar. I vilket fall är hon och Mia Höglund-Melin kollosalt bra på att hantera hypersnabba ordflöden och blixtsnabba vändningar. Min stora invändning handlar således inte om skådespeleri utan om själva skådespelet. Pjäsen är i mina ögon i vissa stycken obegriplig. Om dramaturg och regissör är medskyldiga är svårt att avgöra. Formatet är så pass uttömmande att det motsvarar dubbla längden gentemot en vanlig uppsättning på Nya Studion. Jelinek bombarderar skoningslöst istället för att tukta sina vildsinta haranger. Ett stilgrepp hon är särskilt förtjust i är omtagningar för att ytterligare ett varv upprepa sina käpphästar. Det blir för mycket ohanterlig ordmassa och för lite psykologiserande gestaltning. Risken är överhängande att mottagarna blockeras och därför inte tar med sig fruktbärande tankegods ut ur salongen.

Text: Mats Hallberg

Skådespelare Johan Gry
Åsa-Lena HjelmMia Höglund-Melin
Johan Karlberg
Adam Lundgren
Simon Norrthon
Caroline Söderström
Kim Theodoridou Bergquist
Iwar Wiklander

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Lindansarna
Av Bernard Cauchard
Manus, regi, ljudcollage: Bernard Cauchard
Scenografi och dockor: Thomas Lundqvist
Ljus: Jonatan Winbo
Familjeföreställning för barn 4-9 år
Urpremiär 1 februari 2014 på Marionetteaterns nya scen på våning i Kulturhuset, Stadsteatern, Stockholm

Marionetteatern har fått en ny scen i Kulturhuset i Stockholm. Det känns hoppfullt. Dockteater är en fascinerande teaterform med där det finns många olika slags dockor att använda för att berätta något. Med en egen scen i Kulturhuset kan vi väl hoppas på en satsning på dockteater.

Lindansarna var en värdig invigningsföreställning. Tre vänner möts och berättar om sitt liv, fast inte ett vanligt talat ord uttalas under föreställningen. Berättelsen förmedlas med rörelser, musik och ljud.

Dockorna är omkring en meter höga, klädda i vitt  och förs av dockskötare iklädda svarta kläder. Dockorna har så fint skulpterade ansikten, de ser riktigt mänskliga ut och när dockskötarna för deras armar, ben, huvuden och kroppar uppstår en övertygande illusion av rörelse. Fast vi ser dockskötarna upplever vi att dockorna är levande.

Den underbara, vackra, poetiska, varma, roliga och eftertänksamma föreställningen är ett bevis på att kultur för barn behöver inte vara lättsmält underhållning. Lindansarna kräver något av publiken men det uppskattar barnen. Barnen engarerar sig och jag hör hur små barn i premiärpubliken pratar högt och kommenterar vad som sker på och runt scenen.

De tre dockorna berättar med rörelser och ljud för oss om några av sina minnen.
Om att försöka lära sig spela piano och om att bli vän med tonerna, om att vilja kunna flyga, om att plantera blommor.

För Bernard Cauchard som sätter upp Lindansarna på Marionetteatern står rörelsen i centrum. Han berättar i ett pressmeddelande:
– Jag tycker det är viktigt att landa i nuet och ta sig tid att se sig omkring. Att ta in hur blommorna växer och hur himlen ser ut. Där finns poesin i vardagen. Och när tempot blir lite lägre börjar fantasin flöda för det händer så mycket i stillheten.

Han förklarar vidare:
– Även om vi gör en familjeföreställning har vi barnen i fokus. Idag serveras de så många färdigproducerade ”lekar” som filmer och dataspel. Jag vill att barnen ska behålla sin fantasi och leva sig in i berättelsen och faktiskt vara med och tolka det de ser. Då är rörelsen en bra ingång, som är väldigt naturlig och hemma för mig.

– Dans och kroppsspråk kommunicerar direkt till oss människor, vi tolkar allt vi ser och förstår ibland bättre än det som uttalas med ord. Jag vill ge även de små barnen förtroendet att leva sig in i föreställningen och bli fria i sina tolkningar, avslutar Bernard Cauchard.

Bernard Cauchard har i allra högsta grad lyckats med vad han föresatt sig. Lindansarna är en föreställning där publiken blir medskapande och där vi upptäcker vad rörelser kan uttrycka och förmedla och hur spännande de små tingen i vardagen kan vara.

Bernard Cauchard är skådespelare och dansare och har bland annat arbetat vid Cullbergbaletten i åtta år under Mats Eks ledning och med Birgitta Egerbladhs uppsättningar.

Bernard har även arbetat som skådespelare och regissör på Tyst Teater som skapar föreställningar för såväl hörande som icke-hörande.

Medverkande:
Magnus Erenius, Kay Tinbäck Du Rées och Helena Nilsson
Foto: Petra Hellberg

PSYK – projekt N06AF07
Manus Linn Renström
Koreografi Tina Lindberg&Wictoria Mayer i samarbete med dansarna
Teater Alma, Stockholm

Överläkaren Maria (Kerstin Ramström) har forskat fram ett undermedel, N06AF07, för att hjälpa människor med olika former av psykisk ohälsa. Medlet har underkänts som oetiskt. I desperation över att ingen av hennes unga patienter (självskadeflickor) blir bättre på den rättspsykiatriska avdelningen tar hon beslut att ändå testa.

“Psyk” är en annorlunda teater med inslag av starka dansscener. Danserna är vackra och kompletterar de starka dialogerna i pjäsen. Danserna är också dramatiska, våldsamma och kryper in under skinnet på publiken.

Pjäsen utspelar sig kring 18-åriga Malin som kommer till rättspsyk efter ett antal misslyckade självmordsförsök. Där blandas självskadepatienter i unga år tillsammans med mördare och pedofiler. Personalen på avdelningen har minimum utbildning, ingen av dem förstår egentligen varför de här tjejerna ska finnas där och ger dem en massa arbete.

Malin lär sig att vara på avdelningen genom Alice och lär sig att överleva där. Minsta övertramp innebär isolering vilket personalen använder frekvent.

– Är du inte rädd ..jag menar de är ju galna här, säger Malin.
– Det är alla i någon form, du och jag är inte annorlunda från Fredrik eller Cecilia eller någon annan här inne. Och vårdarna är inte annorlunda heller – fast de gör sitt bästa för att bevisa att de är det.

Rättspsykiatrisk så kallad vård är till för dömda brottslingar, mördare, men också människor som sjukvården säger sig inte klara av. Det gäller bland annat. unga tjejer med självskadebeteende. Inne på avdelningen förvaras patienterna i en sluten passiv värld. Vård, samtal, traumabearbetning finns inte.

Det är alldeles för liten personalstyrka och många ur personalgruppen har psykiska problem som är närbesläktade med de problem de intagna har. Malin ritar hela dagarna. Hon fyller sitt skissblock med meningslöst klotter i väntan på att få komma ut.

Överläkaren Maria är trött på att ingen blir frisk och när hon i ren desperation testar sin medicin på patienterna för att få dem att möta sina upplevelser, blir konsekvenserna förödande. Läkaren orkar inte bry sig utan säger bara, de blir bättre.

Malin klarar sig hon registrerar det som hander de andra. Hon ställer frågor och läkaren friskförklarar henne plötsligt för att slippa frågorna.

– Men de andra då, ropar Maria, vad hände med Cecilia, Fredrik?

“Psyk” ger inget happy end, i en dramatisk ensembledanse möter vi Malin som “frisk” ute i samhället. Smärtan är större och djupare än någonsin och en ritualliknande dödsförklaring av sina medpatienter slutar med att hon tar livet av sig själv.

Att göra teater på temat psykisk ohälsa är svårt och inte minst att begränsa området. Genom att fokusera på de unga tjejer som i brist på resurser inom psykiatrin hamnar på Rättspsyk, har man begränsat och tydliggjort ett allvarligt problem.

Det är två timmars teater där det känns som att tiden inte finns, stämningen är tät, skådespelare och dansare oerhört skickliga.

Pjäsen vill lyfta medvetandet om psykisk ohälsa och hur människor med självskadebeteende behandlas. Föreställningen vill väcka frågor hos publiken om varför det är så svårt att prata om psykisk ohälsa. Varför behandlas människor med ångest och självskadebeteende som kriminella? Föreställningen förmedlar känslor och tankar, som vi publiken bär med oss utan att få svaren.

“Psyk” sattes upp på Teater Alma, tre föreställningar. Mer finns inte resurser för. Jag skulle dock önska att den kunde visas fler gånger inte minst för anställda inom psykiatrin, politiker och andra beslutsfattare.

Det var mycket bra teater i ett litet format med små resurser och skicklig kombination av dans- och talteater.

Manuset till “Psyk” är skrivet av Linn Renström och bygger på faktauppgifter och autentiska berättelser. Skådespelarna är en sammansättning av elever från Kalle Flygares Teaterskola och proffs. Dansarna kommer bland annat från FEJM, ABFs dans och scenskola i Botkyrka, där Tina Lindberg är en av lärarna.

Text: Anne Skånér