Teaterkritik

Kränkt – the musical 
Teater Lacrimosa på Dramalabbet
Premiär den 6 mars 2014

Den kränkte vite mannen har blivit ett begrepp den senaste tiden och porträtterats såväl på facebook som i litteratur och på teater. Dramalabbet framför nu Liv Elf Karléns Kränkt – the musical.

Här är det Otto Milde som går från att känna sig kränkt till att själv vara den som kränker i skydd bakom datorskärmen – för att till sist ta steget ut IRL.

På skärmar i bakgrunden medverkar Ann Petrén, Bianca Kronlöf och Bahareh Razakh Ahmadi som kränkta män med autentiska uttalanden från forum som Flashback och Avpixlat, anonyma hotmejl samt även med citat av Freud, Rousseau och nutida politiker och mediemän.

Kränkt är en humoristisk musikal om sexism, homofobi och främlingsfientliga strömningar på nätet. Om dem som bär sin manlighet som en mask och som plötsligt känner sitt ego hotat när de fasta normerna för vad som är kvinnligt och manligt inte gäller längre.

Manusförfattaren Liv Elf Karleån skriver i programmet att hon har velat ta känslorna bakom näthatet på allvar och samtidigt avväpna det så att det inte får påverka debattklimatet – för att rädsla inte ska fungera.

Resultatet har blivit en både tänkvärd och underhållande föreställning. Otto Milde är bra som den timide mannen där hatet lurar under ytan. Att låta tre kvinnor porträttera näthatarna förtydligar på något sätt det absurda i deras kommentarer. Bianca Kronlöfs upprörda blick när hon/han lyfter fram orättvisorna är obetalbar.

Manus och regi: Liv Elf Karlén
Musik och musikarrangemang: Magnus Larsson
På scenen: Otto Milde
Övriga medverkande: Ann Petrén, Bianca Kronlöf och Bahareh Razekh Ahmadi
Filmade inslag: Felicia Ohly, Amanda Angelman.
Klippning: Felicia Ohly, Pontus Willebrandt, Tommy Gabrielsson.
Klippning och slutredigering: Magnus Larsson

Foto: Kent Werne

Mördarnas barn
Teater Fenestra på Teater Pero
Premiär den 8 mars 2014

1994 dödades ungefär en miljon människor i Rwanda i vad som allmänt kallas folkmordet i Rwanda. Ansvariga för folkmordet var hutunationalistiska grupper och de flesta av de mördade var tutsier. Fiendskapen mellan de två folkslagen är en lång och blodig historia med rötter från de belgiska kolonisatörernas tid i landet.

Mördarnas barn handlar om barnen till tre hutuer som suttit fängslade för att ha slaktat ett stort antal människor men som nu är frigivna och på väg hem. Tre till synes ganska vanliga tonårskillar sparkar fotboll och drömmer om en framtid som modell eller fotbollsproffs, men vi förstår snart att de har identitetsproblem som är svårare än de flestas.

De har alla vuxit upp utan att träffa sina fäder och har en kluven bild av dem – en blandning av hjälteglans, egen skuld och avsky, där längtan och viljan att rättfärdiga ändå verkar ta överhanden. Samtidigt hemsöks pojkarna av demoner från folkmordet som hela tiden är närvarande på scenen med sina trasiga, blodiga kläder och lysande ögon.

Den som drabbas hårdast av skuldkänslor är Vincent, som fått sitt namn (”den segrande”) efter sin far – en av dem som mördat flest av alla. Vincent ser misstänksamt på sin mamma när hon målar läpparna inför faderns hemkomst och undrar hur det ska gå med lillasyster Felicita när pappa inser att hans fru har fått barn medan han satt i fängelse.

Hatet mot tutsierna gror fortfarande och går ut över det fåtal som ännu bor i byn. En viktig roll i pjäsen spelar också Esperanza, en av de överlevande dom bor tillsammans med sin aidssjuke bror Emanuel – resultatet av våldtäkten av deras mor som redan gått bort i aids.

Föreställningen är skickligt uppbyggd, där dialogen blandas med danslika scener och effektfull musik. Radion har en central betydelse, vilket den också hade under början av 90-talet då hutuerna använde radiopropaganda för att stärka hatet mot tutsierna. I bakgrunden klär skådespelaren som gestaltar Vincents far långsamt på sig plagg efter plagg och först i pjäsens slutscen kommer han in i handlingen.

Mördarnas barn är en suggestiv pjäs och det är svårt att gå oberörd därifrån. Klyschan att våld föder våld blir plötsligt påtaglig och man inser att steget från fördomar till hat och våld inte är så långt som man kanske tror. Pjäsen avslutas med Olof Palmes radiotal om fördomar 1965:

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.
Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.
Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.

Starka ord som stämmer i alla tider och i alla länder.

Mördarnas barn
av Katori Hall
Regi: Christopher Lehmann
Producent: Achillea Dahl
Koreografi assistent: Amanda Högberg
Foto & affischlayout: Jens Rydén
Ljusdesign: Martin Norin
Ljud: Karl Lundin
Scenografi: Sanne Wahlgren
Kostym: Linn Wara
Översättning: Kristian Benkö & Edward Buffalo Bromberg

Ensemble:
Joel Valois, Carl-Magnus Lilljedahl, Achillea Dahl, Derek Cespedés Barrientos
Byron Reimer Ward, Linnea Tengroth, Eva Snis, Jonas Lidholm, Maria Peterson, Alexander Jakobsson, Johanna Torvaldsson, Charlotte Svärd och
Amanda Högberg

Alla heter Allan
Regi och medverkande Ola Hedén och Ulf Dohlsten
Scenografi Eric Langert
Gästspel 4-15 mars 2014 på Vita Scenen, Folkteatern i Göteborg

Denna komedi, som är på turné i Västsverige, är specialskriven för Ulf Dohlsten och Ola Hedén. De regisserar sig själva utifrån ett manus av Bengt Järnblad, vars dramatikerdebut skedde först 2009. Ulf har lång erfarenhet av att spela fars på privatteatrar och har ingått i ledningen för Backa Teater. Jag har sett honom i Blodsbröder och berörts av hans roll i långlivade Hem till byn. Ola är en generation yngre. Honom har jag sett i Aprilhäxan, Breaking the wawes samt Skapelseberättelsen (en monolog av hans far). Att pjäsen är specialskriven märks. Här får duon måla med olika uttryck för förvåning och desperation med breda penseldrag. Båda trivs med att reagera på de oväntade situationer som uppstår ur missförstånd.

I öppningsscenen träffar publiken en pensionär iförd grå kofta som hasar runt med sina tofflor, pratandes högt till sina grönskande klenoder medan han lyssnar på en italiensk schlager. Än mer riktar han sina repliker till den sedan länge avlidna och djupt saknade hustrun Siri. Med henne reste han i folkparkerna och uppträdde som världens starkaste man. Medan denne ensling med lätt töntvarning väntar på att fastighetsskötaren ska fixa ”flottören som hängt sig”, bevittnar han genom fönstret ett rån med skottlossning. Omgående tränger sig en jagad främling in i lägenheten vars dörr är olåst. De tre personer som omnämnts heter samtliga Allan, ett namn de delar med ytterligare några det refereras till.

Intrigen kretsar kring hur Allan pensionären och Allan brottslingen försöker förstå varandra. Under dessa minst sagt egendomliga omständigheter redovisar de brottstycken ur sina ganska ömkliga liv. Ola Hedéns inkräktare är i konstant underläge, trots att han, ”den vandrande sjukjournalen”, gör några halvhjärtade ansatser att skrämmas. På gränsen till att bryta ihop är det bara recitation av Dan Andersson som hjälper.

Enaktaren har på Folkteatern bonusmaterial som presenteras på ny scen efter paus. På herrtoaletten hör jag någon säga till sin kompis: -undrar hur de ska snurra till det nu? Man har skapat en karaktär till, flyttat handlingen till en institution, styrkeförhållanden skiftar, Dohlsten har iklätt sig ny skepnad och på ett dråpligt vis bollas repliker som åskådliggör vad vi kallar Det sociala arvet. Skulle inte vilja påstå att Alla som heter Allan är lika intelligent humor som den Kent Andersson var mästare på.

Ibland blir det lite torftigt, absurt och fyrkantigt. Dock är grundhållningen gemensam. Blir vi inte sedda och uppskattade är vi oförmögna att se till andra och deras behov. Budskapet bottnar i ett resonemang om ensamhet och övergivenhet, om status och att höra till. Ömhudade ”världens starkaste man” är i en fin scen osäker på om han får möta Siri i himmelriket, eftersom han fuskade till sig sitt epitet.

Vore tjänstefel att förbise skådespelarduon Dohlsten & Hedén. Trots att de har olika ingångar, hamnar de på samma föredömliga nivå. Tajmingen är på topp! De får lov att fröjdas åt textens olika lager och ger sig hän med allehanda kroppsspråk.

Dohlstens varumärke har varit gestalter som är bortkomna och godmodiga. Hedéns ageraande är inte lika subtilt, just därför kompletterar de varandra alldeles förträffligt. Dohlsten har förresten en längre replik, ett utbrott mot den självupptagne rånaren, som på egen hand var värd stormande applåder. När Alla heter Allan fungerar som bäst bjuds vi på underfundig tänkvärd slapstick.
Text: Mats Hallberg

Intensiven
Av Mia Törnqvist
Kulturhuset Stadsteatern – Kilen
Premiär den 8 mars 2014

På ett sjukhus möter man på många dilemman. Man möter på många människor på ett sjukhus. Läkare och patienter. De som lider och de som väntar. De som bestämmer mer och de som bestämmer mindre. Någon fattar beslut som gäller liv och död. Någon skriker, någon viskar och någon gråter. Någons händer darrar – kanske är det läkaren. Någon dricker te och tar bilder med sin polaroidkamera. Någon sitter bara där på en stol och stirrar i det tomma intet. Omgivna av vita väggar, sterila golv och läkare i blå och gröna rockar befinner sig karaktärerna på intensivavdelningen på ett sjukhus på en oviss plats; och någon av dessa – om inte alla – ställer sig frågan – vem bestämmer över liv och död?

Det är en het sommar. Fönstren går inte att öppna. De flesta anställda har lämnat sjukhuset och tagit semester. Ett fåtal läkare och sköterskor är kvar. Pjäsen fokuserar på tre spädbarn som ligger på intensivavdelningen. Föräldrarna befinner sig på sjukhuset, i väntan på besked. Doktor Barham studerar den lösa tråden som spädbarnens liv hänger på. Pressen är på plats. Till och med publiken är delaktig, speglad i en genomskinlig vägg på scenen. Situationen sträcker sig utöver det vardagliga – för majoriteten i Sverige – men dialogen är trots det naturlig och realistisk. På sjukhuset möter man på många perspektiv och personligheter, det är inte otroligt att man känner igen sig i någon av dessa. Jag gör det.

Agnes – Ann-Sofie Rase – och Jakob – Shanti Roney – har ett barn som är ett femtal veckor gammalt. Barnet hamnar på intensiven bland de andra spädbarnen som har en liten chans till liv. Den lilla chansen kan i sig innebära plågor för barnet i flera år framöver – tills det troligtvis korta livet tar slut. Läkaren vill operera Agnes och Jakobs dotter men föräldrarna motsätter sig idén att deras dotters sår ska skäras upp igen i en andra operation. Agnes vill inte att den lilla Laura ska ner i mörkret igen. Fastän hoppet på att Laura i framtiden ligger på picknickfilten med dem ute på landet, lär sig att cykla och reser utomlands kvarstår vore det möjligen för Lauras eget bästa om hon slapp lida. Vem ska få fatta det beslutet? Föräldrarna eller läkarna? Det är praktiskt taget omöjligt för Laura att fatta sådana beslut i hennes unga ålder och svåra tillstånd. Vore det enklare om hon blev äldre? Skulle hon då ha rätten att fatta ett sådant beslut?

Regissören och manusförfattaren till Intensiven Mia Törnqvist lyfter upp tvärkulturella relationer i Sverige, barnens situation i krigsdrabbade länder och framförallt desperata föräldrar i det samhällsundersökande relationsdramat. Fastän ett flertal teman får strålkastarljuset på sig är relationerna mellan de olika karaktärerna centrala. Relationen mellan fru och man, barn och mamma, barn och pappa, föräldrarna och läkaren… Omgivna av kala väggar och varm luft möter alla dessa gestalter som befinner sig på sjukhuset på liv och på död.

Medverkande:
Agnes – Ann Sofie Rase
Jakob – Shanti Roney
Syster Hanna – Therese Svensson
Doktor Barham – Annika Hallin
Viktorias mamma – Jessica Liedberg
Hamids pappa – Christer Fant

Foto: Ewa-Marie-Rundquist

Text: Anastasia Brink

Svarta djuret sorg
Av Anja Hilling
Regi Tobias Theorell
Dramaten, Lilla scenen
Premiär den 6 mars 2014

Svarta Djuret Sorg börjar som en ganska ordinär relationspjäs. Tre par ger sig ut med en folkvagnsbuss för att ha picknick i skogen – en kort utflykt från sina urbana liv. Vi får snabbt veta hur relationerna dem emellan ser ut – syskon, före detta makar, arbetskamrater. Ett av paren har en ettårig flicka med sig.

I nästa scen byts den smått underhållande föreställningen mot ett katastrofscenario. Vi befinner oss mitt i en eld som obarmhärtigt förtär allt omkring sig. Skildringen av hettan och sotet är intensiv och beskrivningarna av köttsår och brännskador påträngande realistiska. Sofia Pekkari gör en stark gestaltning av den unga modern som får ett enda fokus – att skydda sitt barn, även om det redan är för sent.

Mitt i katastrofskedet dyker ett äldre par, spelat av Sten-Johan Hedman och Eva Millberg, upp som en slags motvikt. Som en bild av hur livet rullar vidare även när allt omkring rasar.
De andra som överlever skogsbranden har inte lika lätt att komma tillbaka till livet. Den tredje delen av pjäsen ger en bild av vilsna människor som tappat fotfästet från det som de trott varit viktigt, men som inte hittad någon ny förankring.

Den enda som verkar helt opåverkad av vad som händer omkring honom, både kroppsligt och själsligt, är Adam Pålssons unga, snygga covermusiker Flynn. Thomas Hanzons Paul, Douglas Johansson Martin och Tanja Lorentzons Jennifer tycks alla brutna av det de tvingats uppleva. Möjligen hittar Erik Ehns Oscar en väg ut ur traumat genom sin konst.

Föreställningens scenbild skapas av en projektionsduk i fonden och ett spegelgolv, som betonar bakgrunden och rollfigurernas rörelser. Den första projektionen är en oskyldigt blå himmel med vita moln, som snart byts ut mot den gröna skogen. Under katastrofskildringen slukar skogsbrandens lågor hela scenen förstärks av dånande ljud som nästan överröstar rollpersonernas repliker.

Svarta djuret sorg kan ge upphov till många frågor – kring människans förhållande till naturen och varandra, kring meningen med livet och dess förgänglighet. Det lyckliga slut som vi är vana vid från Hollywoods katastroffilmer uteblir och publiken lämnas i ett slags vakuum, där vi själva kanske kan formulera de svar som pjäsen inte ger.

I rollerna:
Miranda Sofia Pekkari
Paul Thomas Hanzon
Martin Douglas Johansson
Jennifer Tanja Lorentzon
Oscar Erik Ehn
Flynn Adam Pålsson
Ett gift par – kvinnan Eva Millberg
– mannen Sten Johan Hedman

Av Anja Hilling
Regi Tobias Theorell
Översättning Magnus Lindman
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange

Foto: Sören Vilks

Relaterat: recension i SvD.