Mördarnas barn
Teater Fenestra på Teater Pero
Premiär den 8 mars 2014
1994 dödades ungefär en miljon människor i Rwanda i vad som allmänt kallas folkmordet i Rwanda. Ansvariga för folkmordet var hutunationalistiska grupper och de flesta av de mördade var tutsier. Fiendskapen mellan de två folkslagen är en lång och blodig historia med rötter från de belgiska kolonisatörernas tid i landet.
Mördarnas barn handlar om barnen till tre hutuer som suttit fängslade för att ha slaktat ett stort antal människor men som nu är frigivna och på väg hem. Tre till synes ganska vanliga tonårskillar sparkar fotboll och drömmer om en framtid som modell eller fotbollsproffs, men vi förstår snart att de har identitetsproblem som är svårare än de flestas.
De har alla vuxit upp utan att träffa sina fäder och har en kluven bild av dem – en blandning av hjälteglans, egen skuld och avsky, där längtan och viljan att rättfärdiga ändå verkar ta överhanden. Samtidigt hemsöks pojkarna av demoner från folkmordet som hela tiden är närvarande på scenen med sina trasiga, blodiga kläder och lysande ögon.
Den som drabbas hårdast av skuldkänslor är Vincent, som fått sitt namn (”den segrande”) efter sin far – en av dem som mördat flest av alla. Vincent ser misstänksamt på sin mamma när hon målar läpparna inför faderns hemkomst och undrar hur det ska gå med lillasyster Felicita när pappa inser att hans fru har fått barn medan han satt i fängelse.
Hatet mot tutsierna gror fortfarande och går ut över det fåtal som ännu bor i byn. En viktig roll i pjäsen spelar också Esperanza, en av de överlevande dom bor tillsammans med sin aidssjuke bror Emanuel – resultatet av våldtäkten av deras mor som redan gått bort i aids.
Föreställningen är skickligt uppbyggd, där dialogen blandas med danslika scener och effektfull musik. Radion har en central betydelse, vilket den också hade under början av 90-talet då hutuerna använde radiopropaganda för att stärka hatet mot tutsierna. I bakgrunden klär skådespelaren som gestaltar Vincents far långsamt på sig plagg efter plagg och först i pjäsens slutscen kommer han in i handlingen.
Mördarnas barn är en suggestiv pjäs och det är svårt att gå oberörd därifrån. Klyschan att våld föder våld blir plötsligt påtaglig och man inser att steget från fördomar till hat och våld inte är så långt som man kanske tror. Pjäsen avslutas med Olof Palmes radiotal om fördomar 1965:
Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.
Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.
Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.
Starka ord som stämmer i alla tider och i alla länder.
Mördarnas barn
av Katori Hall
Regi: Christopher Lehmann
Producent: Achillea Dahl
Koreografi assistent: Amanda Högberg
Foto & affischlayout: Jens Rydén
Ljusdesign: Martin Norin
Ljud: Karl Lundin
Scenografi: Sanne Wahlgren
Kostym: Linn Wara
Översättning: Kristian Benkö & Edward Buffalo Bromberg
Ensemble:
Joel Valois, Carl-Magnus Lilljedahl, Achillea Dahl, Derek Cespedés Barrientos
Byron Reimer Ward, Linnea Tengroth, Eva Snis, Jonas Lidholm, Maria Peterson, Alexander Jakobsson, Johanna Torvaldsson, Charlotte Svärd och
Amanda Högberg