Teaterkritik

How to become Swedish in 60 minutes – en stor skrattfest

22 maj, 2016 by Lotta Altner

How to become Swedish in 60 minutes”
Manus Bjarni Thorsson
Regi Sigurdur Sigurjonsson
Studion, Kulturhuset i Stockholm den 21 maj 2016

Att vara nationalistisk förknippas nog av många svenskar som något ganska problematiskt. Vi är ett folk som inte gärna vajar med vår blå-gula flagga och skriker Sverige. Ja det ska möjligen vara till ett fotbolls-VM och under påverkan av en mellanöl.

Föreställningen med namnet ”hur att bli svensk på 60 minuter” är en lättsam show för utlänningar på semester eller tillfälligt besök i den svenska huvudstaden. Men det visade sig att ungefär två tredjedelar av publiken faktiskt var svenskar. Det skämtade naturligtvis komikern på scenen om och frågade om vi alla hade en identitetskris.

Det första som bör sägas om föreställningen är att det var länge sedan jag hörde människor skratta så mycket. Ja vi torra svenskar satt faktiskt där och skrattade med varandra och åt oss själva. Med en fantastisk balas klarade Barni Haukur Thorsson (isländsk filmregissör i grunden) att driva med oss svenskar, samtidigt som andra nationer också fick sina ”smällar”.

Med enorm stor glimt i ögonvrån slussade komikern oss igen 15 stycken punkter som behövdes förklaras för att du till fullo skulle förstå den svenska naturen. Det var allt från lagom, språket och vår oförmåga till närkontakt. Thorsson har inte bara ett väldigt roligt och spexigt kroppsspråk, han talar också en fantastiskt korrekt och vacker engelska. Jag var också mycket fascinerad av hans skånska och danska som var träffsäkrare än många infödda.
Sceniskt var berättandet uppbyggt på ett sådant sätt att föreställningen mycket väl skulle kunna filmas för Tv. Däremot tror jag att showens sk. samspel med åhörarna ger en helt ny dimension till föreställningen. Charmtroll gör sig inte riktigt lika bra på en filmduk utan att i verkligheten kunna småflörta med publiken.

Trots att Thorsson naturligtvis driver med svenskheten så finns det delar av föreställningen som gör en stolt över sitt ursprung. Man känner också igen sig en hel del. Det ger mig också svar på frågan varför jag inte alltid känner mig hemma och passar in de Svensson liv som ofta prackas på en.

Det är med starkare magmuskler och djupare kindgropar man går ifrån lokalen och hoppas att lite av den glad känslan som finns i kroppen över svenskheten, ska få lov att dyka upp den 6 juni, utan den svenska skulden eller skammen.

Lyckobarnet på Boulevardteatern: Subtil gestaltning med värme, humor och stråk av allvar

15 maj, 2016 by Redaktionen

Lyckobarnet
Boulevardteatern, Stockholm
Premiär 14 maj 2016
Med Roger Westberg.

Så är det dags igen. Nyligen avslutade teaterchefen Björn Lönner sin enmansföreställning ”Allt som är underbart” på Playhouse Teater. Då kretsade handlingen kring en liten pojke som växte upp till vuxen man. (Se min recension här på Kulturbloggen). Nu står ännu en teaterchef ensam på scen, Roger Westberg framställer en liten människa i ”Lyckobarnet” på Boulevardteatern.

Men under den korta föreställningen för barn mellan 6 och 10 år, hinner skådespelaren med ett flertal olika roller. Det är till stor del pantomim, en kropp i rörelse delvis utan ord. Skickligt och illusoriskt framfört med roliga ljudeffekter. Men framförandet är också naturligtvis en berättelse i kvick och modern monolog.

Detta är en humoristisk äventyrshistoria om den lyckligaste pojken i världen som genom en spådom förespås bli kung i landet och om en mycket ond och maktgirig kung. Den ryska folksagan om den onde kungen som gör allt för att förhindra spådomen om lyckobarnet att slå in ligger till grund för vår berättelse.

Roger Westberg behärskar den lilla scenen med full kontroll. Det ser avspänt ut, stundtals nästan improviserat, så som väl inrepeterad teater är. En känsla av stundens infall får den unga publiken att leva med i handlingen. Jag blir förundrad över hur väl alla dessa barn följer spelet utan att tappa intresset.

En mycket viktig del av denna uppsättning utgörs av ljus och ljud. Här har Boulevardteatern lyckats näst intill perfektion. Och hur Roger Westberg synkroniserar sina många gestalter i allt detta, är något av en gåta. Men han lyckas.

– Ingen började ju gråta i alla fall! Hör jag en teaterarbetare säga, lite skämtsamt, efter föreställningen. Nej, premiären, mitt på dagen, var uppskattad av alla åldrar.

Föreställningens längd cirka 50 minuter.

Denna prisbelönade pjäs är skapad av David Collins, ena delen av världsberömda Umbilical Brothers, och film- & TV-profilen Jonathan Biggins.

Skådespelare: Roger Westberg.
Scenografi: John Söderberg.
Ljussättning: Pär Ibbing.
Ljudteknik: Sebastian Darth.
Musikinspelning & sångöversättning: Jörgen Aggeklint.
Översättning: Roger Westberg.
Författare: David Collins & Jonathan Biggins.

Roger Westberg, född 12 juni 1959, är skådespelare, regissör, manusförfattare och teaterpedagog. Han är sedan 2007 teaterchef på Boulevardteatern. Westberg utbildade sig 1975–1976 på Skara Skolscen och 1977–1980 på Mim-linjen.

Bilderna nedan: En lycklig Roger Westberg direkt efter föreställningen. Många ville gratulera. Foto: Lars Wickberg och Martin Skoog (Scenbild).

I lodjurets timma – ett drama med så många nivåer och som bärs upp av ypperliga skådespelare

14 maj, 2016 by Rosemari Södergren

I lodjurets timma
Av Per Olov Enquist
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Premiär 13 maj 2016, Lilla scenen, Dramaten

Det är våldet som inte har någon förklaring som vi har så svårt att förstå, säger den präst som kommer till det behandlingshem eller förvaring där pojken är förvarad. Prästen har blivit kallad dit av Lisbeth, en kvinna bland personalen då ett experiment urartat och pojken dödat en katt och försökt begå självmord. Pojken är inlagd där då han mördat två personer som bodde i hans döde morfars hus.

Jag tror att prästen menar att det vi får höra inte går att förklara. Men det gör det ju i allra högsta grad. Det sägs inte rent ut, dramat är ett mästerverk som har många nivåer och lämnar också saker åt oss som ser på dramat att tänka och känna och förstå och fundera kring. Pojken reaktioner är i allra högsta grad begripliga, tycker jag. Och varför han dödade de två personerna i morfaderns hus är glasklart. Tänker jag. Fast det är kanske så att människor i allmänhet inte orkar sätta sig in i, eller har hjärta för att sätta sig in i, vad som driver unga människor till våld. Eller vad som driver någon till våld.

Dramat är ett mästerverk: det är poesi, det tar upp de djupaste existentiella frågorna om livet och döden, om gud och kärlek. Regissören har valt att låta dramat utspela sig på en mycket enkel scen, med bara några få stolar och mot slutet med lite digitala bilder som sveper över scenen till ackompanjemang av musik på låg volym.

Det är en stark föreställning som bärs upp ypperligt av de tre skådespelarna som alla tre gör pangroller. Michael Jonsson gör pojken. Han är skör och svag och samtidigt explosiv. Jag tror förresten inte att jag någonsin sett Michael Jonsson göra en dålig roll. Allt har gör blir perfekt, blir till guld på scen. Det är samma sak med Ingela Olsson, som gör prästen. Nina Fex gör Lisbeth, den enda roll som har ett personnamn.

I lodjurets timma är faktiskt skrivet direkt för scen, men den är väldigt bokmässig. Urpremiären för dramat ägde rum på Sibyllan i Stockholm 9 april 1988 med Pontus Gustafson, Lil Terselius och Anita Björk i rollerna, med regi av Göran Graffman och scenografi av Jan Lundberg. Föreställningen nu är en och en halv timme, utan paus. Det är perfekt avvägt. Eftersom dramat bygger mycket på långa talande dialoger och inte så mycket handling, det som sägs handlar till största delen om sådant som redan skett, som de tre rollerna berättar om. Det är som om det vore en bok till formen. Det fungerar utmärkt ändå – och det beror förstås också till mycket stor del på att skådespelarna bär upp det. Det beror också på att det är exakt lagom långt. Om regissören hade dragit ut på det – gjort två akter med paus, nja då hade det inte fungerar. Det är mästerligt att kunna hålla lagom längd på ett drama.

Det finns så många lager av förståelse och betydelser i dramat. Pojken får ta hand om en katt på behandlingshemmet. Katten ska alltså leva i hans lilla cell och få gå ut med honom på rastgården någon timme per dag. Det är en symbol för så mycket. För pojken, för ett kvantfysiskt experiment, för pojkens älskade morfar. för vad vi människor gör mot varandra … Tio av de inlagda unga våldsbenägna männen eller pojkarna ska få sköta om ett djur och tio av de övriga ska vara en jämförelsegrupp som inte får ta hand om ett djur. Vilken grym metafor för hur svensk psykvård behandlar de sjuka.

Pojkens morfar heter Walfrid och kallades för Valle. Katten fick namnet Valle. Att katten också är en metafor för pojkens morfar är uppenbart. Valle är den enda som kunde acceptera pojken som han var, kunde förlåta och älska honom.

Prästen säger i inledningen att efter mötet med pojken lämnade hon Svenska kyrkan. Jag har lite svårt att förstå just den delen. För mig är det uppenbart att katten också är en bild för vad gud är.

Jag tror ingen kan få från den här uppsättningen av ”I lodjurets timma” oberörd.

Lite fakta om dramatikern och om regissören:
Per Olov Enquist är en av Sveriges största författare med en lång rad hyllade romaner och pjäserbakom sig. Han har belönats med nationella och internationella priser, bland annat Eyvind Johnsonpriset, Augustpriset (två gånger) och Nelly Sachs pris. Han debuterade som dramatiker med Tribadernas natt (1975), som liksom I lodjurets timma (1988) hade sin urpremiär på Dramaten. 2013 blev I lodjurets timma film med bland andra Sofie Gråbøl, känd från danska serien Brottet.
Regissören Johannes Holmen Dahl, som nyligen gick ut Teaterhögskolan i Oslo, debuterade som regissör på Dramaten med Jon Fosses Barnet 2015.

Medverkande
Pojken Michael Jonsson
Lisbeth Nina Fex
Prästen Ingela Olsson

Du ska veta ditt värde – en intellektuell utmaning, en filosofisk djupdykning

8 maj, 2016 by Lotta Altner

Du ska veta ditt värde
Av Joakim Sten
Regi Carolina Frände
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Karl Svensson
Mask Patricia Svajger
Föreställning på Stockholms Stadsteater, Lilla scen, 7 maj 2016

Om du vill gå på teatern en kväll för att ha det lättsamt, fridfullt, avslappnande och behagligt, ska du inte se den här föreställningen. Men om du däremot vill se en intellektuell utmaning, ha en filosofisk djupdykning i dig själv eller känna motsträvig tragedi med komiska inslag, så har du inte kommit till fel föreställning.
Inledningsvis kan jag inte rå för att le åt den härliga 50-tals inredningen som är gjord i pressat trä, men med de rätta formerna från sitt årtionde. Trots sitt ”träiga” och enfärgade intryck har tydliga gränser gjorts för ut- och ingång på ett klassiskt snyggt vis. Fyrkantigheten gör det logiskt retoriska i uppsättningen mer naturligt när den ger en självklar plattform som säger allt om dess innehåll.

Huvudrollsinnehavaren (Ayn) i föreställningen kallar i första scenen hem sitt filosofiska team (Fria kollektivet) till ännu en diskussionsgrupp. Personerna i samhörigheten har en gemensam uppgift och det är att bekräftar henne och lyssnar på hennes författarskap i ”förnuftets kultur”. Känslan man får är att dessa intellektuella män och kvinnor antingen är rädda för henne, eller så har hon hjärntvättat dem men enstaka fraser som de upprepar som vältränade schimpanser i bur. Det är enbart den fria marknadens ideal som skapar det riktiga livet och ingen människa kan bli riktigt fri förrän hen har insett att man måste vara en sann egoist i en kapitalistisk värld. Genom att vara en rationell kapitalist kan de som ska överleva uppnå sin fulla potential. Med den egoism som Ayn visar frågar man sig om det över huvud taget finns utrymme för någon annan att kunna tänka på sig själv det minsta?
Det är oerhört lätt att tycka mycket illa om rollkaraktären Ayn.

Hon är just så narcissistisk, självupptagen och cynisk som en författare med ett sådant manifest behöver vara. När hon får verbalt motstånd så bryter hon också ner sin motpart med att finna dess ömmaste punkter och konstaterar öppet inför alla i förhånande ton, ”du är värdelös”. Ann Petrén gör en utomordentlig tolkning av författarinnan och enbart vid några tillfällen stöter man på lätt obalans mellan hennes kroppsspråk och hennes fantastiska retorik.

Jag lider med Ayns man (Frank) som gång på gång blir satt i skymundan. Han blir hunsad och förminskad. Det känns som om han redan förr försökt ta strid om vad människans frihet också innebär för honom. Naturligtvis har hustrun pratat omkull honom och skapat sin egen bubbla av moralism som i långa loppet ger henne alla fördelar. När han bryter igenom och visar sina svagheter anser hon att det är hans eget fel som inte varit tillräckligt egoistisk och tänkt på vad han behöver. Jag satt länge och väntade och hoppades på att Frank (Per Sandberg) skulle läxa upp Ayn. Spänningen växte långsamt och uppbyggande och när hon fick höra hans sanning hade jag nästan velat dunka skådespelaren i ryggen och viskat ” bra jobbat – pang på henne!”

Det är inte förrän Ayn får problem med sin älskare Nataniel (Henrik Norlén) som människans sanna natur verkligen visar sig från sin rätt sida. För vad är det som händer när två människors egoism inte drar åt samma håll. Hon skriker åt honom att han är ”hämmad” och frågar sig varför han inte kan leverera den älgskog som hon vill ha. Han kan inte, men hon vill ha. Hon knäcker inte honom helt, för sin egen skull, men ger sig på hans manlighet. Men så länge hon tror att han älskar henne är allt ändå förlåtet. När han sedan bedrar henne med en yngre och vackrare kvinna, då blir det annat ljud i skällan. En brädad kvinna tänker inte förnuftigt och är inte rationell på något vis. Det är då Ayns magkänsla och känsloliv blir blottat. Hon ser inte att egoism och kärlek kanske inte direkt är ett par som går hand i hand. Att givande och tagande måste leva i någon form av ömsesidig generositet.

Slutscenen rensar allt runtomkring författarinnan. Egoismen för inte direkt människor samman. I mörker får hon stå ensam. Allt annat verkar brinner upp. Även om det är vansinnigt att totalt satsa på egoismen som ett medel för personlig frihet, så finns det många poänger. Faktum är att vi födds in i världen själva, vi dör själva och det är enbart var och en som kan ta ansvar för riktlinjerna i det liv vi vill leva. I slutet spelar det inte heller någon roll vad människor egentligen tänker om oss heller. Det är bara vad du känner för dig själv som är viktigt.

Min morfar sa alltid ” Man vaknar upp ganska många morgnar med sig själv. Då gäller det att gilla läget”

Medverkande på scen:
Ayn Rand Ann Petrén
Barbara Branden Annika Hallin
Marlene Maja Rung
Frank O´Connor Per Sandberg
Nathaniel Branden Henrik Norlén
Alan Greenspan Robin Keller
Allan Blumenthal Emil Almén
Leonard Peikoff Daniel Nyström

The Events – ställer många frågor om ondska och godhet

6 maj, 2016 by Lotta Altner

The Events
Av David Greig
Regi Gary Whitaker
Musik John Browne
Scenografi och kostym Ger Olde Monnikhof
Gothenburg English Studio Theatre
Kilen, Stadsteatern den 5 maj 2016

I den här uppsättningen på engelska får vi möta brott, tvivel och livets komplicerade vägar ur ett teologiskt perspektiv. Att vara vigd åt att tjäna i Guds hus och vara en tillgång för medmänniskor är sannerligen inte det lättaste. Det är inte ens enkelt när övertygelsen är som starkast eller man känner att man gör det man borde göra och hjärtligt står för att ”alla är välkomna”. När sedan tuffa situationer och komplicerade människoöden hamnar på ens lott, då kan vilken präst som helst vackla och undra om man duger eller helt enkelt inte är tillräcklig för att leva upp till det världen och man själv förväntar sig.

Prästen Claire i föreställningen ger uttryck för att hon har förlorat sin själ i jakten på att kunna finna förlåtelse för ”den där pojken”. Sång, musik och psalmer betydde något för henne förr, men nu känner hon sig tom och övergiven. Hon jagar runt och försök finna något fast att stå på och försvårar för sin kör som faktiskt ”bara vill vara här och sjung”.

Inledningen av pjäsen ger omedelbart en kyrklig känsla när vi kliver in. Körerna står på plats och Claire dirigerar. Avståndet mellan den professionella skådespelaren och kvällens körer som är sig själv, ger just den verklighetstrogna känsla som som behövs för att tro att Claire är en förtvivlad präst som febrilt försöker ge trots att hennes källa har sinat.
Berättelsen ges i blandad ordning med så kallade ”inputs” från tiden före och efter Claires sammanbrott.

Ordningsföljden för händelserna känns till en början svår att bära, men med tiden så upplever man att det inte är det viktigaste för storyn. Rörigheten hjälper en att förstå att för prästen är det svårt att veta vilken historia hon kan välja att tro på d.v.s den som är den politiskt korrekta eller den som möjligen är moraliskt bärbar.

Framförallt känner man den förtvivlan som Claire upplever och inser att jobba som företrädare för den goda sidan, ger dränering av kropp och själ (”en sjö av tomhet inom mig”). För vad händer med en människa som utsätts för våld och förtryck? Hur kan hen bli en bra medborgare och kan vi ens förvänta oss det? Men kan vi förvänta oss räddning från människa till människa på varandras bekostnad? Hur mycket orkar vi oavsett ställning i samhället?

Skådespelaren som bl.a. spelar ”den där pojken” har en fantastisk precision i det han gör. Avståndet mellan den ena och den andra rollen, är avslappnad, självklar och tydlig. Inget görs av en slump, utan varje ord och gest får sitt självklara utrymme för att maximera effekten av karaktärens syfte. Närvaron är inte krystad trots att scenografin inte ger honom någon hjälp. De båda skådespelarna kompletterar varandra tydligt och skapar en självklar enhet och fyller upp scenen själva i en dragningskraft som bär en historia framåt.

Man är känslomässigt ganska tilltufsad efter föreställningen. Berättelsen har ställt minst lika många frågor som den har gett svar. Den visar på att ondskan inte alltid är planerad, samtidigt som godhet är en färskvara som behöver vägledning.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Claire – Kristina Brändén Whitaker
The Boy – Ashley Gerlach
Repetiteur- Peter Holmstrand
The Choir – Different local choirs

Teaterkritik

Footer

Om oss