Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterrecension: Omfamningar på Teater Galeasen ställer frågan: ”Vad ska hela den här skiten vara bra för?”

by

Omfamningar
As Ivan Vyrypaev
Teater Galeasen, premiär måndagen den 2 oktober 2017
Översättning Staffan Skott/Ghost
Bearbetning Mia Winge/Olof Hanson
Regi Olof Hanson
Rum Fridjon Rafnsson
Musik/Ljudbild Stefan Johansson
Ljus Mira Svanberg
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Dramaturg Mia Winge
Regiassistent Anna-Lo Fjellström
Askulant Agnes Norlin
Praktikant Lisa Lassen
Scentekniker Fabian Grytt
Affischfoto Cato Lein
Affisch/Grafisk form Jan Larsson
Föreställningsbilder Markus Gårdner
Marknadsföring Maria Edwall
Producent Joakim Bayoumi Karlsson
Teaterchef Sophia Artin
Förlag Colombine
Medverkande Simon Reithner (Charlie), Maja Rung (Monika), Alexandra Drotz Ruhn (Emmy)

När det gäller det existensiella i att vara människa kan saker och ting ganska lätt spåra ut. Framförallt blir det komplicerat om man genuint ställer sig frågor om varför man finns och vad meningen med livet är. Dessutom behöver man en bra metod för att nå fram till något svar. Man vill ju inte gärna tappa suget redan innan man kunnat besluta sig för något. Kvällens Omfamningar gav en hel del svar på tal i dessa stora frågor.

Föreställningen är uppbyggd i en monologisk berättarform, där varje skådespelare berättar sin egen historia ur ett tredje-person-perspektiv (han, hon, den och det). Det blir därmed något härligt lättsamt över livsödena eftersom det känns som om någon kontinuerligt anstränger sig för att berätta en saga med 4 personers perspektiv i åtanken. Det hägrar också en komisk ton över det hela, när man själv säger ”Charlie känner att…” och därefter visar med hela kroppen hur man menar. Berättelserna är i bland fristående och ibland sammanflätas deras öden. Uppsättningen är tragikomisk och ironisk nästa helt genomgående, vilket är en smart metod för att kunna engagera en livsfilosofi. Det är också en förutsättningen för att man ska orka med att bli berörd av den ”plastiga jävla skitvärlden” som samtliga skådespelare förmedlar genom sina karaktärer. Det är en stor prestation av skådespelarna att de inte förlorar tempo under de 105 minuterna utan paus. Personligen hade jag föredragit en kortare paus, men ingen skugga på aktörerna för den skull.

Manuset är sannerligen cyniskt, men jag kan inte påstå att Ivan Vyrypaev på något vis har fel i att våga fråga om det verkligen finns en mening med livet och om vi inte alla lite till mans undrar över varför vi verkligen lever. Alla ideal sätts på sin spets och människans verkliga inre liv ifrågasätts grundligen. ” Varför gör jag alla dessa misstag hela tiden och lär mig ingenting”. Dessutom ligger det ju i tiden att folk sannerligen har massvis med polare att ta en öl med, men ingen riktig vän att verkligen prata med. Vi investerar i det ytliga när det är det viktiga som behövs när livet faller i små bitar. För vad gör man när man ”…bara är en vanlig snubbe utan perspektiv”.

Samtliga karaktärer upplever att de gör bort sig i sina liv och inte riktigt vet hur de ska komma vidare. Det gemensamma svaret för dem är att kosmos röst söker upp dem med svar på skilda vis. Däremot säger livskraften till dem alla att ska man vidare så måste de komma ut på andra sidan av problemen och det gör man enbart genom att gå igenom helvetet. ”Lyckan kan bara nås genom att man lider sig igenom det”. Ett religiöst budskap som innefattar livserfarenhet.

Samtliga skådespelare gör genuina tolkningar och gott genomförda blandningar av ödets ironi och allvar. Simon Reithner (Charlie) gör dessutom en enastående tolkning av en man som tappar fotfästet efter att ha bedragit och stulit från sin fru. Hans förmåga att hämta in mimiken och låta känslorna hänga kvar innan han byter riktning, var enastående. Han fick mig att le och bli sorgsen samtidigt. Jag kände hur hans känslor nådde mig och speglade mig i honom.

Vad livets mening helt och fullt är ger inte föreställningen tydliga svar på. Men det är befriande i sig. Alla famnar vi efter närhet och trygghet och en famn att känna oss trygga i säger manuset. Samtidigt orkar vi lägga ner så mycket tid på ytligheter som inte är viktigt. Jag kan inget annat än hålla med om att vår tids kindpussanden, fjäskanden och inställsamhet ”…är ett jävla larv” som vi inte behöver uppehålla oss med. För jag tror att det finns saker i oss som måste få lov att dö bort, för att vi ska kunna leva på riktigt.

Klätterbaronen på Angereds Teater – Skådespelarna den stora behållningen

by

Klätterbaronen

Blå Stället Angered

Premiär 29/9 2017

Fritt efter romanen med samma namn av Italo Calvino

Manus: Nicolas Kolovos

Regi: Öllegård Groundstroem

Scenografi: Ulrich Hillebrand

Ljus och ljud: Martin Fremling och Reinhold Erzmoneit

Kostym: Paola Holmer

Från 15 år, spelas till och med 8/12

Foton Ulrich Hillebrand

Av italienaren Calvino har jag endast läst Om en vinternatt en resande.  Den filosofiska saga, han skrev sent 50-tal, som Angereds Teater utgått från,  ingår i en tredelad svit.  Huvudpersonen har en ödesdiger  dispyt vid middagsbordet med sina föräldrar, vilket får till följd att han väljer att tillbringa resten av livet i träd.  Tolvårige Cosimo som växer upp i en adelsfamilj på 1700-talet , vägrar efter incidenten at befinna sig på marknivå.  Om hans fortlöpande vedermödor och hur han håller sig vid liv, får vi veta av hans yngre bror.

I sina otroligt ambitiösa, offentliga anteckningar säger regissören, att hon velat förlägga handlingen till fyra epoker, genom att i form av årstider göra nedslag i fyra specifika årtal: romanens tid 1766, revolutionsåret 1848, andra världskrigets utbrott 1939 samt i ett oavslutat nu vars tidsangivelse blivit 2018.   Grounstroem motiverar och exemplifierar sina val, bifogar tips på filmer, musik och böcker. En  könsöverskridande tidssvepande roman av Virginia Woolf (Orlando), vars filmversion jag sett, nämns i hennes dokument som huvudinfluens.

Tillsammans med regissören vill manusförfattaren Nicolas Kolovos ( Himmel över Göteborg)  berätta om identitetsskapande, frihetslängtan och mänskliga villkor; genom i italiensk roman befintlig ramhandling. I pjäsen diskuteras mer eller mindre uttalat frågor om oberoende och anpassning, drifter och begär, konflikten mellan individ och kollektiv och nödvändigheten i att ingå och bidra till vårt gemensamma samhällsbygge. Vidare inkluderas  det destruktiva i form av klassklyftor, förtryck och våldsamma historiska förändringar (krig och dylikt). Som motpol smyckas Klätterbaronen, med  skönhet och njutning, lust och nyfikenhet.  De tre skådespelarna på marken gör uppemot ett tiotal hastiga klädbyten. Är full av beundran över det enorma arbete som kostymören Paola Holmér uträttat. Mycket tyg från olika stilepoker virvlar omkring på den ömsom upplysta, ömsom beskuggade rektangulära scenen.

Finns sålunda VÄLDIGT MÅNGA ingångar som kompletterar ordinarie lärarhandledning., ett tiosidigt bonusmaterial sprängfyllt med fakta, idéer och konstnärliga reflektioner. Om jag förstått rätt är manus ett beställningsverk för denna uppsättning. Om angivna bitar fallit på plats rent sceniskt, skulle det kunna ha blivit fantastiskt, kanske ännu bättre än Hela vägen hem på Backa Teater 2006. Vad som händer under drygt halvannan timme i den spatiösa fyrkant som utgör scen, är mest en förvirrande kavalkad av laddade möten  mellan ytligt tecknade karaktärer.  Ett par meter över golvnivå huserar den okuvliga huvudpersonen vars viga rollfigur görs av en kvinna, nämligen Fredrika Nyman Moberg som spelar lättsamt och infallsrikt. Hon iakttar och kommenterar, blir förälskad och adresserad. Ett tre kilometer långt rep har tvinnats som ett finmaskigt rutat nät, ett nät som sviktar när Cosimo rör sig smidigt. I nätkonstruktionen är gunga och repstegar fästade.

Är en uppvisning i fysisk frustande teaterkonst, vars uttolkare gjorde mig oerhört imponerad. Vid varje replikväxling och varje konfrontation, gjorde de fyra medverkande intryck.  Man fullföljde  förhållningsorder om att nagla fast publiken i denna ganska långa enaktare. Utan dessa suveräna skådespelare med olika icke-svenskt temperament och märkbar brytning (tydlig diktion men ändå svårt att uppfatta alla repliker), hade Klätterbaronen riskerat att bli fattigare. Dynamiske Sergrej Merkusjev har synts i många engagerande roller runt om i Göteborg, medan övriga var nya ansikten för mig. Nawar Hermiz Al-Amarin sprungen ur Angereds Teaterskola, var en stor positiv överraskning, sannolikt  på god väg mot landets större scener. En annan påläggskalv i mångkulturella teater-Sverige heter Eleftheria Gerofoka.  Avseende kompetens äger hon tillräckliga resurser, för att göra samma resa som Evin Ahmad gjort.

Medverkande: Fredrika Byman Moberg, Eleftheria Gerofoka, Nawar Hermiz Al-Amarin och Sergej Merkusjev.

 

 

Teaterrecension: Personer, platser och saker – ett berörande och viktigt drama

by

Personer, platser och saker
Av Duncan MacMillan
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Andrés Lima
Scenografi Alex Tarragüel Rubio
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Åsa Holtz
Musik Nick Powell
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Stockholm, Lilla scenen 30 september 2017

Ett berörande och viktigt drama om att vara missbrukare. Handlingen kretsar kring Emma, en ung skådespelerska som bröt ihop på scen framför publiken i rollen som Nina i slutscenen av en uppsättning av Tjechovs Måsen. Hennes sammanbrott beror på droger och alkohol och hon tvingas ta itu med sitt liv och sitt missbruk på en rehabiliteringsklinik.

Är det någon vits med att leva nykter i en värld som denna, som är fylld av våld, terror och växande rasism? Emma har många argument och försvar för att motivera att hon ska fortsätta med droger och alkohol. Som missbrukare ofta har. Det finns stunder då en missbrukare inser vidden av vad hen hamnat i, men om och om igen hittar de ursäkter för att fortsätta. Det finns människor som kan hantera alkohol, som kan ta ett glas vin ibland. Men så fungerar det inte för den som är missbrukare. Den som missbrukar gör det med livet som insats. Så är det. Emma har varit nära att dö på grund av sitt blandmissbruk men kan ändå inte ta till sig att hon har problem.

Missbruk är ett svårt problem i samhället, hundratals unga människor dör varje år i Sverige på grund av missbruk. Ändå talas det väldigt lite om detta och det är inte många draman eller filmer som tar upp detta och alltför ofta skildras det på ett förenklat sätt. Missbruk är ingen enkel fråga med en glasklar lösning.

Föreställningen är mycket, mycket bra för den gör ingen parodi av missbrukare även om det ibland kan vara skruvat, föreställningen visar också att det är komplicerat och de många olika aspekterna av missbruk och dess följder tas upp.

Kliniken som Emma hamnar på drivs efter 12-stegs-programmet, ett av de mer kända metoderna för att hjälpa människor ut ur missbruk. En del människor blir hjälpta av den metoden, jag har några bekanta som den metoden fungerade perfekt för. Jag vet också de som den metoden inte var rätt för.

Dramat är skrivet av den brittiske dramatikern Duncan Macmillan. Pjäsen gjorde stor succé vid urpremiären på National Theatre i London och som snabbt flyttades upp till West End. Den 19 oktober har den premiär på Broadway.

Regissören Andrés Lima, spansk teater- och filmregissör, har skapat en välgjord föreställning där ljud och det visuella samverkar på ett starkt sätt och en del scener kryper under huden på mig, jag kan inte värja mig. Som scenen när Emma ligger i sin säng i sitt rum under första steget av avgiftning och musik, ljud och fladdrande ljus förstärker scenbilden där flera kopior av Emma kravlar och tar sig runt i ångest. Sandra Huldt som spelar Emma är enastående i rollen. Jag vill ge en eloge till hela skådespelartruppen, de tolv skådespelare som gestaltar ett trettiotal karaktärer är alla så bra.

Jag hoppas att föreställningen kan få många att ta sig till Kulturhuset Stadsteatern och att missbruksproblemet i samhället skulle komma upp till diskussion mycket, mycket mer. Att så många dör på grund av missbruk är ett stort misslyckande för vårt samhällssystem. Och det finns inga enkla svar och inga enkla lösningar. Alltför ofta sägs det att den som växer upp i fattiga förhållanden med föräldrar med missbruk är det som hamnar i missbruk. Det är inte sanningen. Vem som blir missbrukare kan inte förutsägas. Det vi vet däremot är att missbruk är livsfarligt.

I rollerna:
Emma Sandra Huldt
Paul Per Sandberg
Foster Leonard Terfelt
Doktorn mf.l Gunilla Röör
Mark Fredrik Lycke
Meredith Ann-Sofie Rase
Laura Alma Pöysti
Sean Pablo Leiva Wenger
Jodi Lotti Törnros
T Daniel Nyström
Sjuksköterska 1 Hanna Hurtig, Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö
Sjuksköterska 2 Emelie Florén, Praktikant från Skådespelarutbild HSM Göteborg

 

Stad i Stad – en berättelse efter Fogelström på Teater Reflex

by

Stad i Stad – en berättelse efter Fogelström
Regi Kent Ekberg
Manus Greta Sundberg
Föreställning som recenseras: Teater Reflex i Kärrtorp 27 september 2017

I samband med att vi firar Fogelströms 100 år i år dyker föreställningen upp som på beställning. Kvällen utlovar att vi ska få se rollkaraktärer i enlighet med Fogelström men i nyare tappning och med tiden. Vilket låter lovande med tanke på att det dessutom är reformationens 500 års firande också i år. Det är ju viktigt att det som en gång varit kan göras om, funderas kring och läggas i nya formar för vår tid. Känslan av att vår tid sannerligen ha väldigt många ”vuxna barn”, ges tydligt och jag kan inget annat än hålla med.

Mest slående under kvällen är den enorma färgspraklighet som rådde på scen. Den franska touchen kanske inte helt hör hemma, i Fogelströms grå och slitsamma tid, men har man lovat förändring och nytänk så tilltalade det röda, svarta, vit och randiga mig. Ska man dessutom ge vår samtid en förvarning kring ytligheternas behov av glamour så kunde det sannerligen ge svar på tal. Ironin kring nöjeskonsulter, prostitution, branschen och livets mening var tydlig och i många stunder träffande. Dessutom uppskattades det att den lilla människan togs i försvar i ett Stockholm där fortfarande människor inte ha råd att köpa en lägenhet eller inte ens kan räkna med att facket står upp för dem.

Man fascinerades mycket av det stora antalet av aktörer och sångare som förekom under kvällen och den disciplin som krävs för att var och en behöver ha för att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Däremot hördes texterna väldigt dåligt, trots det och det förvånade mig mycket. Jag kunde inte avgöra om det var något fel på ljudet. För om inte den skaran kan få texten att nå fram, borde det nästan ha varit något tekniskt fel. Tyvärr hördes även aktörerna mer eller mindre bra under kvällen vilket försvårade att hänga med i det udda tempo som föreskred under kvällen. Svårast att höra var det dock under de så kallade storscenerna med många på scen, där det skulle avbrytas och pratas om varandra. Då gick det inte att höra något alls.

Det är en spännande och en rolig idé att försöka översätta rollkaraktärer från då till nu. Det gör ju att manuset får en helt ny arena att stå på om nutidens människor känner igen den problematik då som även en del av nu. Trots att jag har läst en del av Fogelström var det inte alltid helt klart vilka karaktärer som hade fått en ny tappning, fast det gjorde inget kände jag. Ska man tänka om kan man lika väl försöka göra det ordentligt. Däremot upplevde jag att vi var ganska många som inte förstod manusets handling. Det var tvära kast mellan det ena och det andra, utan en början, en mitt eller ett slut. Många sidospår förvirrade. Man ska också betänka att när man har en tunn linje mellan vem som är aktörer, skådespelare och statister på scen är det ännu viktigare att handlingen hålls ihop av någon typ av tydlighet för att innehållet inte ska uppfattas som ojämnt och spreta. Ibland måste man försöka göra det mer lätt, eftersom hela ensemblen kanske inte kan bli bärare av innehållet.

Det fanns några intima scener under kvällens gång. Intimitet mellan människor är alltid svårt att gestalta, även för de mest skolade skådespelare. Intimitet kräver inre övning i närhet på många viktiga känslonivåer och finmotorik i handlingar på scen. Intimitet som gestaltas i teater måste dessutom alltid ta hänsyn till publikens önskemål om vad man kan tänka sig att bevittna. Om inte känslan heller finns där kan den inte ersättas av skrik, gråt och juckanden med varandra. Dåligt sex vill ingen ha, inte ens som åhörare på en teater.

Det roligaste med föreställningen var helt klart de dialektala och språkliga olikheterna som gavs. Det ger oss ett Stockholm som jag helt klart vill fortsätta leva i. Det ger också en huvudstad där det är självklart att alla inte ser likadan ut och inte heller behöver göra det. Jag log mycket åt Östergötskan (sångerskan som köper hotellet) och Guten (fd hotelchefens make) som i sina gestaltningar helt klart gjorde de bästa skådespelarinsatserna under kvällen.

Fogelström lever kvar och vi i honom, även om ”alla känner Stockholm, men Stockholm känner ingen”.

Tidningshuset som Gud glömde på Göteborgs Stadsteater – Sluggande satir om hybris och bromance

by

Foto Ola Kjelbye

Tidningshuset som Gud glömde

Studion Göteborgs Stadsteater

Urpremiär 23/9, spelas till och med 3/11

Av: Gertrud Larsson

Regi: Michaela Granberg

Scenograf: Henrik Ekberg

Kostym: Ingrid Trujillo-Berg

Nyskriven dramatik som tar sig an faktiskt existerande personer äger en kittlande dimension, är en utmaning i sig. Gertrud Larssons arbetsmetod synes vara att göra skruvade tankeväckande pjäser  om aktuella missförhållanden; vars magnitud är av den art att de oftast kan  kallas skandal.  Minns Flygande Handläggaren på Folkteatern! Tidningshuset Stampens högtflygande storhetsvansinne med åtföljande ekonomisk kraschlandning, var underlag för ett program i Uppdrag Granskning (SVT).  Trots att räddningsaktionen för koncernen krävt belopp i storleksordningen 700 miljoner, plockade ägarna ut väldigt många miljoner i utdelning till sig själva (gjordes enligt Peter Hjörne innan årsredovisningarna pekade på saftiga minusresultat), medan frilansare tvingades avstå innestående fordringar.  Ägarfamiljen Hjörne som i tre generationer drivit Göteborgs-Posten, finns förstås ständigt med på scen i minst en upplaga. Det klassiska uttrycket  förvärva, ärva och fördärva” bildar som Larsson påpekar, ett sammanhållande tema.

Tidningshuset som Gud glömde är dråplig, i andra akten  hysteriskt skojig. Stereotyper från  skräckgenren  gör sig påminda för den plågade Hjörne, under en mardrömsnatt på Marstrand. Alla möjliga och omöjliga ovälkomna gäster tränger sig på. Vi blir varse under roande former: en beryktad färsk ledarskribent (undantaget som bekräftar regeln beträffande maktens egoistiska män) som vampyr, tidningsdöden med inspiration från Sjunde inseglet i lika helsvart förklädnad och farfar Hjörne  uppträdande som vålnad. Som om det inte vore nog med hallucinationer, besväras den ansatte stackaren av Ace of Base och representant för skattebetalarna. Det lilla gänget på fem skådespelare (varav två praktikanter) har fullt upp, frossar i att ta ut svängarna. Och detta påhittade appendix, till en övervägande dokumentär historia utan känt slut, erbjuder publiken stor komik med likalydande beteckning som  stadens berömda humorgrupp.

Den efterlysning av förlagan  som inleder urpremiären, liksom hur man löst rollbesättningen sätter tonen på ett strålande sätt. Kvinnor på teatern driver med maktens, alltför ofta glorifierade, narcissistiska män. Förhållandet emellan chefredaktör Hjörne och vd Tomas Brunegård exemplifierar mycket underhållande och övertydligt begreppet bromance.  Firma Larsson & Granberg har lustfyllt sett till att Victoria Olmarker och Lisa Lindgren, förstärker drag hos pompösa snarstuckna män. Måste invända mot författaren när hon påstår att hon åstadkommit kärleksfulla porträtt. En ansenlig del av min behållning, ligger i att bevittna Olmarkers kroppsspråk i rollen som Peter Hjörne, interaktionen med radarpartnern Lindgren som visionären Brunegård  samt deras karaktärers obefintliga självinsikt. Boxningsmatchen mot Bonniers, de utdragna tröstkramandet på den enkönade klubben i Johanneberg, första mötet på Burger king och videosekvensen med  självupptagen flygare. Finns definitivt  ett flertal scener med stor komik.

I första scen rumsterar i pullover den trygge piprökande tidningsmannen Lars Hjörne. Även om den liberala morgontidningen ännu inte uppnått hegemoni , står man på stadiga ben med sund ekonomi. Rollen är som klippt och skuren för Sven-Åke Gustavsson. Han är en förankrad skådespelare som ända sedan Snoken i SVT, haft som signum att leverera dräpande lakoniska repliker, vilket självklart sker också i Tidningshuset som Gud glömde. Och det förvånar  knappast att han förekommer som Hjörne i dubbel upplaga. Fredrik Lundin och Victoria Dyrstad agerar i kompletterande biroller med den äran.  Scenografin är fyndig, dels dubbelsängen och panoramafönstret på Marstrand, dels att använda kartonger som tidningsstaplar, disk att luta sig mot och hamburgarförpackning.

Produktionen har lyckats. Pjäsen dissekerar smart  fartblinda orealistiska män i maskopi, vilket som sagt görs med  kvinnlig röntgenblick. Därför blir iscensättningen lika skoningslös som skrattframkallande.  Radarparet som misslyckades kapitalt med Stampen blir ömkliga oavsett var de umgås, fåniga och därmed roliga att följa när de förkroppsligas av fenomenen Victoria Olmarker och Lisa Lindgren. Att texten emellanåt har relativt tunna avsnitt kan man ha överseende med. Olmarker och hennes kollegor fyller i gliporna, med små skiftningar såväl som dramatiska utbrott.

I rollerna: Victoria Olmarker, Lisa Lindgren, Sven-Åke Gustavsson, Victoria Dyrstad och Fredrik Lundin.