Teaterkritik

Vintermusik
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither

Tio människor på en sandstrand i värmen. De är gamla. De har problem med lederna, med minnet, med sömnen, med sina äktenskap (om de har några), med gamla oförrätter. De pratar om vädret, om maten, om att få tiden att gå. Egentligen pratar de högt för sig själva. Om livet som varit och om döden som väntar.

Det är Stadsteaterns kortfattade beskrivning av Lars Noréns nyskrivna drama Vintermusik. Föreställningen pendlar mellan att vara både rolig och absurd och att på allvar ta upp den eviga existentiella frågan om döden, den visar så det känns ända in i märgen hur vi människor har en fantastisk förmåga att inte säga det vi egentligen vill säga och vår outtröttliga förmåga att aldrig lyssna på någon annan. Dessa samtal eller rättare sagt monologer som dessa tio människor på stranden för känner vi nog igen alla.

Det har inte med åldern att göra. På vilken arbetsplats som helst har vi upplevt dessa samtal i fikarummet. Någon berättar om något som är viktigt medan någon låtsas intresserad men svarar inlärda ”goddag yxskaft”-svar. I bästa fall. Eller så börjar någon i andra hörnet av fikarummet soffa prata om något helt annat, bara totalt kör över den som pratade före. Alla har upplevt det, många gånger. Vi känner igen karaktärerna och den som är ärlig mot sig själv känner igen sig själv också. Alla har någon gång varit som dessa tio karaktärer. De har alla lite av oss, var och en.

Att berätta om oss människor genom dialoger är en av Lars Noréns stora styrkor som dramatiker. Med dialog menar jag inte bara det som sägs utan minst lika mycket det som inte sägs. Slutrepliken i föreställningen är för mig en nyckel till mycket. En av de gamla männen berättar om sitt viktigaste barndomsminne då han som litet barn höll sin pappa i handen: Vi gick hand i hand – i tystnad.. Mot bakgrund av att Lars Noréns förra nyskrivna verk, Stilla liv, utspelade sig i tystnad och att det som hände på scenen i tystnad, vid sidan av den som talade, är tystnaden det som säger allra mest.

När vi gick ut ur salongen efter föreställningen hörde jag några prata om vad vi precis sett och en av de sade: Det var väldigt förutsägbart. Jag både håller med och inte. När något på ytan verkar förutsägbart, eller för den delen kan verka enkelt och okomplicerat, då kan det rymma mästerverk. En mästare känns ofta igen på att det han/hon skapar ser så enkelt och inte det minsta krångligt ut. Det är dock väldigt svårt att skapa något som inte verkar ansträngt. Å andra sidan kan jag också sakna en viktig aspekt på åldrandet. Den aspekten tas till och med upp i föreställningens program, i en text av Bodil Jönsson, förre detta professor på Lunds universitet. Hon påpekar att åldrandet idag inte alls är samma sak som för några decennier sedan. Den som får ont i leder kan få nya leder, den som börjar se dåligt kan få operation, den som hör dåligt kan få bra hörapparater. Den som är 75 år idag kan vara pigg som en 50-åring var för trettio år sedan. I Vintermusik är dessa ”gamlingar” alla griniga eller bittra, de är gaggiga och elaka, nästan ingen av dem har fått någon visdom med åren. Jag tycker att Lars Norén delvis rider på fördomar när han skildrar dessa äldre, som egentligen inte alls beter sig som äldre utan som vem som helst. Det är både styrkan och svagheten i föreställningen. Lars Norén är förmodligen vår största nu levande svenska dramatiker. Därför har vi höga förväntningar på honom. Vi har rätt att ha höra förväntningar på honom. Därför är jag kluven till föreställningen. Den är på en gång i all sin enkelhet mästerligt och samtidigt inte alls det.

Något som jag helt oreserverat tycker är enastående är skådespelarna. De är varenda en som helt rätt i sin roll och det de säger och gör och minst lika mycket deras rollprestation när de inte är i fokus. Pjäsen är värd att se i allra högsta grad för dessa fantastiska skådespelare.

Fakta i korthet om Lars Norén (från wikipedia):
Lars Göran Ingemar Norén, född 9 maj 1944 i Stockholm, är en svensk poet och dramatiker, som skrivit för teater, radio och tv. Han har varit regissör vid Dramaten, 1999–2007 konstnärlig ledare vid Riksteatern och konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Norén räknas bland de mest spelade svenska, samtida dramatikerna i Europa och stora delar av världen. Hans tungsint dramatiska, relationsproblematiskt orienterade verk har blivit något av ett begrepp och ses även internationellt som en fortlöpande sinnebild för svenskt svårmod i August Strindbergs och Ingmar Bergmans efterföljd.

Vintermusik
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Julia Przedmojska
Mask: Johanna Ruben
Ljus:Linus Fellbom och Emma Weil
Ljud: Michael Breschi
Premiär 2 december 2017 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

I rollerna:
Niklas Falk som A
Marika Lindström som B
Monica Stenbeck som C
Ulf Eklund som D
Claire Wikholm som E
Lars Lind som F
Sten Ljunggren som G
Anita Ekström som H
Lars Helander som I
Åke Lundqvist som J