Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Monster och Gudar – Scenografin slår med häpnad och entusiasm medan manusets röda tråd haltar

by

Foto: Jonas Jörneberg

Monster och Gudar
Manus är skrivet av regissör och ensemble
Regi Sally Palm
Scenografi & Programillustration Mats Sahlström
Komposition & ljuddesign Stefan Johansson
Kostym & maskdesign Matilda Hyttsten
Scentekniker Kim Sten
Ljusteknik praktik Marta Khomenko
Ljudteknik Niklas Nordström
Premiär på Orionteatern, Stockholm den 9 mars 2018

I en värld där det fina och det hemska lätt tilldelas gudomlighet och ondska, är det befriande att få inblick i mytologiernas gudar och monster på en annan nivå. I den här världen är inte alltid gudarna ”the good guys” och monsterna förtjänar kanske inte jämt att få sina skallar avskurna trots att de är fula som stryk. Avstånden blir som finmotorik och självklarheterna mycket mindre absoluta. Dessutom finns det utrymme, utan att behöva skämmas att skratta helhjärtat åt gudarnas självfixeringar, ”…här står vi med hela jorden vid våra fötter…vad snabbt du lär dig lilla människa”. Samtidigt behöver inte mänskligheten alls beröra dig eftersom deras vardag påvisas så mycket mindre dramatiskt än gudarnas känsloliv. Du behöver inte ens se din egen mänsklighet.

Det var mycket länge sedan som en föreställnings scenografiska lösningar imponerat så djupt på mig som den här uppsättningens. Man kan inget annat än att säga att den är helt fantastisk. På en flytande ö rör sig skådespelarna, och alla typer av väder och vindar kommer verklighetstroget att drabba karaktärerna. När det slutligen kommer ett strilande regn över scen, kan jag knappt tro att det är sant. Mina fantasier om Nya Zeelands grödor och djurliv infinner sig och man kan nästan känna moder jords fukt som ett eget ekosystem från scenen.

Ensemblen spelar många olika roller och ibland kändes det som om några av skådespelarna inte riktigt hann ställa om från den ena rollen till den andra. Eventuellt var det premiärnerver eller så att det hade underlättat med två skådespelare till på scen. Kanske är det också så att några av rollkaraktärerna var allt för förminskade i handlingen. Därmed förmedlade de inte tillräckligt mycket kött på benen för ge karaktären berättigande i scenerna. Grekisk mytologi kräver sin historia och kraftiga förankring i myterna för att vi ska kunna hänga med i handlingen och förstå dess syften.

Handlingen i föreställningen är inte lättsmält och kräver mer än livlig fantasi . Är du helt novis i grekisk mytologi tror jag inte att du får ihop det i slutet. Dessutom förutsätter uppsättningen för ett barn att en vuxen läser högt och förklarar med egna ord de olika gudarnas namn, egenskaper och historia (om än med hjälp av programmet). Däremot är programmet mycket bra, men kan inte hjälpa en 7 åring pedagogiskt utan hjälp. Härligt nog frågade barnen fritt under föreställningen då de inte förstod och pålästa föräldrar på söder fick tänka till och hjälpa till så gott de kunde. Det var befriande att höra ”varför gör han så?” eller ”vem är hon egentligen?”

Kvällens härligaste rollinsats är gudarnas gud, Zeus. Att spela dryg och världsrådens krävde sin kvinna. På en charmigt nonchalant sätt blir Zeus svartsjuk på mänskligheten och tvingar publiken till applåder när guden känner dålig självkänsla. Zeus vill maximera sina behag för ”man lever bara en gång, även om det är för alltid”.

Gudomlighet och mänsklighet behöver ett forum som detta. Vi behöver inse nyansskillnaderna mellan det som kan anses som gott och det som hör hemma i de ondare skalorna. I slutändan är den ändå så att de flesta av oss längtar och tycker att ” det känns bra att springa mot ljuset” när det går.

Ensemble
Karin Bengtsson, Angela Wand, Janne Granström och Olle Jernberg

Teaterkritik: Katitzi

by

Foto: Markus Gårder

Katitzi
Av Katarina Taikon
Dramatisering Emma Broström
Regi Mia Winge
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym o mask Maria Moberg
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Musik Dijle Neva
Ljud Susanne Brandin
Stockholms stadsteater i Vällingby, premiär den 8 mars 2018

Katarina Taikon (1932-1995) kämpade för romernas lika rättigheter i Sverige. Som en del i den kampen skrev hon böckerna om Katitzi för barn och ungdomar. Böckerna som blev mycket älskade i Sverige, handlar om hennes liv från 7-årsåldern upp till övre tonåren. Många som har läst någon eller några av hennes självbiografiska böcker har beskrivit dem som en ögonöppnare.

I den här föreställningen startar handlingen när Katitzi är 7 år och hämtas hem till familjen från det barnhem hon varit på i två år. Men livet blir inte lätt. Pappans nya fru, Tanten, gör livet svårt för henne. Att pappan och hennes syskon älskar henne räcker inte. Och samhället är hårt mot romer. Några dagar eller veckor på en plats sedan blir de bortkörda av kommun och grannar. Kampen för att få gå till skolan eller drömmen om en lägenhet är ren utopi. När brodern söker arbete vill de ha betyg att han har kunskap att laga bilar. – Jag har ju den kunskapen här , säger han och räcker fram sina händer. Föreställningen skildrar Katitzis liv som ung och de oförrätter hon och hennes familj får utstå.

I slutet får vi se att hon kommer till insikt om att hon skall kämpa för att bli accepterad som alla andra människor. Att hon skall vara stolt över att vara rom. Parallellt med den unga Katitzi uppträder den vuxna författande Katitzi på scenen som svarande och kommenterande. Mycket vältalig och stridbar så man förstår att hennes egen kamp har lyckats.

Eftersom föreställningen vänder sig till en familjepublik och unga över åtta år så kan den var informativ om ett Sverige som fanns för inte så länge sedan. Handlingen motsvarar mina förväntningar men bjuder inte på några överraskningar. Romerna är osannolikt goda och omgivningen hatfull eller välvilligt nedlåtande. Det är mycket sorger på scenen och mycket spring och häftiga utfall. Systern Rosas förtvivlan blir den man känner mest för och den ständigt hostande pappa Taikon. En hedersman som inte bara lider av samhällets förtryck utan även har gift sig med en elak svensk kvinna som förtrycker hela familjen. Att skådespelarna spelar flera roller känns naturligt men att det är två Katitzi på scenen tar bort lite av trovärdigheten i historien.

Kulisserna är baracker i olika färger av korrigerad plåt där luckor öppnas och slås igen. Den scenografin för inte tanken till ett husvagnsläger men allt sker i ett disigt grått ljus som på ett dimmigt fält. Det är inte mycket som lyfter fram romsk kultur på scen. Kanske för att undvika klichéer men det gör också att pjäsen blir lite utslätad. Om man skall vara stolt över att vara rom vill man se lite mer av den romska kulturen. När pappan säger: ”Vi är ett modernt folk, vi har inga nationella gränser” känner man stoltheten.

Jag går från teatern och funderar på vad man hade för intentioner med pjäsen.

Medverkande:
Ung Katitzi: Siham Shurafa
Vuxna Katarina/Mamí: Meliz Karlge
Rosa m fl: Linda Kunze
Paul m fl: Danne Dahlin
Pappa Taikon m fl: Isa Aqouifia
Siv-Tanten m fl: Aja Rodas

Välgjort om vändpunkter – Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter Backa Teater

by

Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter

Foto Ola Kjelbye

Premiär 23/2 2018

Av: Johanna Larsson, Kristina Ros  (initiativtagare Anna Harling, Elin Bornell)

Regi: Johanna Larsson

Scenografi & kostym: Linda Wallgren

Intervjuer: Ylva Mårtens

Kompositörer: Niclas Ericsson, Mats Nahlin och Emma Nordenstam

Musiker: Mats Nahlin och Niclas Ericsson

Spelas på Backa Teater Lindholmen Hisingen till och med 17/5

Föreställningens längd c:a 85 min  , Från 10 år

Jag såg uppsättningen matinétid 3/3 då det var stor åldersspridning, från pensionärer till deras barnbarn. Vad vi ser är inte en linjär pjäs med tidsaxel, utan en redogörelse för  svaren på en specifik fråga.  Frågan till målgruppen 10-12 åringar: Kan du berätta om någon händelse som haft avgörande betydelse i ditt liv, något som inneburit att livet förändrats? Vi hör den intervjuande reportern ge exempel, på vad hon kallar vändpunkter.  Resultatet från workshops med cirka 160 barn och arton djupintervjuer av frilansjournalisten Ylva Mårtens utgör råmaterialet. Dessa kollektiva erfarenheter kan sägas forma ett tvärsnitt av Göteborg av idag.  Titelns drastiska metafor är naturligtvis hämtad från  ett av intervjusvaren.  Fyra skådespelare redovisar i ord och handling vad barnen berättat.

Skådespelarna  möter oss i foajén, De kommer i kängor, raggsockar, och varna tröjor. Våra ledsagare är utrustade med walkie-talkies.  Tar på sig  blåa dunjackor, varvid de eskorterar publiken gruppvis in i salongen. I gångtunneln blåser det och är dimmigt. Vi är på väg till ett tältläger på hög höjd,  hänvisas vid framkomsten till bänkar utplacerade i helcirkel.  Vi sitter i  vindskydd och framför oss finns  stenbumlingar.  Uppspända på linor hänger färgglada flaggor, eller  snare  tyglappar med barnens formuleringar nedskrivna.  Den otympliga inspelningsapparaturen som skådespelarna växlar om att bära, är ytterligare  väsentlig rekvisita.

Längst bort sett från ingången har de två påpälsade musikerna slagit läger.  Piano, vibrafon och flygelhorn är några av deras instrument. Den stämningsmättade musiken bäddar in och ger associationer, förutom att ackompanjera två sånger skrivna av Emma Nordenstam. Att kunna  fånga uppmärksamheten hos ung publik, är något av Backa Teaterns varumärke. Man kommer nära, har avpassat tilltal, befinner sig på rätt nivå.  Men teamet har gjort det svårt för sig denna gång.  Har skaffat sig en  utmaning, omöjlig att lösa till hundra procent. Syftar på att kvartetten på scen  konstant måste vrida på huvudet. Ändå missar jag att uppfatta somliga repliker och ansiktsuttryck.

Foto Ola Kjelbye

Vad är det för vändpunkter som delges?  Några ämnen som Mårtens – känd från program i P1 som riktade sig till barn –  håvade in med sin  vana intervjuteknik: Mångårig mödosam flykt undan krig,  hur avundsjuka yttrar sig när syskon föds, familjen ska flytta, hierarkier i klassen vars förtryck lyckligtvis upplöses,  rymma hemifrån när frustrerad mamma använder våld  samt om fördelen med att befinna sig i klungan när den ”lömska” puberteten tar kroppen i besittning.  Skådespelarna hoppar blixtsnabbt in i skissartade roller. Byter ständigt perspektiv oavsett ålder och kön. Lustigt nog har ensemblen viss slagsida, i och med att den innehåller tre kvinnor och en man.  Kanske därför en av musikerna blir haffad att vara med i en kortare scen.

Verkade som om de duktiga aktörerna kunde hålla uppe intresset hos lägsta åldersgruppen. Ibland ökade intensiteten och en del effekter bidrog nog.  Scenografin var spännande och fantasifull. Och att krypa in i tält eller potta kula har sin charm.  Prisade Backa Teater jobbar aktivt med representation och mångfald. Stämmer min minnesbild, pratade åtminstone Alejandra Goic flera språk. Replikerna på spanska och syrianska(?) översattes inte, utan sammanhanget fick förklara. Vid ett par tillfällen tycker jag, att ord främmande för mellanstadieelever hördes, såsom attityd och tillgänglighet.  Missuppfattning av mig, ord lagda i barns mun eller avancerat ordförråd?

Fascinerande att ta del av unga reflekterande röster. Lika fascinerande att höras deras uttolkare förmedla och se hur de gestaltade olikartad problematik.  Kvartetten bottnade definitivt i sina flyktiga karaktärer. Hade gärna varit flugan på väggen, när de tvångskommenderade besökarna på skoltid, diskuterar med sin lärare om vad de fått för tankar.  Efter föreställningen eskorteras vi igen, samtidigt hörs som ett appendix  avsnitt ur de autentiska historierna ur högtalare.

Skådespelare: Elin Bornell, Alejandra Goic, Anna Harling och Ramtin Parvaneh

 

 

 

 

 

 

 

Teaterkritik: Stockholmsdjur – en hissnande djuriskt rolig stund med satiriska tacklingar mot mänskligheten

by

Stockholmsdjur
Manus David Book
Regi och visuellt utformande Ensemblen
Teknik Robin Auoja, Mika Knutsson, Alvin Lilliestierna och Tommy Lindström
Parterren Teatern på Stadsteaterns Fri scen Kilen, 5 mars 2018

Det handlar om djur i vår huvudstad, men ur deras perspektiv. De har det lite till mans som vi människor ibland. Kanske är det enbart ett djuriskt sätt att kritisera eller driva med hur ironiskt mänskligheten har det. För det är ju så att våra liv kan få så konstiga perspektiv ibland i en värld som kräver att vi alla är huvudrollsinnehavare i samma livsspel. Fast i slutändan handlar det ju om ”…vem som orkar simma motströms vid Operan…” och inte att vi måste ”dö för Skansen…”

Trots att vi bor i en huvudstad så finns det ju ett och annat djur som rör sig fritt. I den här föreställningen får vi möta allt från en poetisk ledhund, en hyfsat nöjd ko som bor på Skansen och till en bäverfamilj med äktenskaps- och barnuppfostrings problem. De utsätts dessutom av mäklare, coacher och separationer, som ifrågasätter deras val, engagemang, kärleksliv och marknadsvärde.

Att vara tre skådespelare och ha så många roller kräver sin skådespelare. Jag kan inget annat än känna stor beundran över den förmåga till snabba byten, inlevelseförmåga och höga tempo med rätt energi vid rätt tillfälle. Att dessutom låta män och kvinnor spela olika genus, ger också härlig brytning med det traditionella och friskar upp våra tolkningsutrymmen. I fablernas värld verkar dock allt tack och lov allting vara möjligt.

Scenografin var kanske inte det mest öronbedövade under föreställningen, även om information kring djurarters ursprung och beteende gav snygga övergångar från ett djurs berättelse till ett anats. Däremot var kostymerna i all sin enkelhet ofta väldigt roliga eller kloka och de enskilda djurens kroppsspråk träffsäkra. Det finns så mycket härligt att lära sig från vår fauna som hade tagits väl tillvara.

Manuset kändes som en stark blandning mellan satir och ironi. Olika delar av samhällsapparaten fick sin ”kängor”, samtidigt som djurarterna fick anamma allmänmänskliga brister och förtecken. Mest inspirerad borde vi människor bli kring den kärlek som växte fram mellan skilda arter. Djuren gav varandra chanser, som få människor skulle ge varandra. Trots att elementen talar emot oss ibland finns det ju aldrig någon ursäkt att inte vilja älska om chansen ges. Det är ju nästan djurplågeri att säga nej.

Jag kommer aldrig mer att kunna se på en svan vid Operan utan att undra hur hens kärleksliv berikar eller om åtrån finns på annat håll. En sak har svanarna lärt mig som jag plockar med i livets ryggsäck och det är att man inte ska var ”… kortsiktig i sina njutningar …”

Medverkande på scen Henrik Bergström, David Book och Johanna Rane

Teaterkritik: Kejsaren av Portugallien med Riksteatern – gripande

by

Niklas Falk (Jan), Lovisa Onnermark (Klara Fina Gulleborg) och Lia Boysen (Kattrina)
Foto: Sören Vilks

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf
Dramatisering av Lucas Svensson
Regi Carl Johan Karlsson
Scenografi Johanna Mårtensson
Premiär 4 mars 2018 i Riksteaterns uppsättning

Ingen kan som Selma Lagerlöf berätta en historia. Hennes berättelser om människor och deras förehavanden är spännande, vackra och gripande. Ofta innehåller de allt man kan begära av litteratur. Hon skriver om människor som älskar och hatar. Om känslor som är starkare än viljan. Känslor som varar länge, ibland längre än ett människoliv. Hon skriver inte bara om deras känslor och handlingar . Det finns också något mer som driver dem, något övernaturligt, något som inte kan förklaras. En människas liv blir större än människan.

I Kejsaren av Portugallien blir Jan i Skrolycka välsignad med en dotter. Då blir han en levande människa Han älskar sin dotter med en kärlek större än vettet. När han blir övergiven av henne finns kärleken kvar men galenskapen ersätter förståndet. Hans kärlek som blev för kvävande för en dotter. En dotter som i den här versionen kämpar för sin frihet för den nya tiden. De gamla blir kvar i den gamla tiden. När Jan står för den allt uppgivande kärleken står hans hustru Kattrin för en förnuftig kärlek. Hon tar hand om sin Jan. Hon bannar sin dotter för att hon kastar all kärlek på soptippen.

Uppsättningen är jordnära och följer i mycket Selmas Lagerlöfs historia trots att handlingen är förlagd till mellankrigstiden. Det råder ekonomisk misär för många och
klassklyftorna är stora men folkhemmet är i antågande och socialdemokraterna valtalar. Jans sista fiende blir bilden av Hitler.

Jag tycker det är en gripande pjäs och man kan se den som en eloge till den uppoffrande kärleken. Den är också rolig med Jan i kask och medaljer av chokladpapper och hans medborgare Stoll-Ingeborg med sin armé av trä. En Kejsarinna från Portugallien är en härlig fantasi i en tid då allt utanför Sverige var mycket långt bort. Allvaret finns där med frågor om synd och skam. Jag saknar egentligen bara lite mer av det obegripliga som finns i den skrivna historien.

Niklas Falk som Jan gör honom både naiv och klok. Lia Boysen som Kattrina har så tydliga artikulering att hennes monolog i andra akten är en njutning att lyssna på. Övriga skådespelare är också mycket bra som Lovisa Onnermark, Mårten Andersson, Marika Holmström med flera.

Kejsarvisan är tonsatt av artisten Min stora sorg.