Ashes to Ashes
Manus Harold Pinter
Regi Jo Rideout
Ljusdesign Christina Kamma
Olympiateatern i Stockholm fredagen den 15 februari 2019
Föreställningen ges enbart på engelska
Medverkande Louise Ryme, Pontus Olgrim
Alla som någon gång kunnat läsa ett manus på originalspråk vet att det finns en stor fördel i att göra så och spela därefter, när det är möjligt. Det finns dessutom saker i det engelska språket, i Pinters version som inte riktigt går att översätta till svenska. Därför var det väldigt befriande och genuint äkta att få höra den brittiska originalversionen gestaltas på scen. När regissören dessutom är britt är det ju helt rimligt att föreställningen görs på engelska. Möjligheten att nå en tvåspråkig- eller utländsk publik blir ju dessutom därmed möjlig. Bra för ett Stockholm som borde ha mer internationell teater, kan jag tycka.
Pinters teknik är att låta skådespelarna ständigt ställa frågor, utan att någonsin vara nöjd med de svar som ges. Hela tiden vill karaktärerna veta mer detaljer än vad de kan få veta, tror att den andra döljer något medvetet och smular sönder varenda diskussion. Rappheten och cynismen mellan kvällens skådespelare är mycket intressant och deras största framgång, ” I am in the dark and need answeres” (Jag hålls i det fördolda, men behöver svar*)
De svenska skådespelarna gjorde ett gott intryck med sitt engelska uttal. Det var inte direkt några fel, även om rytmen blev något platt och trist. Det kändes också som om språket gjorde det omöjligt för skådespelarna att helt leva sig in i sina roller. Retoriken kom inte inifrån och ut, utan snarare tvärtom. Regissören måste ha hjälpt dem med det engelska språket och det satte sig enbart på ytan. Eller fanns det fler hinder som jag inte uppfattade ?
Skådespelarna lyckades mycket bra i att skapa känslan av att man inte riktigt visste när dröm eller verklighet gjorde sig gällande. Ibland blev det både och, och några gånger spelade det egentligen ingen roll. Däremot kände jag inte att Devlin (Pontus Olgrim) på något vis tvingade Rebecca (Louise Ryme) att berätta om sina drömmar eller saker hon varit med om före/under äktenskapet. Jag upplevde det mer som att hon medvetet försökte såra honom med sina berättelser i längtan efter ett bättre liv för egen del. Han var mer påstridig för att hans eventuella manlighet hade fått sig en törn, men båda kunde definitivt klara sig utan den andre. Känslan av ” I am letting you of the hook, are you noticing?” (Jag låter dig undgå bedömning och jag hoppas du inser det *), kommer alldeles för enkelt och är inte alls självklart. Han bryr sig inte tillräckligt mycket för att det ska spela någon som helst roll. Både krok och byte är mer gjorda av mjukt gummi.
Den kemi som jag genom de s.k. tvången eller äktenskapsbrotten, förväntar mig mellan skådespelarna, infinner sig aldrig under kvällen. En svartsjuk man eller en rädd kvinna, borde leda till några konstellationer av passion, åtrå och vrede. Det finns inte någon laddning mellan dem och jag kan inte ens se att de någonsin varit förälskade i varandra. Kanske är scenen för liten? Kanske är de inte färdiga i processen att våga ta i varandra mer ohämmat? Jag blir vid något tillfälle illa till mods eftersom deras beröringar är känslolösa, stela och upplevs konstlade. En dramaturg hade behövt hjälpa dem med intimiteten.
Scenen som var i ett vardagsrum på 1950-talet, är mycket elegant och snygg, trots den minimalistiska rekvisitan. Det svart, vita, röda och mahognyn kompletterar varandra. Självklart är det så att Rebecca har svarta underkläder, knallröd klänning och har svarta lackskor i höga klackar. En stilren känsla och femme fatale. Skådespelarna är dessutom kompletterande och har stort äktenskapstycke.
Ett pressmeddelande berättar att Hamlet är det mest spelade Shakespearestycket på Dramaten och har satts upp minst tio gånger under teaterns 230-åriga historia. I mars 1819 gjorde Dramaten succé med Hamlet, teaterns första Shakespearepjäs, med Gustaf Fredrik Åbergsson i titelrollen. Så med årets uppsättning firar Dramaten tvåhundraårsjubileum.
Adam Lundgrens Hamlet har hamnat i en förfärlig situation. Hans pappa har dött och hans mamma har gift om sig redan efter två månader med den döde makens bror. Hamlet har svårt att smälta att hans mamma gift om sig så snabbt och ännu värre blir det när han tillsammans med två vänner möter sin fars vålnad på natten och vålnaden berättar att han mördats av sin bror. Den dödade kungens bror, Claudius, som alltså lyckats både med att få kungakronan och drottningen spelas så bra av Gerhard Hoberstorfer. Claudius är inte helt samvetslös, lite skaver hans brott i hans psyke. Men, frågar han sig, går det att få förlåtelse av Gud när man fortfarande njuter av frukterna av synden?
Uppsättningen går på djupet för att beskriva vad det är som händer med oss när vi blir våldtagna och vad det är som gör att man kan gå över alla gränser och bli en förövare. Det är ruskiga känslor som genomströmmar ens kropp och dramatiken är så tydlig och detaljrik att man känner hur stresshormonen kickar in. Man vill slå tillbaka – slåss. Något i en måste gå sönder för att man ska kunna närma sig i att förstå hur förövare och offer blir till i en maktstruktur som skulle tjäna på att s.k. manlighet och kvinnlighet kunde uttrycka mer mänsklighet.
Hela föreställningen grundar sig på en kvälls misstag, som leder till hiskeliga konsekvenser för många. Tova vill fira sin födelsedag genom att dricka gott vin, klä upp sig och gå på krogen. Där möter hon Mick som är ute och roar sig. Ett attraktionsspel mellan man och kvinna spelas upp på scen, där man förstå att sexualitet inte borde vara något främmande för någon av dem eller för publiken. Tova följer med honom hem. Helt plötsligt går något fel i den allmänna förföringstekniken. Mannen försöker vara stor stark och världsvan och hon skrattar vid fel tillfälle och vill inte alls vara en blyg viol som låtsas något. Mick fixar inte att tappa kontrollen och förnedrar och hotar, genom att genomföra en våldtäkt. Tova är chockad, rädd och vågar inte anmäla. Ångest, skuld och sjukdom blir hennes följder.
