Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Shakespeare in Love – en helt oemotståndlig scenuppsättning, förtrollande scenmagi

by

Foto: Sören Vilks

Shakespeare in Love
Filmmanus av Marc Norman och Tom Stoppard
Scenversion Lee Hall
Översättning Calle Norlén
Regi Ronny Danielsson
Komposition Martin Östergren och Mathias Venge
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Ljus Fredrik Jönsson
Ljud Petter Samuelsson
Svensk premiär på Kulturhuset Stadsteatern, stora scenen, 25 oktober 2018

En vacker föreställning. Det helt enkelt strålar om den. Scenografin, kostym och mask är lyser i starka färger. Musiken går inte att sitta still till. Skådespelarna är  i sitt esse. Regissören Ronny Danielsson och hans team har tillsammans med ensemble skapar en helt oemotståndlig scenuppsättning av Oscarsvinnaren Shakespeare in Love. Den fick förstås kraftfulla stående ovationer på premiären. Helt välförtjänt. Det är scenmagi och förtrollande.

Teaterversionen följer filmens handling i stort sett. Året är 1593.  William Shakespeare är skådespelare, pjäsförfattare och regissör men har tappat sin inspiration, han har skrivkramp. Det går går trögt och det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Han har en vag idé om en ny pjäs – men än har han bara namnet på en rollfigur – Romeo.

Samtidigt sitter varje kväll den unga rika blivande arvtagerskan  Viola De Lesseps i publiken på teatern The Rose där Shakespeares pjäser spelas. Hon kan alla repliker i Will Shakespeares pjäser utantill och hon drömmer om att själv få stå på scen, vilket är omöjligt i den tidens England då kvinnor var förbjudna att stå på scen. Alla kvinnoroller spelades av män. Dessutom har hennes pappa bestämt att hon ska giftas bort, med  Lord Wessex – en adlig men urfattig fjant som behöver hennes familj pengar.

Viola kommer på hur hon ska få stå på scen. Hon klär ut sig till en ung man och beger sig till  en audition för rollen som Romeo i Wills ännu ofärdiga pjäs.

Scenföreställningen är  rolig, vacker och den berättar ömsint om scenkonstens villkor då – och kanske också idag där den som har pengar för att finansiera konsten också kan ställa, eller försöker ställa, krav på vad scenkonsten/kulturen ska berätta, förmedla och innehålla.

För den som kan sin Shakespeare har den många blinkningar åt både hans liv och verk, framför allt Romeo och Julia, förstås, vars scener bär också Wills och Violas kärlekshistoria. Men där finns massor av andra syftningar, på de olika kungadramerna, på Stormen, på Trettondagsafton med flera. Samtidigt behöver den som sitter i salongen som publik inte känna till något om Shakespeare och ändå få stor behållning. Det är en vacker kärleksberättelse där det bästa slutet inte alltid är att de två lever lyckliga tillsammans. Det är också en berättelse om kultur, om att skriva och skapa.

Ursprungligen är denna scenversion producerad på West End av Disney Theatrical Productions & Sonia Friedman Productions, i regi av Declan Donnellan, scenografi av Nick Ormerod, med musik av Paddy Cuneen. På Stockholms stadsteater står  Ronny Danielsson för regi. Han står bakom flera av Kulturhuset Stadsteaterns stora succéer, bland annat Billy Elliot, Ronja Rövardotter, Cabaret och Hair.

Shakespeare in Love gjorde sitt segertåg som film i slutet av 1990-talet med flera Oscars.

Shakespeare in Love, ursprungligen i regi av John Madden, skriven av Marc Norman och Tom Stoppard, är en fiktiv berättelse om William Shakespeares liv. Den gestaltar en Shakespeare som kämpar med deadlines och kärlekstrubbel. Gwyneth Paltrow som gjorde rollen som Lady Viola vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 1999. Filmen blev en internationell succé och blev nominerad till 13 Oscars och vann 7, bland annat för bästa film.

Shakespeare in Love kommer även att spela på Dansens Hus under 2019, med nypremiär 13 april.

Medverkande på scenen: Från teatervärlden
Will Shakespeare Alexander Karim
Philip Henslowe Dan Ekborg
Hugh Fennyman Christer Fant
Richard Burbage Robin Keller
Christopher”Kit”Marlowe Shebly Niavarani
Ned Alleyn Jan Mybrand
Webster Bahador Foladi
Ralph Kardo Mirza
Sam Victor Morell
Nol Anders Johannisson
Peter Magnus Borén
Robin Oskar Roslund
Adam Max Ulveson
Wabash Tim Dillman
Quickly Odile Nunes
Paulina Elsa Fryklund

Från överklassvärlden
Viola de Lesseps Sofia Ledarp
Sir Robert de Lesseps Kardo Mirza
Lady de Lesseps Odile Nunes
Lord Wessex Peter Gardiner
Amman Gunilla Röör
Elizabeth I av England Katarina Ewerlöf
Sir Edmund Tilney Lars Lind

Bakgrundskörer
Sopran Anette Belander
Alt Sanna Martin
Baryton Tomas Bergquist
Soloviolin Mirjam Charas Östergren
Swing Lars Göran Persson, Kerstin Steinbach och Tove Edfeldt

 

 

Teaterkritik: Höstsonaten – Starka kvinnor skriker skuld och samhällsansvar

by

Foto: Martin Hellström

Höstsonaten
Av: Ingmar Bergman (1978)
Regi och bearbetning: Kia Berglund
Scenografi och kostym: Youlian Tabakov
Musik: Rikard Borggård
Ljus: Anders ”Shorty” Larsson
Föreställning som recenserar: 25 oktober 2018
Teater Giljotin

Vi vet att relationer mellan människor aldrig är lätta, oavsett hur nära eller fruktsamma de är. Ändå är det så att samhället programmerat in i oss att blodsbanden mellan människor ska vara så mycket mer glädjefulla, trygga och mer födande än andra relationer. Fast samtidigt känner vi alla till de dysfunktionella familjerelationerna och söker ständigt efter vilka vi är när vi inte längre är någons dotter eller morfar. Familjeband ställer motkrav på ett sätt som inte vänskapsband gör.

Höstsonaten handlar om en karriärsinriktad kvinna i musikbranschen. Hemma lämnade hon ständigt i alla år sina två döttrar i sin fd makes goda händer. Döttrarna (Eva och Helena) utvecklar skilda behov och besvikelser av moderns frånvaro. En olycka leder också till att Helena utvecklar någon for av autism och behöver därmed speciell omvårdnad. Vår föreställning börjar vid en återkomst mellan modern Charlotte och dottern Eva som inte sett på flera år.

Det händer med jämna mellanrum att man springer på människor som vill skylla alla sina misslyckanden och felsteg, på sin förfärliga barndom. Det är någon som inte älskat dem tillräckligt mycket eller förstått hur de egentligen är innerst inne. Med en passiv och aggressiv inställning står man därför där som vuxen helt utan skuld trots att man beter sig illa. Eva ger just precis den tonen av drypande förakt till sin mamma och hela hennes sinnesförvirring paketerar hon med skuld ”…det är försent och ingenting kan ändras…Jag var bara en docka som du lekte med när du hade lust”.

Inledningsvis känner jag djup sympati för dotterns vrede och rop på ”se mig som jag är”, trots drypande sarkasm förstår jag hur det lilla barnet i henne kände sig övergiven och ensam. Marko-Nord lyckas verkligen fånga det bräckliga, darrande och skadade fågelungen som lämnades ensamt att svälta emotionellt i boet.

Dessutom lyckas karaktären med tiden att utveckla anklagelser och påhopp på modern som gör att man faktiskt får nog av dottern som går över alla gränser när det gäller förnuft. För trots moderns fel och brister vänder ens sympati till hennes fördel med tiden eftersom hon är rak med sina fel och brister, (”Jag ljög aldrig om vem jag är…”).

Hos modern finns ingen självgodhet utan enbart skryt p.g.a osäkerhet och dålig självkänsla.
Det modern gör som anses så förfärligt är att hon gör som många män alltid gjort d.v.s satsat mer på sin karriär än på sitt familjeliv. Det kan man ju tycka vad man vill om, men faktum kvarstår att det är för att modern är kvinna som man tar sig rätten att anklaga henne så mycket mer. Larsson gör en briljant tolkning av en kvinna som vill ha allt, tar för sig, lever som en man och som rastlöst ständigt lämnar familjen trots försöken att vara en bättre mor och hustru, (”…jag längtade hemifrån…”). Hon försöker, men hon är emotionellt inkapabel att kunna leva upp till andras behov av att bli bekräftade, trots att hon blir bryskt tillrättavisad bl.a. av kollegor (”Varför stannar du inte hemma hos barn och man och lever ett respektabelt liv?”)

Scenografin och musiken i uppsättningen är väldigt spartanskt. Hade det inte varit att Teater Giljotin helgarderat sig med tre stycken klippor och stjärnskott på scen, hade ingen i publiken lyckats vara fokuserade på scenen så länge. Kanske hade man behov av en låg budget eller så räknande man med att kvinnorna ensamma skulle ro hem relationerna utan några hjälpmedel.

Det mest intressanta med föreställningen är hur den resonerar kring tolkningsföreträden, hur vi alla vill lägga beslag på hela sanningen som vi själva misslyckas i den. Döttrarna känner sig försummade och modern känner sig kvävd. Ingen av dem verkar vara kapabla att älska den andre på ett sådant sätt att denne blir nöjd. Vem har då rätt att känna sig försummad? Vem får lov att bli sårad? Vem är då skyldig? Man skulle önska att de någonstans skulle kunna mötas på halva vägen och prata med varandra på ett sådant sätt att man åtminstone kunde säga att man har lyssnat, men inte förstått. Framförallt skulle man önska att vi inte i nära relationer gör varandra så illa att vi resten av livet skyller våra egna fel och brister på andra och aldrig tar ansvar för vår egen utveckling.

På scen
Chatarina Larsson (Charlotte Andersgast), Julia Marko-Nord (dottern Eva), Angela Kovács (dottern Helena)

Stockolm improvisationsteater cementerar könssterotyper och förutfattade meningar

by

HETERO – humor för heterosexuella och deras vänner
På scen: Elin Almén, Ami Hallberg Pauli och Lotta Malmhester
Regi: Gunilla Edemo
Producent: Sara Beer
Tekniker: John Sass

Jag är tudelad. O ena sidan. O andra sidan. ”HETERO – humor för heterosexuella och deras vänner”, av Stockholm improvisationsteater Stockholm, gör upp med heteronormen, kritiserar vår förlegade syn på kvinnor och män samt leker med könsstereotyper och fördomar. Men i sin strävan att synliggöra normer  cementeras mycket av de förenklade föreställningar vi i publiken redan sitter på.

Män är hårdföra, handlingskraftiga och tar i sociala rum orimligt stor plats. Kvinnor är väna, ängsliga, oroliga, omvårdande och socialt ansvarstagande. Så ser den generella bilden ut kring vad som är typiskt manliga och kvinnliga egenskaper. Stockholm improvisationsteater bjuder in publiken till deltagande. Vi får själva formulera vad som är det mest jämställda förhållandet, texta frågor riktade till relations-experten och önska alla de klassiska heterolåtar som dominerar vår Spotify-lista. Ensemblen leker med  fördomar. I handen får tre av åkådarna en tuta. Varje gång det osar HETERO och ensemblen visar ett heteronormativt beteende så ska vi för allt vi är värda tuta. Och relationsexperten svarar på svåra frågor om potensproblem och om när gränsen för antal skickade dick-picks är passerad.

I sin utformning är ”Hetero – humor för heterosexuella och deras vänner” smårolig. Att jag stundtals sätter skrattet i halsen beror på de många gånger som pjäsen istället för att ifrågasätta spär på förutfattade meningar. Visst kan man skämta om manligt och kvinnligt, men för att göra det krävs viss skicklighet. För samtidigt är varje försök, även med humor som bränsle, till att återskapa könssterotyper ett ytterligare sätt att cementera fördomar.

Det är synd då det ligger research bakom. För att riktigt komma ner på djupet i den heterosexuella regelboken har improvisatörerna tillsammans med regissören läst på via vetenskapliga studier, självhjälpsböcker och intervjuer från “Liten handbok om att vara lesbisk “ om heteronormativitet och HBTQ. Här finns mycket bra, fakta som klargör att skillnaderna mellan de två könen är närmast obefintlig, samtal där originellt nog de heterosexuella får komma ut ut garderoben. Men det jag minns är scenerna där heterosorna får utan förbehåll ranta på om manligt och kvinnligt kodade egenskaper.

”Hetero – humor för heterosexuella och deras vänner” är inte min pjäs. Kanske är jag, den upplysta feministen, inte den tilltänkta målgruppen. Utan föreställningen riktar sig till heteros utan genusglasögon som ännu inte insett hur normerna begränsar oss. Dags att öppna ögonen. Trots småroligt uplägg förstärker  bara ”Hetero – humor för heterosexuella och deras vänner” fördomar och de tafatta försök att nyansera bilden missar helt målet.

Petter Stjernstedt

Teaterkritik: Kallskänken- Naket och humoristiskt om deltidsarbetarens tuffa kval

by

Foto: Maximilian Mellfors

Kallskänken -poetisk kabaré om makt och mackor
Premiär. 17 Oktober
Av: Jenny Wrangborg
Dramatisering: Birgitta Prejborn och Dan Turdén
Regi: Dan Turdén
Scenografi, kostym och visuellt koncept: Marie Abildgaard Moberg
Dramaturg: Eva Sunmo
Musik: Safoura Safavi
Producent: jonas Diller
Med: Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg

Vi har alla varit där. De omänskligt tidiga morgnarna, de dåliga arbetstiderna och de tunga, oergonomiska lyften. Och allt för en skitlön. Som timanställd ungdom är det livets hårda skola som gäller. Deltidsarbetarens tuffa leverne skildras med bravur i Dan Turdéns tolkning av poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. Kamraterna vid Teater Brunnsgatan Fyra ger oss en härlig kabaré med musik och poesi med teman kring makt, mat och orättvisor.

Med Kallskänken går Wrangborg i arbetarförfattarnas fotspår. På samma vis som Harry Martinsson berättade om industriarbetarens leverne lovsjunger hon kökspersonalens visa. Det är slitsamt. Ärren sätter sig på kroppen. Lederna verker. Sexismen förnedrad och hotet om varsel finns ständigt närvarande.

På scen ser vi fyra personer med svarta förkläden och stripigt hår. De är ängsliga varelser. Det är först när platschefen lämnar skutan som de viktiga frågorna flyter upp till ytan. Det är där du sa om rasterna stämmer det verkligen? Varför fick jag inget OB-tillägg? Varför ska man vara med i facket?

Med Kallskänken synliggör Wrangborg strukturer och maktförhållanden i en tuff och orättvis bransch. Med sång och musik, skriven av Safoura Safavi, tacklar Dan Turdén och ensemblen det klassiska alstret. De är välskrivet och välspelat. Wrangborg finns själv med på scen. Hon spelar den oförstående kökschefen vars empati gentemot de anställda är obefintlig. I övriga roller ser vi Johanna Lazcano, Alexander Ohakas och Kajsa Ekström. I ett virrvarr av berättelser och skeenden med köket som epicentrum framträder många starka berättelser. Likt ett asplöv darrar Kajsa Ekström. Med rinnande mascara längs kinderna och en stirrig, räddhågsen blick står hon på köksgolvet – naken och utblottad. Skammen har tagit över kroppen. Hon vill bara försvinna från jordens yta. Vad tänkte hon när han skrev på kontraktet för ett sådant jobb med både bristande skyddsnät och en påtaglig stress?

Med humor och värme manifesteras Wrangborgs träffsäkra diktberättelser. De slitsamma kökslivet får i Dan Turdéns tolkning ett mänskligt ansikte. Kallskänken klär av människan och visar på vår sårbarhet. Det är ett desperat rop på hjälp, men utan gensvar. Men kvar finns drömmen, drömmen om ett värdigare liv:

Vi var unga. Skulle bara jobba lite extra. Blinda idioter. Klarade oss själva. Facket kostade bara pengar. Alltid på väg någon annanstans. Nästa år skulle vi hitta drömjobbet. Komma in på universitet. Människor med en dröm om att ses som människor.
// Jenny Wrangborg

 

Foto: Maximilian MellforsPetter Stjernstedt

Teaterkritik: LasseMajas detektivbyrå på Dramaten – en medioker historia

by

LasseMaja och Hamletmysteriet
Av: Jonna Nordenskiöld i samarbete med Martin Widmark
Regi: Jonna Nordenskiöld
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Helena Willis
Peruk och mask: Peter Westerberg, Linda Hyllengren
Ljusdesign: Johan Sundén
Urpremiär 20 oktober, Dramaten, Stora scenen
Rekommenderas från 7 år. Uppsättningen åker ut på Sverigeturné hösten 2019

LasseMajas detektivbyrå är en barnboksserie skriven av Martin Widmark och illustrerad av Helena Willis. Böckerna riktar sig till barn i åldrarna 7-9 år och hittills har tjugosex böcker i serien givits ut. Det har också gjorts en Julkalender som grundar sig på böckerna i SVT 2006.

LasseMaja-serien handlar om flickan Maja och pojken Lasse som bor i den lilla staden Valleby. De brinner för mysterier och har startat en detektivbyrå. De får ofta hjälpa polismästaren med särskilt svåra fall.

När nu Lassemaja också intar den svenska teaterns nationalscen är förväntningarna höga. Särskilt hos den yngre publiken. Jag går på premiären, på Dramatens stora scen, med två förväntansfulla flickor i den förväntade målgruppen.

Den första akten är till vår besvikelse medioker. Det mesta är slätstruket och fantasilöst. Den unga publiken är inte engagerad. Inte den vuxna heller. Jag kommer på mig själv med att fundera på köplistan till morgondagens middag. Det saknas spänning, stämning, humor och karaktärer som utmärker sig. Aktens enda skrattsalva lockas fram av en tappad polismästarbyxa.

Föreställningen tar sig dock i kragen i andra akten. Scenografin tar för sig mer och skapar en magisk stämning och skådespelarna har hittat den försvunna passionen.

Kvällens stjärna är den beska tanten – arga Barbro – som tar oss med storm med sina tantfasoner och mustiga utspel.

Föreställningen består av många sångnummer men kvaliteten på dessa är medelmåttig. Sång- och musikinslagen får en stark etta i betyg av mitt sällskap.

Men totalupplevelsen uppskattas ändå av tjejerna. En fyra i slutbetyg blir det trots allt. Det som uppskattas är den fina teatermiljön och själva handlingen i pjäsen. Den är spännande och lätt att förstå. Även om föreställningen från och till är förvirrande, med trist dekor och stelbenta teaterprestationer, så har vi ändå en rolig stund.

Medverkande:
Maja – Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Lasse – David Arnesen
Prästen – David Book
Barbro – Hulda Lind Jóhannsdóttir
Dino – Eric Stern
Sara Bernard – Jennie Silfverhjelm
Polismästaren- Kalle Westerdahl