Sugerstar Sockerstjärna
Manus Åsa Lindholm
Regi Ester Holmén
Koreografi Filippa Fahlin
Ljus Eleanor Bacon
Teater Heartbreaks gästspel på Teater Pero lördagen den 23 februari 2019
Agerandet från scen, påbörjades redan innan vi i publiken var i salen. Det kändes därmed nästan som om man ville be om ursäkt för sin försening. Man skyndade därför på med att komma på plats för att inte hindra skådespelarkonst.
Två aktörer utförde reptilliknande rörelser på scen som därefter övergick till gangsterliknande toner från en film från 1950. Att inledningen var som direkt och pang på gjorde att tempot var högt redan från början, vilket gladde mig eftersom jag precis blivit informerad om att föreställningen skulle vara i 90 minuter utan paus.
I uppsättningen får vi möta tonåringen Sockerstjärnas pubertala jag, berättandes genom två skådespelare som båda agerar henne om vartannat. Berättandet har inte heller någon kronologisk ordning på något vis utan kommer som tematiska punkter, för att påvisa hur stressande, pressande och utsatt man är som ung 15-årig kvinna. Aktörerna spelar också andra karaktärer som Sugerstar får möte i sitt liv. Det tog en stund att förstå upplägget i historien, men när det väl föll på plats vill jag ge all eloge till idéen kring den typen av berättarteknik. Det gjorde inte bara berättelsen mer intressant, utan den gav också en vinkel åt tanken att tonårstiden verkligen är en tid då ens person/personlighet förändras mycket. Två skådespelare på en karaktär gav utrymme till många aspekter av Sockerstjärnas personlighet.
Det var intressant att bli påmind om hur en del vuxna människor faktiskt pratar till barn på ett ägande vis. De använder förminskade ord och gör sig lustig över det faktum att en 15-åring ena stunden faktiskt uppför sig vuxet, men innerst inne är ett barn. Maktmissbruket och förlöjligandet påverkar ungdomens självkänsla och gör dem till lätta offer. ”Sluta vara så känslig” och kom ihåg att det är ”oattraktivt med svaga kvinnor” ”din handfallna lilla varelse”. Ungas sexualitet är också något som en del vuxna förvirras av. Bara för att en tonåring beter sig som en vuxen genom anspelningar, uppvakning, brev eller förförande ord, innebär det inte att en vuxen man eller kvinna har rätt att lägga skuld på dem eller utnyttja dem. ”Har du någonsin längtat så mycket efter någon att det gjort ont i hela kroppen”. Trots liknande känsloliv är de forfarande så att ett barn är ett barn och en vuxen är en vuxen. Den vuxne har alltid ansvar.
Inledningsvis kunde replikerna vara rätt högljudda och levererades sluddrigt, men blev mer och mer artikulerande med tiden. Kanske var de också några lite väl överdrivna fnissningarna, höga skrik och sexuella anspelningarna, men oftast fyllde de ett rimligt syfte i sina utövningar. I sina ageranden att spela män som möte Sockerstjärna i livets gång, var jag mycket glatt överraskad över att de kroppsligen kunde återge manliga kroppsmönster utan att välja att bli löjeväckande. Att vara ung kvinna och spela äldre män kräver en hel del begåvning och förmåga till stor efterapning som man inte direkt kan kräva.
Scenen var i minsta laget och ibland kändes det tydligt som att nya känslomönster och handlingens gång inte kunde få nya fästen eftersom det redan upptogs av det som varit före. Att svängdörrarna på bakre del av scenen var genomskinliga, svajade och av plast gjorde också att inget fick lov att växa till eller lämnas bort i ett annat rums perspektiv. Det blev lite mycket känslomässig förstoppning i sinnena för mig. Det var dock nästan att uppsättningen kom undan med sin speltid på 90 minuter i sträck utan paus, eftersom tempot var högt mestadels. Jag är dock mycket förvånade över den trend som är att gör föreställningar så långa. Det går emot all pedagogisk- och metodisk retorik.
Föreställningens danser var mycket befriande och medryckande. Det är inte ofta koreografi tillåter att dans ska få lov att känns mer för aktörer och publik, än att enbart vara fröjder för ögonen. Dansandet var utvecklande för rollkaraktären och gav en hopp om att så länge dansen och glädjen fanns kvar i Sockerstjärnas liv, så skulle nog livet kunna ordna till sig trots allt.
Skillnaden mellan självförtroende och självkänsla för en tonåring togs upp som ämne i föreställningen. Det gladde mig mycket att de vill ta upp den skillnaden, eftersom det är redan i unga år är som vi formas till vuxna.
Sugerstar blir exempelvis alldeles till sig när hon förstår att hon faktiskt är söt och att pojkar gillar söta flickor. Men hon blir också ledsen när ingen bryr sig om henne när hon inte ger av sig själv på ett sätt som andra önskar. Att bara bli omtyckt när man ger och inte för det man är, blir en läskig upplevelse. Att ständigt bara göra sig till för andra för att få bekräftelse är en tuff väg att gå.
Jag håller med Sugerstar. Det är när vi måste vara allt för söta och snälla som vi utvecklas till ett ”japanskt vitt fluffigt sött djur som lockar barn med godis och sedan blir kolsvarta i pälsen och äter upp den”. För inte kan vi ”gå omkring och vara älskade av alla som Håkan Hellström”. Det låter inte hälsosamt.
På scen Hanna Elffors Elfström, Maja Boman Persson
