Teaterkritik

Teaterkritik Shakespeare in love . Skimrande vacker underhållning men med avsaknad av åtråvärd passion

Shakespeare in love
Nypremiär på Dansens Hus den 13 april 2019 i Kulturhuset Stadsteaterns regi
Baserad på ett filmmanus av Marc Norman och Stoppard
Bearbetad för scen av Lee Hall
Översättning Calle Norlén
Regi Ronny Danielsson
Komposition och musikalisk ledning Martin Östergren, Mathias Venge
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Ann-Sofi Nyberg
Mask Karin Wahlberg
Ljus Fredrik Jönsson
Ljud Petter Samuelsson

Det finns alltid små fallgropar i en nypremiär. Det är som en vänskapsmatch i fotboll när du redan veta att du gått vidare sedan förut och är en hyllad champion. Att ladda om och försöka starta från noll utan att luta sig mot gamla meriter och känna sig lite bekväm i det, är väldigt svårt. Kvällens föreställning startade lite i det spåret, som att man hade dunkat varann i ryggen före start och spelade lite på rutin. Jag tror att skådespelarna kände av det själv och precis som vilket lag som helst ryckte de upp sig och gjorde en hel del fiffiga dribblingar och gjorde flera schyssta mål.

Att ha en huvudroll i en föreställning ger en många och långa stunder att påvisa hur man tolkat sin karaktär. Man kan till och med då kosta på sig att spela mindre bra i vissa stunder, och ändå komma helskinnad ut på andra sidan. När man har en roll som Amma (Gunilla Röör) och har en mindre talroll, men en betydelsefull sådan, måste man ta till vara på varenda sekund att kunna leva ut sin rollkaraktär. Röör gjorde en briljerande insats och var enastående bedårande i sin roll. Hon vara inte bara rolig och fyndig i sin karaktär, utan hade roande mimik och kroppsspråk. Likaså var det med rollkaraktären Sam (Victor Morell) som också tog till vara på sina tillfällen och var kvällens stora ”comic relief” varje gång han stod på scen.

Scenografin, rekvisitan och musiken gav varje inbiten anglofil och 1600-tals historiker en aha-upplevelse. I allt vackert, pompöst och majestätiskt, föll mina ögon ändå mest på ljusens skimmer och kandelabrarna som gav hela scenen sin grundstämning. Färgnyanserna på scen var mestadels tidstypiska och snitten på kläderna likaså. Dessutom lyckades man skapa många scenbyten på exemplariska vis utan att förstör illusionerna eller ta för mycket tid. Sängkammar scenernas intimitet hade genialiska lösningar och gav tillräcklig ömhet, men nödvändig diskretion.  

Även om det i programmet står att föreställningen är baserad på ett filmmanus, kändes det som att man gärna hade velat att det på något vis hade betonats tydligare. För de jämförelser som görs under kvällen, är enbart sammanställande kring filmen och inte med forskningen kring en mer verklig tolkning av Shakespeare. Kanske är det för att Shakespeare är lite helig för en dramatiker som det skaver i mig. Vi såg inte en biografi kring Shakespeares liv även om vissa saker överensstämde med hans liv. Kanske har det ingen betydelse att exempelvis William faktiskt inte ansågs som speciellt attraktiv som man för sin tid. Kvinnorna/Männen drogs inte till honom av den anledningen. Däremot uppvisar man en vacker man både i filmen och i kvällens föreställning. Inget ont om det, men det är en försköning av en man som förförde mer med ord an med anletsdrag. Något i mig ville skrika ”…så där attans snygg var han inte”.  

Kärlekshistorien mellan Shakespeare och De Lesseps är en vacker och fin tolkning av kärlekens möjligheter och hinder i ett 1600-talets England. En tid då man inte kunde ge sig hän till vem man ville och kvinnor inte ägde sin egen kropp. Trots att två vackra och begåvade skådespelare återgav en kärlekshistoria om ömsesidig kärlek, var det något som fattades dem emellan i kväll. Jag kände inte tillräcklig passion och jag fann inte de modiga besluten i att våga, att trots allt ge sig hän till något som var totalt förbjudet, skamlöst och farligt ( exempelvis var det straffbart att bedriva otukt utanför äktenskap och inte vara oskuld som kvinna vid äktenskap). Jag hade behövt en större känsla av att det inte gick att motstå, kärleken dem emellan, i ett virrvarr av större busighet.

Jag kan förstå om man tyckte att antalet betydelsefulla karaktärer kändes för många på scen i kväll. Har man inte sett filmen och om man inte känner till alla dessa hovmän, teaterledare, skådespelare, författare, dramatiker och poeter som fanns under Shakespeares tid, blev det lite mycket. Det var för många ilskna och väl uppsatta män som kom inspringandes och var viktiga en kort stund. Jag tror att man hade tjänat på att vara mer tydlig med vad karaktären hade för betydelse i handlingen, snarare än att enbart satsa på kraftfulla entréer gång på gång. 

Man är glad i kropp och själ när man lämnar föreställningen. Man har fått en förälskad William att ta med sig hem i tanken. Möjliga uppslag i föreställningen till Shakespeares andra verk gör att jag definitivt kommer att vilja läsa hans Trettondagsafton mycket omgående. Shakespeare kan man aldrig bli mått på och kan man läsa hans originaltexter så ska man göra det.

Rollista Alexander Karim, Sofia Ledarp, Lars Göran Persson, Christer Fant, Robin Keller, Shelby Niavarani, Gerhard Hoberstorfer, Gunilla Röör, Katarina Ewerlöf, Johan H:son Kjellgren, Jan Mybrand, Martin Redhe Nord, Kardo Mirza, Victor Morell, Anders Johannisson, Magnus Borén, Kerstin Steinbach, Tove Edfeldt, Mats Qvistström, James Lund, Tim Dillman, Odile Nunes, Anette Belander.

Teaterkritik Backstage, Teater Giljotin: Modig träffsäkerhet och behövlig självrannsakan av skådespelarvälden, av skådespelarna själva

Backstage, Urpremiär den 12 april 2019
Av Emersson Berglund, Inger Edenfeldt och Kia Berglund
Regi Kia Berglund
Scenografi och Kostym Youlian Tabakov
Rekvisita och Kostym Helen Falk
Musik Rikard Borggård
Ljus Anders ”Shorty” Larsson
Mask Andrea Engström

Det finns en fascination för oss dödliga, som varit publik någon gång och därmed undrat hur de har det bakom scen. Vi vill ju veta vad skådespeleri och dess skådespelare egentligen bär i sitt sköte. Man undrar också hur de som jobbar på scenen är privata utanför sitt arbete. Är de sådär härligt spontana eller mörksinta som karaktärerna de spelar, när skådespelaren kliver av och går hem? Kvällens föreställning ger raka puckar, om priset de betalar och för hur det kan vara att vara försäljare av så kallad ”Showbusiness”. Vi får se vad som kan ske bakom draperierna, på repetitionerna och bakom sceniska framgångar. Skådespelare behöver använda sina kroppar och sina egna känslor i sitt jobb och allt för att underhålla oss i tjänst. Det kostar och det smakar.

I kvällens urpremiär släpps vi in i en repetition av Shakespeares Rickard III:e. Skådespelare glider en efter en in i handlingen och presenterar vem de är. Publiken får glasklar insyn i vilka de är, deras drömmar och det liv som krävs av dem för att lyckas i en bransch där många vill stå i blickfånget med rungande applåder. Det blir en föreställning om en förställnings svårigheter, så kallad teater i/med teater. Dessutom låter uppsättningen några av oss att sitta på stolar på scen och komma dem väldigt nära i deras spel. Jag tror att det var ett medvetet val av uppsättningen att låta publiken få känna på hur nära ett samarbete måste vara mellan skådespelare för att de ska kunna framföra sina verk.

Jag tog chansen att sitta sådär nära och det gav en medkänsla och en inblick som berikade min förståelse för den utsatthet en skådespelare kan uppleva när de faktiskt måste ta i varandra oavsett personkemi. Förställningen tar en djupdykning i de roller och maktstrukturer som kan förekommer bakom scen. Det blir också ett enormt utelämnande av skådespelarkonsten, om hur tuff deras arbetsplats kan vara men också om hur dåligt de faktiskt tar hand om varandra. Lampljusets sken är inte tillräckligt starkt för dem alla och man anser sig behöva se om sitt eget hus först för att kunna legitimera sina framgångar. 

Den omtalade ärketypen av regissör, med stort manligt ego och med sexualiteten som drivkraft, får under kvällen många skratt. Kanske för att publiken vill kunna slå sig för brösten och vara politiskt korrekta i sin vetskap om denna ökända typ. Jag är dock mer orolig över att de enbart ser honom som en lustig liten människa och inte ser den otäckt djupa satiriska tolkningen av honom som jag starkt upplever. En uppfattning som inte gav ett enda leende på mina läppar. Rollkaraktären Alex (Jacob Ericksson), spelas knivskarpt och ger en mycket obehaglig manlighet av ett geni som kan tafsa och styra med orubblig hand. Det hemska är att har man satt sin fot i teaterbranschen, om än bara i dess ytterkanter, så finns det tio stycken sådana maktfullkomliga gubbar på ett dussin. Han är inte det minsta lustig och skratten från publiken måste vara någon form av försvarsmekanism (hoppas jag på).

Naturligtvis får vi i meetoo-anda möta den anklagade manliga skådespelaren och hans kvinnliga offer. På ett snyggt sätt balanseras det mellan skuld, skam och ord mot ord. Mannen verkar verkligen inte tycka att han gjort något fel i det berusade tillståndet på efterfesten där de träffades. Kvinnan vågar inte sätta ord på vad som hänt och törs inte direkt påstå att de rörde sig om en våldtäkt även om hon reagerar med posttraumatisk stress. För båda parter står det så mycket på spel och i en bransch där alla är beroende av varandra är det inte lätt att missa sina chanser genom anklagelser. Karaktären Inga (Åsa Widéen) spelas magstarkt trovärdigt. Eftersom jag sitter så nära henne under föreställningen känner jag av hennes hyperventilering och hjärtklappningar. Vid ett tillfälle rycks jag med och vill jag erbjuda henne min hand för att ge henne lite ro. Men man ska ju inte ta i människor hur som helst.

Det otäckaste med föreställningen är just den tystnadskultur som redan beskrivits i pressen om teatervärlden. Det här att folk inte vill veta sanningar om eventuella övergrepp för att det skulle förstöra deras egna chanser att lyckas i branschen. Man tiger och låtsas som att det inte finns problem eller är så fokuserad på sig själv att man medvetet satt på sig skygglappar för att kunna köra vidare på sina egna spår utan att stoppas. Dessa slätstrukna fegisar kliver över lik och kan alltid skylla på att de inte såg något. Föreställningens slätstrukna ledare är Hanna (Angela Kovács) som teaterchef. Kovács ger oss en fåfäng chef som inte vill ta i problem och tycker att offer måste finnas för konstnärlig framgång. Jag hade gärna sett Hanna som ännu mer hårt drivande och tyvärr upplevs hon för sympatisk för att verkligen genomdriva de avsked som sker. Jag vet inte om Kovács var nervös eller om rollkaraktären i sig var för slätstruken för hennes smak. Jag hoppas på en mer nyanserad teaterchef vid nästa föreställning.  

Alla obehagliga sammanhang finner sina offer – någon måste bära hundhuvud. En syndabock hittas och man tar den som vågar säga en och annan sanning högt, i en tystnadskultur. Naturligtvis får det bli den arma regiassistenten (Julia Marko-Nord) som inte är hemma i gruppen från början som inte kan vara tyst. Hon har varit ute på andra uppdrag när hon kommer försenad till repetitionen. Men den yngre kvinnan tar plats och står på sig och tror att sanningar kan levereras rakt på. Den konstruktiva kritiken ska leda till någon form av förlossning i gruppen tror hon. Självklart blir det inte så eftersom rannsakning eller självkritik är något som inte direkt praktiseras i den spelade teatergruppen. Rollkaraktären känns något för slängig i kroppen och aggressionerna kommer för snabbt. Assistenten upplevs inte stå övriga teamet så nära, vilket gör att hennes reaktionstid skulle ha behövt varit lite mer långdragen och eventuellt lite mer slipad. Hon blir lite för pubertal och man har svårt att sympatisera med henne, även om hon i sina anklagandes har helt rätt i sak.

Självklart får vi också en klassisk tuppfight med ord mellan två manliga skådespelare. Båda vill ha rollen som Rickard i föreställningen. Båda anser sig dessutom förtjäna rollen och båda deras självupptagenhet speglar en typ av självklarhet som stjärnglans skapar. Det mest magstarka med den här tolkningen var att männen bokstavligen tyckte att de var gåvor till mänskligheten. Man undrar hur det är möjligt att bli så upptagen av sig att man inte ser hur andra har det runt omkring. Jag vill inte tro de är representativa för manliga skådespelare.

Många tror att det där med framgång mäts i hur starkt rampljus du får lov att stå i och hur många som ser dig där på scen. Borde man inte veta att lycka och ett härligt liv mäts med helt andra mått när det inte finns några garantier för hur vår morgondag kan se ut. Våga släcka lampan och var tyst och ensam med dig själv en stund.

I rollerna Jacob Ericksson (Alex), Angelica Kovács (Hanna), Åsa Widéen (Inga), Josef Säterhagen (George), Björn Wahlberg (Martin), Julia Marko-Nord (Kim)

Haydn hade oturen att vara samtida med Mozart och hamnar därför ofta i hans skugga. Men det är synd, han var en produktiv skicklig kompositör, och en klo är väl Skapelsen, det mäktiga oratorium han skrev år 1798 och som nu Folkoperan nu sätter upp i samarbete med Stadsteatern.

Librettot är en blandning av bibelns skapelseberättelse och Miltons epos Paradise Lost, som beskriver hur Adam och Eva fördrivs från lustgården. Men det låter mer komplicerat än det är. Verket i sig är egentligen en vänlig saga som förundrat vill visa på det storslagna i allt vi har omkring oss. Genom de tre ärkeänglarna Gabriel (Susanna Stern, sopran) Rafael (Martin Hatlo, bas) och Uriel (Jesper Säll, tenor) får vi i recitativ och arior följa hur Gud skapade först ljuset, sedan jorden, havet, himlen, solen, stjärnorna, månen, växterna, alla djuren, …och till sist Adam och Eva. Mellan varven kommer hyllningskören, för Gud såg att det var gott.

Folkoperans orkester och Mikaeli kammarkör framför musiken precis så sublimt och storslaget som man vill att det ska låta. Folkoperan har satsat på många musiker, något som behövs i den torra akustiken, och det gör susen. Klangen blir fyllig. Och körens klang är tät, renklingande och mäktig. Solisterna är fina och har en underbar kommunikation på scenen, inte minst tack vare Susanna Sterns karisma.

Ärkeänglarna skojar till det hela ibland, går ur sina roller och berättar om hur Haydn tänkte sig det hela, eller skålar i champagne och dansar loss som riktiga party animals till hyllningskören när de firar hur bra jobbet med skapelsen går.

Eftersom det är Folkoperan med Mellika Melouani som konstnärlig ledare som ligger bakom uppsättningen, måste det också in lite normkritik i det hela. Enligt programbladet vill hon ”skrota skapelsen” som ju är ”starkt normativ” och ersätta den med alternativa kärlekar. Därför tar hon upp på scen människor som delar med sig av sina historier om kärlek som begränsats av tradition, normer, religion, politik och på duken bakom får vi se  homosexuell och lesbisk kärlek.

Men det mest normbrytande som händer på scenen (nu när normkritik blivit norm) och som man nästan ber om ursäkt för i programbladet, är att man också hyllar parförhållandet. Man till och med bjuder på ett riktigt bröllop mellan – håll i er – en man och en kvinna. Det är faktiskt ett riktigt brudpar som blir gift på riktigt, borgerligt, av en vigselförrättare på scen. Det är ju ett härligt publikfriande och underbart grepp och publiken jublar. Den gamla heteronormativa kärleken får alltså vara med ett tag till – och ur skapelsesynpunkt är den ju faktiskt också den enda möjliga. Om vi inte kan lyda guds uppmaning att ”vara fruktsamma och föröka oss” stannar ju skapelsen så att säga av.

Därför skjuter kanske Folkoperan lite bredvid målet när det gäller logiken, men vad gör det? För föreställningen är fylld av glädje, värme och en dos humor, och duger inte det så har man fått njuta av Haydns fullödiga musik. När den klingat av och de medverkande fått sina blommor på scen väntar ytterligare brölloppsfestligheter i foajen. Ett kul och överraskande grepp! Man går därifrån med ett stort leende på läpparna.