Nordic Crime
Av Mattias Andersson
Text och regi Mattias Andersson
Scenografi Ulla Kassius
Kostym Moa Möller
Ljus Charlie Åström
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Jacob Hirdwall
Premiär på stora scenen på Dramaten 8 september 2022
Medverkande i rollerna Rebecka Hemse, Jakob Eklund, Nina Zanjani, Nemanja Stojanović och Krister Henriksson
Statister Ellie Aho, Tobias Cronwall, Jocelyn Leal Sundroos, Joshua Wernius, Paterne Irumva, Andro Elserwi, William Nyrén, Sandra Samuelsson, Camilo Vera-Zavala, Sam Herrgård, Maksimiljan Savnik
Intresset för kriminalromaner och deckarserier är stort, både fiktiva och True Crime. I denna föreställning granskar Dramatenchefen Mattias Andersson ämnet. Delvis är det roligt och delvis tankeväckande men i det stora hela skrapar denna föreställning mest på ytan.
Den tar upp tre riktiga fall där en del fakta ändrats för att ingen inblandad ska gå att identifiera. Det hindrar förstås inte att kriminalreportrar som bevakat fallen direkt vet vilka brottsfall det handlar om.
Sex välkända tv-poliser står på teaterscenen. Vi får höra namn som Beck, Hassel och Falk på dem. Jakob Eklunds roll heter däremot Stig (Eklund är inom kriminalgenren väl mest känd för Johan Falk-filmerna medan namnat Stig ger mig associationer till Stieg Larsson som skrev första delarna av Millenium-serien). Krister Henriksson däremot kallas för Kurt. Det syftar väl på Kurt Wallander från Henning Mankells kriminalromaner där Henriksson spelat Wallander i filmer. De skämtar och reproducerar jargonger och klichéer från kända kriminalserier vilket lockar till enskilda skratt.
Dessa poliser ställs inför ett antal autentiska rättsfall. Tyvärr känns detta ofärdigt då detta inte iscensätts utan till största delen innebär att de läser upp dokument från domstolsbeslut och förhörsprotokoll.
I en intervju med Mattias Andersson före premiären i Aftobladet läste jag att han sade att han inte lyfter fram någon lösning. Jag håller inte med. Hur ska vi annars tolka slutscenen där både citat från Svenska kyrkans gudstjänstordning används och där samtliga förövare får sitta tillsammans med polismannen Stig vid ett bord som utan tvekan är en avbild av tavlor på nattvarden. Det är väl ett budskap om att förövarna bör bemötas med kärlek och förlåtelse?
Jag förstår att föreställningen vill vara ett ifrågasättande av att många politiker talas om att brotten måste bli hårdare för mord och andra grova våldsbrott. Mattias Andersson vill ge utrymme för förlåtelse i debatten. Det är vackert tänkt.
Men jag undrar varför inte några fler offer än barnet som misshandlats grovt av sin mamma får sitta med vid bordet? Hur menar regissören att alla som förlorat någon genom grova brott ska leva vidare? Hur mår föräldrarna till den pojke som blev misshandlar och våldtagen på en kyrkogård? Hur känner föräldrar och anhöriga till den kvinna som blev grovt misshandlad av sin partner?
I ett pressmeddelande före föreställningen säger regissören och manusförfattaren Mattias Andersson:
– Jag vill skapa en frontalkrock mellan det fiktiva och dokumentära.
Njae. För mig känns föreställningen långt ifrån klar. Någon krock mellan de fiktiva och verkligheten känner jag inte att föreställningen lyfte fram. Okey att poliserna på scen skojade lite klyschigt emellanåt men de brott de läste upp var minst lika hemska som i tv-serier. Däremot brukar tv-serier betydligt oftare visa upp offren och hur hemskt det är att bli drabbad. Den sidan lyste med sin frånvaro.
Om ett syfte är att visa att förövarna behöver kärlek och förlåtelse då tyckerjag inte att denna föreställning problematiserar vad som utlyst våldet. Vi får inte några svar på eller ens några försök till att förstå vad som gör att någon kan döda eller misshandla någon som är svagare. Ett litet försök görs i Stigs berättelse om när han sköt en pil i ögat på ett rådjurskid, men det räcker inte för att lyfta föreställningen. Ett bra initiativ och bra försök, men det skulle behöva bearbetas mer. Med så duktiga skådespelare och fascinerande scenbild är den ändå värd att se, speciellt om man är intresserad av kriminalromaner och serier.
Fantastiskt, inspirerande och omvälvande. Och utmanande. Kommunikation är mycket mer än ord och samtal. Det visar denna föreställning, en och en halv timme utan tal men så färgstark och talande på andra sätt. The Sheep Song berättar om ett får som reser sig upp på två ben och beger sig ut i människornas värld och försöker bli en människa. Denna fabel kan tolkas på många sätt. Vågar du se något som inte är glasklart och som är öppet för många sätt att förstå, något som talar till mer än logik och kunskap, något som talar till känslor och är uppbyggt på symboler och arketyper – då ska du försöka få plats på detta gästspel, som tyvärr bara spelar 2,3 och 4 september på Dramatens stora scen.
Jag sögs in i scenbilden direkt och flera olika berättelser tog gestalt inom mig och några ligger kvar och gror. Jag kommer helt klart att se flera möjliga tolkningar av vad The Sheep Song berättar framöver. Ett sätt att se berättelsen är att vi får följa en varelse som inte längre är nöjd med sig själv. Den känner att den har mer inom sig och att den är avsedd att leva ett annat, härligare liv än sina gelikar. Denna varelse är en metafor för mänskligheten, tänker jag. Mänskligheten som tror sig vara mer värd än djur och natur.