Teater

Musikalen Matilda till Kulturhuset Stadsteatern

5 mars, 2023 by Redaktionen

Den prisbelönta musikalen Matilda, baserad på Roald Dahls barnbok, kommer till Stockholm! Ett musikaliskt och fantasifullt äventyr om den begåvade flickan Matilda som tar ställning mot en orättvis och kall vuxenvärld. I regi och koreografi av Fredrik Benke Rydman med bland andra Robert Fux, Lisette T Pagler och Sara Jangfeldt. Premiär 1 december 2023 på Stora scenen. Ett pressmeddelande berättar:

– Med otroliga barn och en proffsig ensemble ska vi leka och skapa som man bara kan göra i Roald Dahls värld. Vikten av att kunna fly in i fantasin och böckernas värld, när verkligheten är för mörk, är som skriven för oss nu. Tron på att kunna skapa förändring hos Matilda är för evigt inspirerande, säger Fredrik Benke Rydman.

Musikalen Matilda är baserad på Roald Dahls barnbok från 1988 och handlar om en begåvad flicka som gör uppror mot vuxenvärlden med hjälp av sin fantasi och sina magiska krafter. Musikalen hade West End-premiär 2011 i London och har sedan dess turnerat världen runt och mottagit flertalet priser däribland Oliver Award, Tony Award samt nominerats till Grammy Award.

I rollen som den elaka rektorn Agatha Trunchbull ser vi Robert Fux, som tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble och bland annat medverkat i Almstriden (2021), Cabaret (2015) Ned med vapnen (2018) och Orlando (2012).

– Äntligen får jag leta fram min inre elaka skolrektor och släggkastarmästarinna, rektor Trunchbull är en riktig drömroll! Ända sedan jag såg ”Matilda” i London för många år sen har jag varit sugen att på att gestalta denna ikoniska skräckkaraktär som styr barnens tillvaro med järnhand. Hejdlös humor och stenhård disciplin i perfekt kombination! säger Robert Fux.

Genom biblioteket och skolan träffar Matilda den kärleksfulla fröken Jenny Honey, spelad av Lisette T. Pagler som tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble och bland annat medverkat i Jakten (2022), Because I’m Worth It (2017) och Cabaret (2015) .

– Jag är stolt över att få spela fröken Honey i den här unika scenversionen och jag ser fram emot samspelet med framförallt Matilda. De två finner varandra i en gemensam smärta över att inte få växa upp i en kärleksfull miljö och det berör mig, säger Lisette T. Pagler.

I musikalen Matilda medverkar ett tjugotal skådespelare samt ett tiotal barn som presenteras senare.

Matilda The Musical har premiär 1 december 2023 på Stora scenen.
Roald Dahls Matilda The Musical
Manus: Dennis Kelly
Musik & Sångtexter: Tim Minchin
Presenteras i samarbete med Music Theatre International
Orkestrering och kompletterande musik – Chris Nightingale
Översättning: Adam Gardelin

Konstnärligt team
Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman
Musikaliskt ansvarig: Nils-Petter Ankarblom
Scenografi och kostym: Lehna Edwall
Ljus: Linus Fellbom
Ljud: Oskar Johansson
Mask: Maria Reis

Rollista
Rektor Agatha Trunchbull: Robert Fux
Fröken Jenny Honey: Lisette T Pagler
Herr Wormwood: Jörgen Thorsson
Fru Wormwood: Sara Jangfeldt
Fru Phelps: Elisabet Carlsson
(Medverkande barn presenteras senare)

Övrig ensemble
Jacob Agerlo
Pontus Wonkavaara
Nikola Stankovic
Ellen Lindblad
Kristian Grundberg
Oscar Törnell
Benjamin Trossö
Minou Deilert
Emma Wihlborg
Kyra Bergman
Ester Hedlund
Charlotte Mannerstråle
Henric Flodin
Emilia Berglind

Tjechovs Körbärsträdgården Michael Thalheimers femte regiuppdrag på Dramaten

5 mars, 2023 by Redaktionen

Michael Thalheimer, känd för sina koncentrerade och minimalistiska uppsättningar av klassiska pjäser, sätter upp Tjechovs Körsbärsträdgården med premiär på Stora scenen den 24 mars. – Jag älskar pjäsen och jag älskar Tjechov och hans rollkaraktärer, säger Michael Thalheimer.

Ett pressmeddelande berättar:
Körsbärsträdgården, AntonTjechovs sista pjäs, handlar om Ljubov Andrejevna Ranevskaja, en aristokratisk ryska och hennes familj som återvänder till familjens belånade gods som de tvingas sälja för att betala lånen.

Denna uppsättning blir betydligt mer humoristisk än Thalheimers tidigare. På frågan om Körsbärsträdgården är en tragedi eller komedi svarar Michael: ”det är som livet, både och. Tjechovs pjäser är väldigt ambivalenta, och det är det som gör dem så fantastiska.”

Michael Thalheimer är en av Europas mest uppmärksammade och prisbelönta regissörer. På Dramaten har han tidigare satt upp Kasimir och Karoline, Woyzeck, Peer Gynt och Elektra. Han arbetar ofta med samma konstnärliga team som tillsammans skapar estetiska och visuella scenrum – denna gång med kostymör Michaela Barth, scenograf Henrik Ahr och ljussättare Michael Göök.

Medverkar gör: Erik Ehn, Manuela Gotskozik Bjelke, Electra Hallman, Rebecka Hemse, Rasmus Luthander, Per Mattsson, Tina Pour-Davoy, Torkel Peterson, Andreas Rothlin Svensson, Nemanja Stojanović, Christoffer Svensson och Kristina Törnqvist.

Teaterkritik: Sommarboken, ger kroppsliga upplevelser kring den nordiska sommarens förändringar med liv och lust

5 mars, 2023 by Lotta Altner

Sommarboken
Av Tove Jansson
Dramatisering Pipsa Lonka
Översättning av den finskspråkiga dramatiseringen Annina Enckell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Maria Ros
Ljud Hanna Mikander
Mask Patricia Svajger
Dramaturg Åsa Lindholm
Medverkande på scen Marika Lagercrantz (Farmor), Matilda Ragnerstam (Sophia) och Jonathan Lundberg (Pappan/ljudmakare/musiker)
Sverigepremiär den 4 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Det är scenens stilrenhet med enkla trälådor, vit lakans himmel och svarta golv som möter dig innan föreställningen börjar. Instinktivt frågar jag mig själv, hur det kan vara möjligt att återge en känsla av sommar, värme, grönska, mjukhet och finlandssvensk idyll. Jag blir med glädje glatt överraskad, eftersom varenda trälåda ger illusioner kring blomsterlådor, rabatter, skär, hav, blommor, insekter och sommarbris. Skådespelarna är ständigt i rörelse i skilda naturskildringar och flyttar rekvisitan för skilda syften och möjligheten att skapa en ny synlig värld i sommarens augusti.

På scen ser vi denna kväll tre medverkande. Farmodern (Marika Lagercrantz) inlindar den livfulla och sårade Sophia (Matilda Ragnerstam) med lekar, upptåg och vandringar genom sensommaren. Tillsammans bearbetar de livet, framtiden, äventyr och döden. Den tredje karaktären är en ljudmakare/musiker/illustratör/frånvarande fader (Jonathan Lundberg). Tillsammans bildar dessa tre en gemensam kraft i handlingen med skilda rörelser och upptåg, där de kompletterar varandra i spegelliknande aktiviteter. När det talas om insekter hjälper exempelvis ljudmakaren till att förstärka det ljudet, vilket ger sken av att känna årstiden närmare. Kvällens vackraste illusion är när man får känslan av dykning och simning under vattenytan. Det är så oerhört naturtroget att varenda en av oss som tycker om att simma i havet, därmed innerligt längtar till sommaren och den viktlöshet och frihet havet ger. Många av alla dessa ljudeffekter kring sommarkänslor och naturkrafter, görs också med glimten i ögat och med en precision som är både humoristisk och intuitiv. Alla längtar vi därmed till en fin liten stuga vid havet. Ljuden och rörelserna är så effektiv och klockrena, att de måste ha övats in på liknande sätt som repliker lärs in i skådespel.

Föreställningen har dock genomgående ett liknande tempo från början till slut. Inledningsvis är det mycket behagligt och meditativ, som att sitta på en brygga och hör vågorna slå. Men eftersom föreställningen är 2 timmar och 20 minuter lång (inklusive 20 min paus) hade takten behövt vara mer varierande för att vidhålla mystiken. Jag blir med tiden avtrubbad och kan inte vidhålla min nyfikenhet. Man hade också kunnat göra speltiden kortare om man hade velat behålla innehållets sävlighet. Dock tror jag mer på ökat tempo i andra delen av föreställningen i kombination med överraskande dramatik.

Det är klockrent att ge Marika Lagercrantz rollen som den goa farmodern, där hela hennes kroppshållning, framtoning och mildhet är en klar kopia av den Tove Jansson man oftast sett. I rollkaraktären Sophia ser jag klara likheter med den Lilla My jag väl känner till (en av Janssons mest omtalade karaktär i böckerna om Mumintrollet). Det är också mycket lugnande och härligt att se hur farmor och Sophia samspråkar, busar, skojar, blir osams och blir vänner igen. Deras relation är så etablerad att den tål att inte varje dag är en dans på rosor. Sophias stora och frågvisa frågor om livet (ex. Vad händer om en sjöman dör på land?) är så klurigt härliga att man själv måste tänka till varje gång. Hon ställer de frågor som enbart en sälle med fantasi och nyfikenhet ställer. Farmodern svarar aldrig med självklarheter utan med eftertänksamhet som snarare ger fler frågor än lättsamma svar (”…att tåla livet i yttersta skär.”) och menar att livet kan vara svårt, men att man också kan bli förvånad över vad man kan lära sig att klara av. Det ger oss hopp kring att farmodern ska våga få lov att dö, när Sophia kommer att våga leva igen. De möts någonstans i mitten och kommer sedan att gå hand i hand fram till den stund då de får lov att gå skilda vägar. Det är vackert.

Teaterkritik: Tiden är vårt hem – Starkt, berörande, väcker många känslor, insikter och mycket att fundera på

4 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Tiden är vårt hem
Av Lars Norén
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Videodesign Emi Stahl
Mask Maria Lindstedt
I rollerna Anna Helena af Sandeberg
Harald Henrik Norlén
Jakob Samuel Fröler
Muller Léonie Vincent
Prick Sofia Ledarp
Nils Magnus Krepper
Julia Natalie Minnevik
Erik Andreas Kundler
Greta Tova Magnusson
Tomas Johannes Kuhnke
Nypremiär 3 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Oj, oj, oj – jag är helt tagen. Fyra timmars djupdykning in i människors längtan och livslögner. Starkt, berörande, väcker många känslor, ger insikter och sätter igång tankar. Bland det bästa som visas på svenska teaterscener för den som är redo för fyra timmar med en fantastisk rollista där den ena skådespelaren efter den andra imponerar. Det är sorgligt, det är roligt, det tragiskt och berättar på många nivåer. Det är nog omöjligt att uppleva denna föreställning utan att bli helt uppslukad. Den fick stående ovationer på nypremiären. Välförtjänt. Då det i år verkar vara en tydligt trend att skådespelare ska gå ut och in i många roller under en föreställning är det rätt befriande och skönt med en föreställning där varje skådespelare har en roll, en karaktär.

Två medelålders syskon och några barndomsvänner från en mindre ort i Skåne ska träffas för en traditionell sommarfest. Några är bofasta, andra sommargäster, några är gifta och andra skilda. Festen ska hållas i huset hos familjen Aurelius. Anna har ärvt huset då fadern dog för något år sedan. Brodern Jakob har skaffat sig ett mindre sommarhus i området men har inte hört av sig till Anna sedan faderns begravning. Anna misstänker att Jakob är sur och arg för att det var hon som ärvde huset. Hon är fast besluten att förbättra kontakten med sin bror. Är jakten på barndomens sammanhållning mellan syskon och vänner en illusion?

Det är ett ganska stort persongalleri: Anna, hennes arbetslöse man Harald, hennes bror dramatikern Jakob, hans dotter Muller, lantbrukaren Nils, hans fru Prick som är bibliotekarie, Julia deras funktionsvarierade dotter, kantorn Erik, hans fru Greta och brodern Tomas med stora alkoholproblem.

Det är mycket som far runt i personernas undermedvetna. Ofta är det inte själva medvetna om vad de egentligen vill. Erik är gift med Greta men är sedan barnsben förälskad i Anna. Anna är gift med Harald som är något yngre än henne och vad han än säger blir hon irriterad på honom. Det är hemliga känslor som far runt både i henne och i varenda enda. Någon saknar sina barn, något saknar de barn hon aldrig fått. Någon styrs av mindervärdeskomplex och bristande självförtroende. Alla längtar efter något eller någon. Ibland är det kärlek, ibland är det en speciell person de längtar efter. Men i det långa loppet kan det visa sig att deras mångåriga längtan bara är en illusion.

Ofta lurar människorna/karaktärerna sig själva. Ingen vågar erkänna för sig själv vad han eller hon egentligen längtar efter. Ibland inser någon vad som är sin längtans mål, men då kan det vara för sent. Alla kan bli svikna, alla kan svika och framför sviker många sig själv då det inte vågar eller klarar att se sig själv, inte klarar att erkänna vem de är. Inget är bestående, det enda vi vet är att tiden går. Tiden är det enda som finns, så länge vi finns här i denna existens. Men av alla kärlekar, kärleken till jobb, litteratur, falk, historia, partner verkar en enda form vara den minst självisk: en faders kärlek till sin dotter. Två exempel i dramat är Nils och Jakob som båda tycks ha en stark och stödjande kärlek till sina döttrar. Nils är pappa till Julia och Jakob till Muller. Prick däremot som är mamma till Julia verkar vara störd av sin dotter och tycks helst vilja slippa dottern.

Tiden är vårt hem är en pjäs om tiden och de illusioner vår längtan kan bygga upp. En pjäs om hur svårt det är att vara ärlig mot sig själv. Den är tragisk och komisk och så stark. Den bara suger in mig och fyra timmar flög förbi och jag skulle kunna sitta där i fyra timmar till. Med en avskalad scenografi, i stort sett bara några utemöbler, får skådespelarna stort utrymme, vilket de förvaltar väl. Det är över trettio år sedan pjäsen skrevs, men de mänskliga och politiska frågor som den berättar om tycks evigt aktuella, den talar lika starkt till oss idag som för trettio år sedan och kommer att tala till människor om trettio år också.

Fakta om dramat:
Tiden är vårt hem (1992) är en pjäs om tiden som går utan återvändo. Dramat hör tematiskt ihop med pjäserna som brukar kallas ”sommarpjäserna”. De skrevs under en period när Lars Norén huserade som dramatiker vid Dramaten.

Om Eirik Stubø
Den norske regissören Eirik Stubø iscensätter Lars Noréns pjäs Tiden är vårt hem från 1992. På Stadsteatern har Stubø tidigare satt upp flera kritikerrosade föreställningar som Jakten, Stillheten, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården.

Om Lars Norén
Lars Norén (1944-2021) är svensk samtids mest internationellt spelade dramatiker. Blandningen av tungsint relationsdriven dramatik och en svart humor har i folkmun skapat begrepp som ”Norén-jul”. Han debuterade som poet och fick sitt stora genombrott som dramatiker i början av 1980-talet med Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.
Han gjorde ett stort antal uppsättningar för radio, tv och på scener som Dramaten, Comédie Française i Paris och Det norske teatret i Oslo. Han var konstnärlig ledare för Riksdrama på Riksteatern 1999-2007 och för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Teaterkritik: Stormen på Dramaten – välspelat och både roligt och tragiskt

4 mars, 2023 by Lars Christiansen

Stormen
Av William Shakespeare
Översättning Britt G. Hallqvist
Bearbetning Staffan Valdemar Holm, Karen-Maria Bille, Irena Kraus
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Clement Irbill
Peruk och mask Nathalie Pujol, Thea Holmberg Kristensen
Dramaturg Irena Kraus
Medverkande Ana Gil de Melo Nascimento, Ingela Olsson, Marie Richardson, Shanti Roney, Magnus Roosmann och Alexander Salzberger
Premiär på Dramatens Lilla scenen den 3 mars 2023

En mycket välspelad föreställning med bitvis enastående skådespelarprestationer. Alldeles extra vill jag flytta fram briljerande Ingela Olsson och Shanti Roney. Själva upplägget påminde om 1970-talets improvisationsteater. Rollerna växlade så att varken publiken eller skådespelarna alltid visste vem som var i vilken roll. Detta – och mycket annat presenterades med en blinkning av typen ”Måste vi skifta roller hela j-a tiden”.

I händerna på regissören Staffan Valdemar Holm blir Stormen en föreställning om livet och teatern i synnerhet men också en fundering över klassklyftor och kolonisation, ofta utifrån en personlig utgångspunkt.

Hertigen Prospero har landsförvisats tillsammans med sin dotter Miranda. De har hamnat på en karibisk ö som är obebodd, fast inte riktigt. De finns en urinvånare, Caliban. Prospero är en maktspelare och skapar ett klassamhälle med endast dessa tre personer. Caliban lyder order, Prospero styr och han lär upp och undervisar sin dotter.

På Dramatens hemsida står det om Valdemar Holms uppsättning av Stormen:
Stormen är en karibisk tragikomedi med vind i seglen, reggae i baslådorna och fullt medvetet effektsökeri. En laddad uppgörelse med de koloniala baksidorna av Shakespeares sagospel.

Föreställningen är fullsmockad av effekter som cigarrettrökning, rök- och vindmaskiner, pistolskott, stroboskopljus, hög musik, svordomar och en rad andra störande effekter. Det är mycket ljud på scenen, det är högljudda röster, det är bomber, rök och granater. En riktig stormig föreställning och dessutom blåser det friskt i rollerna då skådespelarna går in och ut ur de olika rollerna och alla spelar i princip alla roller. Det är full fart och både roligt och tragiskt, det är långt ifrån en föreställning att sitta och avnjuta i lugn och ro. Ibland skrattar vi och plötsligt fastnar skrattet i halsen. Det är absurt, det är ironiskt, det skämtsamt blandad med existentiella frågor och djupt allvar.

Staffan Valdemar Holm säger om föreställningen:
–Jag har gjort en förbättrad version av pjäsen. Shakespeare var nämligen inte en bra dramatiker men däremot en fantastisk språkmänniska, säger Staffan Valdemar Holm med ett litet leende. Vår uppsättning blir en lekfull och fantasifull uppgörelse med de koloniala baksidorna av Shakespeares sagospel.

Fakta om regissören:
Staffan Valdemar Holm är en av Sveriges mest framstående regissörer och var teaterchef på Dramaten 2002–2008. Hans nära samarbete med scenografen Bente Lykke Møller har resulterat i drygt 100 uppsättningar – varav många på utländska scener.

Teater

Footer

Om oss