Teater

Perserna Trojanskorna
Översättning Jan Stolpe/Lars-Håkan Svensson (Perserna), Jan Stolpe/ Angeta Pjeijel (Trojanskorna)
Regi och scenografi Karl Dunér.
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torben Lendorph
Musik Johann Sebastian Back, Magnus Granberg
Ljud Björn Lönnroos
Peruk och mask Peter Westerberg, Nathalie Pujol
Premiär på Dramaten 19 oktober 2023

Jag ska inte ljuga. Det var ingen bra kväll. Jag vandrar mot Dramaten och premiären av ”Perserna Trojanskorna” med hösten nafsande i hälarna. Det är kallt och rått. Vi ska se en sorgesång, nej två sorgesånger, tragedier om krig, fallande imperier, barnamord, förslavade kvinnor och stridande män hårda som städ. Alltid dessa män som tar till stridsvärjan: ”Alla män har som en bisvärm följt sin ledare i strid”.

Föreställningen är en dubbelföreställning av de två pjäserna Perserna av Aischylos och Trojanskorna av Euripides på Dramatens Stora scen i regi av Karl Dunér. Medverkar gör: Anna Björk, Erik Ehn, Stina Ekblad, Jakob Eklund, Thomas Hanzon, Rasmus Luthander, Göran Martling, Marie Richardson, Tina Pour-Davoy, operasångaren John Erik Eleby och en barnkör med medlemmar ur Stockholms gosskör. Föreställningen innehåller nyskriven musik av Magnus Granberg och stycken av Bach.

Dramaten har sorg. Sverige har sorg. Världen har sorg. Det är tungt nu. Sorgen är en oundviklig del av människans korta tid på jorden. Man skulle kunna tänka att sorgekväden kan ge tröst och vara en väg till utlevande av plågsamma känslor. Men sorgen lättar inte av att se andra människor lida.

Och lids görs det genomgående under hela föreställningen. De grekiska-persiska krigen var en serie konflikter år 490-449 före vår tid. Den persiska kungen Xerxes invaderade Grekland med en enorm armé men förlorade oväntat mot de numerärt underlägsna grekerna i slaget vid Salamis, strax söder om Athen. Kriget fick en stor symbolisk betydelse för den nybildade grekiska demokratin och inledde den blomstringstid som idag betraktas som den klassiska epoken i grekisk historia. En av dem som deltog i kriget var Aischylos som förlorade sin bror i slaget vid Salamis. Åtta år senare skrev han tragedin Perserna som handlar om det persiska rikets nederlag och olycka. Även Trojanskorna tar sin utgångspunkt i krig och skildrar förlorarnas olycka och segrarnas brutalitet.

Några av kvällens teaterbesökare bär palestinasjalar. Min bänkgranne säger ”det är så sorgligt, människan har inte lärt sig ett uns av sin historia”.

I pausen hör jag några makar få skäll för att de somnat under föreställningen. En kvart in i andra akten har även min bänkgranne somnat.

Första akten är plågsam. Det bränner inte till och den klassiska monologen är lika träig som vi känner den. Men Dramaten har sin bästa uppställning på scen och i andra akten lyfter det. Det är ändå den svenska skådespelareliten som spelar ut på scen. Stina Ekblad lyser som en fyrbak i det kompakta mörkret.

Den vackert klingande gosskören är en omistlig del av föreställningen liksom John Erik Elebys djupa, fylliga operaröst. Men ändå, med bästa vilja kan man inte säga att föreställningen är en fullträff. Det saknas tajming och en sömlöshet.

Min tonårsdotter är med mig på teatern. Hon säger: ”Allt var kass. Om man levt före Jesu tid så hade man säkert tyckt det var nice. Men man har ju utvecklats en del sedan Trojas fall.” Vi går hem. Utanför Dramaten har det börjat snöhagla.

Text: Marja Koivisto

The world is full of Married Men
Regi, översättning, dockmakeri Erik Holmström
Scenografi, kostym, dockkostym Maja Kall
Mask dockmask Siv Nyholm
Livevideo Oskar Steen
Dramaturgi Amanda Fromell
Ljus Olivia Grefve
Medverkande Erik Olsson, Kajsa Ericsson
Nypremiär 14 oktober 2023 (urpremiär 2021) på Intiman i Malmö

Förställningen The World is Full of Married Men har i och med nypremiären på Intiman i Malmö fått en större scen. I ett samarbete mellan Malmö Stadsteater och Malmö Dockteater gjorde den välbearbetade föreställningen i Holmströms regi succé redan 2021. Den bygger på Jackie Collins skandalomsusade debutroman med samma namn från 1968. Miljöerna utspelas i ett frigjort London under 1960-talet.

Romanen som ansågs göra personer ”perversa” (Wikipedia) förbjöds i Sydafrika och i Australien. Senare hamnade den i genren ”tantsnusk”, vilket nog förklarar varför även Intiman ger rekommendationen från 15 år och uppåt. I förhandsvideos syns glimtar från små lyx-dock-miljöer med vita ombyggda barbies som agerar i hotellsängar med tillhörande extravagans. Hintar ges om att green-sceeen möjliggör att skådespelare och dockor blandas. DN:s recensent Lindqvist imponerades vid urpremiären av det skickliga skådespeleriet samt av att ”död materia kan bli så uttrycksfull”. Förväntningarna är således på topp …

Jag sätter mig i den anrika gamla motiv-vävda teaterstolen i teaterlokalen som faktiskt också användes på 60-talet. Framför mig på scenen står ett tiotal dock-skåp infattade i grönt placerade i en halvcirkel i bakre fonden. Bredvid mig finns unga vuxna i kreativa bohemiska kläder men även andra teatergäster som nog själva nog var lika unga som karaktärerna i pjäsen på 60-talet. En stor skärm med bokens titel i slängiga bokstäver hänger över scenen som en inbjudan till ett drive-in-hotell i USA.

Storyn vi tar del av har ett klart vuxenperspektiv och vi lär känna en samling personer i reklambranschen. Så gott som alla beskrivs med tonvikten utifrån främst sina lustar – hur de lyckas få eller längta efter sex. Tantsnusk blir bara förnamnet när dockornas materiella tekniska lösningar och ljudeffekter konkretiserar, och ett mycket skickligt skådespeleri levandegör, vad de har för sig.

Vi lär känna paret David Cooper som arbetar på en reklambyrå och frun Linda Cooper som har två barn gemensamt. Han vänstrar, hon vänstrar. I slutet av pjäsen har båda skilt sig och startat om med nya parters. Vi blir också bekanta med Paret Grossman. Den unga smäckert läckra frun Lori Grossman dansar loss i en scen på ett party som blir som en sinnebild för tidsandan: ”släpp loss- känn din kropp – njut medan du kan!”. Med stegrande oro tar vi under kvällen också del av de strapatser den blonderade fotomodellen Claudia Parker – med klingande skånska – tar sig igenom. Vi hör henne frigjort skratta åt de ärligare friarna, och anamma de vidlyftiga och farliga. Vi följer hennes försök att sängvägen göra karriär.

Levande party-miljöer och blänkande sidenlakan och glitter i hotellrum kommer nära oss på bildskärmen. Kameraarbetet och det docktekniska över lag är imponerande. Såväl det dekadenta, det hippiecharmiga som de välhållna hemtrevliga sovrummen i villorna blir träffsäkra i den välgjorda scenografin.

Scenarbetarnas närvaro – och den tekniska öppna lösningen — ökar upplevelsen av det som sker framför våra ögon – men jag försöker koncentrera mig på handlingen. Jag försöker tänka bort allt det komiska, de tekniska detaljerna som får oss alla att skratta. Summan blir att trots detta tillspetsade och den satiriska udden – blir dockornas karaktärer förvånansvärt trovärdiga. Musiken kastar oss bak i tiden och vi förflyttas och värms av den tidens unga vuxna. De som ville bryta sig loss från de konventioner och borgerliga ideal som rådde då.

Det blir på ett sätt som en antropologisk studie som levandegjorts framför mina ögon. Är detta människosläktets olika ansikten? Jag stannar vid de rädda sökande ögonen den lite utsatte mannen hade – han som misslyckades både med sitt äktenskap och med sin sexbomb till älskarinna. Bakvägen fångas han in i en ny relation, oklart om det var vad han önskade. Nog väcks frågor av Collins manus som räcker långt än i dag, och Malmö Dockteater har sannerligen tagit på sig uppgiften att förmedla dem.