Av Natalka Vorozjbyt (översättning Mikael Nydahl)
Regi och koncept: Tamara Trunova
Scenografi och kostym: Richard Andersson
Mask: Marina Ritvall
Ljus och video: Ludde Falk
Ljud: Iryna Novikova
Skådespelare: Caroline Söderström, Marta Andersson-Larson, Hans Brorson, Emilj Ljungestig, Johan Friberg, Ashkan Ghods, Mia Höglund-Melin och Carina M Johansson
Premiär 15/3 2024
Spelas på Studion på Göteborgs Stadsteater till och med 21/4
Borde förstås ha tagit anteckningar som stöd för minnet och borde självfallet redan ha publicerat recension. Ibland kommer annat emellan. Om en uppsättning fallerar brukar jag tappa lusten att formulera mig klokt, vill inte ödsla tid på något som knappt ingen kommer bry sig om att ta del av. Men i fallet med märkliga Bad Roads förhåller det sig annorlunda. Här finns massvis av spännande skikt att avkoda och drabbas av. Vad kan vara viktigare att gestalta på scen idag i Europa än den fasa som befolkningen i Ukraina genomlider efter Rysslands fullskaliga invasion? Pjäsen skriven före invasionen skildrar den förvirrande och skrämmande situation som föregick, fast förstärkt med svartvita projektioner på sönderbombade byggnader från kriget.
Natalka Vorozjbyts är en av Ukrainas mest spelade dramatiker och manusförfattare. För två år sedan flydde hon från Kiev. Hennes pjäser har satts upp i en mängd länder. På Stadsteatern i Göteborg ägde premiären på svensk mark rum. Översättningen av pjäsen som varar i närmare tre timmar inklusive paus, är gjord inom ramen för Rikstolvans Ukraina-projekt under samlingsnamnet Ukrainian Contempoary Drama Archive (UCDA). Den är baserad på talspråk från östra Ukraina. Alla karaktärer ska ha fått ett eget trovärdigt sätt att tala på. På hemsida upplyses att explicita skildringar och grovt språk förekommer, något publiken sannolikt är införstådd med. Inslagen är, om än obehagliga, inte alls outhärdliga. Flerfaldigt prisade Bad Roads blev 2020 till en film (Oscarsbidrag) i regi av manusförfattaren. Kan vara värt att tillägga att Tamara Trunova sätter upp pjäsen som beställdes av Royal Court Theatre i London för tredje gången.
Även om brutaliteten och de primitiva drifterna utmejslar en maktstruktur med oerhört många offer och ett antal förövare, finns en ton av svart humor som både avdramatiserar och förhöjer de skrämmande förhållanden vi bevittnar. Brukar skilja på drama man dras in i med sinnen på helspänn och att betrakta ett skeende utifrån likt Brechts Verfremdungseffekt. Kanske för att publiken ska vara mottagliga för förlopp om hur människor tvingas existera under vidriga betingelser, ägnar sig regissör och dramatiker åt en distanserande teknik. Den svårförklarligt dekonstruerande estetiken innebär med nödvändighet att man inte blir lika berörd som man föreställt sig.
Finns så mycket att upptäcka i en pjäs med dubbelbottnad titel att teaterintresserade rekommenderas återbesök. Stundtals blev det till den grad skruvat med trånande frustration, refränger från ABBA-hits suggestivt framställda, frigörande dans till exalterande techno, festande sällskap som hurrar åt fyrverkerier och besatthet vid reality-shower på tv; att jag associerar till andra samtida verk på samma scen där åskådaren ofta famlat efter hållpunkter, Tänker på mer eller mindre fantasifullt utflippade produktioner som Mr Burns, Ship Of Fools, Vem är Schmitz? och Babel.
Scenografin är ögongodis även om Ludde Falks projektioner påminner om barbariet. Till vänster ett badkar placerat överst på en trappavsats och nedanför en möbel för den övervakande regissören i pjäsen. Till höger en läppformad soffa jämte en bil (fejk eller autentisk?) som förmodligen ska vara en Skoda. Att röda färgen blir något av en återkommande symbol känns symtomatiskt, leder tanken till både blod och romantik. I en uppsättning där mycket är om inte oväntat konstifikt, så i varje fall så pass annorlunda att det kan te sig besynnerligt, skiftar ljusstyrkan frekvent. Förändringarna sker på metanivå, finns inskrivna i manus. Vid ett tillfälle får också sufflösen vara på scen. Ansvariga för kostym och smink har inte heller legat på latsidan, utan bidragit elegant med sin yrkeskunskap.
Caroline Söderström håller i första delen i det närmaste en längre monolog i rollen som från soffan framdragen journalist. Ger i högstämda vändningar uttryck för sin förälskelse i en soldat, vars uppenbarelse samtidigt inger viss fruktan. Äger en uppfordrande bevekande diktion som når ut och engagerar.
En ytterligare ovanlig omständighet i Bad Roads är hur ojämnt repliker fördelats inom ensemblen. Vissa agerar i princip statister före paus. I en andra akt träder de fram desto mer. Ett lika udda som konstigt grepp vars utfall blir effektfullt. Kan påpekas att Marta Andersson- Larson och Ashkan Gods haft hjälp av en initimitetskoordinator. Avser en scen där rollfiguren som förevändning för att kört ihjäl en höna hotas med övergrepp, som utspelas också vid sidan av scen.
Överhuvudtaget är över- och underordning ett naturligt tema i pjäsen. Också i den förvirrade tid där invånare i provinser inte alltid kunde veta var fronten låg eller vilka som utgjorde de stridande, skildras ett otäckt tillstånd med övertygande nerv. Ofta med överraskande, rent av extrem galghumor. Att krig och umbäranden exploaterar våra primitiva drifter vet de som gjort värnplikten. Vidare är överlevnadsinstinkt och längtan efter något bättre en röd tråd.
Uppsättningens dramaturg påminner om att Världssamfundet aldrig någonsin varit förskonade från krig. Våldets logik och de trauma det skapar finns enligt honom som ett grundackord i pjäsen. Chocken över fullkomligt kompromisslösa upptrappningen till ett anfallskrig, anas som en underton även om texten inte behandlar denna ofattbara grymhet. Handlingen kretsar kring hur individer hankar sig fram, vad de drömmer om och om de utan skrupler som drar nytta av laglösheten. Bad Roads är baserad på verkliga händelser och intervjuer. Natasja i den omfattande öppningsmonologen är ett slags alter ego.
Hög tid att harangera den sammansvetsade ensemblen, vars glänsande insatser ska ses i ljuset av eventuell språkförbistring. Kollegor har för flera dagar sedan förmodligen publicerat enskilda värderande omdömen, sannolikt positiva sådana. Att somliga i ensemblen bytte position under pjäsens gång var ett fruktbart upplägg. Vilka bör framhållas utöver navet Caroline Söderström? Etsat sig fast på näthinnan gjorde bland andra Carina M Johansson, Hans Brorson och Mia Höglund-Melin. Men ingen föll ur ramen. Den himmelsvida skillnaden emellan att agera ömklig eller förtryckare behärskas till fullo. Trots att den omotiverade metaaspekten förbryllade, är jag absolut sugen på att se om mixen av läskig och dråplig intrig. En kuslig väv varslar om en fasansfull skräcktillvaro som fått Sverige att ändra ståndpunkt.
ps Fascineras av ”slumpens skönhet”, ett begrepp Milan Kundera lanserade. Skrev om det i en B-uppsats om hans författarskap sent 80-tal. Hur stor är sannolikheten för att jag och mamma ser premiären intill tidigare konstnärlige ledaren och på andra sidan en person ur fasta ensemblen, vars plats efter paus övertas av nuvarande konstnärlige ledaren? Tämligen uppseendeväckande sammanträffande, även om ”skvallret” iofs inte har något med recensionen att göra.
Från den sluttande publikläktaren i det enorma hangar-liknande rummet ser jag hennes tunna gestalt vandra in från vänster – i sällskap med vad man tror är en grupp dansare. Scengolvet bildar ett vackert blått hav framför ett böljande bakre plank. I vita neutrala skjort – overaller framförs en stilla, poetiskt lätt men ibland lite ryckig, mekanisk dans. Det går inte att avläsa om de är män eller kvinnor. Är de från framtiden, rymden? När de greppar var sitt instrument sprids en musikaliskt mycket finkänslig ensemble ut som små öar över golvet. Kontrabas, cello, trumpet, trummor och flygel (ibland mellotron).
Scenmagi skapas av alla skådespelare men också av alla övriga i teamet som regi, ljus, ljud, scenografi, kostym, mask – alla i teamet gör ett magnifikt arbete. Föreställningen tar med oss på en berg-och-dal-bane-färd genom tid och rum med ljus som förtätar och gör att det känns som att skådespelarna rör sig mellan tid och rum. Tiden hoppar fram och tillbaka och ibland är vi till och med i nutid och Jussi och Anna-Lisa ser på sitt liv från någon slags andlig existens. Jussi och Anna-Lisa tycks befinna sig utanför tiden.