Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Johan Rabaeus i rollen som Gertrude Stein på Dramaten

by


Johan Rabaeus med porträtt av Ernst Billgren på pressträff hösten 2024. Foto: Alina Harmash

Johan Rabaeus i rollen som Gertrude Stein, den frispråkiga amerikanska kulturprofilen i Paris under mellankrigstiden. Monologen Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein, av Marty Martins, regisseras av Carl Johan Karlson med scenografi av konstnären Ernst Billgren. Premiär på Stora scenen den 16 februari 2025.

Ett pressmeddelande:
–Gertrude Stein var en fullständigt unik person. Hon var navet i Paris kulturliv och höll hov i sina salonger under hela början av 1900-talet. Mitt i stormens öga satt Gertrude Stein. Hon var anmärkningsvärt annorlunda och vi är i full färd med att undersöka hur Stein kan utmana vår tids ängsliga relation till allt som sticker ut, säger Johan Rabaues.

Pjäsen utspelar sig i Gertrudes lägenhet i Paris där hon blickar tillbaka på sitt liv. Hur hon och hennes livskamrat Alice B Toklas fick Picasso, Matisse och andra kontnärer att trängas både på väggarna och runt matbordet. Även den vita pudeln Basket som spelade en stor roll i hennes liv finns med på scen.

Regisserar gör Carl Johan Karlson, senast aktuell med publik- och kritikersuccén, den åtta timmar långa Arv. För den kubistiska och fragmentariska scenografin står konstnären Ernst Billgren, aktuell med en separatutställning på Nationalmuseum som öppnar 10 april. Det är första gången Ernst Billgren gör scenografi för Dramaten.

På Dramaten spelade Margaretha Krook rollen som Gertrude Stein i en föreställnings som gavs 150 gånger 1985-86.

Läs mer om Gertrude Stein i författaren och dramaturgen Sven Hugo Persons artikel här.

Teaterkritik: Pappa Pellerins dotter – omsorgsfull helhet, lagom doser spänning och fint barnperspektiv

by


Foto Christopher Backholm

Pappa Pellerins dotter
Av Maria Gripe
Bearbetning och regi Sara Giese
Scenografi Johan Engberg
Ljus Martha Khomenko
Musik/Ljud: Stefan Johansson
Kostym Elin Hallberg
Mask Anna Olofson
Koreografi Tove Sahlin
Dramaturg Marie Persson Hedenius
I rollerna Beri Gerwise, Emelie Florén, Emma Mehonic, Tove Sahlin, Ana Stanišić
Familjeföreställning från åtta år
Premiär på Orionteatern 1 februari 2025 (sedd dagen efter premiären)

Maria Gripe skrev boken om Loella 1963, där ett tema var hur en faderlös flickas starka identitet som skogsflicka utmanades i mötet med staden. Boken blev också TV-serie i Sverige som visades 1974. Flera verk av Maria Gripe rörde sig kring (natur)mystik, gränsland och fantasivärldar, såsom Glasblåsarens barn och Tordyveln Flyger i skymningen.

Handlingen i Pappa Pellerins dotter följer i korthet Loella – också kallad Lopp-Loella – som bor ensam i en liten stuga i skogen med två små tvillingbröder. Mamman arbetar på sjön i långa perioder och pappan vet Loella ingenting om. Ändå har hon det ganska bra i skogen. Där finns också tant Adina, och skogsmannen Fredrik som hjälper henne. Framför huset står en fågelskrämma som Loella kallar Pappa Pellerin. Han fungerar även som ett skydd mot ovälkomna besökare men också som en slags brevlåda. Fågelskrämman blir också något Loella väver sina fantasier kring – och önskningar om – den okända pappan. En dag sker det dramatiska att mamman väljer att inte komma hem alls. Hon ska arbeta en tid i Amerika. Loella får lämna sitt välbekanta liv i skogen och förs till ett barnhem i den stora främmande staden. Otryggheten gör att fantasierna – och särskilt de om pappan – blir allt starkare och viktigare för Loella. Med sig har hon tant Adinas ord som säger att ”det finns en mening med allt”. Med tiden får hon nya vänner i staden, men Loella slutar aldrig att söka efter sin far.


I Gieses regi kryddas berättelsen med spänning i precis lagom doser för en ung publik. Skogsflickan Loella framstår i Gerwises gestalt som en trovärdigt kavat flicka, smått människoskygg, men utrustad med en stark tillförsikt att klara sig själv i världen. En särskild eloge vill jag ge alla medverkande för ett underbart artikulerat kroppsspråk som tas om hand i Sahlins – för lokalen så väl anpassade och tydliga – koreografi. Sammantaget är det en njutning att uppleva hur Orionteaterns stora sal med sin dynamik och resonans bjuds på till fullo.

Det börjar med att vi leds in i lokalen av fjärran fågelljud. Väl på plats ser vi ut över lilla realistiska stugan i skogen högt uppe på en kulle i bakre delen av scengolvet. Fågelskrämman med hatt står strax nedanför. Engbergs höga träskärmar – vissa på hjul – som liknar byggställningar ger värme till scenrummet. De får en estetisk roll men även ett smart praktiskt syfte. De många scener som sedan följer bygger genialiskt på mimteater. Särskilt bra är bilscenen där handhållna ficklampor är billyktor och ljud ger karosskrammel till klungan av resenärer. Pedagogiskt målar Johansson med verkliga ljud. Härligt samverkar också allt i scenen då flickorna handlar glass i affären hos underbart agerande Sahlin. Fyndigt utförda rörelser – men även ljud från kassaapparaters olika plingande – gör allt så levande. Dynamisk blir också kvällsscenen i hamnen – som utspelas både på en högre våning i lokalen – men avslutas med en pytteliten radiostyrd bil. Ljud kommer framifrån men också bakom publiken. Det blir svindlande för sinnena. Alldeles lagom trollbinds den unga publiken och mycket upplevs ur huvudpersonens perspektiv.

I minnet stannar den riviga lite äldre och stadsvana barnhemssysterns karaktär som är så väl fångad. Men även det komiska minspelet hos Loellas mammas väninna – som de små brorsorna bor hos – när Loella knackar på. Lärarinnans trovärdiga välvilja – och hur hon ser Loellas situation – kryper också in under skinnet. De medverkande har flera roller, och det är endast Gerwise som förblir Loella föreställningen igenom. Föräldrar som själva vuxit upp på 60-talet, kommer också notera extra Hallbergs tidstrogna klänningar i glada färger. Tillsammans med frimärkshobbyn o andra tidsmarkörer kan föreställningen skapa samtal med barn: Hur var det på mammas tid?
Jag hoppas att många barn får uppleva Loellas resa i Orionteaterns omsorgsfullt bearbetade uppsättning. Och visst värmer och berör den även vuxna – särskilt sällskapet som det inkända barnperspektivet ger.

Teaterkritik: Skammen – en skarp föreställning som gräver sig djupt ner i känslor och tankar

by


Foto Sören Vilks

Skammen
Av Ingmar Bergman
Bearbetning och regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Peruk och mask Melanie Åberg
Ljus Charlie Åström
Musik Anna Sóley Tryggvadóttir
Dramaturg Anneli Dufva
I rollerna Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson
Premiär på Dramaten 1 februari 2025

Går det att vara neutral? Går det att undvika att ta ställning i krig eller konflikter? Och varför glöms kultur bort och sopas under mattan när kriget kommer? Är inte kultur viktigare än så? Är inte kultur det viktigaste, det som våra värderingar bygger på och ändå förminskas kulturens betydelse av samhälle, politiker och makthavare när det blir krig och djupa konflikter.

Skammen, bearbetad och regisserad av Mattias Andersson, bygger på Ingmar Bergmans film Skammen om ett ung par som är musiker och dragit sig undan på en isolerad plats på en ö för att få ägna sig åt kultur och kärleken till varandra. Men kriget i omgivningen närmar sig och många försöker tvinga dem att ta ställning.

Föreställningen Skammen har flera frågor som bubblar under ytan. Över ytan och mest synlig är frågan om det går att dra sig undan, att undvika att ta ställning. Lika viktig är dock frågan om kulturen. Är det verkligen fult att inte vilja ta ställning och istället uttrycka sig konstnärligt, artistiskt?

Eva och Jan, ett ungt musikerpar, har flyttat ut till ett sommarhus vid havet för att helt kunna fokusera på sin konst och sin kärlek till varandra. Men samtidigt som de befinner sig i sin bubbla blir världen utanför allt oroligare. En konflikt eskalerar och plötsligt står kriget vid dörren. De får besök av soldater från båda sidorna i kriget och båda sidorna hävdar att de kämpar för att det ska gå att leva i fred och för att personer som Jan och Eva ska kunna syssla med kultur. Men båda sidorna kräver att just nu måste Jan och Eva ta ställning. Men tar de öppet ställning riskerar de sina liv om motståndarna får tag på dem.

Regissören och Dramatens konstnärliga ledare Mattias Andersson säger om föreställningen:
– Min bearbetning handlar också om en större berättelse om Sverige idag. Ett land som varit neutralt i 200 år och som nu måste förhålla sig till en akut krigsretorik. Hur vi som enskilda individer och som nation ska navigera i detta.

Med tre stjärnskådespelare på scen, Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson, och fantastiskt smart scenografi, ljus och ljud och en lång rad sånger av fantastiska artister som Kurt Vile, The Cure, Sharon Van Etten och Mick Jagger blir det en skarp föreställning som gräver sig djupt ner i både känslor och tankar. Mattias Andersson med team har gjort en fenomenal, träffsäker överföring av Bergmans film från 1968 till vår tid. En föreställning som sätter igång tankar men inte ger svar och inte tvingar in oss i någon uppfattning. Så bra och så starkt. En föreställning som också skildrar hur människor kan göra de mest otäcka saker när bomber exploderar omkring en och man är rädd, så in i märgen rädd. Ett högaktuellt drama.

Adam Lundgrens karaktär, Jan, är kanske den som har mest brist handlingskraft i början. Han är en drömmare och har svårt att ta beslut. Han är så långt från soldat det går att komma och han såg också till att slippa göra sin värnplikt. Vad har hänt i Sverige idag när vi nu inte längre är ett neutralt land. Vad händer med den som vill vägra bära vapen, som inte vill lära sig att döda? Är det en förbjuden övertygelse i Sverige idag? Det är ingen enkel fråga. Alla i Sverige mellan 16 och 70 är totalförsvarspliktiga och måste bidra till totalförsvaret vid krigsfara och krig. Totalförsvarsplikt gäller alla svenska medborgare, både de som bor i Sverige och i utlandet. Totalförsvarsplikten gäller även utländska medborgare som bor i Sverige. Så rent lagligt går det inte att hålla sig undan vid krig.

Musik som finns med i föreställningen:
Kurt Vile – Wakin on a pretty day
Our Love – Sharon Van Etten
Modern Love – Robert Koch, Delhia De France
Adiago G-Moll – Baserat på två takter av Temat och en besiffrad basstämma av Tomaso Albinoni – Tomaso Albinoni, Remo Giazotto (b.1910) Gunnar
Last Night I had the Strangest Dream – Trad, Tomas Blank
Not Over Yet – Grace
Ca Plane Pour Moi – Plastic Bertrand
Ganja Smuggling 2021 – DJ Bestixxx, Eek-A-Mouse
God Gave me Everything – Mick Jagger
Levels – Avicii
Poppin*Them Thangs – G-Unit
Katyusha – Music Legends
Waiting* On A Sunny Day – Bruce Springsteen
Boys Don’t Cry – The Cure
Love Will Tear Us Apart – Culture Kultur
Shoreline – Broder Daniel
Last Night I had the Strangest Dream – Joan Baez

Teaterkritik: Lång dags färd mot natt – intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten

by


På bilden från vänster: Tobias Aspelin, Alex Jubell, Grynet Molvig, Krister Henriksson
Foto: Mats Bäcker

Lång dags färd mot natt
Av Eugene O’Neill
Regi Eva Dahlman
Översättning/bearbetning Eva Dahlman
Scenografi / Kostymdesign Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Maskdesign Anna Olofson
Dramaturg Jani Lohikari
Bild/Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Medverkande Grynet Molvig, Krister Henriksson, Alex Jubell, Tobias Aspelin
Föreställning som recenseras: Pressvisning 30 januari 2025 på Riksteatern, Hallunda
Premiär i Klintehamn 1 februari 2025

En välspelad klassiker om allt det som kan storma i det undermedvetna, de nedtryckta känslor och tankar, som kan vara svåra att erkänna för sig själv och ännu svårare att dela med sig av till andra. Riksteaterns uppsättning av Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt är en stark föreställning om en familj där det är mycket outtalat som pockar på för att bli synligt. En berörande föreställning om hur sanningen alltid ändå försöker göra sig hörd, hur mycket vi än försöker blunda för den. Och när vi lämnar salongen går vi förhoppningsvis hem och funderar på vad vi inte borde blunda för längre. Samtidigt som det finns mycket ångest och många känslor av skuld och skam finns det en stark omsorg om varandra i familjen. Det är mycket väl regisserat av Eva Dahlman och bra gestaltat av skådespelarna. Den enkla, vardagliga scenografin och videoinstallationen med dimmig bakgrund stryker under de känslor och tankar som föreställningen ger mig.

Lång dags färd mot natt skildrar en familj under en intensiv sommardag med dimma som gör att det mesta ser oklart ut, svårare att greppa. Långsamt glider dagen över i nattens mörker. Det är en familj med två vuxna söner, en pappa som varit känd skådespelare och en mamma som gav upp sina planer på att bli konsertpianist på grund av kärleken. Den äldre sonen, Jimmy, har blivit skådespelare men inte lyckats så bra och är ständigt pank. Den yngre sonen. Eddie, hade arbete men har blivit sjuk. Eddie har en förfärlig hosta och familjen väntar på ett besked under dagen från läkare. Det är ett besked som de väntar på med skräck, speciellt mamman, som vägrar låta någon säga att det kan vara allvarligt.

Eddies sjukdom är bara en av många saker i familjen som är omöjliga att ta upp och prata om. Mammans missbruk får inte nämnas och varför hon missbrukar finns det olika uppfattningar om och en del är värre och mer sårande än den andra. Och varför är pappan snål och varför är whiskyflaskans innehåll så urvattnat? Och varför häller alla i sig alkohol ständigt? Under ytan finns dessutom en svår sorg, efter ett barn som dog som två-åring och där finns outtalade skuldbeläggande mot alla i familjen på olika sätt.

Det är nästan för mycket som plågar familjen. Jag blir matt när jag tänker på det. Men ändå finns det mycket som nog varenda en på något sätt kan känna igen, fast kanske i mindre skala. Alla upplever väl någon gång situationer i livet som är svåra att ta upp, situationer som hålls under ytan och pockar på uppmärksamhet?

Krister Henriksson som spelar familjefadern säger:
– Jag har sett Lång dags färd mot natt i många olika versioner och jag minns den från min barndom. Jag har alltid tyckt att föreställningen är för lång. Men nu har Riksteatern skapat en version på två och en halv timme där inget saknas – hurra! Jag längtar efter en utmaning som skådespelare och att få åka ut på turné.

Krister Henriksson är erfaren och rutinerad skådespelare och han smälter perfekt in i rollen som familjefadern, den pensionerade skådespelaren. Grynet Molvig är skör och mycket realistisk som mamman i sin flykt från att möta verkligheten och sanningen. Alla fyra på scen får mina hyllningar. Tobias Aspelin i rollen som den äldre brodern Jimmy och Alex Jubell som lillebror Eddie hoppas jag att jag får se i fler pjäser framöver. Alex Jubell är enastående som den sköra Eddie som på alla sätt försöker få sin mamma och pappa att våga prata om hans sjukdom.

Lång dags färd mot natt i regi av Eva Dahlman skildrar en intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten. Mycket tankeväckande och något jag tror alla kan känna igen på något sätt. Med duktiga skådespelare, genomtänkt och väl funderande scenografi för en riksomfattande turné.

Vid premiären av Lång dags färd mot natt på Dramaten 1956 spelade Inga Tidblad och Lars Hansson paret Tyrone. Jarl Kulle, som då gestaltade en av sönerna, tog sig an rollen som James Tyrone i uppsättningen 1988.

Wikipedia berättar om dramat
Lång dags färd mot natt (originaltitel: Long Day’s Journey into Night) är en pjäs av Eugene O’Neill. Den hade världspremiär 2 februari 1956 på Dramaten i Stockholm.

Pjäsen är mer eller mindre självbiografisk och beskriver en augustidag 1912 i familjen Tyrones liv. Det är ett mycket starkt drama, som författaren testamenterade till Dramaten. Han ville visa sin tacksamhet för att teatern spelat så många av hans pjäser – även innan han blev nobelpristagare på 1930-talet. ”Lång dags färd mot natt” var en gåva till hustrun Carlotta på en av deras bröllopsdagar. Pjäsen är allmänt betraktad som O’Neills främsta verk och den gav honom postumt Pulitzerpriset för dramatik 1957.

Pjäs av Succession-författaren Lucy Prebbles sätts upp på Stadsteatern i Stockholm

by

Succession-författaren Lucy Prebbles brittiska pjäs sätts upp på Lilla scenen i regi av Melody Parker. Connie och Tristan möts när de båda deltar i en medicinsk studie för ett antidepressivt läkemedel och blir förälskade. Men är det äkta kärlek eller bara en biverkning av medicinen? Ett humoristiskt drama med Angelika Prick och Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase och Anders Johannisson. Premiär 11 april 2025 på Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
– De stora känslorna som sorg, kärlek och lycka sköljer ibland över oss som en våg på ett stormigt hav. Men var kommer de ifrån? Och går de att kontrollera genom att ta ett piller? Lucy Prebbles pjäs är ett modernt kammarspel som på ytan handlar om ett medicinskt experiment men likt Hamlet går rakt in i de stora existentiella frågorna. Med en stor dos humor och igenkänningsfaktor tar Prebble med oss in bland neuroner, svett, fumliga romantiska gester och sår som aldrig läkt. Det är både rappt, samtida och djupt poetiskt skrivet av en av vår tids stora dramatiker, säger Melody Parker, regissör.

Hur vet man om man är kär? Och är depression ibland en rimlig reaktion på en sjuk värld? I Lucy Prebbles kritikerrosade pjäs ställs dessa frågor på sin spets. Två testpersoner, Tristan och Connie, deltar i ett medicinskt experiment som utforskar hjärnans kemi. När en oväntad attraktion uppstår mellan dem, utforskas gränsen mellan vetenskapens objektivitet och människans komplexa känsloliv. Är deras kärlek äkta – eller bara en biverkning av läkemedlet?

De två försökspersonerna övervakas av psykiatern Doktor James på uppdrag av av läkemedelsforskaren Toby. Men Toby har inte varit ärlig med premissen till Dr James som själv visar tecken på depression och snart börjar experimentet att haverera med tragiska konsekvenser. Regissören Melody Parkers uppsättning kommer ta med publiken in i en värld där vetenskap och stora känslor kolliderar. De fyra rollerna spelas av Angelika Prick, Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase och Anders Johannisson.

Den prisbelönta brittiska dramatikern och manusförfattaren Lucy Prebble (född 1981) slog igenom med pjäsen Enron (2009), en satir om det amerikanska energibolaget. The Effect från hade urpremiär på Royal National Theatre 2012 där den nyligen spelades igen i regi av Jamie Llloyd. Lucy Prebble skapade den kritikerhyllade tv-serien I hate Suzie tillsammans med Billie Piper och är även en av skaparna bakom HBO:s prisbelönta tv-serie Succession om intrigerna i familjen Roy som kontrollerar världens största mediabolag.