Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Teater Tribunalen bjuder in till två kulturveckor med Israel och Palestina i fokus

by

Teater Tribunalen bjuder in till två kulturveckor med Israel och Palestina i fokus:

7-11 MAJ
250 år av skapande, mod och mångfald
– en judisk kulturfestival

12 MAJ
The Emigrants from Gaza
– palestinkt/israeliskt gästspel

16-18 MAJ
Palestinska dagar med bl a Teater Moria
– samtal, teater och melodifestival

Ett pressmeddelande berättar:
7-11 maj • 250 år…
Den judiska minoriteten har en lång historisk närvaro i Sverige, men det var inte förrän år 1775 som judar fick bosätta sig i landet utan att konvertera till kristendomen. Gustaf III gav juden Aaron Isaac och hans följe rätt att bosätta sig i Stockholm utan att konvertera och tillstånd att starta Sveriges första judiska församling.

Under år 2025 firas 250 år av officiellt judiskt liv i Sverige, och vi bjuder in till ett rikt program av och med några av våra stora svanskjudiska författare, musiker och artister.

Med: Göran Rosenberg, Sofia Berg-Böhm, Hanna Rajs, Kenneth Hermele, Channa Riedel, Ronn Elfors Lipsker med flera.

Tribunalen spelar också sin bejublade föreställning Pappan, pogromen och parallellen – om Förintelsen i Rumänien och om Sverige idag.

16-18 maj • Drömmar i himlen

Tribunalen och Moria bjuder in till tre palestinska kulturdagar på Hornsgatan.

Moria dans- och teatergrupp skapades av dansaren och teaterarbetaren Shadi Diab i ett palestinskt flyktingläger i Syrien för tio år sedan. Idag finns Moria i Uppsala, Halmstad, Göteborg och Malmö med samarbeten över hela landet. Gruppen består av konstnärer, sångare, musiker, teaterpedagoger, skådespelare, ljud- och ljustekniker, m fl.

Moria framför tre av sina verk, Resväskan, Drömmar i himlen och Röster av smärta. Det är röster ur den palestinska erfarenheten av att vara fördriven, det är barn berättelser från dagens Gaza, det är historier om kamp, motstånd och drömmar.

Vi bjuder även på alternativ, folkmordsfri, melodifestival-final, samma kväll som Eurovision går av stapeln. Här heter den Falastinvision!

12 MAJ • The emigrants from Gaza

Denna pjäs sammanflätar berättelsen i Sławomir Mrożeks pjäs “Emigranterna” med den plågsamma verkligheten för teaterarbetare i Gaza under det pågående folkmordet. Pjäsen presenterar ett dubbelt berättande, en förening över gränser och tider, med starka vittnesmål från dem vars liv för alltid förändrats av kriget.

I Gaza sträcker sig förstörelsen bortom förlorade liv och materiell förödelse; den omfattar även förstörelsen av skolor, universitet, kulturcentrum och arkiv. Denna pjäs syftar till att bevara Gazas andliga och kulturella arv och erbjuder inte bara ett konstnärligt uttryck, utan också en form av kulturellt motstånd mot utplåning.

Actors: Shahir Kabha and Rami Salman
Director: Einat Weizman

Sverigepremiär i september för Jon Fosse-monolog med Leif Andrée

by

Leif Andree
Leif Andrée i Jon Fosses monolog SÅ VAR DET, Sverigepremiär 3 september 2025 på Lilla scenen Foto Leonard Stenberg

Den 3 september 2025 är det Sverigepremiär på Lilla scenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm för Jon Fosses monolog Så var det. På scenen står Leif Andrée i regi av Shebly Niavarani. Här möter vi en äldre mans grubblerier på livets upplopp. Pjäsen hade urpremiär 2020 på Den Nationale Scene i Bergen.

Ett pressmeddelande:
– Jag har sedan många år fascinerats av Fosses texter och velat spela dem. Det har hittills inte blivit av, men att jag nu får chansen att ta mig an hans drabbande monolog som regissör, det är både en utmaning och en ära, säger Shebly Niavarani, regissör.

Om pjäsen
Jon Fosses pjäs Så var det är en starkt existentiell monolog. I ett avskalat rum pågår en inre dialog om tid, minne, ånger och hopp. Det som på ytan är stillhet och tystnad är i själva verket en storm av livsfrågor. Ett lågmält crescendo mot livets slutpunkt.

Han talar till sig själv, till Gud, till minnen och frånvaron av sina barn. Saknaden efter relationer blandas med tvivel på livets mening, en tro som svajar, och en längtan efter försoning – kanske inte med andra, men med sig själv.

Så var det är en pjäs om att vara människa när livet krymper till ett rum, några steg, en monolog. Det är en studie i sorg, övergivenhet och ett vacklande, men envist förhållande till tron, konsten och möjligheten till frid.

Teaterkritik: Pensionat Oskar – komisk och ger mycket att tänka på efter dramaturgi a la Gardell

by


Foto Sören Vilks

Pensionat Oskar
Av Jonas Gardell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Mikael Kratt
Mask Patricia Svajger
Komposition Eeva Kontu
Premiär 25 april 2025 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

En rolig, lättsam föreställning om en man i medelåldern som mer och mer känner att han fastnat i ett liv han inte trivs med och på en semester i en stugby hittar han en väg att bli sig själv igen, i dramaturgi a la Jonas Gardell. Föreställningen är en överföring till scen av filmen Pensionat Oskar (i regi av den danska regissören Susanne Bier) som gick upp på bio 1995 och bland annat gav två guldbaggar: Bästa manuskript (Jonas Gardell) och Bästa manliga huvudroll (Loa Falkman) och blev nominerad till ytterligare två baggar för Bästa film och Bästa kvinnliga huvudroll (Stina Ekblad).

Filosofi eller dramaturgi a la Gardell betyder en handling utan gråzoner och där det är tydligt vilken karaktär som är ond och vem som är god.
Den ofria människan, som också kan kallas den onde: bor i radhus, arbetar med teknik eller i varje inte med något kreativt arbete, är emot socialdemokratin och är rasist, främlingsfientlig och homofob.
Den fria människan, som också kan kallas den goda: har ett fritt yrke utan anställning, är gärna skådespelare, trollkarl eller konstnär och anser att den egna känslan av frihet är viktigare än något annat, till och med viktigare än att finnas till för sina barn.

Några fördjupade karaktärer eller något som sägs under ytan finns inte. Men om vi släpper förväntningar på djup i karaktärer är det en underhållande och tankeväckande föreställning om att hitta sig själv. Huvudpersonen Rune Runeberg (spelas enastående bra av Henrik Norlén, som jag hittills aldrig sett göra medioker ifrån sig i någon roll) och hans fru Gunnel (spelas av duktiga Helena af Sandeberg) bor i radhus och har bokat semester i en stugby, Pensionat Oskar. De har en förhoppning om att semestern ska ge dem tillfälle att hitta tillbaka till varandra och väcka mer liv i deras relation och kunna ta itu med situationer som skaver. Pensionat Oskar är en vanlig stugby med en liten butik, en radda stamgäster och små slitna hus ganska nära havet.

I stugbyn möter de olika karaktärer, som grannparet i stugan intill som är symbolen för en riktig usel relation där mannen förtrycker kvinnan på alla sätt det går. Men i stugbyn finns också ett fint äldre par, två äldre lesbiska kvinnor som är föreställningens clowner.
Ingen kvinna skildras med något djup i denna uppsättning. Tonårsdottern är bara sur och tycker att familjen är det tristaste som finns. Runes fru Gunnel klamrar sig bara fast vid äktenskapet, kan inte ens bli arg, eller vågar inte ens bli arg och står inte upp för sig själv, vilket är ganska ologiskt i sammanhanget.

I stugbyn möter familjen Runeberg den unge sommararbetaren Petrus som drömmer om att resa runt i Europa och försörja sig som trollkarl på gatorna. När Rune en kväll får se Petrus bada naken händer något, en gnista i Runes hjärta slår rot. Rune dras till Petrus och tillbringar mer och mer tid med honom. Vad är det som händer mellan dem? En kärleksrelation? En sommarpassion? Eller är det sitt yngre jag och de drömmar han hade då som väcks till liv inom Rune? Det är upp till betraktaren att tolka.

Skådespelarna är duktiga och lyfter en stor del av föreställningen, Henrik Norlén som jag redan nämnt och Hampus Hallberg som Petrus och Helena af Sandeberg som Gunnel. Övriga roller är mer lustiga figurer, klichéartat skissade som specifika typer.

Ett extra stort plus för scenografin, ljud och ljus som samverkar till de magiska scenerna där Rune och Petrus badar i månens scen och de lustiga scenerna där de letar efter sin stuga i stugbyn där stugorna är i miniformat och kan ställas på bordet.

Föreställningens tema beskrivs i ett pressmeddelande:
Pensionat Oskar handlar om att vilja men inte våga följa sina drömmar och passioner. Och vad som kan hända om en släpper taget och ger sig hän.

Det är ett ämne som jag skulle kunna vidareutveckla i timmar: Att människan blir lycklig först då den helt följer sin passion upplever jag är ett budskap som är väl etablerat i dagens individ-baserade samhälle där individen alltid ska ha valmöjlighet och stå i centrum. Men är inte det en illusion? Blir människan verkligen lycklig över att alltid sätta sig själv och sina egna intressen i främsta rummet? Är vi inga sociala varelser? Jag är lite frågande till att människan blir lycklig av att alltid sätta sig själv i centrum. Men det är en stor diskussion som inte får plats i en reflektion över en teaterpremiär. Hur som helst är det föreställningens tema och budskap: Hitta sig själv och bli den man ville vara som tjugoåring. Och det kan sätta igång många olika funderingar hos publiken.


Om regissören:
Regissören Jakob Höglund är en finlandssvensk koreograf och regissör som sedan 2019 är konstnärlig ledare för Lilla Teatern i Helsingfors. Där har han bland annat satt upp Kris och katastrof i Mumindalen (2023) och Dancer in the dark (2024). På Helsingfors Stadsteater har han satt upp föreställningar som Såsom i himmelen (2022) och Bröderna Lejonhjärta (2024). Han tilldelades Svenska Kulturfondens stora kulturpris i Finland 2020 för sitt genreöverskridande scenspråk. På Kulturhuset Stadsteatern satte han upp Sommarboken (2023).


Regissören Jakob Höglund berättar:
– Filmen Pensionat Oskar var livsviktig för mig som tonåring på nittiotalet, i min egen komma-ut process. Jag bandade filmen och såg den om och om igen, med lika delar total fascination och stor ångest. Det var en av de första filmerna med homosexuell tematik på den tiden. När jag ser den idag, som fyrtioåring, är det ur ett nytt perspektiv. Nu ser jag tiden som flytt, drömmarna som gått förlorade och vägvalen i livet, frågor som jag tar med mig in i arbetet med Pensionat Oskar.

Föreställningen följer filmens handling och manus ganska strikt och har en komik som bygger på schabloner och förenklade karaktärer, samtidigt speglar den mycket som många kan känna igen sig eller andra i och både skratta och gråta över. Visst är karaktärerna utan något större djup men en teaterföreställning måste inte alltid ha flera djup i sig. Jag tror denna uppsättning kommer att locka många som vill skratta en stund, fundera kring frihet och relationer och uppleva en nostalgi från livet på 1990-talet.

Teaterkritik: ”Papporna” där man skrattade vid fel tillfällen på Dramatens Lilla scen

by


Foto Sören Vilks

Papporna
Bok av Alexandra Pascalidou
Regi och koreografi Alexander Salzberger (delar av ensemblen har vid bearbetningen bidragit till material till vissa berättelser)
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Moa Hedberg
Dramaturg Anna Kölén
Regiassistent Lovisa Bergenstråhle mfl.
Urpremiär Skärtorsdagen den 17 april 2025, Dramatens Lilla scen

Det är alltid spännande och nervkittlande vid urpremiärer. Förutom den självklara dramatiken, att något uppförs för allra första gången, blev vi alla tvungna att lämna teatern i närmare 30 minuter eftersom brandlarmet gick. Kanske bidrog detta till mer energi på scen, eller till en nervösare publik när vi till sist fick gå in i teatersalen igen?

Jag tror att många av oss åtminstone hade hört talas om Pascalidous bok, med samma namn dvs. en högaktuell bok om hur manlighet ärvs, förvaltas och påverkar den yngre generationen män i vårt land.

Det som var mycket spännande med föreställningen var hur man ville påvisa hur frånvaron av en god manlig förebild kan göra att unga män blir splittrade och lockas in av andra män som kanske enbart ge dem en gnutta uppskattning, lockelser av fel anledning. Man inser hur lätt det är att manipuleras som barn, och det enda som krävs är en frånvarande eller självupptagen förälder som inte vill vara vuxen i rummet.


Foto Elisabeth Toll / Studio Bon
Föreställningen hade inte en självklar ordningsform och inledningsvis var det väldigt svårt att förstå syftena med visa enskilda scener och dess ordning. Med tiden förstod man några mönster, men fortfarande frågade jag mig, ”varför har man valt det här perspektivet på frågan?”. På detta vis blev det naturligtvis väldigt spännande med jämna mellanrum. Det mest hoppfulla i föreställningen var hur den dansande barnstatisten, trots allt, oavsett vad som förväntades av honom, rörde sig efter sina egna regler och inte lät sig påverkas av varken sitt arv eller fördomar kring vad han skulle kunna få lov att vara. Det kändes hoppfullt och är så vi alla behöver växa upp, kanske våga vara den vuxna i rummet, även om det är för tidigt.

Om man ska vara ironisk kring något på scen, i det här fallet män och deras ursäkter kring våld, livsval, faderskap, krav på villkorslös respekt och deras respektlöshet mot kvinnor, måste man göra det på sådant vis att publiken inte tror att det är komik. Jag blev mycket illa berör av att man hånskrattade med/åt karaktärerna som överdrev svenska från förorten och som beskrev kvinnor som f*ttor och h*ror i varannan mening. Några upplevde detta tydligen som enormt roligt och inte som den satir det borde vara.

Det börjar mer och mer bli vanligt i samband med premiärer att ensemblen bjuder in sina nära och kära i samband med premiärer. Den här kvällen var inget undantag. Känslan av att vi andra enbart är nödvändig utfyllning och är med på förfesten, tror jag är något man ska försöka undvika. Det blir aldrig riktigt bra om muren mellan publik och skådespelare helt rivs ned och känslan av inbördes beundrar infinner sig redan före föreställningen. Jag hoppas dock att ni hade en underbar efterfest – det förtjänar man alltid när man slitit hårt. Skål!

Medverkande David Fukamachi, John Njie, Razmus Nyström, Jonay Pineda Skallak, Magnus Roosmann, Nemanja Strojanović, Christoffer Svensson, Francisco Sobrado, Leonard Terfelt och barnstatisten Zizou Reinholdsson (andra framträdanden Ian Hammarbäck alt. Levi Widén)

Sverigepremiär för [BLANK] av Alice Birch på Dramaten

by


[BLANK] Foto: Thomas Cooksey / Studio Bon

Alice Birch är en av Storbritanniens mest uppmärksammade dramatiker som skrivit för succéserier som Succession och Normal People. Nu sätts hennes pjäs [BLANK] upp i Sverige för första gången. Tio skådespelare, däribland Julia Dufvenius, Livia Millhagen och Lotta Tejle, gestaltar kvinnor som utsatts för våld – offer, överlevare och förövare. I ett kalejdoskop av scener möts kvinnor som älskar, går under och går vidare. Sverigepremiär den 8 maj 2025 på Stora scenen, regi av Maria Åberg.

Ett pressmeddelande berättar:

[BLANK] gestaltar skärvor ur olika kvinnoöden, som alla belyser våld på olika sätt – fysiskt, strukturellt och känslomässigt. Pjäsen består av 100 fristående scener, där regissören får göra ett fritt urval, vilket gör varje uppsättning unik. Denna version av [BLANK] består av 28 scener.

–Alice Birchs engelska titel anspelar på ett blanksteg där man kan fylla sin egen titel beroende på vilket urval av scener man gör, men den belyser också det faktum att kvinnorna vi möter på scen skulle kunna vara vilka kvinnor som helst, säger Maria Åberg.

Alice Birch skrev [BLANK] på beställning från National Theatre och Clean Break – ett brittiskt teaterkompani som grundades i ett kvinnofängelse 1979. Målet var att ge röst åt kvinnor som på något sätt kommit i kontakt med det straffrättsliga systemet, vilket också förklarar pjäsens tematik. Läs mer om Alice Birch här: Alice Birch

Regisserar gör Maria Åberg, som även regisserade det hyllade uruppförandet på Donmar Warehouse i London. Hon har varit verksam som regissör på Royal Shakespeare Company och andra teatrar i Storbritannien, men har också satt upp flera pjäser på Malmö Stadsteater. På Dramaten har hon tidigare satt upp Gustav III på Stora scenen 2008.

Av: Alice Birch. Översättning: Amanda Svensson. Regi: Maria Åberg. Medverkar gör: Julia Dufvenius, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ellen Jelinek, Melinda Kinnaman, Tanja Lorentzon, Livia Millhagen, Ingela Olsson, Nancy Ofori och Lotta Tejle.