Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Världens springnota granskad

by

springnota

Finanskriser handlar så gott som alltid om bubblor som brister. Det menar nationalekonomen Stefan de Vylder som i sin senaste bok granskar hur ekonomin globalt havererade hösten 2008.

Lugnt och metodiskt går författaren igenom orsaker till krisen liksom möjliga vägar för att undvika ekonomiska depressioner i framtiden. Stefan de Vylder slår fast att de bakomliggande orsakerna till finanskriser i olika delar av världen visar stora likheter. En orsak är de stora bristerna i staternas övervakning och reglering av den finansiella sektorn som samverkar med marknadernas flockbeteende och oförmåga att hantera risk.

Det är en mycket bra genomgång även av tidigare ekonomiska kriser, den globala obalansen och krishantering i olika länder. Det är skrivet av den som kan sin nationalekonomi men grunden i resonemangen är hela tiden att det är människor som bygger systemen och att de styrande också är ansvariga. Ekonomin blir aldrig något slags väsen med eget liv som riskerar att bli ett monster utan förvarning.

Stefan de Vylder har tidigare arbetat bland annat som docent i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Han är nu fristående forskare och författare som fått mycket uppmärksamhet, även internationellt. Under senare år har han bland annat arbetat med ekonomiska konsekvenser av hiv/aids, jämställdhet och barns rättigheter.

Författaren är långt ifrån någon domedagsprofet. Bland annat menar han att dagens svenska finansiella system förefaller solvent – om inte den internationella utvecklingen blir markant mycket sämre än prognoserna förutsäger ser det i dag inte ut som om några svenska finanskrascher är förestående.

Därför känns det än mer skrämmande när han i kapitlet om Sverige och krisen avslutar med att säga att om inget görs kommer uppåt 80 procent av befolkningen att jobba för mycket och 20 procent inte yrkesarbeta alls. Och det vore förfärligt, både mänskligt och samhällsekonomiskt, betonar de Vylder.

Stefan de Vylder pekar på att Sveriges utgångsläge var gott vid ingången till krisen, statsbudgeten visade ett rejält överskott sedan flera år tillbaka och stora buffertar fanns tillgängliga. Arbetslösheten var också väsentligt mycket lägre än under 1990-talets krisår. En skillnad är också att det på 90-talet var en finanskris som utlöste en lågkonjunktur. Men år 2010 eller 2011 kan det i värsta fall bli en långkonjunktur som utlöser en finanskris.

I boken förs resonemang kring frågor som om och hur finanskriser kan förebyggas. Författaren säger sig själv ha haft en närmast masochistisk dragning till finanskriser det senaste kvartsseklet men att de senaste två åren blivit väl dramatiska. Stefan de Vylers vision är att kunna förebygga i stället för att bota de ekonomiska kriser som orsakar så mycket lidande genom fattigdom och arbetslöshet.

Lilly Hallberg

Bok: Världens springnota Finanskrisen och vägen framåt
Författare: Stefan de Vylder
Förlag: Ordfront i samarbete med Forum Syd
ISBN-nummer: 978-917037-505-7

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är vi inte alla minoriteter i världen? En fråga om urfolk

by

urfolk
Allas lika rätt i lagen betyder långt ifrån alltid allas lika rätt till förverkligande av sina intressen. För många minoritetsfolk kan det tvärtom betyda sanktionerat förtryck, alla goda intentioner till trots. Det visar exempel inte minst från Afrika i boken ”Är vi inte alla minoriteter i världen?” med undertiteln ”Rättigheter för urfolk, nationella minoriteter och invandrare”.

Att skriva att en bok är viktig är kanske ett sätt att skrämma bort presumtiva läsare. Men antologin, förtjänstfullt sammansatt av Lars Elenius, öppnar verkligen för ett nytt seende när det gäller ”minoriteter” – det räcker inte med att vilja krama dem, det krävs liksom en insikt i att det krävs förmåga att lyssna också. Långt ifrån alla vill kanske bli kramade av majoritetsrepresentanter, oavsett om de är svarta eller vita.

Världens minoriteter väcker möjligen intresse också för att de synliggör allas vår sårbarhet. Frågor om identitet och rättigheter gäller ju oss alla människor.

Antologin, baserad på MR-dagarnas tema 2008 om urfolks och minoriteters rättigheter, rymmer texter som spänner över ett brett spektra. Här finns allt ifrån studier av geografiskt närligganden områden, som i texten ”Samisk matematik”, till ”Assyriska och Syrianska – fotbollen som integrerande faktor” och ”Den indianska nationen och de Förenta staterna”.

Särskilt blev jag berörd av texten om besvärliga urfolksrättigheter i Afrika, beskriven utifrån minoritetens situation i Kalahari. Sanfolket, ofta kallade bushmän, utgör en befolkning på omkring 100 000 människor i södra Afrika. Deras historia är den klassiska om konflikt mellan en bofast befolkning och en som lever av jakt och samlande. Och sanfolket förstör bilden av det harmoniska och demokratiska Botswana, vars författning garanterar grundläggande rättigheter för alla, oberoende av ras, hudfärg, tro eller kön i landet som blev självständigt 1966.

I Afrika förknippas ojämlikhet och olika behandling i första hand med negativa minnen från kolonialtiden. Jämlikhetstanken är den rådande ideologin och har ett solitt stöd i en liberal tradition med betoning på individuella mänskliga rättigheter, framhåller Sidsel Saugestad i sin text.

Mot den bakgrunden är det lätt att förstå den starka oviljan mot att erkänna de krav på särbehandling som urfolksbegreppet rättfärdigar. Det finns en konflikt i det och, skrämmande nog, är det lätt att med Europa som världens medelpunkt tänka att både folken ju är svarta… Jag tror att det har bidragit till att det tagit så lång tid för sanfolket att få upp sina frågor på den internationella agendan.

En process inledd 2004 gav efter två år sanfolket rätt till sina territorier och i domen konstaterades också att invånarna flyttats utan samtycke. Republiken Botswanas regering förlorade alltså mot 243 representanter för urbefolkningen.

Författaren till avsnittet om urfolksrättigheter i Afrika har valt att ha med en dikt, som är skriven av den finske samen Nils Aslak Velkeapää 1994 men som enligt Sidsel Saugestad lika gärna kunde vara skriven av en san från södra Afrika, och som fångar det universella i urfolks situation:

”Mitt hem är i mitt hjärta, det vandrar med mig…
De kommer och frågar var är ditt hem,
De kommer med papper och säger att detta tillhör ingen
Detta är regeringens mark, allt tillhör staten.
Vad ska jag säga syster, vad skall jag säga bror…
Allt detta är mitt hem och jag bär det i mitt hjärta.

/Lilly Hallberg

Bok: Är vi inte alla minoriteter i världen?
Redaktör: Lars Elenius, Leif Ericsson (medredaktör)
Förlag: Ordfront
ISBN-nummer: 1653-4786

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bokcirkla på nätet är kul och enkelt

by

twittercirkel
För cirka ett halvår sen, så satt jag hemma och funderade över hur jag skulle kunna möta andra bokintresserade på ett annat sätt, än att åka hem till varandra och prata böcker. Jag har ingenting emot att åka hem till folk eller att bjuda hem dem för den delen, det jag inte har är tid. Har man familj, jobb och annat utöver det så kan en bokcirkel IRL, där man har en tid och passa och vissa sidor man måste läsa till nästa träff bli en rätt så stor stressfaktor. Istället för ett nöje.

Så jag startade Enbokcirkelföralla, där vi kan bokcirkla, läsa och ”prata” böcker via nätet. Och det har visat sig att det är populärt, och de som är medlemar hos mig är aktiva och intresserade. Och eftersom vi använder oss av nya media som Twitter och bloggar, så kan vem som helst vara med, oavsett var du bor eller livssituation. Jag kan prata böcker när helst på dygnet, just när det passar mig.

Vem som helst kan vara med, man behöver inte ha en blogg för att delta i Enokcirkelföralla, utan bara ett intresse för böcker och att vilja dela det med andra. Alla kan lämna förslag på vilka böcker vi ska cirkla om och varje månad väljer jag ut tre böcker. Antingen är man med och cirklar om alla, eller bara någon. Det är upp till en var och tiden såklart. Oftast så skriver jag frågor till böckerna, som kan vara en hjälp när man ska diskutera dem i den tråd jag har skapat. I januari, så var Sara Kadefors bok, borta bäst, den mest diskuterade boken i Enbcirkelföralla. Och det är kul, att så många aktiverar sig och tycker om den nya formen av bokcirklande, vi är många med brist på tid men med ett genuint intresse för böcker och uplevelser av dessa som vi vill dela med andra.

Igår hade jag den första bokcirkeln på twitter , en twittercirkel. Där vi direkt cirklade om Sara Kadefors senaste bok, Borta Bäst. Vi var flera twittrare som hade en intressant diskussion om boken i ca 1 timme. Och jag tror inte att man har bokcirklat på det sättet innan. Alla som var med tyckte att det var ett kul och givande sätt att möta andra som har läst samma bok och diskutera den tillsammans, trots att vi bor i olika delar av Sverige. Nästa gång ska vi twittercirkla om Boktjuven av Markus Zusak , ett enkelt och bra sätt att möta andra som har blivit påverkade av den boken.

Nya media har öppna för ett helt nytt sätt att möta andra människor med samma intressen. För några år sedan hade jag ingen tanke på att jag kunde bokcirkla på nätet. Nu har jag skapat en blogg där vi är många som möts över våra böcker och diskuterar dem tillsammans och med varandra. Det är ett roligt och enkelt sätt. De som jag har mött över min blogg och twitter, tycker också att idén är bra. Många idag har inte tid att läsa, det är synd. Och när man väl har tid att läsa en bok, så finns inte tiden att reflektera sina tankar med andra. Då vill jag göra det enkare. Och enklare blir det med nätet för det har vi tillgång till dygnet runt.

Det är en ny era och man kan bokcirkla på nätet. Det här är bara början.

Karin Berg
Enbokcirkelföralla

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Feng shui för folket

by

feng shui

Feng shui har, i likhet med till exempel yoga, inlemmats i Folkhemmet. Jag ägnar mig åt båda. De österländska lärorna har i anpassad form, för att uttrycka det vänligt, blivit ett slags skönt flum som förgyller vår vardag.

En vackert formad skål med havssalt kan bringa harmoni, enligt läran feng shui. Det är ju inte heller särskilt dyrt att fixa och sedan ställa på lämplig plats i lägenheten. Och just så konkreta är råden i boken ”Praktisk feng shui för hem och själ” (ordet ”och” i titeln är förresten ersatt av ett tecken i ett typsnitt som vagt associerar till främmande skrivtecken). Och jag gillar boken, den gör mig glad. Återkommer till varför senare.

Den engelske författaren, feng shui-experten Simon Brown, går igenom begreppen inom feng shui, hur läran ska användas för att finna harmoni och utvecklas både personligt och som inredare av balanserade hem. Psykologisk energi, väderstreckens innebörd, inre energi, färger, möblering i hemmet, midvintersolståndet – allt förklaras med enkla ord och ofta i tabellform. Konkreta exempel ges, som ”exempel på mål att arbeta med i sydvästlig energi” vilket kan vara att leka med barnen minst en timme om dagen.

Författaren har kombinerat klassisk feng shui med modern livscoachingteori och det kan ju göra den som är det minsta skeptiskt lagd livrädd. Jag menar, den befarade kombination vulgärversion av uråldrig visdom från öst och coachingfloskler från vår egen tid låter rätt vidrig.

Men det blir det inte i den här boken, tycker jag. Och som författaren Simon Brown själv skriver: vi ägnar ju oss alla åt feng shui, medvetet eller omedvetet. Han ger som exempel hur vi väljer en fin plats för att ha picknick, ett ställe som känns harmoniskt i det gröna. Och visst, mycket kan vara självklart men det är rätt skönt att bara titta på bilder och bli lite inspirerad.

Den som väljer att ha picknick under påfarten till motorvägen ses nog av de flesta som ironisk. Handlingen blir ett slags statement mot det de flesta uppfattar som miljö att njuta i. Och ärligt talat vore det betydligt lättare vore det att ironisera över en bok som vill få oss att ”må bra hemma med nya och bättre energier” för att använda förlagets ord. Eller kritisera författaren för att slå mynt av våra drömmar om att utvecklas, göra karriär och ha ett vacker hem.

Det finns också flera uppgörelser med feng shui så som läran förpackas, förvanskats och säljs i kommersiella medier. Roligast tycker jag är Kjell Häglund som i min facktidning Journalisten gör upp med de västerländska falska feng shui-profeterna: http://www.journalisten.se/kronika/13526/naer-feng-shui-dravlet-kom-till-stan http://www.journalisten.se/kronika/13526/naer-feng-shui-dravlet-kom-till-stan

(Efter den krönikan för ett par år sedan verkar Häglund även

blivit något slags expert på falsk feng shui och har uttalat sig i inredningsmagasin om saken, som han först skrev om i tidningen Residense under rubriken ”Fake shui”):

Chockerande nog är detta alltjämt den enda kritiska tidningstext som publicerats i Sverige under feng shuins 2000-tal. I stället för ifrågasättande granskningar matas vi oupphörligen, i våra största nyhetstidningar, med kvasireligös PR-propaganda för detta genomkommersiella svindleri, under rubriker som ”Finn harmoni med feng shui” och ”Stressa av med feng shui” i Aftonbladet och ”Piffa upp kärlekslivet med feng shui” i Expressen; i allt från fack- och folkrörelseorgan till trädgårds- och föräldratidningar; och kanske allra värst när Dagens Nyheter erbjudit sina prenumeranter rabatt på hutlöst prissatta feng shui-seminarier – som DN-prenumerant kom man därmed undan med 1 150 spänn för en ”workshop” där feng shui-gurun Karen Kingston lärde ut hur man tänder en lampa för att ”aktivera eld-elementet i erkännande/berömmelse-delen av hemmet”, och att “en symbol för familjens välstånd är att fylla kylskåpet med färsk mat”. (ur Journalisten)

Det går inte att säga emot. Men jag har så stor tilltro till mänskligheten att jag tror att de använder den typen av kritiserade texter och gör något eget av. Ungefär som när jag och mina kompisar använda våra Barbiedockor för att gestalta brottslighet i Madrid och Barcelona – oklart varför vi valde dessa städer när vi lekte i Stockholmsförorten – och skapade egna sammanhang med de då, på 70-talet, starkt kritiserade ”genomkommersiella” dockorna.

Jag känner mig faktiskt lite upplyft av boken om praktisk feng shui. Miljöerna ser trevliga ut, det påminner lite om hemma hos mig. Tjejen som är med på illustrationerna ser bra ut på ett sätt jag kan identifiera mig med, komplett med kärlekshandtag i midjan och lite mörk utväxt i det fusk-sommarblonda håret. På bilderna lyfter hon en soffa i samma färg som min från Mio, på en annan sida verkar hon meditera i en bekväm ställning.

Texterna lyfter fram ord som väcker känslor, som vårdagsjämning och mörkt vatten. Sammanhanget blir ju lite oklart, minst sagt, men det gör inte så mycket. Tycker jag. Möjligen är jag köpt, är det något jag är kritisk till i den här boken är det att det ibland blir väl övertydligt. Som när det handlar om vatten i hemmet. Det kanske inte är nödvändigt att påpeka att det är viktigt att ett akvarium är rent och klart för att skapa harmoni. Den igenslammade, illaluktande vattensamlingen med döende fiskar är väl något de flesta med erfarenhet minns med fasa efter flera årtionden?

Men nog med kritik. Nu ska jag ställa en rund glasskål med rent vatten i söderläge och se ljuset reflekteras fint i det, på inrådan av boken.

Text: Lilly Hallberg

Bok: Praktisk feng shui för hem och själ
Författare: Simon Brown, översättning till svenska Kerstin Törngren
(Bokförlaget Semic)
ISBN 978-91-522-5544-2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor

by

hurjaglardemigaalskaminavarstakanslor
Våra värsta känslor, det som vi knappt vill erkänna för oss själva att vi känner, för att vi skäms, känner skam och skuld, för att de gör ont – de kan bli början till att vi hittar något bra.

I boken ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor” skriver Inger Edelfeldt om att värstakänslorna kan ses som en gåva, som ger ny livsmening, energi, tillit och glädje, istället för att förlama och bromsa upp.

Inger Edelfeldt är författare och konstnär men också diplomerad Zen Coach. Hon är starkt engagerad i zen. Från sin barndom har hon haft jobbiga känslor som gjort att hon mått psykiskt dåligt och för att ta itu med detta har hon prövat olika terapier, från psykoterapeutiska samtal till frigöraande dans, TM, gestaltterapi och Zen Coaching.

Hon berättar mycket öppet och som jag upplever oerhört ärligt om sin terapeutiska livsresa. Vissa delar av det hon berättar är så öppet och personligt att jag kan känna att jag tjuvkikar i någons inre. Det är starkt att vara så öppen.

Inger Edelfeldt beskriver Zen Coachning som en metod eller en väg där man lär sig att se på sina värsta känslor, genom att erkänna dem förlorar de sin förgörande kraft:

Istället för att vi låter oss hindras kan acceptansen av de autentiska behov vi finner bakom känslorna leda till medvetenhet, förvandling och närvaro.

Obehagkänslorna, ångesten, ilskan, övergivenhetskänslan, aggresivitet, lust att slå – alla känslor kommer av någon orsak, något vi är rädda för, eller oroliga för, kommer av någon längtan. Kanske för att vi vill bli accepterade, sedda, älskade, omtyckta. Genom att våga se det kan vi acceptera våra egna ”värsta känslor” och kanske avväpna dem.

Zen Coachning handlar också om en väg till att sluta de världen dualistiskt: allt är inte svart eller vitt, ont eller gott. De värsta känslorna behöver inte vara det värsta.

Det var en fascinerande bok att läsa som givetvis satte igång mina egna tankar. Edelfeldt är ödmjuk och påpekar flera gånger att även om hon upplevt någon terapi som inte så bra, kan den vara bra för andra. Hon anser sig inte sitta inne med någon yttersta sanning. Ibland kan jag bli lite irriterad på alltför ödmjuk attityd. Det var en person som sade det till mig en gång: att det kan bli otydligt att säga: det kan vara si och det kan vara så.

När jag läst boken kände jag en viss övermättnad över fokusering på tekniker för att må bra psykiskt. Är det ett tecken på västvärldens egofixering att medan människor lever i spillror i Haiti och slåss om mat, går vi omkring och ömkar våra trasiga psyken? Ett bra svar för varför också en samhällsengagerad människor som bryr sig om världens problem visst har rätt att ägna sig åt att vårda sitt psyke tycker jag Inger Edelfeldt formulerat i sitt avslutande stycke i boken:

”Men hur kom Hitler till makten?”
Är det verkligen Hitler som är Hitler – är det inte alla de människor som röstade på honom, tog honom till makten och lät honom förbli där? Är det inte de (vi) som är ”Hitler”? Skulle ett samhälle av mer pacifistiskt uppfostrade människor verkligen ha hjälpt en Hitler till makten?
Är det inte där vi ska börja – med att uppfostra våra barn till tillit och empati istället för att lära dem att kring är oundvikligt.

En annan sak som jag tycker kom fram väldigt bra i boken är hur många terapeuter och läkare förvärras situationen för den som söker deras hjälp genom att direkt dela in situationen till att det är någon som ska hjälpa någon annan. Att läkaren/terapeuten ser sig själv som övermänniska och den som söker hjälp som mindervärdig – och därför inte ser den förmåga till läkning som finns i varje individ. Att läkaren/terapeuten tar på sig rollen som den som är i överläge och den hjälpsökande till en människa i underläge. Zen Coachning, om jag uppfattat boken rätt, är en metod där människorna får stöd av frågor att se sig själva och hitta sin väg.

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor
Författare: Inger Edelfeldt
Förlag Optimal Förlag
ISBN 917241183X
ISBN-13 9789172411838


Djufmary har också recenserat boken.
Chang Weng har berättar om boken.
Intervju i DN med författaren, Inger Edelfeldt.
Artikel i SVD om boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,