Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Affärer i blod och olja

by

untitled
Skildringar av Afrika i väst är ofta dunkla och fyller ofta mest funktionen att infria förutfattade meningar om en mörk kontinent, plågad av vidskeplighet, sjukdom, svält och stamkrig. Därför känns Kerstin Lundells bok om oljebolaget Lundins roll i Afrika som en befriande belysning av ett på många sätt vitt område.

Författaren Kerstin Lundell är journalist och boken är väl underbyggd med fakta. Hon har också träffat människor på plats och möter dem som en god lyssnare. Det är skrämmande vittnesmål om fördrivning, mord och våldtäkter. Och skrämmande är även den tystnadens kultur som brett ut sig efter striderna i Sudan för några få år sedan.

Lundin Petroleum, tidigare Lundin Oil, är ett börsnoterat företag som gjort stora vinster åt sina svenska aktieägare. Vid millenieskiftet utkämpades strider på företagets område i södra Sudan. Bolaget beskrev de väpnade konflikterna som ”stamkrig”, en benämning och en beskrivning som även i svenska medier känns beklagligt bekant. (Hade striderna skett i Asien hade de troligen avfärdats som ”klankrig”.)

Men Kerstin Lundell argumenterar väl för att inbördeskriget i Sudan mellan åren 1983 och 2005 också handlade om något annat: det handlade om oljan. Och sedan kom det för Lundins del även att handla om gas, i Etiopien.

Som nyhetsreporter minns jag främst kritiken mot nuvarande utrikesminister Carl Bildts inblandning som styrelsemedlem i Lundin Oil, här ett exempel på kritik från människorättsorganisationer som kommer till tals i Aftonbladet 2001, om hur bolaget kränker rätten till liv:

Författarens slutsats är att en brottsutredning, med stöd av Internationella Juristkommissionens definition av delaktighet i brott mot mänskligheten, direkt bör inledas mot Lundin Petroleum. Efter vad som kommit fram i boken är det svårt att inte hålla med.

Jag är som normalokunnig om Afrika tacksam för kartor och förklaringar av sådant som de olika ländernas indelning i ”block”, geografin och beskrivningen av de stora träskmarkerna.

Stilistiskt är ”Affärer i blod och olja” inget mästervärk men ett helt okej hantverk. Och efter alla mer eller mindre hopplösa försök att skildra förhållanden i Afrika med Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” som förebild känns faktiskt det också mest som en befrielse.

finlillyText: Lilly Hallberg

Författare: Kerstin Lundell
Bok: Affärer i blod och olja
Förlag: Ordfront
ISBN-nummer: 9789170374876

Relaterade recensioner: Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Smålandsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Alfahannen – om saknaden efter en annan bok

by

alfahannen

Jag tycker att Katarina Wennstams nya spänningsroman ”Alfahannen” är bra som sådan. Men det verkligt intressanta är mottagandet: Kritikerkårens monumentala besvikelse över att gestaltningen av manligt genisvineri inte lever upp till förväntningarna. Uppenbarligen är temat oerhört angeläget av de recensioner jag läst, alla författade av kvinnor.

Liksom i Wennstams tidigare böcker, både fakta och fiktion, handlar det i den senaste romanen om makt och våld i en tydliggjord struktur: Alfahannen ”Jack Rappe tar kvinnor som en karl ska. Att de inte alltid är med på noterna hör ju bara till spelet, eller hur? Filmen älskar sina bad boys. Jack Rappe med sitt vargleende är den verkliga alfahannen bland de manliga skådespelarna i Sverige” som bokens baksidestext lyser.

Och Katarina Wennstam verkar ha träffat mitt i prick när det gäller sitt tema. Igen, kanske ska tilläggas. Nu senast har Ekot publicerat en undersökning som visar att nära varannan kvinnlig skådespelare

har blivit sextrakasserad: Ekot berättar:

Var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad. Det visar den granskning som Ekot gjort. Värst drabbade är kvinnliga skådespelare. Nästan varannan svarar ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade och det är vanligt att just arbetsledaren är den som trakasserar.

Kulturbloggen har också tagit upp undersökningen och på Aftonbladet debatt skriver Katarina Wennstam själv om hur kvinnor offras på den manliga genikultens altare:

Det var betydligt lättare att få fram information om poliser som slår sina fruar till min förra bok ”Dödergök”, än det var att få skådespelare och regissörer att prata om trakasserier, manliga övertoner och en ständigt närvarande aggressivitet.

Men kritiken mot Wennstam är inte att hon konstruerar ett problem. Tvärtom, det är skildringen som sådan som väcker kritik. Lotta Olsson i Dagens Nyheter skriver till exempel att Katarina Wennstam gör det för enkelt för sig: i ett slags bestselleristisk iver där det räcker med att berätta om lyxvillor, drinkar, filminspelningar. Här är varken personer eller brott mer än snabba skisser, effektivt berättade men utan större finess.

DN-recensentens slutsats är att ”Alfahannen” inte ”leder någon vart”: Det är som att lyssna på en väninna som säger ”men han är ju inte bra för dig”.

Jag tycker att det är mycket begärt av en bok att den ska leda någon vart, inte ens James Ellroys utforskning av det amerikanska samhället kanske leder till något annat i den bemärkelsen. Det har dock ett värde i sig, i alla fall för mig som ser honom som världens bästa nu levande deckarförfattare.

Och när en annan relativt ung kvinna – Maja Lundgren – försökte beskriva en värld en närmre recensenterna än Katarina Wennstams fiktion blev ju reaktionen oftast att vika undan med blicken. Vi känner igen oss i mycket men talar inte om det… Är det något som är positivt så är det väl ändå att frågan kommit upp, både med Katarina Wennstams bok och (kultur)debatten i stort om de manliga geniernas rätt att stå över så väl lagar som vanligt hyffs.

Problemet med Katarina Wennstams bok är inte att Alfahannen är en kliché, det finns det många åtrådda män som är. Fler än en verkar dessutom närmast ha Ulf Lundells romankaraktär med samma förnamn som Katarina Wennstams alfahanne Jack.

Om vi alls ska diskutera boken som något annat än en spänningsroman ligger problemet för mig mest i att det är obegripligt att någon kan bli attraherad av denne Jack. Det är ju just i attraktionsvärdet, inte minst det sexuella på det motsatta könet, som alfahannes makt vilar och ständigt legitimeras. Jack Rappe är helt enkelt inte trovärdig som spännande, attraktivt svin. Han verkar bara trist på alla vis.

Att faktiskt attraheras av en människas makt och inse att denne inte alls vill en väl föder ju onekligen en fadd, sunkig känsla. Lika mycket äckel inför sina egna känslor som för den andres handlingar. Och det går nog inte att bortse från. Möjligen är det dock en förklaring till ofta helt absurda påståenden från kvinnor som menar att ”han är snäll egentligen, innerst inne”.

Det gör också analysen av sexuella övergrepp allt för platt. Tydligt säger Åsa Linderborg det i Aftonbladet:

Sexualiteten balanserar gärna på hårfina gränser. Lusten kan bo granne med skammen, begäret med underkastelsen, åtrån med statusjakten. När går beröringen över gränsen för det tillåtna, och när ska den bli föremål för en juridisk prövning? Frågan är lika viktig som intrikat, men Wennstam förmår inte förvalta den. Jag lägger boken ifrån mig med en fadd smak i munnen av en amerikansk syn på rättvisa, där förövaren måste tillfogas allvarlig kroppslig skada, för att offret ska få rätt.

Jag tror att det är dags att börja diskutera frågan från en annan utgånspunkt än Katarina Wennstams roman. Den är väl värd att läsas ändå, jag tycker att den är bättre än det mesta i sin genre som givits ut i Sverige under senare år.

Text: Lilly Hallberg

Författare: Katarina Wennstam
Boktitel: Alfahannen
Albert Bonniers Förlag
ISBN-nummer: 978-91-0-012302-4

Wennstam om Alfahannen på film:

Relaterat: Recension i SVD

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stefan Holm till juryn för Augustpriset

by

stefan holm
Stefan Holm läser nästan bara deckare och har meriterat sig till en plats i juryn för Augustpriset. Jodå, det sant. Jag läste häromdagen att idrottsmannen Stefan Holm nu valts in i juryn som ska utse Augustpriset, det av de största svenska litteraturpriserna.
Via en vän på Facebook hittade jag följade i Bernurs blogg:

Jag (lä)ser att Stefan Holm ska ingå i Augustprisjuryn: Holm är också känd som idrottaren som läser böcker – han läste 42 stycken förra året, enligt sin hemsida, som prydligt också sätter betyg på böckerna (nästan alla är deckare, nästan alla får fyra av fem i betyg …).” Häpp!

Tja, det är bara att konstatera: tävling är ordet som dominerar det svenska samhället idag. Överallt ska det tävlas: bloggpriser och i tv-program, överallt tävling. Så Augustpriset utvecklas väl åt samma håll: en tävling istället för en utmärkelse.

Stefan Holm har många kvaliteter, men om hans litterära intressen framför allt handlar om deckare, då låter det mer som att Augustjuryn vill ha kändisar istället för litteraturkunniga personer.

Relaterat: Dagens Nyheter, Expressen Kultur och Metro.

Världens springnota granskad

by

springnota

Finanskriser handlar så gott som alltid om bubblor som brister. Det menar nationalekonomen Stefan de Vylder som i sin senaste bok granskar hur ekonomin globalt havererade hösten 2008.

Lugnt och metodiskt går författaren igenom orsaker till krisen liksom möjliga vägar för att undvika ekonomiska depressioner i framtiden. Stefan de Vylder slår fast att de bakomliggande orsakerna till finanskriser i olika delar av världen visar stora likheter. En orsak är de stora bristerna i staternas övervakning och reglering av den finansiella sektorn som samverkar med marknadernas flockbeteende och oförmåga att hantera risk.

Det är en mycket bra genomgång även av tidigare ekonomiska kriser, den globala obalansen och krishantering i olika länder. Det är skrivet av den som kan sin nationalekonomi men grunden i resonemangen är hela tiden att det är människor som bygger systemen och att de styrande också är ansvariga. Ekonomin blir aldrig något slags väsen med eget liv som riskerar att bli ett monster utan förvarning.

Stefan de Vylder har tidigare arbetat bland annat som docent i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Han är nu fristående forskare och författare som fått mycket uppmärksamhet, även internationellt. Under senare år har han bland annat arbetat med ekonomiska konsekvenser av hiv/aids, jämställdhet och barns rättigheter.

Författaren är långt ifrån någon domedagsprofet. Bland annat menar han att dagens svenska finansiella system förefaller solvent – om inte den internationella utvecklingen blir markant mycket sämre än prognoserna förutsäger ser det i dag inte ut som om några svenska finanskrascher är förestående.

Därför känns det än mer skrämmande när han i kapitlet om Sverige och krisen avslutar med att säga att om inget görs kommer uppåt 80 procent av befolkningen att jobba för mycket och 20 procent inte yrkesarbeta alls. Och det vore förfärligt, både mänskligt och samhällsekonomiskt, betonar de Vylder.

Stefan de Vylder pekar på att Sveriges utgångsläge var gott vid ingången till krisen, statsbudgeten visade ett rejält överskott sedan flera år tillbaka och stora buffertar fanns tillgängliga. Arbetslösheten var också väsentligt mycket lägre än under 1990-talets krisår. En skillnad är också att det på 90-talet var en finanskris som utlöste en lågkonjunktur. Men år 2010 eller 2011 kan det i värsta fall bli en långkonjunktur som utlöser en finanskris.

I boken förs resonemang kring frågor som om och hur finanskriser kan förebyggas. Författaren säger sig själv ha haft en närmast masochistisk dragning till finanskriser det senaste kvartsseklet men att de senaste två åren blivit väl dramatiska. Stefan de Vylers vision är att kunna förebygga i stället för att bota de ekonomiska kriser som orsakar så mycket lidande genom fattigdom och arbetslöshet.

Lilly Hallberg

Bok: Världens springnota Finanskrisen och vägen framåt
Författare: Stefan de Vylder
Förlag: Ordfront i samarbete med Forum Syd
ISBN-nummer: 978-917037-505-7

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är vi inte alla minoriteter i världen? En fråga om urfolk

by

urfolk
Allas lika rätt i lagen betyder långt ifrån alltid allas lika rätt till förverkligande av sina intressen. För många minoritetsfolk kan det tvärtom betyda sanktionerat förtryck, alla goda intentioner till trots. Det visar exempel inte minst från Afrika i boken ”Är vi inte alla minoriteter i världen?” med undertiteln ”Rättigheter för urfolk, nationella minoriteter och invandrare”.

Att skriva att en bok är viktig är kanske ett sätt att skrämma bort presumtiva läsare. Men antologin, förtjänstfullt sammansatt av Lars Elenius, öppnar verkligen för ett nytt seende när det gäller ”minoriteter” – det räcker inte med att vilja krama dem, det krävs liksom en insikt i att det krävs förmåga att lyssna också. Långt ifrån alla vill kanske bli kramade av majoritetsrepresentanter, oavsett om de är svarta eller vita.

Världens minoriteter väcker möjligen intresse också för att de synliggör allas vår sårbarhet. Frågor om identitet och rättigheter gäller ju oss alla människor.

Antologin, baserad på MR-dagarnas tema 2008 om urfolks och minoriteters rättigheter, rymmer texter som spänner över ett brett spektra. Här finns allt ifrån studier av geografiskt närligganden områden, som i texten ”Samisk matematik”, till ”Assyriska och Syrianska – fotbollen som integrerande faktor” och ”Den indianska nationen och de Förenta staterna”.

Särskilt blev jag berörd av texten om besvärliga urfolksrättigheter i Afrika, beskriven utifrån minoritetens situation i Kalahari. Sanfolket, ofta kallade bushmän, utgör en befolkning på omkring 100 000 människor i södra Afrika. Deras historia är den klassiska om konflikt mellan en bofast befolkning och en som lever av jakt och samlande. Och sanfolket förstör bilden av det harmoniska och demokratiska Botswana, vars författning garanterar grundläggande rättigheter för alla, oberoende av ras, hudfärg, tro eller kön i landet som blev självständigt 1966.

I Afrika förknippas ojämlikhet och olika behandling i första hand med negativa minnen från kolonialtiden. Jämlikhetstanken är den rådande ideologin och har ett solitt stöd i en liberal tradition med betoning på individuella mänskliga rättigheter, framhåller Sidsel Saugestad i sin text.

Mot den bakgrunden är det lätt att förstå den starka oviljan mot att erkänna de krav på särbehandling som urfolksbegreppet rättfärdigar. Det finns en konflikt i det och, skrämmande nog, är det lätt att med Europa som världens medelpunkt tänka att både folken ju är svarta… Jag tror att det har bidragit till att det tagit så lång tid för sanfolket att få upp sina frågor på den internationella agendan.

En process inledd 2004 gav efter två år sanfolket rätt till sina territorier och i domen konstaterades också att invånarna flyttats utan samtycke. Republiken Botswanas regering förlorade alltså mot 243 representanter för urbefolkningen.

Författaren till avsnittet om urfolksrättigheter i Afrika har valt att ha med en dikt, som är skriven av den finske samen Nils Aslak Velkeapää 1994 men som enligt Sidsel Saugestad lika gärna kunde vara skriven av en san från södra Afrika, och som fångar det universella i urfolks situation:

”Mitt hem är i mitt hjärta, det vandrar med mig…
De kommer och frågar var är ditt hem,
De kommer med papper och säger att detta tillhör ingen
Detta är regeringens mark, allt tillhör staten.
Vad ska jag säga syster, vad skall jag säga bror…
Allt detta är mitt hem och jag bär det i mitt hjärta.

/Lilly Hallberg

Bok: Är vi inte alla minoriteter i världen?
Redaktör: Lars Elenius, Leif Ericsson (medredaktör)
Förlag: Ordfront
ISBN-nummer: 1653-4786

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,