Allas lika rätt i lagen betyder långt ifrån alltid allas lika rätt till förverkligande av sina intressen. För många minoritetsfolk kan det tvärtom betyda sanktionerat förtryck, alla goda intentioner till trots. Det visar exempel inte minst från Afrika i boken ”Är vi inte alla minoriteter i världen?” med undertiteln ”Rättigheter för urfolk, nationella minoriteter och invandrare”.
Att skriva att en bok är viktig är kanske ett sätt att skrämma bort presumtiva läsare. Men antologin, förtjänstfullt sammansatt av Lars Elenius, öppnar verkligen för ett nytt seende när det gäller ”minoriteter” – det räcker inte med att vilja krama dem, det krävs liksom en insikt i att det krävs förmåga att lyssna också. Långt ifrån alla vill kanske bli kramade av majoritetsrepresentanter, oavsett om de är svarta eller vita.
Världens minoriteter väcker möjligen intresse också för att de synliggör allas vår sårbarhet. Frågor om identitet och rättigheter gäller ju oss alla människor.
Antologin, baserad på MR-dagarnas tema 2008 om urfolks och minoriteters rättigheter, rymmer texter som spänner över ett brett spektra. Här finns allt ifrån studier av geografiskt närligganden områden, som i texten ”Samisk matematik”, till ”Assyriska och Syrianska – fotbollen som integrerande faktor” och ”Den indianska nationen och de Förenta staterna”.
Särskilt blev jag berörd av texten om besvärliga urfolksrättigheter i Afrika, beskriven utifrån minoritetens situation i Kalahari. Sanfolket, ofta kallade bushmän, utgör en befolkning på omkring 100 000 människor i södra Afrika. Deras historia är den klassiska om konflikt mellan en bofast befolkning och en som lever av jakt och samlande. Och sanfolket förstör bilden av det harmoniska och demokratiska Botswana, vars författning garanterar grundläggande rättigheter för alla, oberoende av ras, hudfärg, tro eller kön i landet som blev självständigt 1966.
I Afrika förknippas ojämlikhet och olika behandling i första hand med negativa minnen från kolonialtiden. Jämlikhetstanken är den rådande ideologin och har ett solitt stöd i en liberal tradition med betoning på individuella mänskliga rättigheter, framhåller Sidsel Saugestad i sin text.
Mot den bakgrunden är det lätt att förstå den starka oviljan mot att erkänna de krav på särbehandling som urfolksbegreppet rättfärdigar. Det finns en konflikt i det och, skrämmande nog, är det lätt att med Europa som världens medelpunkt tänka att både folken ju är svarta… Jag tror att det har bidragit till att det tagit så lång tid för sanfolket att få upp sina frågor på den internationella agendan.
En process inledd 2004 gav efter två år sanfolket rätt till sina territorier och i domen konstaterades också att invånarna flyttats utan samtycke. Republiken Botswanas regering förlorade alltså mot 243 representanter för urbefolkningen.
Författaren till avsnittet om urfolksrättigheter i Afrika har valt att ha med en dikt, som är skriven av den finske samen Nils Aslak Velkeapää 1994 men som enligt Sidsel Saugestad lika gärna kunde vara skriven av en san från södra Afrika, och som fångar det universella i urfolks situation:
”Mitt hem är i mitt hjärta, det vandrar med mig…
De kommer och frågar var är ditt hem,
De kommer med papper och säger att detta tillhör ingen
Detta är regeringens mark, allt tillhör staten.
Vad ska jag säga syster, vad skall jag säga bror…
Allt detta är mitt hem och jag bär det i mitt hjärta.
/Lilly Hallberg
Bok: Är vi inte alla minoriteter i världen?
Redaktör: Lars Elenius, Leif Ericsson (medredaktör)
Förlag: Ordfront
ISBN-nummer: 1653-4786
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, urfolk, minoriteter