Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Manifestation för biblioteken den 17 februari

by

Vi vidarebefordrar ett viktig upprop:

Sveriges Författarförbund har i ett öppet brev kraftfullt protesterat mot Nackas beslut att låta upphandla
driften av alla sex folkbibliotek. Olika protestlistor har hittills fått stöd av mer än 4000 personer. Det
finns också en stark medborgaropinion i Nacka för offentlig drift av biblioteken. Den 17 februari
överlämnar SFF en skrivelse till Nacka kommun med krav på att riva upp beslutet.
Samma dag görs en manifestation för biblioteken.

Alla författare och medborgare har – oavsett bostadsort – lika stort intresse av att stoppa folkbibliotekens
privatisering i Nacka.

”Bibliotekens bestånd av böcker och annat material ska ha relevans över tid och ämnesområden, och rikta sig till
alla befolkningsgrupper. Detta är inte förenligt med vinstmaximering … Det leder till att bibliotekens roll som
motvikt till det kommersiella utbudet och till marknadens kortsiktiga agerande sätts på spel, säger ordföranden i
SFF, Mats Söderlund, som även kommer att tala under manifestationen.

Plats för manifestationen: Forum Nacka, Romanstorget (utanför Melanders fisk)
Se karta
Tid: Torsdag 17 februari kl. 18.00

Länk till evenemanget på Facebook

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Stå upp-föredrag med John Ajvide Lindqvist

by

På lördagens tidiga eftermiddag hade Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan 28 anordnat en författarträff med John Ajvide Lindqvist.

När han trädde fram till mikrofonen i sin gråa, patchworkstickadetröja, blåjeans och grova kängor med håret lite lätt på ända kände jag att det passade hans namn Ajvide, gravfältet från yngre stenålder längs Ekstakusten på sydvästra Gotland. Både de breda axlarna och utstrålningen andades urkraft. Att styra upp det burkiga ljudet ur högtalaren var ett mindre problem för honom.

Sedan började med att tala om för de samlade att han ytterst sällan ställer upp på sådana här saker:

”Jag gör sällan sådant här eftersom jag sällan brukar tala om det jag ska tala om. Det brukar snarare bli om annat jag har gjort eller skrivit eller så börjar jag sjunga. Men jag kan tala om att det är spännande med allt som händer med Låt den rätte komma in, den svenska filmen var fantastisk och den amerikanska är jättebra – Se den!”

Orden kommer snabbt men det är med en säker röst han talar och man märker att han onekligen har en förmåga att trollbinda sin publik. Föga förvånande är det att höra att han har arbetat som ståuppare. Trots sin egen utsago har han snabbt avklarat det han faktiskt skall tala om, sin senaste bok:

”Min första bok har ju titel Låt den rätte komma in som är taget från en Morrissey-låt; Let the Right One In. Nästa rad följer Let the Old Dream Die, Låt de gamla drömmarna dö. Min senaste bok är en slags fortsättning fast jag fick skriva om den tre gånger på tre olika sätt innan den blev bra. Det är en fortsättning men genom ett alternativt kärlekspar. Det är förresten min hustrus favoritnovell.

Den innehåller andra texter också, bland annat min följetong Tindalos till DN på 13 delar, där jag hade bestämt att varje del skulle vara på en fyra-fem sidor med en riktigt bra cliffhanger så att man skulle sitta där och vänta på nästa DN, kanske otåligt väntandes vid brevinkastet.”

Det är återkommande väldigt centralt hos Ajvide när han berättar om sitt skrivande att noga berätta på hur många sidor och hur många dagar varje berättelse har fått. Eller hur han kommit på vad historien skulle handla om. I hans fall beror det på vilka två bilder som hittar varandra och ”gifter sig” så att det händer något i huvudet på honom. Som till exempel berättelsen han skrev till Färdlektyr , Elda telefonkataloger:

”Jag brukar skriva utifrån fixa idéer eller bilder jag har i huvudet. Den här gången var det den fixa idén om att ha ett hål in i huvudet och hur man skulle fungera då, det var det jag hade – alltså den fixa idén, inte hål i huvudet.”

Han berättade om det han för närvarande höll på att skriva på, en novell som skall ingå i en brittisk skräckantologi, förmodligen är han bland den förste ickeengelskspråkiga som fått erbjudandet. Det går sådär, han har bara än så länge en bild om det:

”Det är ett barn som tar pianolektioner, runt tio år och sett ur de vuxnas perspektiv. Hon får hem noter att öva till, lite ”lilla snigel”. Sedan en dag så får hon en vikarie som ger henne handskriva noter att öva till. De låter väldigt underligt, inte alls lika harmoniskt att lyssna till och de påverkar omgivningen, något händer – men vad? Jag går fortfarande och väntar på det men det blir nog bra till slut. Och recensionen av gamla drömmar som stod i DN för ett tag sedan, den kan ni strunta i!”

Ajvide avslutade med att läsa upp den korta novell han hade skrivit för julfesten han var på i december med alla de oberoende förlagen som han trodde att folk skulle uppskatta och finna rolig men så var inte fallet. Han hoppades att det skulle vara annorlunda den här gången när han läste:

”Den skulle handla om tomten och julen och det är då alltså inte jag som skrivit den eller ja, det är det ju men den är skriven ur en liten flickas perspektiv. Den heter Mitt jullov.”

Jag kan avslöja att den var rolig, på det typiska vardagliga, lätt tragiska och väldigt olustigt humoristiska sätt som är typiskt för den här berättaren. Berättelsen skrevs, var han noga med att poängtera, på en timme.

Av Jessika Ahlström.

Låt de gamla drömmarna dö

Författarporträtt om John av Johns förläggare Jan-Erik Pettersson

Andra bloggare om John Ajvide Lindqvist

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturbloggen om Underbara dagar framför oss, biografi om Olof Palme

by

UNDERBARA DAGAR FRAMFÖR OSS


Jag minns själv dagen när han blev skjuten den 28 februari 1986 och då befann jag mig på Södra vägen i Helsingborg, på väg till SSU-kurs med kretsen SSU nordvästra Skåne. SSU står för Sveriges Socialdemokratiska Ungdom. Tjugofyra timmar senare grät jag fortfarande. På något sätt lyckades jag lifta till Grevie, Båstad kommun, från Helsingborg. Ingenting var sig mer likt.

Under ANC-galan på Scandinavium, i november 1985, såg jag honom för sista gången. Sveriges artistelit, med Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Joachim Thåström, med många andra, var samlade för att sjunga och spela och samla in pengar till kampen mot apartheid i Sydafrika. Mikael Wiehe och Björn Afzelius ropade: ”Här kommer … Sveriges främste artist!” Han skulle aldrig få uppleva hur Sydafrika blev självständigt 1990 eller hur Nelson Mandela blev frisläppt. Kampen mot apartheid var så mycket han.

I Henrik Berggrens biografi på 713 sidor (källor, noter, litteratur, brödtext) får jag en utan motstycke historisk tillbakablick på släkten Palme och deras 100 år innan Olof Palme föds 1927. Det är verkligen en grandios berättelse om en enastående politiker och en ikon som alla måste förhålla sig till. Beskrivningen av politikerna som skymtar förbi i boken gör att 1950-, 60-, 70- och till sist 1980-talen får en annan innebörd. Det var andra tider och politiker som allmänhet fick anpassa sig till tiderna. Vällingby var föregångare till det öppna samhället. Frågan om jämlikhet aktualiserades. Slutet är en aning abrupt.

Förutom min egen recension finns också recensioner i Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Expressen, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan.

Fakta om boken hos Norstedts förlag.

s – Ulf Bjereld

http://www.ka.se/index.cfm?c=94410 – 2010-10-08 – Kommunalarbetaren, Svenska Kommunalarbetarförbundet,

Titel: Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme
Författare: Henrik Berggren
ISBN: 9789113017082
Förlag: Norstedts

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Regeringen på väg att införa fegare bokutgivning

by


Ytterligare ett steg för att minska yttrandefriheten är på väg att tas av den högerstyrda regeringen. Dagens Nyheter berättar om förslaget från den statliga utredningen:

En statlig utredning föreslår att ansvaret för innehållet i en bok flyttas från författaren till förläggaren. Förslaget väcker starkt motstånd. Det kan leda till en feg och urvattnad bokutgivning, menar kritikerna.

Bakgrunden till det konstiga förslaget kan vara att utredaren inte har klart för sig skillnaden mellan att vara anställd journalist på en redaktion och en självständig författare. På redaktioner är det en chef som är ansvarig utgivare, som alltså är den som kan åtalas om redaktionen publicerar något som är olagligt, exempelvis rasistiska åsikter. Ett bokförlag är dock inte någon redaktion och det är väl rätt självklart att det är författaren som ska stå för sina åsikter och vad han/hon skriver. Borde vara självklart.

Massor av kritik har redan framförts mot utredningens förslag. De flesta bedömare är ense om att förslaget kommer att föra med sig fegare utgivningar.

Kan det vara vad högerregeringen vill åstadkomma?

Det är väldigt konstigt vad som hänt under högerregeringen. Högerpartierna brukar annars hålla flaggan högt upp i topp när det gäller frihetsfrågor. Yttrandefrihet borde vara något de värnar om. Men istället har de genomfört begränsningar och avlyssning av medborgare i en takt som är förskräckande.

Kristoffer Lind, bokförläggare på Lind & Co kommenterar förslaget till DN:

–?Det här förslaget skulle innebära oerhörda förändringar. Jag är förvånad över att det inte diskuterats mer. Som exempel kan jag ta arbetet med ”Den ofrivillige monarken”. Jag och författaren tyckte ibland olika och hade den här lagen funnits hade den diskussionen sett helt annorlunda ut. Då hade han fått stryka viss saker. Förslaget skulle primärt få två konsekvenser. Det blir en inskränkning där författaren reducers till en kolumnist och vi kommer att få en mer förlagsstyrd och försiktigare litteratur. Jag begriper inte lagstiftarnas intention. Man gör det svårare för författare att föra fram självständiga och skarpa åsikter. Som förläggare tycker jag inte alls att detta är önskvärt.

Björn Wiman, chef för kulturen på DN skriver:
Men man ska vara medveten om att lagändringar som gäller ansvaret för det fria ordet går rakt in i ett samhälles centrala nervsystem. De bör övervägas med stor varsamhet.

Jag tycker Wiman är lite feg där. Det borde inte övervägas alls att göra en sådan förändring. Yttrandefrihet och en livlig och öppen debatt är en förutsättning för ett friskt demokratiskt samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension av biografin ”Hunter: Hunter S Thompsons vilda och sällsamma leverne”

by

Att skriva en recension om biografin över idolen Hunter S. Thompsons vilda och sällsamma leverne, i briljant svensk språkdräkt av Per Stern, är en sällsamt utmanande uppgift då jag både är hopplöst subjektiv
och samtidigt osäker på var jag ska börja. En metarecension trogen gonzostilen, skriven under valfritt rus hade säkerligen försett mig med spetsade infallsvinklar, men det låter sig inte riktigt göras en torrlagd måndag som den här.

Ett annat alternativ är att kliva i de galoscher – eller, om vi ska lyda Doktor Thompsons ordination, stilettklackar – författaren E. Jean Carroll ställer fram och konstatera att igenkänningsfaktorn är pinsamt hög.

I likhet med E. Jean Carrolls alter ego Laetitia Snap, nedrigt förförd och fängslad i Hunters avloppsbrunn, kommenderad att ikläda sig inte bara diverse ekivoka utstyrslar utan även rollen som hans ofrivilliga levnadstecknare, har även jag umgåtts med blandmissbrukare på mer eller mindre rumsrena plan, bländad av deras utstrålning och helt ur stånd att begripa varifrån allt vansinne haft sitt ursprung. Ornitologen Laetitia Snap, vars ärende på Hunters gård är att skriva ett reportage om hans påfåglar, iakttar honom bland annat när han med en jaktkniv sprättar upp plastpåse efter plastpåse för att slicka dem rena och konstaterar att han måste ha en mexikansk bagare till älskare som förser honom med mexikanska bröllopskakor, varav endast florsockret kvarstår i påsarna.

Det är svårt att inte älska en bra dåre och det brukar sägas att i krig och kärlek vet man inte alla gånger vad man kan råka ut för. I fröken Tishys fall är det lite av varje. Ett citat som väl skildrar hennes utsatthet för Doktorns lynne levererar hon från den inredda avloppsbrunn som är hennes arbetsplats när hon rannsakar sig själv var
dokumenten Hunter faxat till henne kan ha tagit vägen:

”Vad nu? Jag har tappat bort ett stycke – kan jag ha satt mig på det i min skrevlösa utstyrsel och slukat det utan att jag märkte det när herr Bradley dök upp så chockartat?”

Herr Bradley är alltså Ed Bradley från CBS 60 minutes som i egenskap av nära vän till Hunter besöker gården och lyfter på locket till avloppsbrunnen för att sedan konstatera att det är ett fint exemplar han har där nere.

Laetitia Snap talar i samma oskyldigt naiva och förnärmade ton direkt till Läsaren när hon redogör för vad Doktorn utsatt henne för – det är omöjligt att avgöra vilka passager som faktiskt är tagna ur verkligheten och vilka som enbart berikar läsupplevelsen med fantastiska scenarier klädda i avundsvärda meningskonstruktioner – och varvar deras vanvettiga eskapader med vittnesmål från bland andra hans vänner och kollegor. Vid ett tillfälle sammanfattar hon ganska träffsäkert Doktorns liv som en enda lång dionysisk ritual.

I de biografiska kapitlen är vi genom ögonvittnesberättelser inbjudna att följa med Hunter S. Thompson på hans uppdrag över hela världen. Visste du till exempel att Rolling Stone skickade honom att skriva ett
reportage om ödesmatchen mellan George Foreman och Muhammad Ali? Tyvärr drabbades Hunter av ett av sina hjärnsläpp och vittnesmålen från andra journalister, däribland Norman Mailer, skvallrar om vad Hunter gjorde istället.

Intervjuerna med Hunter själv ger en inblick i hur det tär på en människa att ständigt leva upp till myten om sin egen person och hur han plågas av att ständigt sakna något och att inga droger i världen skänker samma tillfredsställelse som att sätta sig ner att skriva, samtidigt som han lider av periodisk skrivkramp som han i en hopplöst nedåtgående spiral försöker bota med droger.

Hunter: Hunter S. Thompsons vilda och sällsamma leverne
Författare: E Jean Carroll
ISBN: 9789185000869
Förlag: Vertigo Förlag
Originaltitel: Hunter: The Strange and Svavage Life of Hunter S. Thompson
Medarbetare: Johansson, Carl (form)
Översättare: Per Stern

Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,