Varför funkar skandinavisk kriminallitteratur så bra utomlands?

Bra Böcker bjöd in till författarträff den 17/2 med smörrebröd och dryck som förfriskning medan en panel av kriminalförfattare, ledd av Lotta Bromé, skulle hålla låda. Det var flera av deras kriminalförfattare som var närvarande då tre utav dem intog scenen tillsammans med Lotta.

Varg Gyllander, som kommer ut med sin senaste bok Det som vilar på botten den 10/3 och är pressekreterare på Rikskriminalpolisen till vardags, Dag Öhrlund och Dan Buthler som är civilekonom respektive journalist och fotograf utöver författare. De är den framgångsrika duon bakom hittills fem böcker, deras sjätte bok Jordens väktare kommer den 11/4. Den fjärde personen som skulle ha suttit och diskuterat är Jussi Adler-Olsen som tyvärr inte kunde närvara då han befann sig i Kamerun på researchresa inför sin femte bok. Vad som istället nämndes om honom var att hans bok Flaskpost från P har belönats med glasnyckeln, sålts i 400.000 exemplar i Danmark och att filmrättigheterna för serien har sålts till Lars von Trier.

Lotta Bromé utgick en hel del från pressmaterialet när hon ställde frågorna om varför man skriver deckare, den första var:
”Varför funkar den skandinaviska kriminallitteraturen så bra utomlands?”

De tre författarna hade lite olika åsikter om detta; att det dels beror på att det ligger så nära de engelskspråkigas eget kynne, både hard boiled amerikaner och det brittiska mera gemytligt småstadssamhällesmentaliteten men även att det nog är ganska exotiskt för sydlänningar att läsa om oss i norr, med snön, mörkret och polarbjörnar.

Lotta gick i tur och ordning genom olika frågor, bland annat om att den svenska litteraturer anses stå sig stark utomlands och vad det beror på (är det Sjöwall-Wahlöö eller Stieg Larsson som banat väg) samt faktumet att majoriteten av läsarna är kvinnor. Författarpanelen svarade på detta att det dels nog var Sjöwall-Wahlöö som lämnat avtryck att bygga vidare på men att Larsson nog banat bättre väg vad det gäller Hollywood samt att det onekligen var synd att det var tre män som satt och svarade när det är betydligt lättare för kvinnliga kriminalförfattare att slå igenom.

Dan Buthler sa att det är lättare för kvinnor att slå eftersom att de oftare blir intervjuade av damtidningar, så som ”Tara” medan det inte är lika enkelt för män. Varg kommenterade då med en egen erfarenhet:
”Ja, jag fick höra att jag nog egentligen hellre skulle skriva noveller, av min förläggare, om jag hade varit kvinna, vill säga. Nu är jag inte det, så det fick bli kriminalhistorier istället.”

Då Buthler & Öhrluds kommande bok Jordens väktare handlar om vad de kallar för Claes Ohlsson-terrorism, undrade Lotta om det inte var en risk att skriva sådant som kunde lära kriminella grejer, att inspirera till terrordåd? På det svarade Dan:
”Jag skulle snarare vilja påstå att dagens samhälle blundar för verkligheten. Det är en massa galen och mörk kreativitet som de styrande inte vill kännas vid. De borde ju istället försöka uppdatera sig i hur de skall skydda sig mot attentat.”

Varg kommenterade ur kriminalteknisk synvinkel:
”Ibland sägs det att man inte skall göra CSI, att visa ur saker skall göras för att man inte skall åka dit. Jag kan säga att så smarta är inte de kriminella generellt. Vid Helikoptermålet där domen föll på två av de anklagade härom dagen så hade de bland annat lämnat kvar en GPS i helikoptern med både färdvägen inmatad och fingeravtryck på den dessutom. De hade även lämnat DNA-material i valvet. Så jag tror nog att det inte spelar någon roll om man avslöjar saker i böcker.”

Lotta frågade även om hur viktigt det var för författarna med sanningshalten i böckerna. Där föll meningarna isär. För Dan och Dag är det av största vikt att det är korrekt vad det gäller yrkesbeskrivningar, händelseförlopp och tekniska bitar som någon som kan gebitet skulle kunna bli upprörd över eller ifrågasätta. För Varg är det viktigaste att det är trovärdigt, inget av det han skriver är sant utan rent hittepå men det skall uppfattas som trovärdigt.

På Lottas fråga om varför kriminaljournalistikens intresse hos allmänheten har minskat i samma takt som kriminallitteraturens popularitet har ökat var det återigen olika meningar:
”Det är en större och framför allt mer direkt spridning av nyheterna mot hur det var förr. De otäcka i världen når flera med betydligt starkare slagkraft. Sedan är det ju del två, att den stora genren agentdeckare gick i graven när muren föll. Den har nu uppdaterats till kriminallitteraturen, där det alltid slutar väl.” Det var Dans tolkning, hans kollega Dag tar vid:
”Ja, om man lever ett vanligt liv, lämnar/hämtar barn på dagis, jobbar och går hem via affären, så kan det nog vara spännande att läsa om människor som lever utanför det inrutade samhället. Lite kittlande så där.”

Varg hade en annan:
”Det är ju så att kriminaljournalistik inte är särskilt intressant, det är egentligen bara redaktörerna som gillar det. Det är inte detsamma med deckare, där är det ju spännande och så slutar det ju lyckligt. Så är mina böcker; spännande och lite farligt ett tag och slutar bra på 150 sidor.”

”Sådana är inte våra böcker, de är dubbelt så långa och så går allt åt helvete efter att bara ha sett mörkt ut.” Dan och Dag turas om med att säga den meningen, de bygger på efter varandra.

De andra två författarna närvarande var Tommy Deogan och Sandra Gustafsson, båda deras böcker Blodsbröder och Svedd fanns med i den lacksvarta kassen som delades ut mot slutet av träffen, efter några timmar trevligt och gemytligt mingel, tillsammans med de andra författarnas böcker samt pressmaterialet om dessa i en snygg mapp. Kassen gav associaton till en likpåse, precis som pressmaterialet hade ett försättsblad med ordet ”bevismaterial” i rött som skulle likna en klassisk stämpel – så som ordet ”konfidenciellt” brukade stå över papper i gamla agentfilmer.

Av Jessika Ahlström.

Bra Böcker hittar du här
Lotta Bromés blogg på SR:s P4 Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om kriminallitteratur, Varg Gyllander, Buthler och Öhrlund, Tommy Deogan och Sandra Gustafsson