På lördagens tidiga eftermiddag hade Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan 28 anordnat en författarträff med John Ajvide Lindqvist.
När han trädde fram till mikrofonen i sin gråa, patchworkstickadetröja, blåjeans och grova kängor med håret lite lätt på ända kände jag att det passade hans namn Ajvide, gravfältet från yngre stenålder längs Ekstakusten på sydvästra Gotland. Både de breda axlarna och utstrålningen andades urkraft. Att styra upp det burkiga ljudet ur högtalaren var ett mindre problem för honom.
Sedan började med att tala om för de samlade att han ytterst sällan ställer upp på sådana här saker:
”Jag gör sällan sådant här eftersom jag sällan brukar tala om det jag ska tala om. Det brukar snarare bli om annat jag har gjort eller skrivit eller så börjar jag sjunga. Men jag kan tala om att det är spännande med allt som händer med Låt den rätte komma in, den svenska filmen var fantastisk och den amerikanska är jättebra – Se den!”
Orden kommer snabbt men det är med en säker röst han talar och man märker att han onekligen har en förmåga att trollbinda sin publik. Föga förvånande är det att höra att han har arbetat som ståuppare. Trots sin egen utsago har han snabbt avklarat det han faktiskt skall tala om, sin senaste bok:
”Min första bok har ju titel Låt den rätte komma in som är taget från en Morrissey-låt; Let the Right One In. Nästa rad följer Let the Old Dream Die, Låt de gamla drömmarna dö. Min senaste bok är en slags fortsättning fast jag fick skriva om den tre gånger på tre olika sätt innan den blev bra. Det är en fortsättning men genom ett alternativt kärlekspar. Det är förresten min hustrus favoritnovell.
Den innehåller andra texter också, bland annat min följetong Tindalos till DN på 13 delar, där jag hade bestämt att varje del skulle vara på en fyra-fem sidor med en riktigt bra cliffhanger så att man skulle sitta där och vänta på nästa DN, kanske otåligt väntandes vid brevinkastet.”
Det är återkommande väldigt centralt hos Ajvide när han berättar om sitt skrivande att noga berätta på hur många sidor och hur många dagar varje berättelse har fått. Eller hur han kommit på vad historien skulle handla om. I hans fall beror det på vilka två bilder som hittar varandra och ”gifter sig” så att det händer något i huvudet på honom. Som till exempel berättelsen han skrev till , Elda telefonkataloger:
”Jag brukar skriva utifrån fixa idéer eller bilder jag har i huvudet. Den här gången var det den fixa idén om att ha ett hål in i huvudet och hur man skulle fungera då, det var det jag hade – alltså den fixa idén, inte hål i huvudet.”
Han berättade om det han för närvarande höll på att skriva på, en novell som skall ingå i en brittisk skräckantologi, förmodligen är han bland den förste ickeengelskspråkiga som fått erbjudandet. Det går sådär, han har bara än så länge en bild om det:
”Det är ett barn som tar pianolektioner, runt tio år och sett ur de vuxnas perspektiv. Hon får hem noter att öva till, lite ”lilla snigel”. Sedan en dag så får hon en vikarie som ger henne handskriva noter att öva till. De låter väldigt underligt, inte alls lika harmoniskt att lyssna till och de påverkar omgivningen, något händer – men vad? Jag går fortfarande och väntar på det men det blir nog bra till slut. Och recensionen av gamla drömmar som stod i DN för ett tag sedan, den kan ni strunta i!”
Ajvide avslutade med att läsa upp den korta novell han hade skrivit för julfesten han var på i december med alla de oberoende förlagen som han trodde att folk skulle uppskatta och finna rolig men så var inte fallet. Han hoppades att det skulle vara annorlunda den här gången när han läste:
”Den skulle handla om tomten och julen och det är då alltså inte jag som skrivit den eller ja, det är det ju men den är skriven ur en liten flickas perspektiv. Den heter Mitt jullov.”
Jag kan avslöja att den var rolig, på det typiska vardagliga, lätt tragiska och väldigt olustigt humoristiska sätt som är typiskt för den här berättaren. Berättelsen skrevs, var han noga med att poängtera, på en timme.
Av Jessika Ahlström.
Författarporträtt om John av Johns förläggare Jan-Erik Pettersson
Läs även andra bloggares åsikter om John Ajvide Lindqvist, skräck, böcker, film