• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Jag är Zlatan Ibrahimovic, berättad för David Lagercrantz med det viktiga budskapet: Det är ok att inte vara som alla andra

4 december, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Jag är Zlatan Ibrahimovic
Författare: David Lagercrantz
ISBN: 9789100126537
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Många från Malmö kanske säger att de såg potentialen i Zlatan redan som pojkspelare. Det är inte sant, säger Zlatan själv i sin biografi som gavs ut i höstas. Många pappor till pojklagets andra spelare var tvärtom irriterade på honom och en gång var det till och med några pappor som gick runt med en namninsamling för att få bort Zlatan ur laget.
Han var för besvärlig, kom från fel område och dribblade alldeles för mycket.
Zlatan Ibrahimovic berrättar öppet och rakt på om sin uppväxt och sin fotbollskarriär i den biografi som skrivits av David Lagercrantz.

Zlatan växte upp i Rosengård och hade det tufft. Utan tvekan. Hans föräldrar skilde sig och två av hans halvsystrar blev drogmissbrukare. Ett tag bodde Zlatan hos sin mamma och sedan flyttade han till sin pappa. Han berättar öppet om att pappan drack mycket alkohol och i kylskåpet var det ofta tomt. Pappan engagerade sig inte i Zlatans fotboll under pojkåren. När de andra pojkarna hade pappor som stod och hejade på dem fick Zlatan sköta sig själ.v

När jag slår upp boken, före första delen med massor av bilder på Zlatan, är några rader formulerade där han tillägnar sin familj och vänner boken, men han tillägnar boken till alla barn som känner sig udda och annorlunda:
Jag vill även ägna alla barn där ute en tanke,
alla barn som känner sig lite udda och annorlunda,
som inte riktigt passar in och som blir sedda av fel anledningar.
Det är ok att inte vara som alla andra.
Fortsätt tro på er själva, det löste sig för mig trots allt.

Zlatan är fortfarande mitt i sin karriär som fotbollsspelare. Det är bra att han ger ut den här biografin nu, medan han har allt aktuellt i sina tankar. Om han låtit biografin skrivas om tjugo år kanske han blivit mer försiktigt och inte hade berättat lika öppet.

För en fotbollsintresserad är flera delar av boken jättekul att läsa. Han berättar både om positivt och negativt. Det är kul att läsa om möten med berömda fotbollsspelare och tränare, om Mourinho, Capelle, Robinho, Ronaldhino, Thierry Henry, Viera, Messi, Xavi och många fler.

Att bli värvad till Barcelona var en dröm som slog in för Zlatan. Trist nog blev det en mardröm. Tränaren Guardiola slog sönder Zlatans självförtroende. Guardiola ville ha spelare som löd honom blint och som uppför sig som söndagsskolegossar.

Zlatans filosofi som han följer är ”att inte lyssna och att lyssna”. Det är klokt. Att både anstränga sig att lyssna och ta vara på råd, men ändå inte låta råden förstöra det som är ens personlighet och den styrka som ens talang bygger på.

Det skrämmer mig att förmodligen är det många, många ungdomar som sorteras bort tidigt, trots att de är stora talanger. Inte bara från fotboll utan i alla möjliga sammanhang.

Det finns nog många vuxna människor som också hindrats från att nå sin fulla potential just för att de varit besvärliga eller haft fel bakgrund.
För att kunna slå igenom med alla odds emot sig måsta man både vara ruggigt envis, som Zlatan, och dessutom ha tur att möta rätt personer vid rätt tillfälle.

Jag tror att många som har stora talanger också kan vara lite besvärliga personer. I dagens samhälle hyllas principen att vara slätstruken, diplomatisk och följa strömmen. Det räcker att läsa jobbannonser – i synnerhet om ansökningarna ska behandlas av rekryteringsföretag: då rensas alla som sticker ut bort.

Därför tycker jag att Zlatans biografi borde läsas av många fler än fotbollsintresserade. Alla som möter ungdomar i jobb eller fritid har en del att lära genom att läsa om Zlatans tankar. Världen behöver fler människor som vågar vara öppna för att människor är olika, att ge människor chansen också när de inte följer mallen.

David Lagercrantz som skrivit biografin har valt att följa Zlatans sätt att tala. Det gör att många meningar inte är korrekta ur grammatisk synvinkel, men det ger en känsla av Zlatans närvaro. Det känns som att höra Zlatan berätta direkt till mig.

Mats Gellerfelt i SVD:

Intriger och maktspel är det gott om i Zlatan Ibrahimovics självbiografi. Läser man med en viss urskillning blir det trots bristerna en intressant bild av förändringarna i det svenska samhället, skriver Mats Gellerfelt.

Läs även andra bloggares åsikter om Zlatan, David Lagercrantz, recension, Rosengård, fotboll, biografi, bokblogg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Biografi, Bokblogg, David Lagercrantz, Fotboll, Recension, Rosengård, Zlatan

Bokrecension: Flod av Carolina Fredriksson

4 december, 2011 by Redaktionen

Flod
Författare: Carolina Fredriksson
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-012615-5

På en obestämbar plats, under bron nära floden Kadin, bor Alka och Kappen i en husbil. De är två barn som lever utanför samhället, ensamma med sporadiska besök av den unga kvinnan Ina. Historien utgår från Alka, en flicka på kanske 12-13 år och hennes tankar och känslor. Pojken Kappen är yngre och helt beroende av den äldre flickans omsorger och av hennes världsbild. Med hjälp av Alkas fantasier lyckas de båda ta sig igenom vardagen som innehåller både hunger och död.

Carolina Fredrikssons debutroman Flod, som var en av de nominerade böckerna till Augustpriset 2011,  är en annorlunda bok. Carolina Fredriksson ger en poetisk skildring där den karga verkligheten blandas upp med barnens drömvärld och den äldsta flickans minnen av en kåkstad som inte längre finns.

Trots att tempot är ganska långsamt och miljöskildringen begränsar sig till husbilens allra närmaste omgivning är Flod en roman som håller fast läsaren. Alka och Kappens öde engagerar och man vill gärna veta mer om vad som har hänt och vad som kommer att hända. Och även om vi bara bjuds fragment av historien och aningar om vad som kan komma så känns det som om det är tillräckligt. När historien tar slut har man chansen att själv bygga vidare med sin egen fantasi.

Läs recensioner av Flod i DN, SvD, GD och GP.

Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, debutroman, Carolina Fredriksson

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Augustpriset, Carolina Fredriksson, debutroman

Bokrecension: Dewey Decimal

1 december, 2011 by Redaktionen

Titel: Dewey Decimal
Författare: Nathan Larson
Förlag: Voltaire Publishing

Dewey Decimal är en dystopisk och postapokalyptisk skildring placerad i en nära framtid. Sjukdom, terrorattacker och börsens kollaps har decimerat New Yorks befolkning och förstört infrastrukturen.

Dewey Decimal bor i ett allmänt bibliotek och har till uppgift att katalogisera böckerna där. När han inte utför mord på uppdrag av den skumme  distriktsåklagaren i New York.

Deweys minne är dåligt och det han minns litar inte på. Han vet inte vem han är och vill inte veta. Han gör sitt jobb och återvänder sedan till böckernas trygga värld.

Dewey Decimal är en slipad mördare men också tvångsmässigt renlig ach kan bara ta sig fram genom vänstersvängar. Allt annat förstör hans ”system”. Mer får vi inte veta om honom i den här boken men två till är utlovade.

Det är modigt att debutera i en genre där storheter som Phillip K. Dick (Blade Runner) har satt sitt avtryck. Även om det är Nathan Larsons första bok måste jag jämnföra. Hans berättande har inte flytet och inlevelsen som ett sådant här scenario kräver. På sina håll hänger historien helt enkelt inte ihop. Det är lite irriterande när huvudpersonen i en mening har händerna fängslade bakom ryggen men sedan stoppar en hand i fickan. Av fortsättningen framgår att han ännu har händerna bakom ryggen. Dialogen blir för ordrik och mycket av den potentiella spänningen försvinner i alltför mycket snack. Som därmed förlorar sin tuffhet. Kanske beror detta på översättningen, den känslan får jag ibland. En genomläsning på  engelska skulle kanske ge besked men jag har bara läst på svenska.

Trots dessa brister höll historien mig intresserad och jag läste ut boken ganska snabbt. Min nyfikenhet på vart den här historien bär är tillräckligt stor för att ge Nathan Larson fler chanser. De rent narrativa bristerna (som möjligtvis har med översättningen att göra) gör inte nödvändigtvis Nathan Larson till en dålig författare. Kanske bara oerfaren.

När han inte skriver dystopiska deckare är Nathan Larson musiker, känd som medlem i musikgruppen A Camp. Ytterligare två böcker om den tvångsmässige yrkesmördaren Dewey Decimal är planerade.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Bokrecension, deckare, litteratur, debutroman

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, debutroman, Deckare

Bokrecension: De flyende skyldiga av Conny Palmkvist

30 november, 2011 by Redaktionen

De flyende skyldiga
Författare: Conny Palmkvist
Bokförlaget arnold 2011
ISBN:978-91-979914-0-7

De flyende skyldiga är Conny Palmkvists fjärde bok. Den handlar om en ung kvinnas omvälvande upplevelser i ett koncentrationsläger under andra världskriget.  Det är sommaren 1944 och Ungern ockuperas av tyskarna.

Berättelsens jag heter Vera Singer. Hon är sjutton år och hennes liv förändras i ett slag från att som en helt vanlig, förälskad tonåring leva tillsammans med sin mamma och pojkvän till att hamna som fånge i ett tyskt koncentrationsläger. Hennes musikaliska talang – hon spelar fiol – blir också hennes räddning, hon blir uttagen till lägrets kvinnoorkester under ledning av den diaboliska fröken Lily Scheps.

Det är ett tungt ämne – förintelsetemat – som Conny Palmkvist valt och det kan i förstone tyckas urvattnat, då det behandlats åtskilliga gånger tidigare i litteraturen. Men han bemöter ämnet på ett lite annorlunda vis, språket är precist och flytande och mycket poetiskt. Vera berättar illusionslöst, redogör för det mest vidriga händelser utan att värdera.

Jag jämför osökt med Imre Kertész´s ”Mannen utan öde”, som gav mig en hel del nya insikter, men dessa insikter kan gång på gång omformuleras och då förstås på olika vis om och om igen, vilket jag också tycker är viktigt.  Det handlar om en svart värld utan hopp och jag söker i texten efter någon sorts moral att kunna klamra mig fast vid, jag finner saker som vänskap och en stark tro på kulturens och poesins makt som tröstare och gränsöverskridare. Det poetiska språket i boken ömsom förmildrar ömsom förvärrar det outhärdliga och obegripliga.

De flyende skyldiga är en otäck men välskriven mörk saga från en inte alltför avlägsen tid i vår historia.

Text: Vivian Gustin

Läs även andra bloggares åsikter om Förintelsen, Conny Palmkvist

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension

Den motvilliga självbiografin

30 november, 2011 by Gästskribenter

Jag har alltid två saker med mig i min väska: En schweizisk armékniv och en roman av Jeanette Winterson. Det är allt man behöver för att vara redo för allt som livet kan tänka sig att överraska en med. Vergilius guidade Dante genom helvetet. Winterson guidar mig genom livet.

Hon är en krävande guide. Hon förväntar sig det bästa av en. Halvmesyrer är ingenting för Winterson. Ljumma själar göre sig icke besvär. Det går inte att slöläsa en bok av Winterson. Hon kräver läsarens fulla uppmärksamhet, men hon levererar.

Hennes adoptivmamma uppfostrade henne till att bli missionär. Hon fick lära sig att världen är full av synd, men att hon kunde förändra den. Den religiösa tron är numera utbytt mot en obönhörlig tro på konsten och dess möjlighet att förändra världen. Låter det pretentiöst? Självklart. Låter det tråkigt? Aldrig. Man har aldrig tråkigt i Wintersons sällskap. Hon är något så udda som en litterär snobb som alltid har glimten i ögat och skrattet inom räckhåll.

Winterson debuterade 1985 med den skenbart självbiografiska romanen ”Oranges Are Not the Only Fruit”. Hon använde den egna uppväxten som ett ramverk, men varför begränsa sig? De ramar som begränsar oss fysiskt behöver inte begränsa oss i konsten. Den då tjugofyraåriga Winterson hade läst både ”Orlando” och ”The Autobiography of Alice B. Toklas” och visste bättre. Hon gjorde därför helt sonika om sig själv till en fiktiv karaktär.

Hon har alltid betraktat det rent självbiografiska med en sund dos skepsis, så döm om min förvåning när jag för något år sedan fick veta att hon höll på att skriva en självbiografisk bok som till viss del handlar om samma tidsperiod som ”Oranges…”. I vanliga fall är nyheten om att en Winterson har en bok på gång något av en välsignelse. Den här gången blev jag mest bekymrad, men tröstade mig med att en bok med den fantastiska titeln ”Why Be Happy When You Could Be Normal?” trots allt måste ha en del litterär umpf att bjuda på.

Grundhistorien i ”Oranges…” och ”Why Be Happy..?” är densamma. Jeanette adopteras bort och växer upp hos en djupt religiös och högst excentrisk mamma och en tyst och frånvarande pappa. Hon uppfostras till att bli missionär, men faller i onåd när hon förälskar sig i en annan flicka i församlingen.

Det finns goda skäl att ifrågasätta mamman i ”Oranges…” mentala hälsa. Hon plockar de mest bombastiska russinen ur det gamla testamentet och deklarerar att alla utom hon själv, och en handfull utvalda, är hedningar. Hon ser guds verk i allt, även i grannens tonårsfinnar (Guds vrede) och dotterns körtelfeber (Guds välsignelse). Men, hon låser aldrig sitt barn ute hela natten. Hon skickar inte sin brors dobermannhundar efter dottern för att hon misstänker att hon skaffat en ny flickvän. Den fiktiva modern låser förvisso in henne för en tre dagar lång exorcism i syfte att driva ut de onaturliga passionerna, men den äldre kyrkobrodern som drar sitt strå till stacken genom att med hjälp av sexuella närmanden försöka skrämma de onaturliga demonerna på flykten är borta. Det faktum att Jeanette slås medvetslös när hon kämpar emot honom har också utelämnats.

Mamman i ”Oranges…” må ha sina excentriska brister, men jämfört med verklighetens maniska och skräckinjagande Mrs Winterson är hon en mild vårbris. Det intressanta är dock inte vare sig likheterna eller det som utelämnats, utan det som lagts till.

Det råder ingen större brist på självbiografisk fiktion där författaren vältrar sig i sina egna svårigheter på livets väg. Författare är nämligen inte riktigt som alla andra. I vår yrkesutövning är taskiga erfarenheter, allmän olycka, våld, sjukdom, droger och övergrepp en lukrativ kassako. Elände säljer böcker. Mer elände säljer fler böcker. Det tycks inte finnas några gränser för hur mycket man kan fläka ut sig själv och andra i jakten på att sälja böcker.

Lyckligtvis är det inte the Winterson way. Hon tycks fullkomligt befriad från lusten att stapla subjektiva upplevelser på hög och kalla dem fakta. Hon vill något annat. Varför nöja sig med att beskriva världen när man lärt sig att man kan förändra den?

”Why Be Happy…?” är den mest motvilliga självbiografi jag läst. Mitt i boken meddelar Winterson kort att hon tänker hoppa över tjugofem år för att hon inte kan skriva om sitt eget liv och aldrig har kunnat göra det. Hon kastar dock till läsaren ett litet hoppfullt köttben i form av ett svävande ”Maybe later.”

Maybe later. Winterson skriver inte för att stilla vår nyfikenhet om hur det en gång var. Hon skriver för att stilla sin egen nyfikenhet om hur det kan bli.

Om man kunde lägga ”Why Be Happy…?” och ”Oranges…” som två livskartor över varandra så skulle de personer, händelser och miljöer de delar kunna flyta samman i ett ogenomträngligt mörker av religiös fundamentalism, psykisk och fysisk terror, homofobi och klassproblematik som vi alla läst om förr, men det gör de inte. Anomalierna, det fiktiva, det som kunde ha varit, lyser igenom som klara, hoppfulla stjärnor och bringar ljus och lätthet till det annars så tunga och av andra uttjatade mörkret. De är ett löfte om att det finns andra möjligheter, andra liv att leva.

När livet ger Winterson dåliga kort på hand, så ger hon sitt fiktiva själv en ny och bättre hand. Verklighetens Jeanette var ett ensamt barn. Den fiktiva Jeanette utrustas i ”Oranges…” med stöd i form av omtänksamma människor som efter bästa förmåga agerar buffert mellan henne och hennes mamma. Faktum är att medan andra författare gärna skrävlar lite extra när de beskriver sitt elände, så gör Winterson tvärt om. Hon vältrar sig inte i elände. Hon skapar ljuspunkter. Hon beskriver aldrig sin dåtid på det sätt vi är vana vid, istället frammanar hon sin framtid. Om och om igen rustar hon det fiktiva jaget och när det är redo klär hon på sig dess ömsade hud som om det vore en superhjältedräkt och tar sig an världen utanför fiktionen med hull och hår.

I traditionell mening är ”Why Be Happy…?” antagligen minst lika fiktiv som ”Oranges…” eller någon av Wintersons andra romaner och det känns befriande. Det där självupplevda eländesträsket som så många författare cashar in på känns tämligen överreklamerat. Borde vi inte istället belöna dem som med fiktionens hjälp förmår att lyfta sig själv och andra ur sina omständigheter och skapa nya liv och världar?

Det finns en hel del att lära av Winterson. Vi kan alla bygga fiktiva karaktär av oss själva och låta dem ta ut svängarna åt oss. Tids nog kommer deras ömsade hud att passa oss så att vi med dess hjälp kan bryta oss loss ur de sammanhang vi vuxit ur.

Text: Anna Troberg

Anna Troberg är författare och partiledare för Piratpartiet. Hon bloggar även på annatroberg.com och på Nyheter 24. Hon har tidigare varit bokförlagschef och har bland annat skrivit romanen ”Chefer från helvetet” (W&W, 2007) under pseudonymen Rosetta Sten. Följ henne på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Arkiverad under: Litteratur och konst

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 272
  • Sida 273
  • Sida 274
  • Sida 275
  • Sida 276
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 348
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Musiken från Buena Vista Social Club … Läs mer om Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Statens historiska museer har beslutat … Läs mer om Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in