Stryparen
Författare: Jonas Moström
Formgivare: Carl-André Beckston
Förlag: Lind & Co
Serie: Axberg och Jensen 7
Utgiven: 10 maj 2012
ISBN10: 9174610708
ISBN13: 9789174610703
”Stryparen” är den sjunde delen i Jonas Moströms serie om läkaren Erik Jensen och kriminalkommissarie Johan Axberg. Jonas Moström är läkare och det brukar märkas i de träffsäkra beskrivningarna av sjukhusmiljöer som ofta utgör scenen för dessa norrländska deckarberättelser.
Att hålla igång en lång serie med samma karaktärer kräver en hel del av författaren. Frågan är om det inte gått lite väl mycket slentrian i berättelserna kring Erik Jensen och Johan Axberg i denna sjunde bok. Jag har tidigare uppskattat dessa två karaktärer, de är duktiga men ändå högst mänskliga och trasslar till det för sig i privatlivet emellanåt, samtidigt som de har ett stort hjärta.
Men den här gången blev jag mest trött på både Erik och Johan, de har på olika sätt trasslat in sig i sitt kärleksliv och jag känner att författaren drar ut på det med ett alltför tydligt berättartekniskt manér. Jag upplever också att Erik och Johan är alldeles för lika, det är som spegelbilder av samma person. Något fattas i karaktärsbeskrivningarna.
Inte bara personskildringarna fick mig att knappt orka läsa klart historien. En deckare kan ha rätt usel litterär kvalitet och ha rätt ytliga personskildringar och ändå kan läsaren inte slita sig för att det är spännande. När också den biten föll bort, ja då vet jag knappt varför jag ska läsa boken.
Den här sjunde delen, ”Stryparen”, utspelar sig på sjukhuset i Sundsvall där den värsta snöstormen i mannaminne härjar. En politiker som varit drivande i att skära ned på resurser till sjukvården läggs in på sjukhuset en snöig natt och hittas på natten mördat, strypt och med ett märke knivskuret i pannan. Mördaren återkommer med ett liknande mord och därefter snöar sjukhuset igen totalt och blir under tre dygn helt isolerat från omvärlden. Mördaren fortsätter att strypa och sätta samma märke med kniven i pannan på sina offer.
Författaren drar fram flera tänkbara mördare för oss som läsare och också polisstyrkan pendlar mellan att misstänka än den ena, än den andra. Detta är tyvärr alltför uppenbart ihopknackat för att vi ska sitta som läsare och engagera oss. När det är så tydligt blir det rätt trist.
Det är en hel del som är svårt att tro på. Om en seriemördare härjade på ett sjukhus i Sundsvall skulle självklart den lokala polisen fått förstärkning av polis på riksnivå. Inte en chans att den lokala polisen med Johan i spetsen skulle driva hela undersökningen själva. Det är också en hel del annat som bara inte känns trovärdigt. Att poliserna skulle fortsätta förhör med en misstänkt och inte låta honom få tillgång till en advokat, trots att han begär det. Nej, denna sjunde del i serien är rätt slarvigt hopfogad. Snön används som bild av hopplösheten – men det återkommer några gånger för mycket.
Karaktärerna drar sina fingrar genom sitt toviga hår. Jonas Moström beskriver ofta personer genom att berätta om deras hår. Han använder beskrivningar av vad de gör med sitt hår för att förmedla i vilken stämning personen befinner sig i. Det blir lite lustigt när jag hellre noterar ett överdrivet bruk av hårbeskrivningar än själva berättelsen. Jag blev ocksåtrött på att det var flera av de som vi som läsare ska misstänka vara mördare som bar med sig en fickkniv som han/hon tryckte mot sitt finger för att döva sin inre smärta. Det blev för mycket av samma sak.
Slarvfel finns också i upplägget: i det ena kapitlet får vi veta att sjukhuset är helt isolerat och ändå har en del personer tagit sig till och från sjukhuset. Slarvigt av bokförlagets korrläsare att inte rätta sådant, om inte annat.
”Stryparen” var en besvikelse. Jonas Moström kan bättre än så, det har han visat i de tidigare böckerna i serien. Kanske är det dags för honom att hitta andra karaktärer och börja en nu serie?
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Moström, deckare, bokrecension, bokblogg, Sundsvall
