Den 10 maj presenterade Eva Hernbäck och Göran Johnson sin nya bok, Libyen – Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar, för en fullsatt hörsal på Medelhavsmuseet.
Få länder har varit så slutna som Libyen. Deras mytomspunne ledare Muammar Ghaddafi styrde landet med järnhand i över fyrtio år med hjälp av en stenhård regim. Idag står Libyen inför en vändpunkt där ingen vet vad framtiden bär med sig. Författarna Eva Hernbäck, journalist på DN med inriktning på globala frågor och Göran Johnson, arkeolog och samhällsplanerare ger i sin nyutkomna bok Libyen – Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar, en heltäckande bild av landets mångtusenåriga historia, kulturhistoriskt och maktpolitiskt – från Acacusbergens klippmålningar för mer än tiotusen år sedan till Ghaddafis våldsamma död oktober 2011.
Kristian Göransson, Libyenkännare och intendent på Medelhavsmuseet inledde. Därefter berättade författarna om sin bok. De har levt och arbetat i Libyen en längre tid och studerat dess långa och komplicerade historia. Libyen har varit okänt i Sverige, i stort sett var diktatorn det enda man visste något om – att han var något av en lustigkurre. Mindre känt var det hårdförda styret, den tuffa diktaturen och terrorismen runt om i världen.
Ghaddafi hade utformat en egen samhällsteori vid sidan om kapitalism och kommunism, som han redovisar i ”Den gröna boken”. Den innefattar en slutgiltig utformning av samhället där ingen privat företagsamhet ska finnas och inga anställda, som likställs med slavar. Allt ska vara statligt.
Vid Ghaddafis revolution år 1969 överlevde religionen och den präglar landet. Det finns många moskéer och man håller hårt på ramadan. Ghaddafi satsade på bostäder med en bebyggelse influerad av Öststaterna, sjukvård och utbildning, som skiljer sig från andra arabländers med en stor andel kvinnor. Men på caféerna syns bara män, man dricker te, alkohol är inte tillåtet i Libyen.
Libyen var länge isolerat och avstängt från handel, av USA först sedan av FN. Men från 9/11 svängde Ghaddafi och blev USA:s vän. Landet började återigen närma sig väst. Världens ledare ville då återupprätta de ekonomiska förbindelserna.
Libyen är ett till ytan stort land, fyra gånger större än Sverige men med bara 6,5 miljoner invånare. Stora ytor är öken. Man det finns mycket vatten, det är en viktig naturresurs. Man använder mycket vatten, fyra gånger mer per invånare än i Sverige. Mest går till konstbevattning. En annan viktigt naturresurs är den rena oljan. Bensinen är subventionerad, full tank kan man få för 30 kronor. Detta gör att biltrafiken är livlig i städerna och kollektivtrafiken dåligt utbyggd.
På 1980-talet började ett stort antal arbetare komma från Gambia till Libyen. De är nu miljontals och arbetar hårt i landet. I publiken hälsade vi på Eric, som ska vara i Sverige i en månad.
I juni sker val om Libyens kommande konstitution. Det finns många problem på vägen. Man har ingen erfarenhet av demokrati och pressfrihet eller mänskliga rättigheter. Det finns mycket vapen i omlopp. Men hoppet om en bra utveckling finns ändå.
En tänkbar näring som skulle kunna utvecklas är kulturturismen, som det finns stor potential för. Libyen har många kulturlämningar och fem världsarv. Dessutom finns 2000 km outnyttjad strand vid Medelhavet!
Libyen – Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar är utgiven i samarbete med Norstedts förlag.
Text: Vivian Gustin