Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Boktips: Allt är i rörelse av Ulf Lundell

by



Allt är i rörelse
Författare: Ulf Lundell
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN10: 9146221425
ISBN13: 9789146221425

Ensam bor han i huset vid havet. Joar ”Red” Cirroan, berömd fotograf. Han har fyllt sextio, hans arbete är avslutat, han har fått sin första pensionsutbetalning. På helgerna besöker honom den loja Anne, så behaglig att vara med att han stundtals tror att tvåsamheten vore det rätta.

Vad ska han göra med de kommande tjugo åren, den sista akten? Kan han bara fortsätta som förut? Som om det bara är något man betar av. Livet. Eller kan man stanna upp, samla sina erfarenheter, ta det som är värt nåt, göra om, börja nytt, forma ut?

Varför skulle just han leva sitt liv så djävla upproriskt? Mot allt. Till och med sej själv. Inte alls som brodern Niclas med firma, fin fru, villa med den rätta utsikten, två barn, två bilar, båten, hunden, solsemestrarna

Han borde ha sagt nej då man ringde honom från New York och ville ha en retrospektiv bok, en soffbok, men förskottet var så smickrande tilltaget. Nu måste han sammanställa materialet från sitt liv, från allt det som gjorts i det förgångna. Bilderna, kamerorna, kvinnorna, skandalerna. Och katastroferna – även den sista.

Beskrivningen ovan är bokförlagets marknadsföring av Ulf Lundells senaste roman, Allt är i rörelse, som utspelas sensommaren 2010 och fram till våren 2011.

Att huvudpersonen har slående likheter med Ulf Lundell själv är väl ganska givet. Ulf Lundell själv lär väl i och för sig inte direkt behöva några pensionsutbetalningar, men sättet att tänka och sättet att tala och diskutera får mig definitivt att se Ulf Lundell framför mig när jag läser. Romeanen/berättelsen är bitvis ruggigt roligt och han har verkligen koll på nutiden, till och med sajten MovieZine finns med på ett hörn.

Ulf Lundell är ju när detta skrivs, ute på turné och är därför extra aktuell. Nytt album har han också släppt.

För alla fans till Ulf Lundell är romanen väl obligatorisk läsning, den ger en inblick i hans tankevärld. Någon stor litteratur som kommer att belönas med fina priser är det väl dock inte. Behållningen ligger på ett annat plan: på humorn och ärligheten och tankarna kring dagens samhälle.

Recensioner av boken:
Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och Aftonbladet och Expressen.

Elizabeth George: En lögn att lita på – fångar in mig och jag kan knappt slita mig

by

En lögn att lita på
Författare: Elizabeth George
Originaltitel: Believing the Lie
Översättare: Hanna Axén
Förlag: Norstedts
Serie: Thomas Lynley och Barbara Havers 17
Utgiven: 201210
ISBN10: 9113032062
ISBN13: 9789113032061

Ännu en tjock roman/deckare i serien om Barbara Havers och Thomas Lynley har nått den svenska publiken. ”En lögn att lita på” handlar fortfarande om Havers och Lynley – men romanen är mycket mer en traditionell roman än en en kriminalroman. Det är mycket mer än roman kring temat moderskap än en traditionell deckare.

Lynley blir sänd på ett hemligt uppdrag som doftar av vänskapskorruption. Högsta polischefen, Sir David Hillier, skickar ut Lynley att undersöka en drunkningsolycka, i Lake District. Ian Creswell, som drunknat, är systerson till en rik, välkänd och nyligen adlad industrimagnat, Bernard Fairclough, vars son Nicholas, gjort sig känd i den brittiska skandalpressen för sitt missbruk.

Den lokala polisen har redan konstaterat att dödsfallet är en olycka, men den rike adelsmannen har bett sin vän polischefen att få en privat, hemlig utredning. Bernard Fairclough vill vara säker på att hans egen son, som varit svår drogmissbrukare, inte ligger bakom dödsfallet.

Det luktar verkligen korruption att Lynley överhuvudtaget kan skickas på ett sådant uppdrag – och dessutom får han order att göra det hemligt. Han får inte ens nämnda det för sin närmaste chef, Isabelle Ardery.

Hur trovärdigt är något sådant? Jag är osäker. Kanske är det brittiska polisväsendet så korrumperat att det kan gå till så? Men ok, uppdraget är en förutsättning för handlingen, även om det stör mitt sinne för vad som är realistiskt.

Jag funderar också på om Elizabeth George är trött på Thomas Lynley? Det är lätt att som läsare irritera sig på honom, han blir alltmer överklass och gubbig. Hur kan han alls ha ett sexuellt förhållande med den vidriga polischefen Isabelle Ardery?

Frågan om Ian Creswell dött av en drunkningsolycka eller är mördad är kriminalgåtan i romanen, men det är inte vad romanen handlar om, egentligen. Medan Lynley utreder fallet stångas flera av romanens karaktärer med frågor kring förhållandet mellan mor och barn. Barbara Haverns, Lynley medhjälpare, ställs inför en jobbig situation när hennes vän och granne får sin dotters mamma tillbaka. Grannen lämnade sin fru och barn för denna kvinna, som i sin tur lämnade honom och den lilla dottern för en annan man.

Eftersom Lynley till varje pris måste undvika att bli igenkänd under utredningen ber han sina två vänner Simon och Deborah St James att hjälpa till med den. Simon och Deborah gräver allt djupare i familjen Faircloughs mellanhavanden till dess att den fina fasaden krackelerar. Samtidigt ställs Deborah och Simon inför sitt äktenskaps kanske svåraste prövning. Deborah kan inte få barn och nu har Simons bror fått tag på en femtonårig flicka som blivit med barn och söker ett par som vill adoptera hennes barn.

Elizabeth George deckare fångar alltid in mig, jag slukar dem och vill stanna kvar i deras miljöer och det är alltid med viss saknad jag lägger undan dem när jag läst ut dem. Denna nya roman, ”En lögn att lita på”, fungerar på precis samma sätt. Jag känner det som att jag är där, mitt i händelserna, och jag blir irriterad på en del av karaktärerna, vill säga till dem eller skaka om dem. Så även om jag egentligen undrar om hon inte är för ordrik, romanen är dock på 634 sidor, kan jag inte neka till att Elizabeth George är skicklig. När jag nu läst denna roman vill jag genast på tag på nästa. För en sak är säker, en uppföljare eller fortsättning, borde vara på väg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Boktips: Regi, foto, klippning: Jan Troell

by

Regi, foto, klippning: Jan Troell
Författare: Kurt Mälarstedt
Förlag: Norstedts
ISBN10: 9113038109
ISBN13: 9789113038100

Den store svenske filmskaparen Jan Troell är extra aktuell just nu när Stockholms filmfestival pågår. Jan Troell erhåller Stockholm Lifetime Achievement Award under ett särskilt Face2Face i samband med visningen av »Dom över död man« den 10 november (läs mer om det eventen här, på filmfestivalens hemsida).

För snart ett år sedan kom en fantastisk bok om Jan Troell av Kurt Mälarstedt. Det är en tjock biografi som tar upp både Jan Troells barndom, hans första kameror och hans första filmer.

Jan Troell är utan tvekan en av de svenska filmregissörer som lyckats berätta om Sverige och det svenska kynnet och vårt historia med ett både varmt och ärligt och skickligt filmhantverk.

Jag har tyvärr inte hunnit läsa hela boken än, så recension av boken kommer så småningom. Men för var och en som är intresserad av svensk film borde den vara högintressant och speciellt nu när han får sin välförtjänta utmnärkelse på festivalen.

Bokförlagets text om boken:
Beskrivning:

Jan Troell beskrivs ofta som en lyrisk filmdiktare, en kamerapoet. Han brukar själv hävda att han aldrig känt sig hemma i det episka och att han inte är en historieberättare, ”varken muntligt eller i bild”.

Men han underskattar sig, skriver Kurt Mälarstedt i denna bok om Jan Troell och hans filmer, märkligt nog den första större boken om denne filmskapare. Jan Troell har ofta blivit lika älskad av publiken och hyllad av kritikerna som Ingmar Bergman, som i sin tur aldrig stack under stol med sin beundran för Jan Troell:

”Jan Troell är för mig ett alldeles äkta, stort lysande geni som ger sig fan på någonting. Han bryr sig inte om det är publikt eller inte. Han bryr sig om allt annat. Han är oerhört märkvärdig, fullkomligt originell och en djupt inspirerande regissör.”

Visst berättar Jan historier i sina filmer, dramatiska, rörande, ibland skrämmande, alltid djupt mänskliga historier. Men han gör det alltid på sitt mycket personliga, varma sätt, med mjuka konturer som lämnar vida öppningar för våra egna associationer och tolkningar. Han berättar nyfiket, medkännande, varsamt och eftertänksamt. Om Olof i Här har du ditt liv, Karl Oskar och Kristina i Utvandrarna och Nybyggarna, ingenjör Andrée i filmen om dennes luftfärd, Åmselemorden i Il Capitano, Knut Hamsun, Elsa Andersson i Så vit som en snö, Georg Oddner i Närvarande, Maria Larsson i filmen om hennes eviga ögonblick – som om vi alla satt och lyssnade kring en lägereld i en långsamt fallande skymning.

Vissa teman återkommer gång på gång i Jan Troells filmer. Uppbrott, sökande, längtan efter äventyr, trygghet och frihet – men också en strävan efter att försöka förstå och sjunka in i ett här och nu. Humanism och medmänsklighet präglar hans verk.

Och vissa bilder. En fjäril kämpar mot ett fönster, en fågel lyfter, ett vatten glittrar, några grässtrån vajar, ett löv rister, en katt spinner, en myra stretar över vassa gruskorn, ett pilträd doppar en kvist i ett rinnande vatten.

Det är magiskt, poetiskt – och berättande.

En dvd med 17 kortfilmer av Jan Troell från ett halvsekel, 1960-2010, medföljer boken.

Recensioner av boken i SVD och i DN.

Kjell Eriksson får fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris

by


Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris år 2013 på 125 000 kronor tilldelas författaren Kjell Eriksson. Prisutdelningen sker på Ivar Lo-Johanssons födelsedag den 23 februari. Motiveringen lyder:

För ett samlat författarskap där det jordnära arbetet, gemenskapen, sammanhållningen och solidariteten är väsentliga och vägledande drivkrafter får Kjell Eriksson fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2013.

Kjell Eriksson föddes 1953 i Uppsala och är trädgårdsarbetare, trädgårdsmästare och författare. Sedan sin skönlitterära debut 1993 med romanen Knäppgöken har Kjell Eriksson på senare år dessutom blivit uppmärksammad för sina framgångsrika kriminalromaner som också översatts till flera språk. Hösten 2012 kom självbiografin Simma i mörker där han genom sina egna upplevelser levandegör det svenska samhällets utveckling under 1900-talets sista decennier. I allt Kjell Eriksson skriver, vare sig det handlar om statare på en uppländsk gård, kriminalpoliser i Uppsala eller indianer i Mexiko, är klassperspektivet, liksom känslan för jorden och naturen, ständigt närvarande. Kjell Eriksson visar alltid var han hör hemma, i hemstaden Uppsala likaväl som ute i världen. Han engagerade sig också tidigt i Svenska Lantarbetareförbundet där han utgjorde ett nyttigt salt i det fackliga arbetet och bland annat medverkade i tidningen Lantarbetaren.

Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris instiftades 1986 och delas ut årligen. Det har till syfte att stödja och stimulera litteratur som kommer ur arbetarnas egna led och som för vidare den realistiska tradition som bar upp Ivar Lo-Johanssons författarskap.

Tidigare pristagare är Ivar Lo-Johansson, Maja Ekelöf, Ove Allansson, Kurt Salomonson, Fyrskift (Gunder Andersson, Kjell Johansson, Reidar Jönsson, Hans Lagerberg), Karl-Rune Nordkvist, Sara Lidman, Bengt Pohjanen, Roy Jacobsen, Håkan Boström, Sölve Rydell (romanpristävling), Elsie Johansson, Per Anders Fogelström, Peter Mosskin, Kerstin Ekman, Åke Smedberg, Lars-Åke Augustsson, Per Gunnar Evander, Hans Lagerberg, Tony Samuelsson, Aino Trosell, Kjell Johansson, Göran Greider, Fredrik Ekelund, Anna Jörgensdotter, Sven Lindqvist och Maria Hamberg.

Neil Young: Fredsförklaring – känns rak och ärlig

by

Fredsförklaring
Författare: Neil Young
Utg.datum: 2012-10-24
Förlag: Norstedts
Översättare: Patrik Hammarsten
Originaltitel: Waging Heavy Peace – A Hippie Dream
ISBN: 9789113044170

Neil Youngs ena son har en CP-skada. Neil Young själv har epilepsi. Det är sådant jag får reda på i förbifarten när jag läser Neil Youngs självbiografi ”Fredsförklaring”. Trots att Neil Young skrivit otaliga låtar och driver massor av projekt och är produktiv som få är det ändå ganska tyst om honom i medier för övrigt. Därför tror jag att många av hans fans, liksom jag, med glädje slänger sig över hans biografi.

Den känns väldigt rak och ärlig. Jag tror inte hans redaktör fått stryka och ändra så mycket, det känns som att sitta tillsammans med honom och höra honom själv berätta. Han har fångat en naturlig ton i språket och i berättandet som känns geuint Neil Young.

Han berättar om när han under 1980-talet höll på med ett musikprojekt och två journalist från nyhetsbyrån AP dök upp. De hade stämt träff med Neil YOung för en intervju. Neil var fokuserad på musiken och albumet han höll på med men de två journalisterna började prata om president Reagen och ville få Neil Young att säga något negativt om presidenten.

Neil Young surnade till. Jag tolkar det som att han tyckte presidenten inte hade med hans musikprojekt att göra och Neil Young tyckte också att det var tydligt att journalistyerna ville få honom att säga något negativt om presidenten. Neil Young svarade att han inte hade träffat Reagan och att det är dumt att ha en åsikt om en person som man inte träffat. Alla människor måste väl ha något gott i sig, menade han.

Resultatet blev en artikel där Neil Young hyllade presidenten. Artikeln gjorde att Neil Young undvek journalister och medier och inte ställde upp på så många intervjuer, inte mer än nädvändigt, i alla fall, enligt honom själv.

När Neil Young började skriva självbiografin längtar han efter att börja jobba och skapa musik med Crazy Horse, fast han är osäker på om han ska klara skriva musik eftersom han slutat röka hasch. Boken ges ut på svenska samtidigt som ett nytt album med Neil Young och Crazy Horse släppts. Albumet ”Psychedelic Pill” har fått bra kritik, bland annat betyg 4 i DN.

”Fredsförklaring” är rolig att läsa. Neil Young har flyt i språket och den känns äkta. Han blandar minnen från tiden då han ännu inte slagit igenom med nutid och dess emellan bjuder han på berättelser från tiden med bland Crosby, Stills, Nash & Young. När jag läser gör jag många avbrott för att leta reda på gamla låtar med CSNY och likaså med Buffalo Springfield, som Neil Young också spelade med.

Neil Young är dock på krigstigen mot mp3-formate4t. Han tycker det dödar musiken för komprimeringen av musiken gör att vi inte får mer än några procent av ursprungsljudet. Han har därför utvecklat ett nytt ljudformat som han förhandlar med investerare och utvecklare på Silicon Valley om, för att kunna få ut ljudformater PureTone och spelare för det.

Han är en fascinerande man och produktiv och jag tycker det känns som att jag kommit honom lite närmare när jag nu läst hans biografi och jag hoppas att han kommer till Sverige sommaren 2013.

Fler recensioner av Fredförklaring: Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.