Den svenska synthen
Författare: Bengt Rahm
Förlag: Kalla kulor förlag
Utgiven: 201211
ISBN10: 9187049023
ISBN13: 9789187049026
Jag minns under åttiotalet: då drogs en knivskarp gräns mellan de som gillar ”synth” och de som gillade hårdrock. När jag berättar det för unga människor idag tror de mig inte. ”Förresten heter det inte synthmusik utan elektroniskt – och synthar finns i rockmusik också”, har jag fått till svar.
Jaja, med tiden får i ett annat perspektiv på saker. Men för oss som var med då, är de ren nostalgi att läsa i den mer än 500 sidor tjocka genomgången av den svenska synthens historia. Boken har mycket att ge både för den som kallar sig synthare och den allmänt musikintresserade. Det är ett komplett referensverk – en ”Encyclopedia Syntetica”.
Ett pressmeddelande berättar om boken:
Dom Dummaste gödslar en scen i Linköping med dynga innan de under rituella former smörjer in sig själva och andra med grisblod. Lustans Lakejer antyder i en intervju med Expressen att kläderna är viktigare än musiken och Cosmic Overdose spelar förband till ett nykläckt New Order.
Med få sammanbindande faktorer, utöver kärleken till ett musikinstrument och viljan att skapa något nytt, kom en brokig skara människor att tillsammans skapa ett öppet och tillåtande musikklimat. Ett klimat som la grunden till vad som kom att bli Musiksveriges mest utskällda rörelse.
Med ett exklusivt bildmaterial, ingående intervjuer och belysande krönikor porträtteras en subkultur som under dryga tre decennier ständigt lockat nya anhängare men ändå marginaliserats av media. Den Svenska Synthen är en berättelse om trettio år av musik, mode och gemenskap, men även om gatuslagsmål mellan synthare och hårdrockare, ett självvalt utanförskap och medveten provokation.
Författaren Bengt Rahm grundade 1997 skivbolaget Labrador Records och han har själv spelat i flera olika synthband. Den Svenska Synthen är hans debut som författare.
Möjligen kan boken vara lite för utförlig, för snäll och för redovisande. Aftonbladets recensent uttrycker det så här:
Han har fullständigt anammat sättet att berätta rockhistoria som etablerades av punkbibeln Please Kill me. Så många som möjligt ska komma till tals och ingen musiker är för usel för att betraktas som en pionjär. I detta generöst tilltagna synthuniversum ryms inte bara Kitchen and the plastic spoons, Dom dummaste, Njurmännen, Marina Schiptjenko, Mobile homes, Richard Jomshofs Elegant machinery, tidningen Zero, Sophie Rimheden och Andreas Tilliander. Utan även en oändlig rad journalister, klubbarrangörer och personer som mest hade väldigt stora frisyrer.
Jag tror ett skäl att en del som faktiskt inte var särskilt stora är med, det är väl att den svenska synthen på ett sätt ändå är rätt smal. På ett sätt. Å andra sidan har synthen som instrument tagits upp inom de flesta musikgenrer.
Boken sätter igång en hel del diskussioner när jag pratar om den och bläddrar i den tillsammans med musikintresserade. Hur snävt ska kategorin ”synth” sättas? Flera mycket kommersiellt inriktade musiker är med, som Alexander Bard, men band som kanske egentligen betytt mer fast de inte är renodlat synthband, som Kent, finns inte med. Det är förstås en definitionsfråga var gränsen för ”synthband” ska dras.
