Litteratur och konst

Titel: Att vara utan att synas
Författare: Agnes Hellström
Förlag Bokförlaget Forum
Utgiven 2013-08
ISBN10 9137139363
ISBN13 9789137139364

De svenska internatskolorna och speciellt Lundsberg i de värmländska skogarna har varit i mediernas fokus i höst. Tala om tajming. Agnes Hellström, som själv varit elev på en av de svenska internatskolorna, har skrivit om sina egna upplevelser och intervjuat flera andra som gått där eller arbetat på skolorna. Det är en dokumentär bok som känns väldigt ärlig, hon berättar om sin egen bakgrund och sätter därmed in skolorna i ett sammanhang.

Hon målar inte allt i svart, även om hon är oerhört kritisk. Hon framhåller att dessa skolor ofta har mycket bra undervisning och hög lärartäthet:
Oavsett vad som finns att säga om elevhemmen är utbildningsnivån hög, Kompetenta lärare och små klasser där de med särskilt behov av stöd får det. En person med dyslexi kunde alltid göra de skriftliga proven muntligt.

Skolorna är väldigt dyra, dock. Som Agnes Hellström skriver:
Skolorna framhåller gärna att deras dörrar står öppna för alla sorters elever, men årsavgiften för interner på över 200.000 kronor utestänger automatiskt vissa. Av Sveriges samlade nettoförmögenhet på 5.500 miljarder kronor ägs 87 procent av befolkningens rikaste femtedel. Den fattigaste femtedelen äger ingenting, utan har enbart skulder …

(Interner är den beteckning som används för de elever som bor på internatskolorna. De elever som bor i trakten omkring och går på skolan kallas externer.)

I vissa fall finns stipendier att söka och i vissa fall, tror jag, kan kommuner gå in och betala en avgift. Men det är inte det vanligaste, direkt.

Skolorna samlar givetvis främst barn med välbärgade föräldrar och föräldrar som arbetar utomlands, men inte vill eller kan ta med barnen med sig.

Den stora faran med skolorna är att den så kallade kamratuppfostran som satts i system. De äldre eleverna ska fostra de nya. Att ge en ungdom på 17-18 år makten över en tolvåring eller femtonåring är inte väl genomtänkt. Det uppmanar självklart till maktmissbruk. Agnes Hellström berättar om hur de yngre måste flytta på sig om de sitter i tv-soffan och att de yngre måste passa upp på de äldre på olika sätt. När det är som värst sätter hon stort likhetstecken mellan hur människor agerar i en sekt och på en internatskola.

Hur kan då dessa skolor fortsätta att existera? Varför vill människor skicka bort sina barn alls? Agnes Hellström pekar på hur företeelsen går i arv:
Offren blir förövare, barnen blir föräldrar. Som får egna barn som de planerar att skicka iväg på internat.
Och:
Målsättningen är att skapa ungdomar som vet om att världen utanför är hierarkisk och som vet hur de ska ta sig till toppen. Anpassningsbara och artiga individer som håller rätt gaffel i rätt hand på middagar.

Eftersom dessa skolor till stor del fostrar de unga människor som kommer att sitta på betydelse fulla poster med mycket makt ligger det i allas vårt intresse att de inte tränas in i dessa hierarkiska system där den starkaste alltid vinner och hyllas.

Agnes Hellströms bok är viktig och debatten måste fortsätta. De internatskolor som får statsbidrag, som alltså för stora summor av våra skattemedel, ska inte fostra mobbande översittartyper.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och i Expressen
Författaren intervjuas i SVT.
Debattartikel på SVT-Debatt.

Titel: Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig
Författare: Bodil Malmsten
Formgivare Lars Sundh
Förlag Modernista
Utgiven 2013-08
ISBN10 917499106X
ISBN13 9789174991062

Texten flyter så mjukt när Bodil Malmsten skriver. Allt verkar vara så lätt att skriva. Det ska du inte lura dig av. Det som ser så lätt och helt rätt ut kräver stor skillnad att skapa. Bodil Malmstens korta texter i ”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig” har djup och många bottnar. Hon är helt mästerlig och kan till och med säga något om livet genom att återge ett kort samtal med instruktioner i tandborstning.

”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig” är den femte och avslutande delen i Bodil Malmstens serie med loggböcker, som sammanlagt sålt i över 250.000 exemplar. Loggböckerna bygger på den blogg hon drev i flera år. Jag har hört henne säga att hon har så mycket att skriva, mer än det som får plats i de bokprojekt hon för tillfället driver. Därför bloggade hon. Det är vi läsare glada över – och ännu gladare är vi över att hon samlat och redigerat blogginnehållet till dessa loggbäcker.

Hon skildrar det vardagliga livet där vi känner igen oss själva, hur vi möter grannar i trappan och funderingar när vi åker buss och när vi ser en hemlös. Genom vardagens ögon berättar Bodil Malmsten om tillståndet i det svenska samhället. Det är lättläst och samtidigt griper det tag i mig och jag kan inte släppa tankarna. Hennes språk är lätt och samtidigt genomarbetat, väl valt och poetiskt. Loggboken lockar till skratt men det är samtidigt allvar och träffsäkra beskrivningar av vårt samhälles olika absurditeter.

Insurgent
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista
Översättare: Katarina Falk
ISBN: 9789174992403
Utgiven: 2013-07

Insurgent – en person som agerar revolterande mot en auktoritet, oftast i politiska sammanhang. Benämningen är lämpad till att definiera Beatrice Priors karaktär väl. I ett dystopiskt Chicago har de fem tidigare segregerade falangerna – de lärda, de tappra, de osjälviska, de fridfulla och de ärliga – så gott som upplösts. De lärdas våldsamma attack mot de andra falangerna leder till förvirring bland Chicagos befolkning och en splittring i tankar, idéer och mål. Mitt i all röra flyter dessutom ett relationsdrama på.

Insurgent är den andra delen i en trilogi om den lilla sextonåriga Beatrice – en ung invånare i ett framtids-Chicago. Likt den första boken i trilogin – Divergent – behandlar Insurgent ett flertal relevanta tonårsämnen såsom tillhörighet och tillit i kärleksförhållanden. Ett annat ämne Roth ständigt tar upp i andra delen väljer hon dock att inte fördjupa sig i– döden, dödandet och dess konsekvensspår på människan. Som en slöja av dimma täcker dödens spår staden under handlingens gång – vem ska få bli besparad och vem ska bli räddad? Obesvarade frågor – denna boks specialitet – lämnar outvecklade karaktärer bakom sig. De beslut som tas är ofta oreflekterade. Istället för reflektioner hamnar det alltför många ”Jag älskar dig” och ”Lova mig” på boksidorna.

På Divergents bokomslag syns en klar ljusblå stad i bakgrunden, i uppföljaren är staden dunkel och suddig. Ett på ytan välstrukturerat Chicago förvandlas till ett krigsfält, invånarna blir tvingade att bidra med kunskaper och egenskaper från sina falanger för att rädda läget. Samtidigt kämpar sig de underliggande mörka krafterna från stadens fattiga delar – de falanglösa – upp till ytan. Vissa blir nöjda med förändringarna, andra ser situationen som katastrofal.

Språkstilen är av en diffus natur, varken det eller handlingen sätter särskilt djupa spår i minnet. Det för stora antalet ämnen som nämns men inte behandlas ger Insurgent en färglös ton – outvecklade karaktärer, tvådimensionella skildringar och bristen på någonting utmärkande. Boken innehåller dock en intrig som står över alla andra och som i slutändan gör trilogins avsikt mer tydlig, färggrann. Boken skildrar trots allt ett dystopiskt Chicago, en stad med begränsade möjligheter och resurser; men vad som finns utanför stadens gränser snuddas det knappt vid. Fram tills det överraskande slutet, det vill säga.

Text: Anastasia Brink

Matrosen & stjärnan
Författare: Jean Genet
Översättning: Nils Kjellström
Förlag: Modernista
Utgiven: 201309
ISBN 978-91-86629-36-6

Den franske författaren Jean Genet levde 1910-1986. Hans romaner hör till 1900-talsklassikerna. Alla utom en – Matrosen och stjärnan från 1947 – var självbiografiska. Den handlar om en matros –Querelle – som begår ett mord i hamnstaden Brest. Det är inte det enda brott han begått eller begår, han är tjuv, opiumsmugglare och prostituerad.

Vem är denne Querelle? En skönlitterär konstruktion, poetisk, formad av ord. Ett utdrag ur boken: ”Det är för att diktaren besjälar sina varelser – och frivilligt tar på sig syndabörden i den värld som skapats av honom – som han befriar och frälser sin skapelse och i och med det placerar sig bortom eller över synden”.

Det är mycket sex – mest homosex – mellan sjömän, grovarbetare och poliser, en bordell har stor del i handlingen. Utövande av brott, som mord och stöld framställs som ett begär hos individerna. Författaren framhåller dock att dödandet i poesins värld, som är vackert och sensuellt, inte går att jämföra med dödande i verkliga livet, där handlingarna blir grymma och brutala. Querelle skulle aldrig döda någon ”på riktigt” men formulerat i skrift med vackra ord blir dödandet till en njutning i hans inre.

Jag läser med stigande fascination. Stilen är enormt romantiserad och varje mening väl genomtänkt. Genet vill tvinga läsaren att reflektera över ondskans och brottets problematik. Det lyckas han med, jag blir indragen och förvirrad, vad känner jag egentligen inför denna text och det emellanåt frånstötande innehållet? Språket är som sagt fantastiskt och vackert. Genet vänder på allmänt accepterade värden och betraktar brottet nästan som en kallelse. Han tycks beundra våld och uppror. Men upplägget av romanen påminner om en konventionell kriminalhistoria eller äventyrsroman. De olika personernas repliker skrivs rätt av med ett banalt och vulgärt talspråk och skiljer sig därmed från berättarens poetiska formuleringar.

Det är svårt att förstå vad Genet själv vill säga med sina texter fast de är väldigt självutlämnande och han redovisar sina tankar konsekvent och mångordigt. Det är mycket som är groteskt och absurt men som med språkets hjälp förvandlas till något vackert.

Matrosen och stjärnan kom några år efter andra världskriget och gjorde förståeligt nog skandal med sin glorifiering av förräderiet (Querelle förråder sin bästa vän).

Boken har också filmatiserats av Rainer Werner Fassbinder, men filmen var inte riktigt färdig vid hans död 1982.

Historien är märklig, sexig, en hyllning till brottet och förräderiet. Och visst är det vacker och sensuellt läsning om man kan bortse från budskapet i innehållet, vilket jag har riktigt svårt för. Men som klassiker är den klart läsvärd.

Text: Vivian Gustin

Titel: Rosenmiraklet
Författare: Jean Genet
Förlag: Modernista
Utgiven: 201309
Översättning: Bengt Söderberg & Marc Ribes
ISBN: 978-91-86629-35-9

Jean Genet var en kontroversiell författare som skildrade människor (främst män) från samhällets botten. Han var själv son till en prostituerad, växte upp på barnhem och hamnade sedan i ungdomsfängelset Mettray. Rosenmiraklet berättar om Genets upplevelser i Mettray och andra fängelser. Denna roman utgavs första gången 1946 och året därefter kom Matrosen och stjärnan som filmatiserats av Fassbinder. Jean Genet skrev även pjäser och var politisk aktivist.

Det är en säregen, våldsam värld som träder fram i Rosenmiraklet, fylld av förnedring och sadism. Här finns mördare, våldtäktsmän, tjuvar, hallickar och deras stjärtgossar, pullor. Berättarjaget dyrkar dessa män och beskriver dem som gudomliga varelser nedstigna från de himmelska sfärerna. En barnamördare omnämns som en ärkeängel, någon står i en position liksom Jeanne d´Arc. Sexualiteten, lusten och kärleken mellan männen i fängelset är romanens kärna. Här frossas i skitiga detaljer som om smutsen egentligen doftade rosor. Fängelset är en värld fylld av hemliga tecken och ritualer. Det handlar om ögonkast, leenden, detaljer i klädseln etc. Enbart för den invigde.

Det finns en stark livskraft i Rosenmiraklet, en slags besatt åtrå. Språket fungerar som en besvärjelse mot det lidande som jag misstänker döljer sig under den katolska symboliken. Rosenmiraklet är ingen roman för den vekhjärtade, fångarna är martyrer fångna i en omänsklig värld. Eller detta kanske är skärselden?

Bo Cavefors skriver i sitt förord om helgon, Pasolini och bög-sadomasochism samt nämner svenska författare som verkar i ”en självutlämnande Genettradition”.

Text: Ulrika Bergman