Matrosen & stjärnan om brottet som allmänmänskligt begär

Matrosen & stjärnan
Författare: Jean Genet
Översättning: Nils Kjellström
Förlag: Modernista
Utgiven: 201309
ISBN 978-91-86629-36-6

Den franske författaren Jean Genet levde 1910-1986. Hans romaner hör till 1900-talsklassikerna. Alla utom en – Matrosen och stjärnan från 1947 – var självbiografiska. Den handlar om en matros –Querelle – som begår ett mord i hamnstaden Brest. Det är inte det enda brott han begått eller begår, han är tjuv, opiumsmugglare och prostituerad.

Vem är denne Querelle? En skönlitterär konstruktion, poetisk, formad av ord. Ett utdrag ur boken: ”Det är för att diktaren besjälar sina varelser – och frivilligt tar på sig syndabörden i den värld som skapats av honom – som han befriar och frälser sin skapelse och i och med det placerar sig bortom eller över synden”.

Det är mycket sex – mest homosex – mellan sjömän, grovarbetare och poliser, en bordell har stor del i handlingen. Utövande av brott, som mord och stöld framställs som ett begär hos individerna. Författaren framhåller dock att dödandet i poesins värld, som är vackert och sensuellt, inte går att jämföra med dödande i verkliga livet, där handlingarna blir grymma och brutala. Querelle skulle aldrig döda någon ”på riktigt” men formulerat i skrift med vackra ord blir dödandet till en njutning i hans inre.

Jag läser med stigande fascination. Stilen är enormt romantiserad och varje mening väl genomtänkt. Genet vill tvinga läsaren att reflektera över ondskans och brottets problematik. Det lyckas han med, jag blir indragen och förvirrad, vad känner jag egentligen inför denna text och det emellanåt frånstötande innehållet? Språket är som sagt fantastiskt och vackert. Genet vänder på allmänt accepterade värden och betraktar brottet nästan som en kallelse. Han tycks beundra våld och uppror. Men upplägget av romanen påminner om en konventionell kriminalhistoria eller äventyrsroman. De olika personernas repliker skrivs rätt av med ett banalt och vulgärt talspråk och skiljer sig därmed från berättarens poetiska formuleringar.

Det är svårt att förstå vad Genet själv vill säga med sina texter fast de är väldigt självutlämnande och han redovisar sina tankar konsekvent och mångordigt. Det är mycket som är groteskt och absurt men som med språkets hjälp förvandlas till något vackert.

Matrosen och stjärnan kom några år efter andra världskriget och gjorde förståeligt nog skandal med sin glorifiering av förräderiet (Querelle förråder sin bästa vän).

Boken har också filmatiserats av Rainer Werner Fassbinder, men filmen var inte riktigt färdig vid hans död 1982.

Historien är märklig, sexig, en hyllning till brottet och förräderiet. Och visst är det vacker och sensuellt läsning om man kan bortse från budskapet i innehållet, vilket jag har riktigt svårt för. Men som klassiker är den klart läsvärd.

Text: Vivian Gustin