Litteratur och konst

Titel: How To Build A Girl
Författare: Caitlin Moran
ISBN 9780091949020
Utgiven: 2014-07-03
Förlag: Ebury Press

Hur bygger man en flicka? Hur skapar man en karaktär? Hur delar man sig i två? Jekyll skapade sitt alter ego Hyde med kemiska medel och en – förmodligen – god professorsutbildning, Peter Parker blev Spindelmannen efter att ha blivit biten av en spindel och visat övernaturliga spindelsymptom och Bruce Wayne hade ett större kapital att investera i sin transformation. Johanna Morrigan har vare sig en utbildning som tillåter henne att mixa och trixa med olika syror eller en förmögenhet. Genmodifierande spindlar verkar inte heller vara tillgängliga. Med andra ord kan hon i praktiken varken bli Hyde, Spindelmannen eller Läderlappen. Med hjälp av en stulen eyeliner, skivor för 20 pence från biblioteket och populärkulturreferenser vill Johanna döda sig själv – dock inte slutgiltigt – och skapa Dolly Wilde istället. Jag vet inte om jag tycker att hon klarar transformationen sämre eller bättre än de nämnda manliga gestalterna, men hon gör det i alla fall på sitt eget sätt.

Caitlin Moran har tidigare utgett två facklitterära böcker – varav en bestseller vid namn Konsten att vara kvinna som jag sett ett större antal gånger på bokhandelshyllorna, så pass mycket att jag känner igen Morans ansikte utan att ha närmat mig boken – och en barnbok. När det kommer till ungdomslitteratur är hon debutant; en sådan skicklig en som bland raderna kommer med ofta förekommande skrattretande kvickheter och ordvitsar. Trots handlingens föga övertygande avslutande del har Moran klarat av att bygga en flicka – delvis på vitsar, cigaretter och skivhögar.

Dolly Wilde – svartklädd, ögonen svartkantade och munnen redo att bli kysst – reser till London för att bli musikrecensent. Året är 1992, hon är sexton. I hennes sfär kryllar det av subkulturer, nystartade band och tips om hur man blir hög på varor från bensinmackar. Johanna Morrigan lämnar hon instängd bland musikcitat på väggarna i sitt rum och buddhastatyer i fönstren hemma i Wolverhampton; tillsammans med en arbetsklassfamilj på sju: en sinnesmässigt frånvarande mor, en far som sedan länge förutspår sin egen popstjärnkarriär och fem barnamunnar att mata. Redan tidigt i sin tidiga karriär lär hon sig att hon får fler läsare för sina negativa recensioner. Ju mer provocerande, desto fler rader är tillåtet att utnyttja i tidningen.

Johanna blir allt äldre, som Dolly Wilde. Med ena foten i barnvärlden och med andra i vuxenvärlden vandrar hon från London till Wolverhampton och tillbaka, mellan konserter och barer, mellan Dolly och Johanna, och tillbaka. Handlar inte en hel del ungdomsromaner – kanske till och med romaner överlag – om transformationer, om resor från en destination till en annan, från ett tillstånd till ett annat? Kontrasten mellan de två flickorna ligger möjligen i att Dolly tjänar pengar på cyniska kommentarer – som sårar – medan Johanna dansar i regnet med en pälsklädd rockstjärna; sin idol och sin vän John Kite.

Inte olikt Dr. Jekyll, Peter Parker och Bruce Wayne tillkommer svårigheter i växlingen mellan Johanna och Dolly. Dolly Wilde kan inte alltid luta sig tillbaks på filmreferenser i byggprocessen av sin karaktär, det finns helt enkelt inte tillräckligt många kvinnliga karaktärer som i filmhistorien iscensatt de situationer Dolly befinner sig i. Därför föreställer sig Johanna – eller Dolly – istället männens perspektiv i situationerna; ett för mig nytt sätt från Morans sida att tydliggöra maktasymmetrierna mellan könen.

Huruvida nittiotalets musikscen och vardag i London och Storbritannien får en rättvis bild i How To Build A Girl är öppet för diskussion, mitt argument är att vare sig bilden är rättvis eller inte har Caitlin Moran lyckats bygga en färgmättad atmosfär i vars skikt en flicka rör sig, på egen hand, utan att Moran längre behöver stödja henne.

Text: Anastasia Brink

Bara tre kan leka så
Författare Denise Rudberg
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113046600

”Bara tre kan leka så” är en lättläst deckare om åklagarsekreterare Msrianne Jidhoff och hennes två kumpaner kirminalkommissarie Torsten Ehn och kriminalassisten Augustin Madrid. Dessa tre har det hemliga uppdraget att i det tysta utreda känsliga fall där all risk för läckor inom polisen till medier och allmänhet måste elimineras.

Den här gången får de ta itu med ett brutalt mord, då den socialdemokratiske politikern Bror Hemros mördats av en skrivmaskin och samtidigt försvinner två unga flerbarnsmammor.

Trion får också ta itu med en del problem på sin hemmaplan. Torsten får mer eller mindre frivilligt ihop det med en kollega som flyttar hem till honom och Augustin har blivit rejält kär i en tvåbarnsmamma medan Marianne brottas med problem med sonen som verkar vara på väg att bli alkoholiserad.

Det här är tredje boken i samma serie, som kretsar kring Marianne Jidhoff. Det är en väldigt underhållande bok som Denise Rudbergs flyhänta penna fått ihop. Visst, jag erkänner att det känns lite för lättsmält ibland – genren har fått namnet elegant crime. En stor del av handlingen utspelar sig i eleganta salonger bland människor med fina kläder och dyra dryckesvanor. Denise Rudberg är noga med att beskriva kläder och mat, lite väl noga emellanåt och med en enorm märkesdroppning. Hon kan modevärlden, det är uppenbart.

Ibland tycker jag att den är klyschig, som när poliskvinnan Pia beskriver hur det går att undvika att fastna i sorgen efter en skilsmässa:
– Om man jobbar med sig själv och inte väljer att stanna kvar i det förgångna. Det är som vilket sorgearbete som helst, Vissa vill inte komma över en nära anhörigs död. Andra bearbetar det som hänt och är tacksamma över att få leva vidare. Det beror helt på hur man ser det.

Nja, det är ju klyschigt i överkant, säger jag. Den som inte vill komma över en nära anhörigs död kan ändå gå vidare i livet, kanske är det till och med så att den som jobbar för mycket med att gå vidare helt enkelt springer ifrån sina känslor och det går inte. Sorgarbete efter en nära är mycket svårare än så, jag vet som förlorat ett son och därför är jag nog extra medveten över hur författare beskriver sorgarbete.

Ett annat ställe i boken där något verkligen beskrivs klyschigt handlar om den unga småbarnsmamman Nadia och hennes arbete:
Nadias arbete som utvecklingsansvarig inom en av Sveriges främsta miljöfonder var det mest inspirerande hon gjort dittills och hon gillade sina kollegor. De var hängivna sitt arbete och alla bidrog till den fina stämningen på kontoret. …

Alltså, nej det tror jag inte på. Det är inte så på någon arbetsplats att alla bidrar till en fin stämning. Mänskligheten är inte så kollektiv och det fungerar inte så att alla är perfekta och allt är fint. Det kanske är så i Nadias tankar, men så är det definitivt inte här i världen.

Men det gör inte något att det är klyschigt emellanåt, jag rycktes ändå med i berättelsen och kände mig närvarande dessa tre utredare och deras livssituation, om än på ett ytligt plan. Visst är det en lättsam bok, men sådana böcker måste få finnas också och Denise Rudberg är skicklig på att beskriva dagens samhälle och människorna där som exempelvis alla relationer och alla olika sätt att förhålla sig till att vara mamma eller förälder.

Romanen/deckaren kom hösten 2013 som inbunden men har nu släppts i behändig storpocketformat, vilket gör den till en perfekt sommarbok. Lätt och smidig att bära med sig ut på stranden eller i tältet medan det typiska svenska sommarregnet smattrar mot tältduken.