Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Tal National – Zoy Zoy

by

talnational

Artist: Tal National
Titel: Zoy Zoy
Betyg: 4

För en invand lyssnare av västerländsk musik kan första mötet med Tal Nationals skiva Zoy Zoy bli svår. Det tar några lyssningar att vänja sig och att det även är svårt att finna översättningar av texterna gör det ännu svårare. Men ändå ger det en viss mystik, och att det finns sparsam information om gruppen spär på detta ytterligare.

Man fångas av de ytterst skickliga musikerna, och hur alla instrument som skulle kunna bli en kakafoni av ljud ändå går så väl ihop. Produktionen kunde dock vara skarpare. En dynamik och energi som jag skulle tro finns live saknas. Musiken är en form av fusion med traditionella nigerska rytmer i grunden. Väldigt tight och samspelt. Utan att vara långsökt kan man hitta liknande gitarrspel i vissa brittiska progressiva rockgrupper, som utan tvekan måste ha blivit influerade av ”West African guitar music”-genren som Tal National spelar.

Bandet har en bra sida på Facebook där mer information går att få. En skiva för alla musikintresserade, öppensinnade människor som vill fira in våren till hypnotiska toner.

Text: Fredrik Lind

Skivrecension: Irma Schultz Keller – Sånger från Gläntan

by

Irma-Schultz-Keller-15-jan-1024x1024

Artist: Irma Schultz Keller
Titel: Sånger från Gläntan
Betyg: 4

Irma Schultz Kellers senaste skiva Sånger från Gläntan består av är en enhetlig samling stämningsfulla och poetiska visor. Melodierna och texterna är vemodiga men samtidigt hoppfulla, fyllda av både saknad och längtan.

Irma har själv skrivit de flesta texterna, till exempel de vackert klingande Som fjärilen, Låt mig inte rädas din tystnad och Komma till ro. Några texter har hon lånat – från Tomas Tranströmer, Karin Boye och Ylva Eggehorn. Gemensamt för dem alla är ett stort djup och en tydlig Gudstro.

Sångerna spänner från finstämda ballader som passar utmärkt till Irmas mjuka röst till vackra körarrangemang som hon framför tillsammans med Katarina Kammarkör. All musik är skriven av Irma Schultz Keller.

Det är en skiva att låta sig svepas iväg med och som växer för varje lyssning.

Bästa spår: Som fjärilen

Relaterat: recension i DN och SvD

Skivrecension: Young Fathers – White Men Are Black Men Too

by

fathers

Artist: Young Fathers
Titel: White Men Are Black Men Too
Betyg: 2

I förra veckan recenserade jag Eclipse, Twin Shadows senaste album, med beskrivningen övermättat och överproducerat, musik som dränks i svulstiga upptemposlingor och filmiska riff.  Young Fathers lider av liknande åkomma. Här finns potential när ett lekfullt Young Fathers närmar sig musiken med experimentlusta. Men melodierna tränger inte igenom den massiva ljudvägg som Young Fathers byggt upp, ett skrytbygge som faller på sin egen tyngd.

Skotska Young Fathers skapar musik, med inspiration från Arcade Fire, Death Grips och Shabazz Palaces, i gränslandet mellan reaggaeton, electronica, R&B och hip-hop. Det relativt unga bandet har sedan 2013 släppt fyra album – Tape One, Tape Two, Mercury Prize-belönade Dead, och nu White Men Are Black Men Too.

Det är minst sagt en produktiv trio. Alloysious Massaquoi, Kayus Bankole och ”G” Hastings utforskar musikens ramar och begränsningar och följer minsta impuls. Resultatet blir därefter spännande men ibland ogenomtänkt, där nytänkande står över melodi och utformning. På nya skivan går de för fort fram och slarvar bort ett annars bra grundmaterial med för mycket lek och galna infall.

De krånglar till det i onödan och spränger in orgelspel, handklapp, falska fioler, vokalsång och elektroniskt brus i ett annars fint ramverk. Efter tio minuters lyssnande är koncentrationen slut och huvudet överfyllt med musikaliska intryck. White Men Are Black Men Too får en att drömma sig bort till fornstora dagar då ingen dator fanns till hands och artister eftersökte det rena, simpla, organiska. För kvaliténs skull hoppas jag den närmsta tiden slippa höra ännu ett album signerat de “unga fäderna från Skotland” . För att låta saker få ta tid är en dygd.

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Malcolm Holcombe – The RCA Sessions

by

malcolm

Artist: Malcolm Holcombe
Titel: The RCA Sessions
Betyg: 4

Best of-platta med livekänsla platsar på finhyllan.

Malcolm Holcombes egen historia är lika fängslande som hans musikaliska gärning. Med sin brutalt ärliga spelstil gör han musik djupt rotad i den amerikanska myllan; folk, country, blues, och något alldeles eget som är mindre lätt att sätta fingret på; rösten, mäktig som Blue Ridge Mountains och sångtexter tidlösa som ett Ansel Adams-foto. Tom Waits, Merle Haggard, Townes Van Zandt är namn som kan droppas i sammanhanget, men att jämföra Holcombe med någon annan än sig själv blir egentligen inte rätt.

Nu har han grävt i en backkatalog som spänner över två decennier, vaskat fram sexton guldkorn, plus den outgivna publikfavoriten Mouth Harp Man, och gått in i legendariska RCA Studios i Nashville, Tennessee för att sy ihop en slags best of-platta med livekänsla tillsammans med en samling minst sagt renommerade musiker.

Resultatet är en retrospektiv som lätt platsar på finhyllan. Holcombes unika uttryck är här fint förstärkt i mötet med andra musikaliska temperament; väl avvägda arrangemang som kolorerar gamla favoriter så att dem ges nytt liv och så den där speciella autenticitet och nerv som uppstår i rumslighetskänslan på ett gig. Och hur var det nu med hans egen historia? Vi kan säga såhär: detta är en man som tar med hela sin själv in i musiken, så även denna gång.

Bästa spår: To Drink The Rain, Mouth Harp Man, Far Cry

Text: Jenny Abrahamsson

Skivrecension: Waxahatchee – Ivy Tripp

by

waxahatchee

Artist: Waxahatchee
Titel: Ivy Tripp
Betyg: 4

Katie Crutchfields tredje album som Waxahatchee är en spretig historia. Från avskalade betraktelser till power pop; den ena låten efter den andra är minst sagt varierande, vilket gör helhetsintrycket lite mer splittrat än föregångarna. Den gemensamma nämnaren är att hon i alla låtar genomgående kommer fram som 100% uppriktig, som att hon ofiltrerat kommunicerar direkt till dig som lyssnar.

Ivy Tripp följer upp debuten med American Weekend från 2012, samt 2013 års kritikerrosade Cerulean Salt. För varje album har hon fortsatt göra anspråk på tronen som en av den senaste tidens mest intressanta artister. Öppningsspåret, Breathless, sätter tonen för den emotionella urladdning som väntar. Grungebottnande Under a Rock känns ikonisk i samma anda som dess MTV-inspirerade musikvideo. Kanske är det rent av årets bästa gitarrpoplåt? The Dirt har en liknande fuzzighet medan pianodrivna Half Moon snarare kanaliserar Chan Marshall. De akustiska gitarrerna i Summer of Love är både nostalgiska och värmande medan Air känns som albumets dramatiska mittpunkt. Ivy Tripp är fullt av kontraster — men det innehåller också flera av Waxahatchees starkaste låtar hittills i karriären. Bildar de olika beståndsdelarna tillsammans även hennes starkaste album hittills? Möjligtvis. Svaret kanske vi får när hon intar scenen på en Way Out West-klubb i sommar. Än så länge är hon i alla fall en av festivalens mest intressanta bokningar.

Bästa spår: Under a Rock, Air, Summer of Love